Det var näst sista gången på Jippies kurs igår kväll och jag tror att det är ganska så stor skillnad på hans beteende nu jämfört med första gången. Men han är ju ruskigt lättlärd så om vi inte hade kommit nånstans på väg vid det här laget så skulle väl hans matte få skämmas tycker jag...   

Men hösten är ingen bra kurs-årstid... mörkt och kallt på kvällarna. Det finns ju en enda inomhusarena här i närheten, och den är flitigt bokad på hösten/vintern, men ganska så dyr. Eller kanske inte dyr egentligen... det kostar förstås att hålla en sån i drift.... men för min börs är det i alla fall för dyrt att hyra in sig där.  

Det är i alla fall nyttigt att gå kurs, frånsett att man förhoppningsvis lär sig nåt, så blir det lite mer krav på att man verkligen ska träna, och den lilla pressen behöver vi (läs: jag).   

I kväll är det Salzas tur att vara med till klubben. Det är fri träning där så vi får väl åka dit och se om det finns nån som vill träna rally. Rallytävlingarna är slut här uppe nu, så det kan ju kanske vara så att träningsbehovet inte är så akut längre. 

Jag har letat upp en avancerad bana som jag tänkte bygga, men den är ganska så lätt. En kortkort bit högerhandling, men å andra sidan så kan man ju låtsas och byta sida långt tidigare om man vill. När man tränar behöver man ju inte följa skyltarna slaviskt...    

Och som avslutning måste jag få säga att jag inte gillar Halloween-firandet. Jag misstänker att våra hundar gör så att vi inte får några besök här idag, men man vet ju aldrig, det kan ju finnas något modigt litet spöke.   

Min enda eftergift till Halloween är en ljuslykta, men den gör jag mest bara för att jag tycker det är kul att greja med sånt där.... och så behövs det lite ljus i mörkret nu. 

Naturligtvis är det många av er som inte håller med om det jag skriver här, det vet jag ju. Och naturligtvis är det helt OK att tycka annolunda och även att förmedla det som kommentarer till inläggen. Diskussioner är aldrig fel...

Men.... att vara en sån ynkrygg att man inte våga stå för det man tycker, det är inte OK. Anonyma inlägg är bland det ynkligaste som finns, har man inte ens kurage nog att stå för sina åsikter då kan man lika gärna hålla käften. I min värld är det faktiskt tillåtet att ha egna åsikter och tyckanden, man behöver inte vara anonym för att våga hävda sin åsikt.

Men även ynkryggar kan få ett råd på vägen, så här kommer mitt råd till just denna aktuella fegisen: Det finns många andra, bättre bloggar, att läsa så håll dig gärna borta från min i fortsättningen.   

Såna här ställen hittar vi hur många som helst på våra strövtåg....  nu vet hundarna att det genererar en godis om dom springer upp på taket   fast Ibsen rusar bara upp och vänder snabbt ner igen, därav den sudddiga bilden.

Det här stället var mysko tyckte Jippie.... han brukar rusa in i de där skrymslena, men här tog det emot.... fast till slut så slank han in...  

Salza däremot, hon gjorde som vanligt hon... upp på taket.    

Strax därpå gjorde de dagens största upptäckt...

Ett dött rådjur... mycket märkligt ställe för ett sådant, men intressant var det i alla fall. 

Och innan vi kom tillbaka till bilen så var vi ju tvungna att ta dagens klättrabild förstås...

Ja, det var det det.... nu vilar vi lite och sedan är det kursdags för Jippie... och mig...    

Såna finns det ju många av, och antagligen i en massa olika ämnen, men dom jag ägnar mig åt gäller förstås hundar och hundhållning av olika slag. 

Och jag kan inte låta bli att bli en aning förtvivlad när jag läser en del av inläggen i vissa diskussioner. Något oerhört viktigt när det gäller vår hundhållning glöms nämligen ofta bort... och det är det faktum att det är DJUR vi har att göra med. 

Det är inga pälsklädda småbarn, inga människor, utan ett DJUR. Därmed inte sagt att de ska behandlas illa på något vis, men dom har inte människors sätt att tänka och reflektera och känna och tycka. Den dagen alla hundägare betraktar sin hund som det djur den är, den dagen försvinner också många av de "problemhundar" som finns idag.

Men det kommer ju aldrig att hända förstås.... tvärtom så verkar det som att det blir vanligare och vanligare att man förmänskligar hunden . 

Och det är inte snällt mot hundarna att göra så. Det borde vara självklart att den som skaffar en hund också bekvämar sig med att sätta sig in i hur en hund fungerar och vad en hund är för något. Våra hundar förtjänar att få vara just hundar, och att få bli behandlade utifrån det också.

Den som förmänskligar sin hund är inte på något vis extra "snäll" mot sin hund. Tvärtom... hundar som inte tillåts vara hundar har det inte alls bra. Och däri kan man också tro att många av dessa "problembeteenden" som ofta diskuteras har sin rot. 

Nu senast har det varit en diskussion om olika typer av halsband kontra sele. Och det är ju nästan så man inte tror sina ögon när man läser inläggen....

Stryphalsband är djurplågeri.... och antagligen då också dressyrlänkar (fast skillnaden mellan dom två är ju försumbar). Nej selar ska det vara så at "det inte skapar ett tryck på nacken/halsen."

Men herregud....  om man lär hunden att inte dra i kopplet så kvittar det väl vilken typ av halsband man har?  Är man däremot för lat för att göra det, då kanske det är nära till hands att sätta på en sele så man slipper ha dåligt samvete för att hunden ligger på och drar i ett halsband hela tiden man är ute. 

Men nån var till och med upprörd för att även den hund som inte drar i kopplet kanske... nån gång... gör ett ryck efter ett rådjur eller en katt eller nåt annat lockande, och då kan få obotliga skador i nacke och rygg. 

Visst kan det vara så oturligt att det kan bli så, men det är faktiskt inga glas- eller porslinshundar vi har. Förhoppningsvis har dom haft möjlighet att bygga upp sin kropp med muskler och annat som ska hjälpa till att hantera såna här situationer utan att hunden blir skadad för resten av sitt liv. 

Ser man på hundar som leker fritt, eller som rusar omkring lösa i skogen, så är dom ofta ute för situationer där dom, om oturen är framme, kan skada sig, men det går ju inte att skydda dom från allting. 

Att en viss typ av halsband i sig skulle vara farligt för hunden är ju skitprat rent ut sagt. Det är ju den som håller i kopplet som avgör vad som händer i olika situationer, och rätt hanterat så är inte ett stryphalsband, eller något annat halsband, farligt för nån enda hund. 

Fast....  om nu just den typen av halsband är så våldsamt farligt i vissa sammanhang hur kan man då försvara utställningskopplen? Hur många gånger ser man inte hundar i utställningsringen där den som håller i kopplet verkar göra allt för att försöka dra loss hundens huvud från kroppen med hjälp av utställningskopplet? 

Och hur är det med retrieverkopplen då? Godkända och vedertagna i många sammanhang, men det är ju också en strypsnara... 

Och hur är det med skador på hundarnas nacke och rygg när det gäller det här att hunden ska gå långa sträckor och stirra snett upp i ansiktet på sin förare när det är tävling?

Antagligen är väl det allra bästa om vi alla bär omkring på vår hundar istället, då lär dom inte få några skador nånstans.... om vi inte tappar dom i marken förstås    

Att hundarna skulle vantrivas och tycka illa om det, det är det väl ingen som tror på... små barn gillar ju att bli burna så då gör ju säkert hundar det också.   

Näe, skämt åsido.... men man kan väl bli så jäkla trött på alla dessa människor som har hund men ändå inte vet ett endaste dugg om hur en hund funkar, eller som inte bryr sig ett endaste dugg om att lägga ner lite jobb på sin hund så att en sån sak som frågan om vilken typ av halsband hunden ska ha, blir totalt oviktig. 

Eller också kan och vet dom mer än vad dom visar... dom vill kanske bara klaga på alla andra som inte tycker som dom själva gör. Dom kanske är så enfaldiga att dom tror att det bara finns ett enda sätt att vara och tänka som är rätt när det gäller hund och hundhållning...  och att det är just deras sätt. 

Någon vis människa sa en gång att....  ju mer jag lär mig om hundar, desto mer inser jag hur lite jag kan.....  och det kan man väl skriva under på tycker jag.   

Hos husets yngling alltså...    Vi var ute och tränade lite idag igen, och vi var återigen på det där braiga stället där det finns en massa högt gräs och små dungar med ris och buskar och sånt. Där fick Salza och Jippie leta dummisar, och idag skötte han sig riktigt bra, ynglingen. Ja, frånsett den första dummisen som han hämtade då, den blev det slarv med, men sedan gick det riktigt bra. 

Han älskar att röja runt i buskar och snår och det är ju tacksamt...

Fast på den här bilden är det Salza som syns... det ser man på svanstippen. Jippie har mer vitt på sin...  

Och sedan åkte vi till ett annat ställe för att träna lite lydnad, och bara för att det skulle gå bra och matte skulle behålla sitt goda humör så valde vi att träna sånt som går att göra roligt, sånt som man inte behöver vara så petnoga med... eller... ja, ni förstår kanske hur jag menar.   

Vi tränade på Hopp, och tog hjälp av Salza för att visa hur man gör.    Men på kortet fick Jippie var ensam. Och nej då... hindret är inte så högt som det ser ut. Jag fick tydligen till en konstig vinkel på nåt vis... det är inte högre än alla de träd och stenar som han hoppar över dagligen ute i skogen. 

Och sedan så tränade vi på rutan, Salzas och mitt favoritmoment.     Det är en fröjd att se Salza när hon rusar ut till rutan, det är det allra roligaste lydnadsmoment hon vet tror jag... och det är ju helt och hållet snörbollens förtjänst.   

Sen så skulle Jippie träna lite på rutan också tyckte jag. Jag hade med den "riktiga" rutan idag, med band och så... och den har han inte sett förut så det var ju vådligt spännande när jag ställde ut den.  Och så gjorde vi ett par övningar där han satt bara ett par meter från rutkanten och jag gick ut och låtsades lägga ut bollen i rutan, och sedan fick han springa dit och när han var inne i rutan så slängde jag bollen till honom... eller... strax bakom rutan om man ska vara noga.... och så fick han rusa runt med den en stund innan jag tog tillbaka den. 

Men så tänkte jag testa en sak... kanske man kunde använda klickern där? Kanske att han skulle kliva in i rutan självmant om jag inte gjorde nåt? 

Sagt och gjort, jag ställde mig som tidigare ett par meter från rutan och Jippie stod vid min sida och såg lite fundersam ut. Jag fäste blicken strax bakom rutan och stod bara så... och såg i ögonvrån hur Jippie satte sig vid min sida. 

Stå kvar nu, Barbro, sa jag till mig själv, gör inget...  och jag gjorde inget och sa inget, bara stod där.  Jippie satt där en stund och tittade upp på mig, sedan gick han och ställde sig framför mig och tittade upp i mitt ansikte. Sånt har han j fått betalat för.... när han har tagit ögonkontakt. Men nu blev det inget betalt... 

Då började han backa, det har ju på senaste tiden alltid lönat sig.... och i och med att vi stod så nära rutan så var han plötsligt inne i rutan.  

Vilket dilemma.... jag vill ju inte att han ska lära sig att backa in i rutan   men å andra sidan så var ju syftet med övningen att han skulle förflytta sig in i rutan på något vis. Så jag klickade och slängde bollen till  honom... 

Och när han rusat runt med bollen en stund så gjorde vi om....  och även nu blev det lite halvbackande in i rutan... men jag klickade och belönade.  Och efter ett par tre gånger så slutade han backa och klev mycket tydligt över bandet in i rutan där han vände upp och mycket tydligt visade att han förväntade sig ett klick och bollen..  vilket han förstås fick.   

Sen fick han vila lite medan Salza fick roa sig en stund, och sedan gjorde vi likadant igen. Och nu såg man tydligt att polletten ramlat ner....  så jag tänkte göra det lite svårt och bytte sida på rutan, och det funkade det också, så där avslutade vi sedan.... 

Jag är ju inte så bra på det där med klicker, men nästa steg måste nog bli att vi ytterligare befäster det där att han ska söka sig in i rutan, men också att han ska gå längre in i rutan och inte stanna precis på andra sidan kantmarkeringen. 

Jag kanske gjorde fel som belönade att han bara gick över "kanten" så här i början, men det kändes mest rätt att göra så. När han är lite säkrare på att kliva in i rutan så tänkte jag öka kraven lite...  rätt eller fel, tro?? 

Men han tänker, den där "lille"  parveln. Ibsen, Salza och jag var plötsligt på ena sidan av ett nätstaket och han på andra sidan. Kom då! lockade jag... skynda dig och kom till oss. Men han stod där med nosen mot staketet och såg ut som ett frågetecken. Skynda dig och kom, sa jag igen....  och han såg fortfarande ut som ett frågetecken över att det var ett stort staket i vägen.

Jag låtsades inte om honom mer utan grejade lite med de andra två men kikade på honom i ögonvrån, och rätt som det var så backade han bort från staketet, tittade först åt ena hållet, sedan åt det andra och där borta såg han nog öppningen i staketet för han sprang i väg ditåt... och kom äntligen fram till oss.    

Jag trodde nog att han skulle hoppa mot staketet och gnälla lite, kanske försöka krafsa lite och rent av skälla...  men där hade jag fel. Han var mycket mer fokuserad och målmedveten än vad jag hade förväntat mig... och löste problemet ganska så snabbt.   

Han är smart den där killen, den dagen han kan fokusera ordentligt på det han gör, då blir han farlig.  

Jag klurar vidare på det här med hundträning.... 

Fotkommandot är för mig ett kommando som betyder att hunden ska gå vid min sida oavsett hur eller var jag går eller springer. Svängar hit och dit gör ingen skillnad, hunden ska finnas i sin position vid min sida. Och likadant vid stegförflyttningar eller vändningar på stället... det ska inte behövas nåt nytt kommando alls egentligen, rör jag på mig utan att ha sagt "stanna kvar" så ska hunden hänga på och följa mig. 

Fast jag lever inte riktigt upp till det. Jag säger Fot vid stegförflyttningar och vändningar på stället, men egentligen tycker jag inte att det ska behövas. 

Men jag har kommit att tänka på det här i samband med att jag tränar Backa med hundarna. Kommandot Backa betyder enbart "backa rakt bakåt bort från mig" och inte "backa vid sidan av mig". Jag har ju lärt Jippie att backa bakåt stående nos mot nos med mig, men jag håller på och tragglar Backa med Salza också. Fast där är det i första hand backa vid min högra sida i takt med att jag också går bakåt, och då ska hon inte behöva något kommando. Det ingår ju i fot-gåendet när hon är på min vänstra sida så det får det göra på den högra också. Fast när hon ska gå på min högra sida så använder jag inte Fot-kommandot, där använder jag Höger som kommando....  

Fast hon vet att hon ska följa mig vid sidan även när hon går på högra sidan, problemet är bara att hon är så jäkla lydig. Råkar jag säga fel... säga de magiska orden Här eller Kom istället för Höger, då hinner jag inte blinka förrän hon finns på min vänstra sida igen.  Jaja, vintern är lång...     

Det finns en sak, eller ett moment eller hur jag ska säga, som är absolut totalt icke-förhandlingsbart för mig, men det är inte inkallningen som antaglingen många skulle gissa på. Nej, det är stadgan när jag sagt "Stanna kvar" eller "Sitt kvar". 

Det finns inget som är så irriterande som när jag satt en hund ner och sagt till den att sitta kvar där, och så reser den på sig efter en liten stund och börjar kliva omkring.  Salza är ju bombsäker på det där.... jag har ju berättat flera gånger att henne kan man glömma nånstans om man inte löser upp kommandot för henne, hon sitter där hon sitter tills man ger henne lov att röra på sig igen. 

Ibsen är det lite si och så med... hans husse har inte lagt nåt krut på att lära in det där, så han reser sig när han tycker att han suttit tillräckligt länge.

Jippie är jätteduktig trots att han är så ung, men han har också jättekrav på sig när det gäller den biten. I alla fall från mig...   

Men jag kan inte inse varför man ska tillåta en massa slarv när hunden är liten/ung för att sedan helt plötsligt inte tillåta det längre.  Och nu pratar jag enbart om det där med att sitta kvar när man säger till... 

Om jag tillåter att hunden reser sig på eget initiativ när den tröttnat på att sitta stilla, bara för att den är ung.... hur blir det då när jag helt plötsligt en dag bestämmer mig för att nu är hunden tillräckligt gammal... och då är det inte längre tillåtet att göra något som den tidigare fått göra i flera månaders tid.

Ojust mot hunden tycker jag.... lika bra att visa hur det ska vara redan från början. Sen så är det naturligtvis så att en valp med massor av spring i benen inte ska behöva sitta i evigheter utan att den får tillåtelse att resa på sig, man måste ju anpassa det man gör till hundens ålder, men nog tycker jag att den ska lära sig redan från början att sitta stilla tills jag säger nåt annat. 

Sen så är det också så att det där ordet "stanna", det ger vissa signaler till hunden som är bra i många olika sammanhang. Hunden vet att när jag säger så, då händer det inget mer på en stund. och händer det trots allt nåt så är det i alla fall inget som den ska bry sig om...  eftersom hundens enda uppgift just då är att sitta stilla. 

Jaja, vi har väl alla våra käpphästar kan jag tro, och våra egna idéer om hur saker och ting ska göras. Och det är väl bra... må var och en bli salig på sin tro.  

I söndags skulle vi varit iväg och tränat med en bekant, men det regnade och regnade och regnade... så vi ställde in. Fast det visade sig vara ett lite förhastat beslut för efter lunch slutade det regna, men vem kan veta sånt då? 

Men det kanske var nån mening med det också för jag mådde inte speciellt bra i söndags... ibland så sammangaddar sig den här gamla kroppen mot mig och sätter fart på alla krånglande saker på en gång, nån sorts påminnelse om att jag inte ska tro att jag mår bra eller så kanske.... 

Men huvudet jobbar ju på som vanligt trots att resten av kroppen inte är så alert alla dagar, och frånsett allt annat jox som finns där, så finns det ju en massa tankar och funderingar om hundträning där också. Och nu för tiden är det ju mest Jippie och hans kunnande och icke-kunnande som sysselsätter tankarna i såna lägen. 

Han är oerhört lättlärd, den lille busen, och vår läxa från kursen vi går på, den har han lärt sig nu. Han backar på kommando nu, och han tar till det när han blir osäker på vad jag vill att han ska göra. I alla fall i de lägen där han finns framför mig, nos mot nos så att säga. 

Jag tänkte jag skulle börja träna på ställandet, och att jag då skulle ha honom framför mig och själv backa bakåt. Men där fick jag tji...  i den positionen ska man backa bort från matte, inte nåt annat.  Ok då, han följde förstås med mig när jag backade, men så snart jag stannade och hade tänkt mig att han också skulle stanna, då började han backa... gulleplutten. 

Det där går förstås att åtgärda, men det gäller att klura lite på det först eftersom han lär sig så fort. Gör jag fel så får jag en massa jobb med att "lära bort" det sedan. 

Och så tänkte jag lära honom att lägga huvudet i min hand, men så har jag lärt honom att jag klickar för att han duttar på handen (början till det där med handtarget) och då förstår han inte att han plötsligt ska göra lite mer än bara dutta för att få sitt klick.

Fast det är ju det som är problemet med mig och klickerträning... att jag antagligen har lite för bråttom.  

Fotgående har vi inte börjat med alls ännu. Han har lärt sig att sitta i rätt position vid sidan, men jag har svårt att få till den rätta "glöden" i det han gör. Fast det hänger väl kanske ihop med att han har så mycket att hålla reda på hela tiden... det händer inte mycket inom den närmasta kilometern som inte han noterar.    

Ja, vi har som sagt tränat lite lite på det senaste, men å andra sidan så har vi inte så himla bråttom heller. Lättlärd lär han vara hela sitt liv, det växer väl inte bort kan jag tro. Växer gör han däremot, Jippie himself...  och inte minst så utvecklas han mentalt rasande fort. Han lyfter nästan alltid på benet när han kissar nu, och det mest intressanta på våra promenader nu för tiden är andra hundars kissfläckar. Han har förändrats för övrigt också, svårt att beskriva hur, men det märks tydligt att han är mitt inne i könsmognadsperioden nu. 

Till helgen ska vi på en fortbildningsdag som klubben bjuder sina instruktörer på, det ska bli kul. Upplägget är klickerträning och dess grunder, belöningsbaserad inlärning och klickertänk. Inte helt nya begrepp för mig, men i stort ett oprövat område. På fredagkväll är det föreläsning, men på lördag får vi ha hundarna med och jobba praktiskt med dom... ska som sagt bli kul.   

Det är inte lätt att vara Salza här i huset inte...  Jippie har tyvärr lärt sig av Ibsen hur man hanterar små springertikar och mejar ner Salza med dunder och brak så snart han får tillfälle. Han kommer i full fart och springer medvetet rakt in i sidan på henne, vilket resulterar i att hon faller omkull och rullar runt ett eller ett par varv på marken. 

Och Salza är ju lärd att matte styr upp tillvaron för henne, så hon förväntar sig hjälp istället för att ta tag i det själv. Fast igår när vi var ute så försökte hon, men vad gör man gentemot en vild 8 månaders galning som står som en stoppkloss över en och väger lika mycket som man själv gör och dessutom har 10 ggr så häftigt temperament? 

Matte fick ingripa där och eftersom mattes temperament är i klass med ynglingens så blev det en hetsig diskussion, men som väl är så avgick matte med "segern".... tror jag.    Vid vattenskålen sedan så lämnade i alla fall ynglingen plats för tant Salza, och det var första gången som han inte trängde sig fram först, så kanske han lärde sig nåt trots allt. 

Men vi bråkade inte enbart igår, vi tränade lite också. Eftersom Salza älskar momentet rutan så fick hon träna lite på det igår. Fast vi gjorde det som klass 3-momentet eftersom Jippie också skulle träna lite. 

Men Salza är verkligen tokigt lycklig när hon får springa till rutan, och det beror förstås på belöningen... som är snörbollen.  Och det är så roligt att se att även när vi slutat träna och hon springer fritt med den där bollen dinglande i munnen, så söker hon sig till rutan och leker med bollen där. Hon har verkligen sammanknippat rutan med just den belöningen.   

Jippie fick också träna på rutan. Han fick först sitta och titta på Salza när hon sprang till rutan och fick bollen som belöning, sedan fick Salza sitta vid sidan medan Jippie tränade. Kruxet med snörbollen som belöning är att jag inte är helt säker på att Jippie tänker på vad han gjorde för att få belöningen. Han är lika tokig i den där bollen som vad Salza är, och risken är att han, som sagt, inte tänker på vad han gör. Men han är ju inte klar för tävling riktigt än så vi har ju lite tid på oss...   

Sen la vi lite tid på att lära Jippie att inte terrorisera Salza alltför mycket när dom springer omkring och leker, vilket innebar att mattes knä fick sig en rejäl genomkörare när hon klev omkring där bland grästuvor och nerfallna grenar och annat skräp. Men den charmige ynglingen behöver få lära sig lite hyfs och fason.... han har på de senaste veckorna blivit lite för självsäker när det gäller den biten. 

Och det var ju lite kul att se att när matte blev jobbig, då sökte han sig till Ibsen för att få beskydd där, men det var ju inget bra val direkt. Ibsen är inget att luta sig mot när det osar hett från mattes håll....    

Näe då, jag var inte elak mot lille plutten, jag tog bara Salzas parti och satte honom på plats när han inte kunde låta bli att terra henne som värst. Gör hon det inte själv så måste ju jag ingripa innan nåt händer, han är som sagt ingen liten 5-kilos valp längre.... 

Sen fick dom leta dummys, Salza och Jippie alltså. Ibsen kan inte få vara med då, han biter sönder en dummy lätt som en plätt, och dom är ju inte direkt gratis att köpa. Han fick leta efter bollen sedan istället, det är  högsta vinsten för honom det. 

Men tydlgien var det bra att Jippie var en aning utmattad i lilla huvudet för nu jobbade han kanonbra. Inget flängande hit och dit utan ett hyfsat systematiskt letande, och han kom nästan raka vägen tillbaka till mig med dom. Han vill ju annars gärna ha dom lite för sig själv en stund, men igår fick jag honom att komma raka vägen in med dom.   

Salza kommer ju alltid direkt till mig utan att jag behöver säga nåt, men Jippie har faktiskt ett bättre grepp om dom än vad Salza har...  hon anstränger sig ju aldrig mer än exakt vad som behövs så hon håller lite slarvigt men hon tappar ändå aldrig taget om dom. Vilt däremot, det håller hon ett ordentligt grepp om.... och hur Jippie gör där, det vet jag inte, jag har inte fått tag på nåt vilt så vi har kunnat prova.   

Men vi har fått problem med att han slöpper dom lite för tidigt. Ja, inte bara dummisar utan allt som han kommer med... det gjorde han inte tidigare utan det är nåt han börjat med nu, och förmodligen är jag boven i det dramat. Han kommer ju ofta med leksaker här hemma, leksaker som han vill byta mot en godis... och antagligen är det godiset som fått honom att släppa för tidigt.... eller lite för lätt i alla fall.   Jaja, nåt ska vi ju roa oss med under vintern också...    

Men han har en jäkla bra stadga för sin ringa ålder. Han fick sitta och vänta medan jag skickade Salza för att hämta en dummy, och han satt visserligen med kopplet på, men det hängde löst och jag höll inte i det utan var bara redo att trampa på det om han skulle ge sig iväg. Men icke... han satt där han satt... kanonbra gjort tycker jag!   

Han fick gå med mig en bit när jag kastade ut dummisarna, sedan gick vi tillbaka till Salza som satt och väntade en bit därifrån. Och så fick han sitta och vänta medan hon fick hämta den första dummyn.... 

Det där gjorde jag dels för att träna på hans stadga dels för att se om han kom ihåg ungefär vart dummisarna hamnat. Salza kunde inte se vart dom hamnade därifrån hon satt, hon såg dom bara i luften, men Jippie såg ju lite mer eftersom han var med mig. 

Och varje gång så letade Jippie först i det området där han sett den sista dummyn landa, men de flesta gånger så var det också den som Salza redan hämtat in, så det var tomt där, bara vittring kvar. Men när han undersökt den där retliga vittringen färdigt så drog han vidare och hittade en annan dummy istället...  han är duktig på det där.

Den här bilden blev helt omedvetet lite kul.... det stora fula Y:et i bakgrunden och så Jippie med sina flaxande Y-öron....     

Vi träffade släktingen häromdagen. Släktingen som vi brukar träna ihop med, och jisses så lika han och Jippie är. Inte så där exakt, men som typ och i rörelser är dom nästan kopior av varandra.  Inte så konstigt, dom är ju nära släkt med varandra, men det är kul att se att linjerna slår igenom så. Salza är inte alls samma typ, trots att hon är av samma ras, men det finns nog nån gemensam släkting långt bak i leden tror jag. 

Men släktingen var inte alls så trakterad av Jippies "anfall"...  tyckte nog mest att han var jobbig tror jag. Och vi var ju där för att träna så det var lika bra det, men Jippie har ju träffat honom några gånger tidigare och då har dom lekt lite, så han trodde att han kunde göra som vanligt... slänga sig på helt ohämmat. I och för sig är det ju bra så länge han tycker att han ska leka med allt och alla, det stundar förmodligen andra tider när det gäller den biten också så småningom. 

Idag skulle iv varit iväg och tränat med en bekanting och hennes hundar, men det spöregnar ute, det fullkomligt vräkte ner i morse, så vi har skjutit upp det en stund i förhoppning om att det ska lugna ner sig lite längre fram på dagen. Vi får väl se hur det blir med det...