Tedsams blogg

Alla inlägg under december 2012

Av tedsams - 30 december 2012 11:59


Det kan tyckas vara ett något tillspetsat uttalande, men det är inte helt fel. Ju mer tid och arbete man lägger ner på sin hund och förhållandet oss emellan, desto trevligare… och lydigare… hund får man.   


Ibland träffar man på folk som tror att bara för att dom talat om för sin hund ett par gånger att den t.ex inte får dra i kopplet så ska den sluta med det.


Eller också tror man att bara för att man själv vill att hunden ska komma till mig, så släpper den allt annat intressant och kommer.


Hundar gör bara sånt som dom tjänar nåt på…. det är ju ett faktum som vi väl alla känner till vid det här laget. Och varför ska dom göra som husse/matte vill om dom tycker sig tjäna mer på att göra nåt annat?


Det är där det där kommer in… man får den hund man förtjänar… Har man inte lagt ner varken intresse eller tid på att få hunden att tycka att man själv är det mest lönsamma och intressanta som finns, då kan man inte heller förvänta sig att hunden ska bry sig om vad jag säger eller gör.   


Och med lönsam menar jag nu inte den som stup i kvarten delar ut godis… man kan vara lönsam och intressant på många andra vis som hunden egentligen uppskattar ännu mer.


Det går att lära hunden nästan vad som helst, det är bara en fråga om tid och tålamod, och intresse förstås. Att då klaga på att man har en hund som drar i kopplet, eller som struntar i att komma när jag ropar på den… det avslöjar ju enbart att jag som hundförare inte brytt mig om att lägga ner tillräckligt med tid och möda på att få hunden att inse att den ska göra som jag säger.   

   


För det är nämligen så att folk oftast mycket väl hur dom ska göra för att rätta till såna här problem, det har dom både läst om och hört instruktörer berätta. Grejen är att dom inte vill lägga ner det jobb, och den tid, som krävs.


Och då kan jag tycka att då kan dom stå där med sin olydiga, ohörsamma hund som struntar i vad dom säger.


Det är väl också en av anledningarna till att folk rasslar runt på en massa olika kurser, utan att nå nåt resultat, kan jag tro. Dom letar efter den där perfekta kursen där hunden plötsligt lär sig utan att dom själva behöver anstränga sig.

   

Sen är det en annan sak som också i hög grad påverkar hundens vilja att göra som matte/husse vill. Och det är mattes/husses sinnesstämning och inställning till det dom håller på med.


”Det är ingen idé jag ropar på honom, han kommer inte i alla fall…” vem har inte hört den varianten många, många gånger.


”Klart han kommer när jag ropar, annars ska f-n ta honom…” är en mycket bättre inställning.   


Vi vet ju att hundar är oerhört duktiga på att avläsa vår sinnesstämning och vårt humör, och det gäller naturligtvis vid alla tillfällen.


En hund som aldrig stannar på kommandot Stanna, stannar i alla fall när matte/husse inser att hunden kommer att bli överkörd av den där långtradaren som kommer dundrande i full fart, om hunden inte stannar där den är, och därför vrålar STANNA!!! med panik i rösten.   


Det gäller att mena det man säger, och att säga det på ett sånt sätt att hunden verkligen förstår att vi menar det vi säger. Inte alls speciellt märkvärdigt när man tänker på hur känsliga hundarna är för vår sinnesstämning.

  


Och då kommer vi också in på det här med skotträdsla och rädsla för raketer och smällare och allt sånt elände.

   

Missförstå mig inte nu… jag tycker inte om raketer och smällare och ser gärna att dom förbjuds helt och hållet….. men nu finns dom, och då måste även våra hundar lära sig att leva med det eländet.


Och när det gäller den biten är det kanonsuperviktigt hur vi människor beter oss. Många av dem som har en hund som är rädd för såna här saker börjar oroa sig ett par dagar i förväg, och som sagt…. vi vet ju hur vår egen sinnesstämning påverkar våra hundar.

   

Det är jätteviktigt att hundens familj och omgivning beter sig lugnt och sansat och inte visar nån oro såna här dagar. Lättare sagt än gjort, visst…. men det är enda sättet att hjälpa den hund som är rädd.

  

Allt ska gå i sina vanliga spår, inga speciella arrangemang just denna dag, och så en lugn och trygg matte/husse som visar att allt är lugnt och tryggt, inget farligt på gång här inte.


Att hundar reagerar på raketer och smällare är ju helt normalt, men det betyder inte att dom är rädda för det som händer. Däremot kan en klantig matte/husse lätt få hunden att tro att det den reagerar på är något farligt.


Men det är ju nästan onormalt att hunden inte alls reagerar, i all synnerhet om den inte varit utsatt för nåt liknande tidigare, däremot så behöver det inte betyda att den blir rädd för all framtid bara för att den reagerar just denna gången.


Vet ni att jag är övertygad om att många av de hundar som är rädda för raketer och smällare har blivit det pga sin omgivning. På grund av rent oförstånd får vi hoppas, men ändå…   

  

  

Men det är ju inte alltid det hjälper med lugna och trygga flockmedlemmar heller….


En av mina tidigare hundar stod alltid med framtassarna på soffryggen och tittade ut genom fönstret på tolvslaget, han beundrade raketerna. En av de andra hundarna låg på golvet i hörnet bakom hörnsoffan och önskade att allt skulle vara över så fort som möjligt.

  

Han var inte skotträdd, han var skottfast på alla de sätt och totalt opåverkad av skott från både startpistol och hagelbössa, men han gillade inte tjutet som raketerna gav ifrån sig. Smällare som bara smällde var helt OK, men inte raketer som tjöt och visslade…    


Men han löste det på sitt sätt, och så fort sista raketen var avfyrad ruskade han av sig obehaget och sällade sig till oss andra. Och vi människor gjorde aldrig nån affär av det, så det blev aldrig något problem. Men vi hade säkert kunnat förvärra det hela genom att påverka honom på fel sätt.

  

   

Jaja… det blev långt det här, men jag tror att det är väldigt, väldigt viktigt att vi inte glömmer att våra hundar är så enormt duktiga på att tolka oss och vår sinnesstämning och vårt humör vid precis alla tillfällen, även vid tillfällen då vi själva inte tänker på att hunden finns i vår närhet. Våra hundar ägnar den mesta av sin vakna tid åt att hålla koll på oss….   

   

   

Förra nyåret var det intressant att se hur den lite osäkra Ibsen löste sina problem. Husse var ju nyopererad då och hade intagit sängläge långt före 12-slaget, så det var matte och Salza och Ibsen som var vakna när raketerna hördes.


Hmmm…??? sa Ibsen när de första raketerna hördes, och så lyfte han lite oroligt på huvudet där han låg på mattan i vardagsrummet.


Jaha… funderade han vidare…. matte kollar på TV som vanligt, och Salza sover i husses fåtölj. Hör dom inte att det är nåt farligt på gång? Puttar för säkerhets skull lite på matte så att hon blir medveten om att nåt konstigt händer.


Nähä… gå och lägg dig igen, sa hon bara då. Jaja… bryr dom sig inte så bryr väl inte jag mig heller då…. och så la han ner huvudet igen och somnade om.  

   

   

Hur som helst… vi önskar er alla ett.....

  

 

 

Bilden har några år på nacken, men hon ser ungefär likadan ut varje år när hon festat loss på nyår….  

   


        




ANNONS
Av tedsams - 28 december 2012 13:28


Har ni aldrig haft den där känslan av att ni vill stanna tiden en stund? Några år eller så…    Inte för att bli yngre, eller för att undvika att bli äldre, utan mer för att stanna utvecklingen lite.


Allting förändras ju hela tiden, och tekniken gör ju att vardagen för oss alla hela tiden innebär nya saker.

Nu gillar jag teknik och teknikprylar så jag klagar inte på den delen i sig…. men utvecklingen går på nåt vis för fort framåt. En dator eller en mobiltelefon som köps idag är gammal till midsommar…. och det är ju bara en liiiten del av all den teknik vi omger oss med. Ni som har barn och ungdomar känner väl av det här ännu mer antar jag…. och jag tycker inte att det känns bra att felfria saker ska bytas ut efter mindre än ett 1 år.   

   

När jag köpte ny spis till min lägenhet i Alingsås, så frågade säljaren hur länge jag haft den gamla spisen. Tja… sedan husen byggdes, sa jag… i drygt 20 år. Ja så länge kan du inte räkna med att dagens spisar håller, dom är inte gjorda för det… högst 8-10 år kan du räkna med, svarade han då.


Och förr var såna saker som spisar och kylar och liknande saker kapitalvaror. Dom kallas kanske så nu också men dom lever definitivt inte upp till det. Dom är inte gjorda för att hålla länge… Men å andra sidan så har folk så gott om pengar nu för tiden att dom byter såna saker bara för att det finns det som är snyggare och roligare. Inte kul tycker jag…. eller också är jag väl kanske bara avundsjuk…  

    

   

I alla fall så har ytterligare ett år snart gått, och det kan gärna få försvinna i fjärran, det har inte varit nåt sånt där aktivt roligt pang-år direkt.


Och det kan ju bero på att jag börjar bli gammal och trött kanske… eller också beror det på att jag inte är tillräckligt gammal och trött ännu, utan bara har tråkigt helt enkelt. Det kanske är läge att tänka på att man får så roligt som man gör sig…. men det är inte alltid så enkelt det heller.   


Kanske mitt knä-problem gör det lite extra jobbigt just nu, mitt uppe i snö-eländet och så…. och jag blev ju inte gladare över att häromdagen få veta att jag inte längre kan få Voltaren eller Diklofenak utskrivet mot smärtan. Det är det enda som hjälper när det är som värst, men tydligen har Läkemedelsverket gått ut med varningar till vårdcentralerna och rekommenderat dem att inte skriva ut den medicinen annat än i undantagsfall. Och jag är tydligen inget undantagssfall…


Fast å andra sidan… dumt att envisas med en medicin som tydligen ger allvarliga biverkningar… men det är jäkligt skönt att vara smärtfri nån gång då och då. Jaja, skit samma… förmodligen överlever jag trots allt. En läkare sa en gång för länge sedan till mig att… ”man dör inte av att ha ont”…. och det är ju förstås sant.

  

    
Nej, nu ska doggsen promeneras och husses tidning inköpas. Köpte dubbar till skorna för ett tag sedan och dom behövs nu. Snöröjningen på gångvägarna är bra nu, men då blir det halt istället… men bättre det än att behöva pulsa i snö hela tiden.   


Men jag måste säga att jag är imponerad av alla de joggare som man ser ute även nu… de springer lika avslappnat som om det vore barmark, de måste ha himla bra skor.

    

Hoppas ni har det bra i vintermörkret och snön….      

     

     




ANNONS
Av tedsams - 23 december 2012 09:15


…. och det blir säkert jul även i år, trots att antagligen inte alla hunnit det dom hade tänkt sig. Tiden har en förmåga att tassa på oavsett vad som händer….    

   

Här blir det inget tjohejsan svejsan direkt… sonen med familj firar jul på annat håll, chanserna för att komma fram inom rimliga tider när man ska åka hit upp från Göteborg vid den här årstiden, är så försvinnande små så det var bara att ge upp den tanken direkt.   


Tråkigt, men flyttar man till såna trakter där snön ständigt lägger hinder i vägen för både bilar och tåg, så får man väl stå sitt kast kan jag tro.  


Men det där tjafset om att… det här är Norrland, här snöar det på vintern… det köper jag inte längre. Inte så länge man dagligen hör om stillastående köer både på E4:an och i tätorten, och dessutom tåg som inte kommer fram.


Och medan jag nu håller på och retar mig på saker och ting då…..    

   

Här i kommunen finns mängder av fina spår och stigar och vägar man kan gå i skogen. Både såna som är märkta, och andra som bara är upptrampade och finns där… och under hela barmarkssäsongen så går och springer och cyklar det folk på de där stigarna, och det går så bra så att samsas där.

  

Så fort snön kommer däremot… då kör man upp skidspår där, och sedan är det enbart skidåkare som får finnas där. Trots att spåren läggs just på de stigar där man annars går, så är det under hela snösäsongen skidåkarna som har ensamrätt på naturen.    


Den som kan tänka sig att trampa upp en stig i snön där man brukar gå när det är barmark, kan glömma det. Där är det som sagt skidspår nu och stackars den som vågar gå i närheten av dom.   

   

När det nu är mycket snö, och man gör de där fina skidspåren med häftiga maskiner, kan man då inte dra dom vid sidan av gångstigarna? Så att vi som vill gå och pulsa i snön kan få gå där det är mest ”lättgått” (om det nu finns nåt sånt på vintern)?


Nej då… skidspår överallt där man annars kan gå, och det enda som återstår är bara tråkiga plogade gångvägar.

  

När vi bodde i Timrå kommun fanns det massor av snöskoterspår som man kunde gå i…. kanonbra!!! Och där blev man inte hotad till livet om man gick heller…. en skoter hörs ju på långt håll och då hann man gå åt sidan, och inte var det nån risk att spåren blev förstörda bara för att man gick där heller.   


Här finns inte ett skoterspår så långt ögat når. Och nej….. jag kan inte hålla på och åka till Timrå för att få rasta hundar nån annanstans än på tråkiga gångvägar.

    

Jaja, det låter precis som vanligt i min blogg på vintern…. en massa gnäll och klagan och tråkigt, tråkigt, tråkigt….


I går kväll kom jag i alla fall på en sak jag glömt köpa, så idag ska jag till stora köpcentrat. Undrar om det är nån mer än jag där idag???   


Fast jag har inte så våldsamt ont av att det är mycket folk där. bara jag hittar en parkeringsplats till bilen så fixar det sig nog sedan…. såna där stora köpcentra sväljer ju en massa folk utan att det riktigt märks att det är så många där.

   

Kan ju vara kul med lite julstämning också… julgranar och glitter och julmusik…. och trötta stressiga föräldrar med trötta, gnälliga barn som redan väntar på tomten kanske. Strunt samma, dom är ju inte mina problem… 


   

Hoppas ni har en bra julhelg framför er, och att den blir precis så där trivsam och fylld av glädje och gemenskap, som ni har önskat er!!   

     

    


Av tedsams - 17 december 2012 10:57


… som väl inte heter Stora Stockholm längre… har ju gått av stapeln den här helgen. Vi var förstås inte där, men det är svårt att missa filmer och bilder och reportage därifrån om man surfar runt på nätet lite. Och det är ju bra… att även vi som inte var där får lite input, för det är ju sånt som ger lite energi och lite funderingar och tankar runt det här med hundar och allt som hör därtill. Och lite funderingar kommer här då….

  

Först ska jag klara av min gamla käpphäst….

   

En vacker hund är vacker att se på, men har den inte tillräckligt mycket bakom pannbenet så är den noll intressant för mig. Och att det avlas friskt på hundar som är enbart vackra, men tyvärr saknar viktiga rastypiska egenskaper, eller som inte är mentalt stabila, det kan i min värld aldrig bli försvarbart. Även om man ska ha en hund som nästan enbart ligger i soffan och myser så är det viktigt att den är mentalt stabil och fungerar som en ”normal” hund, men tyvärr så vet ju både ni och jag att det finns uppfödare som struntar i allt sånt bara hunden är vacker… enligt utställningsdomarna.   


Det är svårt att köpa valp, men man har nog gjort vad man kan för att lyckas om man forskar lite kring föräldradjuren och kollar om de är en sån hund som jag själv skulle vilja ha. Om inte… köp valpen nån annanstans.


Men nog om det nu….

   

Låt oss säga att jag har köpt den där valpen nu då…. den där som jag tror kommer att passa mig bra, och som förhoppningsvis har de egenskaper som jag gillar. Hur går man vidare sedan då? Så att hunden utvecklas så som jag vill…


Ja där finns ju miljoner olika åsikter förstås… och många av dom är säkert väldigt bra. Man måste ju också ta hänsyn till hurdan jag är som person också, och hur jag lever, det är ju ingen idé att uppfostra/forma en valp så att den passar en annan typ av människa än mig.


Om jag hade en valp så vet jag exakt vad jag skulle lägga tyngdpunkten på direkt från början. Såna saker som jag tycker är viktiga för att hunden ska fungera hos mig….


Den ska komma när jag ropar på den.
Den ska veta vad NEJ betyder.
Den ska kunna vara lös utan att springa ifrån mig.
Den ska kunna vara lös utan att springa fram till andra människor eller hundar.
Den ska gå i koppel utan att dra.


Allt det här grundlägger man tidigt, tidigt och valpen lär sig ju blixtsnabbt så det är hyfsat lätt gjort. Sen gäller det bara att ”underhålla” det och befästa det ordentligt eftersom valpar glömmer fort, och allteftersom dom bli äldre så är det ju också annat än matte som pockar på uppmärksamhet. Men som sagt, är grunden lagd tidigt så är det inga problem.   

   

   
Men det här är ju ”bara” ren uppfostran, det finns ju annat som man (i alla fall jag) vill göra med en valp också. Och det är där det klurar till sig lite….


Jag vill ju tävla med min hund, och där gäller också att ju tidigare man lägger grunden desto bättre. Och det är där det kan bli lite förvirrande…   

  

På nätet kryllar det av filmsnuttar där man tränar valpar/unghundar med tanke på kommande tävlings-aktiviteter. Och det kryllar av bloggar där man ger råd och tips om hur man tränar in ditten och datten.


Det är bara att plocka till sig så mycket råd och tips man kan och orkar, och så testa på den egna valpen. Eller…???

   

Jag tror inte att det är så bra att göra så. Vi vet ju att valpar lär sig oerhört fort, och har man då testat och provat nåt som sedan visar sig mindre bra, då sitter det som berget i den lilla voffsingens huvud. Det är alltid oerhört mycket svårare att ”lära bort” något, än att lära in det från början, det går liksom inte att säga till hunden att ”glöm det där vi gjorde igår, vi gör på ett annat sätt idag”.

   

Bästa sättet i såna fall är nog att anse det kommandot man använt som förbrukat, och lära in det man vill på nytt, med ett nytt kommando.

   

Det jag vill säga med det är att man ska ha en plan när man börjar träna sånt som inte är direkt uppfostran. Man ska tänka till ordentligt innan man börjar träna, klura på vilket kommando som är bäst att använda, och framför allt… hur vill jag att det färdiga momentet ska se ut?  


Det är just det som avgör hur jag sedan tränar och går vidare. Hur ser det perfekta utförande ut, med mina ögon sett?


Och då ska man tänka ända upp till elit, inte stirra sig blind på momenten i appellklass eller lydnadsklass 1, utan tänka till så att det jag lär in från början håller ända upp i de högre klasserna.



Och om jag nu hade en valp/unghund här idag, så skulle jag få problem där. Jag stirrar tills ögonen blöder (nästan) på filmer med duktiga hundar, de allra flesta bordercollies, och jag tycker ofta att det dom gör inte är så himla snyggt. Jodå, många moment är snygga att se på, men långt ifrån alla.


Men det är ju det utförandet som betalar sig hos domarna, så vill man ha höga betyg så är det ju det utförandet man ska satsa på förstås. Men det är ju svårt att träna mot en målbild som man inte gillar…


Fast jag kommer ju aldrig att ha nån bordercollie förstås, och då är det ju ändå svårt att nå till samma höjder….


Men så kan man ju fundera vidare då… är det BC-förarna som satt nivån för vad som är det perfekta utförandet, eller är det domarna?


Har alla dessa BC som utmärker sig på tävlingarna varit förebilden och måttstocken för domarna, eller har domarna satt nivån och BC-förarna sedan sett till att lägga sig på den nivån?


Naturligtvis så ska det ju vara det senare alternativet som är ”rätt”, men så är det med all säkerhet inte. Domarna borde ha klart för sig vad dom anser vara 10-mässigt i alla moment, oavsett rasen, och döma därefter…. men så är det nog tyvärr inte.  

  


Jag tycker också att det är supercharmigt med en blixtsnabb och alert BC som genomför ett lydnadsprogram i blixtrande fart, men ack så många slarviga utförande jag sett, som ändå genererat en 9:a eller 10:a i betyg.


Min erfarenhet säger mig att det tyvärr är så att en BC kan vara hyfsat slarvig och ändå nå höga betyg, medan t.ex en springer (eller vilken annan ras som helst) genast får betala med betygsavdrag för minsta lilla slarv.


Kanske domarna inte hinner se att en BC slarvar eftersom allt går så fort? Nej, så är det nog inte eftersom till och med jag i publiken hinner se slarvet… men det är lite tråkigt att det är som det är.


Ingen annan ras kan konkurrera med en BC när det gäller snabbheten och direktheten i ett utförande, men det betyder ju inte att andra hundar som gör saker och ting i sin rastypiska hastighet gör det sämre. Fast idag är det tyvärr ofta så domarna dömer på tävlingar.



Och med detta inlägg kan man tänka sig att det finns domare som känner sig påhoppade, och det är väl bara bra i så fall. Känner dom sig träffade så borde dom tänka till lite, och har dom gott samvete och inte känner sig träffade så är det ju ännu bättre, då finns det ett visst hopp för domarkåren i alla fall då….  

   

Och BC-förarna behöver ju inte alls ta åt sig av det här, jag lastar inte alls dom för det vissa domare gör… eller inte gör. Allt ansvar för en rättvisande bedömning ligger helt och hållet hos domarna.

   

   

Det ska bli kul att se hur lydnadsproven har utvecklats om 10 år. I de lägre klasserna kommer det alltid att finnas många olika raser representerade, men hur kommer det att se ut i eliten? En och annan förare som inte har BC kommer säkert även då att våga sig dit, men jag är övertygad om att det då i allra högsta grad har blivit en tävling bordercollies emellan.

   

   

Jaja, funderingarna hos mig är många... och åsikterna ännu fler… men trots allt så vore det himla kul att ha en ny valp att börja om med nu. Då skulle jag i så fall undvika alla de misstag jag gjorde med Salza…  men med all säkerhet göra en hel massa nya misstag istället.   



Salza 3 månader gammal... superdupersöt... då också    

    

    


   

     




Av tedsams - 14 december 2012 09:57

Inte här hos oss. Husse vill ha en hundhårfri soffa, och varken Salza eller Ibsen har nån enda gång varit uppe i soffan. Däremot så har dom fritt tillträde till våra sängar…   

   

Men mina cockrar ( som jag hade när jag flyttade hit) var vana att ligga i soffan hos mig, men de köpte snabbt de nya norrlands-reglerna och höll sig på golvet. Och varken Salza eller Ibsen har sett ut som att dom saknar soff-liggandet. Man kan väl kanske inte sakna nåt man aldrig haft….   

   

Men… Salza har legat i soffan när vi varit och hälsat på sonen och hans familj. Då har hon fått vara i soffan, och hon och jag har sovit där på nätterna. Men det är som sagt enda gångerna Salza varit uppe i en soffa.

   

I går kväll när jag satt och tittade på TV så låg Salza som vanligt i husses TV-fåtölj, den intar hon snabbt så fort han går därifrån.


Men efter en stund gick hon ner på golvet och la sig intill soffan, under soffbordet, där ligger hon ofta.


Och efter några minuter sätter hon sig upp, vänd mot soffan. Hon tittar frågande på mig och jag fattar inget alls…. ”vad vill du?” säger jag, ”jag förstår inte”.   


”Jo”, säger liten Salza, ”snälla matte, jag vill också ligga i soffan och gotta mig” och så sitter hon kvar på golvet, men lägger upp båda framtassarna i soffan medan hon bevekande tittar på mig.


Jag förhärdade mitt hjärta och sa ”nej du får inte ligga där!”, men blicken jag fick när hon återigen la sig på golvet var obeskrivbar. Hon har ju förmågan att verkligen uttrycka vad hon tycker och vill med en enda blick, den där tjejen. Och egentligen, bara det att hon så försiktigt ”frågade” om hon fick, borde hon ju vara värd en belöning.   


Men hur i all världens dar kom hon, efter dryga 6 år, på att hon ville ligga i en soffa där hon aldrig en enda gång satt sin tass? Det rör sig mycket i huvudet på de där små älsklingarna vi har…    

   

   

I går var det annars ingen jättebra dag för mitt onda knä. Kanske jag var lite för flitig med mitt gående dagen innan, inte vet jag. Men värken släppte inte nåt, ens med hjälp av piller igår, fast idag känns det nog som att det kanske är lite bättre, hoppas kan jag ju alltid.   

  

Men det är väl bara att vänja sig kan jag tro… ryggen, axlarna, nacken, händerna… och så nu knäna… jaja… det finns ju faktiskt några stackars försummade kroppsdelar kvar som ännu inte värker, alltid något att vara tacksam för.   

   

Och jodå, jag vet…. jag borde gå ner i vikt. Men varje gång man läser, eller hör, om någon som gått ner rejält i vikt så upptäcker man att det ligger en operation bakom, och det är jag noll intresserad av.  

  

Jag har hört, och träffat, ett flertal människor som berättat om besvärliga biverkningar som operationen gett, och att det medfört ytterligare ett antal operationer…. och det kan hända att yngre människor så att säga hamnar på plus när man räknar ihop för- och nackdelar i längden, men jag tror knappt att den som är i min ålder ”hinner” tjäna ihop tillräckligt många plus för att det ska vara försvarbart.


Och antagligen är det väl också så att äldre människor inte ens är påtänkta för en sån operation… ni vet… ”bunt’ ihop dom och slå ihjäl dom….”   



Fast man behöver naturligtvis inte gå ner massor i ett svep… varje kilo som man gör sig av med är väl ett plus i sig kan jag tro.


Men för att banta måste man vara motiverad och i bra form för övrigt, och tyvärr så är jag väl varken det ena eller det andra just nu. Men, men…. jag kanske ändrar mig, större under än så har skett.


Salza o jag kanske skulle göra gemensam sak och göra en insats under vintern, hon väger också alldeles för mycket. I hennes fall kan man ju, delvis, skylla på en förändrad ämnesomsättning i samband med hennes kastrering förstås, men det håller inte hela vägen det heller.


Fast… ska man gå ner i vikt så behöver man , förutom att minska kaloriintaget, motionera mer också…. och det går inte jättebra mitt i vintern med ett värkande knä.


Och tänk vilken tur att jag fick nåt att skylla på där nu då… äh, skämtar bara lite.    

   

   

Men ibland kan det bli väldigt fel. Jag hade tidigare en arbetskamrat, några år äldre än mig. Han hade ”rondör” som det så snällt kallas, och blev lite rundare allt eftersom åren gick. Rätt som det var så började han gå ner i vikt…. och alla var vi väldigt imponerade.   


Han berättade stolt att han minsann inte använde sig av nån ”metod”, han hade bara slutat med godis och fikabröd och såna onyttigheter, och så åt han förståndigt i övrigt, det var inte alls svårt att banta påstod han.


Och han blev magrare och magrare och magrare…. och till slut började vi säga till honom att han fick sluta nu… han var ju nästan bara skinn och ben.


Och efter ytterligare en tid så visade det sig att han hade en obotlig, dödlig sjukdom som gjorde att han hela tiden magrade, vilket han ville eller ej.   

   

   

Och vad sensmoralen med den här historien är vet jag inte… men kanske kan det vara att om själva bantandet går alltför lätt, då kanske man ska bli lite misstänksam… i så fall kanske det är nåt som är fel nånstans…. ja, inte vet jag.   

  

   
Idag är det i alla fall fredag igen…. veckorna bara skenar iväg och allt bara lunkar på i sina gamla hjulspår nästan utan att man märker att tiden bara rinner iväg.

    

Så det är ju bara att återigen önska er en trevlig avslutning på veckan och en trevlig helg…. stressa bara inte ihjäl er, jul blir det oavsett vad ni hunnit… eller inte hunnit… göra.

      

   

   

     

      


Av tedsams - 12 december 2012 10:12


….. var inne i gårdagens tidning. Den där ironiska insändaren ang snöröjningen här i området, som jag nämnt tidigare, ni vet. Och just precis igår var det väldigt välplogat på gångvägarna här. Men det var faktiskt första gången sedan snön började falla som man slapp pulsa omkring i nån dm snö…. men så typiskt att det sammanföll så illa med insändaren.   

   

Men idag har jag återigen plumsat omkring på oplogade vägar…. Undrar om dom bytt snöröjare här? De två tidigare vintrarna som vi bott här har det var kanonsuperduper bra plogat. Ja, skit samma…. det blir som det blir med det också, det är inte så mycket man kan påverka här i livet.

   

   

I går morse gick jag i alla fall 5 km med doggsen. Det var första gången på minst ett par månader som mitt knä godkände en sån promenad. Det gick visserligen saktare än vanligt, och jag fick vila benet då och då, och jag kände av det senare på dagen, men idag är värken inte värre än vanligt så det gjorde nog ingen skada i alla fall.

  

 


Jag var hos sjukgymnasten igår också, och vi pratade träning. Och hon poängterade återigen att det gör ont att träna när man har artros, men huvudsaken är att man återhämtar sig på 24 timmar. Får man mer ont dagen efter, så har man tränat för ”hårt”…   

  

Men egentligen är jag jäkligt trött på att ha ont i det där knät nu…. fast med minsta lilla otur så kommer jag att få ha värken lääääänge, kanske livet ut. Men å andra sidan… med minsta lilla tur så kan det gå över också… i alla fall under en period. Som sagt… det är inte så mycket man kan påverka här i livet.   

   

Fast jag är väl ändå inte så våldsamt drabbad förstår jag. En av de andra på det där mötet igår berättade att när hon hade som värst ont så nästan grät hon när hon var tvungen att lyfta benet över en tröskel. Enda gången jag nästan gråter är när jag måste gå nerför en trappa, just det är ganska så vidrigt just nu.  

    

   

Det snöar som sagt idag igen, och jag har lovat en bil-lös bekant att skjutsa henne när hon ska uträtta lite ärenden. Det lär ta sin lilla tid för snöröjningen är urdålig överallt i den här stan. Men det spelar ju ingen större roll egentligen, jag har ju hela långa dan på mig. Jag måste bara komma ihåg att ta med snöskyffeln till garaget så att jag får ut bilen.

   


Hoppas ni har det bra i allt julstök… allt sånt lyser med sin frånvaro i det här huset än så länge.

    

Måste förresten visa en bild för er som inte finns på FB, för där har jag redan visat den. Det är årets julgran här på gården. Vi har skippat den gamla vanliga traditionella granen och ersatt den med den här istället…. superfin!!

   

     

Det är en anordning som helt enkelt hissas upp i flaggstången, och den är flera tusen kronor billigare än den vanliga granen… både billigare och finare… inte illa.  

   

   

   

      


Av tedsams - 9 december 2012 10:33

De två senaste åren har jag skickat insändare till lokaltidningarna och berömt snöröjningen här i området, och nu har jag alldeles nyss författat ytterligare en insändare. Men den här gången klagar jag på den obefintliga snöröjningen istället, vi får väl se om dom är lika villiga att ta in den som de andra.    


Urdåligt... är ett passande ord för snöröjningen i år. Visserligen har det snöat mycket, men det är ju inte precis första gången det gör det. Och i morse när jag var ute med hundarna var det alldeles knäpptyst ute... och OM det då hade varit en snöplog igång nånstans så hade den hörts lång väg. Men det var som sagt alldeles tyst, och oplogat...  


Jaja, det var förstås för bra för att få fortsätta....  men ibland kan jag nog tycka att norrlänningarna själv är dåliga på att leva upp till den där klyschan de sprider omkring sig titt som ättt... "Det här är Norrland, och här snöar det på vintern"... verkar som att vissa av dom trots allt inte känner till det, och blir överraskade av det.


I alla fall så har jag ett mycket knepigt knä. Jag har förstås ont fortfarande, men i alla fall något mindre ont än tidigare. Och det knepiga är att varje natt mellan ca 03.00 och 07.00 så har jag inte ont alls. 


Före kl 3 vaknar jag ett otal gånger, varje gång jag ändrar ställning i sängen, för då gör det ont i mitt knä. Men efter kl 3 och ungefär fram till dess jag vaknar vid 7-tiden, då sover jag ostört och när jag vaknar är jag bara lite öm i knät, men har inte ont på nåt annat sätt. 


Och det stämmer väldigt dåligt med artros-diagnosen. Då ska man få mer ont när man är stilla och sedan rör på sig.... och så är det under resten av dagen sedan. Jag har uthärdligt ont när jag är igång, men om jag sitter stilla en stund och sedan ska börja röra på mig, då gör det nedrans ont de första minuterna... men alltså inte på morgonen. Märkligt det där...    


Salza och jag har i alla flal enats om att vi inte tycker det är kul med all den här snön. Salza gillar att springa omkring i träddungarna och nosa efter fåglar och andra roliga djur, men nu är det så mycket snö så hon tar sig inte ens dit. Tråkigt att bara kunna gå på dåligt plogade gångvägar tycker hon   


Hon försökte ge sig iväg i ett färskt rådjursspår i morse, men gav snabbt upp när hela hon försvann ner i snön. I och för sig ska hon ju inte jaga rådjur, men ibland... om det är fri sikt och inga djur inom synhåll... kan hon få springa ett femtiotal meter i spåret innan jag kallar tillbaka henne. Nåt kul ska hon väl få ha kan jag tycka då...   och i och med att hon alltid går att kalla tillbaka så är det ju ofarligt för alla inblandade.   


Jo jag vet... ni tror mig inte när jag säger så. Men det är faktiskt sant... till och med om vi blir överraskade i skogen och hon har "bytet" inom synhåll, så stannar hon och kommer tillbaka om jag ropar på henne. Men det är klart, i det läget går det inte att be henne sluta jaga och komma tillbaka, då är det raka rör och klara beked som gäller. Och då kommer hon glatt tillbaka till mig, galopperande i full fart...   


Det där lärde vi in, tillsammans med lydiga Teddy, när hon var pytteliten och det sitter som berget fortfarande.  


Näe, nu ska jag kika lite på skidåkningen på TV.... känns som att det blir en lat dag idag... igen. Gäller att samla sig till nästa promenad i snöhelvetet, det lär väl inte vara plogat då heller kan jag tro.    

    

     

    











Av tedsams - 6 december 2012 11:59


Så kan man tycka ibland , men det är ju fel, händer saker gör det ju hela tiden. Inte minst så faller snön envist ner utanför fönstren. I förra omgången kom det nästan en halvmeter och nu snöar det igen, ovädret söderut ska visst hälsa på här uppe också nu, sägs det.  


Och det är lite roligt det där med vinter norröver och söderöver. Norrlänningar gör sig ju ofta lite löjliga över att det blir kaos så fort det faller lite snö söderut… men så är det ju här också.


Dikeskörningar på löpande band, stopp på E4:an i flera timmar, inställd kollektivtrafik bilar som inte startar o.s.v o.s.v.… precis som söderut. Man ska inte kasta sten i glashus heter det ju… kanske ska man inte kasta snöbollar heller…  


För min del är jag tacksam när jag slipper ta ut bilen såna här dagar. Jag åkte några mil till sjukgymnasten i tisdags, i tätt snöfall och massor av snörök, och det var inte så kul.   Och när det är 20 grader kallt så hjälper det ju inte att salta på vägarna heller så det var ganska så rejält halt.


Men det gick bra…. fast sjukgymnasten hade ju inte nåt direkt glädjande att berätta. Jag deltog, tillsammans med några andra sjuklingar, i en s.k Artrosskola där sjukgymnasten berättade vad artros är, vad det är som gör ont och varför det gör ont. Det hela var inriktat enbart på knä- och höftartros och det var förstås intressant att få veta exakt hur det ser ut och vad som händer när man har ont.


Mindre kul var väl att höra att det inte går att bota, i bästa fall kan man lindra värken genom träning och ev. hjälpmedel, och enligt henne så var det i slutänden endast 10% som opererades.  



Träningen ska vi gå igenom nästa vecka på nästa träff, och det blir nog kul värre. ”Det gör ont att träna när man har artros,” sa hon och det tror jag säkert det. Men samtidigt så förstår jag att det är rena döden att vara stilla när man har artros-värk nånstans. Jag märker det själv, och hon poängterade det väldigt noga.  


Det jobbigaste just nu är inte värken, utan den där känslan av att benet ibland inte bär. Och det förstår jag faktiskt, även med mina dunkla kunskaper i sånt här, att det beror på att jag har för lite muskler i benen nu när knät inte kan/orkar fungera så som det ska.


Och då kan man ju fråga sig hur jag kan ha för lite muskler i benen när jag går så himla mycket, och när benen dessutom får jobba med att bära upp min övervikt…. men så funkar det förstås inte. Det finns väl några muskler nånstans där i benen som jag antagligen nästan aldrig använder, trots allt gående, och just dom musklerna behöver väl mitt knä nu då.  


Jaja, vi får väl se hur det artar sig… sjukgymnasten kunde i alla fall verifiera att det till stor del (50%) är ärftligt betingat, och det är ju tyvärr så att ju äldre jag blir desto fler av min mammas krämpor känner jag igen hos mig själv. Klagomål på ont i knäna känner jag väldigt väl igen….



För övrigt så har jag handlat julklappar, gjort julklappar och slagit in julklappar, och snart ska jag väl antagligen skicka julklappar också tror jag. Det är tyvärr inte till min sida av släkten… där är det fortfarande lite diffust hur det blir med julen… utan det är till Kurts släktingar alltihop.  

  

Jag är ju inte så förtjust i julen, så det blir inte några stora arrangemang här, men lite måste det ju vara i alla fall. Sen får vi väl se när barn och barnbarn dyker upp, troligtvis inte till julhelgen, men kanske lite senare.


Det finns ju släkt ”på andra sidan” också, föräldrar, syskon och kusiner…. Inte kul att känna sig som att man slits åt flera håll bara för att det är jul. Jag vet hur det är, och jag själv är ju som väl inte en sån människa som går under om jag inte får träffa barn o barnbarn just precis när det är julafton…

  

Det är besvärligt när det är så lång väg att åka också. Köra bil i 75 mil är ingen höjdare vid den här årstiden med snöstormar var och varannan dag. Och ska dom åka tåg så är det inte heller så kul med en 1-åring och allt som hör därtill + eget bagage + en hund, och så släpa på julklappar dessutom när det är tågbyten på vägen. Vi får väl se hur det fixar till sig…. för fixar sig gör det med all säkerhet.



Idag har jag bakat och fyllt på hundarnas kexfat med en stor hög kex, så nu får det räcka till efter julhelgen. Salza älskar de där kexen, hon skulle kunna äta hur många som helst men fler än ett par stycken per dag får det ändå inte bli.   

    

   

     

     




Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se