Ännu är det vinter, trots solsken och lite försiktigt fågelkvitter. Vi utforskade en ny väg i dag på promenaden. Ett halvtaskigt skoterspår in i skogen... och när jag trampade bredvid i det där halvdåliga spåret så sjönk jag ner till strax över knät. Långt kvar innan snön är borta....    

Men fördelen med att aktiviteterna är lite begränsade är väl att man har mycket tid att klura och fundera på både ditten och datten.. eller också är det inte alls nån fördel, inte vet jag.    Funderar gör jag i vilket fall...

Den där studiecirkeln, eller vad vi nu ska kalla det,  som vi håller på med närmar sig sitt slut nu snart. Synd... för det är nu på slutet som det blir mest intressant tycker jag.  Men det beror väl på att det blir lite mer "tävlingsanpassat" då kanske.

I alla fall så är det himla bra att vi är fyra stycken väldigt olika personer som diskuterar och resonerar runt olika saker.  Det är nyttigt att få höra hur andra tänker och känner i en situation som man själv är välbekant med, men kanske tänker helt annorlunda kring.

Och det leder inte så sällan till att jag faktiskt tänker till lite... vilket väl egentligen är själva syftet med det vi gör. Att vi ska tänka till lite   

Och den tvingar mig att träna lite med Salza också... ingen idé att läsa "Lyckas på tävling" som en studiecirkel om man inte tänker tävla.... eller?  Och tänker man tävla så måste man träna... lätt som en plätt.

Vi fyra som går den där cirkeln kommer med all säkerhet att slå världen med häpnad, på ena eller andra sättet     när vi kommer ut på tävlingsplanerna igen.    

Och så funderar jag på vilken tävling som ska bli vår års-premiär. Jodå, det är långt till barmark och utomhus-tävlingar, men när februari månad väl kommer, då går det fort sedan.  Och de första möjliga tävlingarna (för vår del) ska man anmäla sig till i slutet av mars...  och när anmälningstiden går ut, då ska ju hunden vara färdigtränad och startklar.  Det är min lilla trygghet på tävlingarna det... att jag vet att Salza kan det jag ber henne göra.    

Förresten... kom på en sak nu. På vår promenad idag så mötte vi miljontals med hundar och människor, det var det som fick mig ut i skogen i det där skoterspåret...  fast.... vi mötte en hund ute i skogen också.   

Och flera av dom vi mötte idag hade problem med att möta oss. 

Det är faktiskt ganska så sällan man möter hundar som bär sig illa åt vid hundmöten här i området. Men ibland är det ju nån, och är det många ute samtidigt så är det kanske några stycken som bär sig illa åt.

Och när jag ser hur förarna beter sig så skulle jag så gärna vilja sätta mina hundar vid sidan av och visa dom hur de istället ska göra. Men det gör jag inte... tror inte att det skulle vara uppskattat.    

Men kort sagt så beter sig dessa förare som att det är något väldigt konstigt och märkvärdigt och farligt som kommer när dom möter oss (eller andra hundar). Och den känslan förmedlar dom naturligtvis vidare till sina hundar.

Dessutom är dom i flera fall ganska så elaka mot sina hundar inför det där mötet. Och så klart så lär sig deras hundar att sammanknippa det med att "matte/husse blir elak när vi möter andra hundar".

Tänk om dom istället tog tillfället i akt och lärde sina hundar att "det här roliga händer varje gång vi möter en hund".  Och med det menar jag att hund och förare tillsmmans gör något roligt, eller att föraren tillhandahåller något roligt och attraktivt som hunden föredrar att ägna sig åt istället för att fokusera på de mötande hundarna.

Det är ett enkelt knep som funkar på varenda hund, under förutsättning att man börjar med det tidigt och inte väntar tills hunden redan skaffat sig en massa fula ovanor.  Åtta veckor är en bra ålder att börja med sånt här....      

Ja, det var det om det....  lite (extra?) rörigt i mitt huvud som ni förstår.   

Fast när det gäller att lära hundar saker och ting (inte enbart tävlingslydnad nu då) så stämmer ju det där som någon, någon gång, sagt: " Inget är omöjligt, vissa saker tar bara lite längre tid."

Hörde idag om en hund som tränar på att markera en viss speciell sak bland andra saker. Och dessa andra saker kan vara allt möjligt, t.ex ett kycklinglår, ett märgben eller nåt annat ätbart. 

Min första tanke var att det skulle Salza ALDRIG klara. Hon är galen i kyckling och skulle aldrig klara av att välja bort ett kyckling ben.... tror jag.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer nyfiken blir jag. Skulle det kanske gå att lära henne det??

Fast först skulle hon ju vara tvungen att lära sig att bara markera ett föremål. Nu är hon ju van att alltid apportera allt hon hittar eller ska hämta. Att bara markera en sak, utan att röra den, är nog mycket svårare för henne tror jag.

Men jag är lite sugen faktiskt...  kanske att vi ska lägga tävlingstankarna på hyllan lite till och ägna oss åt annan, nyare, roligare träning istället.... tål att tänka på.    

Fast... det ena utesluter ju inte det andra förstås... jaja... antagligen blir det inget av nånting...       bara en massa babbel.

Nu ska jag i alla fall sluta babbla för idag....   hoppas ni har haft en fin dag!!

Plusgrader idag igen, och ett jäkla blåsväder, och nu börjar det röra på sig uppe på taket. Så här såg det ut vid verandataket i kväll. Undrar om jag vaknar om det rasar ner med buller och bång i natt?    

För övrigt har dagen faktiskt varit lite aktiv...      Var iväg och handlade i morse, och sedan fick Salza leka filmstjärna en stund.

Har ju fått för mig att jag ska visa att hon kan namnet på några olika saker, och att hon hämtar dom när jag ber henne om det.  Tacksamt att träna sånt med en hund som älskar att apportera    

Vi har tränat in namnet på vovven, på mattes skor, på ormen, på bollis och på handduken.

Vovven är ett mjukisdjur, mattes skor är mina innetofflor. Där hämtar hon först den ena och när jag ber om "mattes andra sko" så tar hon den andra, och hon skiljer faktiskt på dom där två. Ber jag henne att hämta mattes sko när hon redan har hämtat en av dom, då tar hon upp den samma som hon redan hämtat. Ormen är också en mjukisleksak, en lång och slingrig sak. Bollis är en boll i ett snöre, och handduken är en handduk som hänger på kylskåpshandtaget i köket.

Problemet är att hon ibland blir så ivrig att hon slarvar med att lyssna ordentligt. Hon hämtar den roligaste grejen helt enkelt. Och hon blir trött i lilla flygmyreskallen av den här övningen, och då blir det lätt fel. Men det är svårt, även om det kan se enkelt ut. 

Jag är superimpad av henne....  ...... ovanligt va?   

Ni (som inte redan sett den på FB) ska få se den där filmen jag tog i dag. Förutom den första lilla snutten där man kan se grejorna hon ska hämta, så är den filmad utan avbrott. Och det poängterar jag just för att det faktiskt är svårt för en liten Salza att hålla ihop sig och fixa alltihop utan att göra fel.

Och den sista övningen, där grejorna ligger nära (ni förstår när ni ser filmen) den är gjord direkt efter den andra, även om det är en superkort paus där medan jag slänger ut grejorna på golvet.

Jaja... löjligt att tjafsa om det... men jag är imponerad av att hon håller ihop som hon gör, och fixar det jag ber henne om.   

Jisses....  min gamla skrytblogg har vaknat till liv igen... kul, kul....   eller???    

Här kommer filmen i alla fall då.....

När vi sedan hade åstadkommit detta film-underverk så var det dags att klippa Ibsen. Inte helt lätt vid den här årstiden eftersom det är för kallt att stå utomhus vid de där braiga bordet som finns på verandan.  Men nu är det gjort för denna gången i alla fall...    

Och när det var klart så klippte jag Salzas tassar, det tar en stund för jag är inte så himla bra på det... men nu är dom fina och välputsade i alla fall.

Sen fanns det ganska så rejält med hundhår att städa bort... och sen var det middag och därefter var det hög tid för dagens promenad.....  och sen har jag läst ut en bok..... och nu ska jag sova.....   Natti, natti

... när det kostar en hel förmögenhet att gå till tandläkaren, trots att det inte alls är några märkvärdigheter dom gör.   Jo, jag inser att jag gått till "fel" tandläkare nu när jag suttit och jämfört priser... men det blev så när jag flyttade hit. Och det är ju lite bra att gå till nån som har den senaste tekniken också... men nu är det inte värt pengarna längre.

Skulle mycket hellre lagt en del av dom pengarna på lite inspirerande hundträningshjälp under den kommande våren, men det kan jag se mig i månen efter nu.  Nu får vi traggla på i gamla vanliga spår.....  men jag skulle som sagt behövt lite inspiration.

Skit samma... har sen omsidor lärt mig attt livet inte ska vara så jäkla kul. Och när jag ändå är igång och beklagar mig så kan jag ju passa på och gnälla över hemsidor där man inte uppdaterar informationen.

Nej, jag pratar inte om privata hemsidor nu. De allra flesta såna har ju gått i träda sedan FB exploderade, och det är ju tråkigt, men det är ju upp till var och en hur man vill ha det med det. 

Jag tänker istället på alla de brukshundsklubbar som inte håller sina sidor uppdaterade.  Dom har liksom ett annat ansvar tycker jag.... 

Har dom t.ex ett menyval som heter Resultat så borde det väl finnas resultat där från deras tävlingar också, eller? Har man ingen som hinner/vill uppdatera en sån sida, så ta bort den då istället.

Det räcker ju egentligen om klubbarna har en sida där det står att dom finns, vart dom finns och hur man kan få kontakt med de olika sektorerna. Nåt mer behövs ju inte....  om det är så att man har svårt att få tag på nån som vill hålla sidan ajour alltså.

Jodå, det finns naturligtvis många klubbar som sköter sina hemsidor kanonbra, men idag är det här en gnällblogg, så såna klubbar pratar vi inte om nu.    

Ha en trevlig kväll...  här ska jag fundera lite och se om jag inte kan komma på nåt mer att gnälla om i nästa inlägg    

Åkte och tränade alltså. Och jag skäms verkligen när jag ser hur glad Salza blir när hon förstår att vi ska träna. 

Fast... jag skäms inte för att hon tycker att det är kul, jag skäms för att jag så sällan låter henne träna. Vi tränade inte jättemycket igår heller, men hon är verkligen världens lyckligaste hund när hon får träna.

Och det är så kul... vi är tre stycken som tränar ihop, och alla tre hundarna uppför sig likadant. Nästintill helt galna av glädje över att få träna....  kan det vara en slump, eller har vi som förare kanske lyckats förmedla den rätta känslan för det här med lydnad?

Alla hundarna fick göra ett par sökslag också.... hitta-övningar.... och det var ju om möjligt ännu roligare än lydnadsträning.   

Och i morse så kikade jag lite på Salzas fjärr också. Vi (läs: jag) har ju problem där med att hon flyttar sig i samband med ställningsförändringarna.

Jag vet att jag har slarvat med inlärningen, då blir det så här. Men jag ska försöka ändra på det, men det är inte lätt när det en gång är fel-inlärt.   

Men vi har kommit en bit på väg. Från stå till sitt funkar det numera i stort sett alltid att hon backar ner i sittande.

Nu har vi ett problem kvar.... från stående till liggande. Hon lägger sig inte tillräckigt mycket bakåt när hon ska ner i liggande. Hon lägger sig rakt ner, jag vill att hon backar kroppen lite....

Och ibland trampar hon runt lite med bakbenen. Inte så att hon flyttar sig åt något håll, hon bara trampar, men det är ju inte bra det heller.    

Och så gör hon ibland så som ni kan se på filmen här nedanför... hon tar ett litet steg med ena bakbenet när hon ska upp i stående.

Men å andra sidan så kommer det oftast inte förrän vi tragglat en stund. Kanske hamnar kroppen i nån form av obalans så att hon ställer fram tassen för att få bättre balans... eller nåt.... inte vet jag. Man ser det i alla fall sällan förrän efter några skiften.....

Men det har blivit mycket bättre sedan vi tävlade senast (vilket var läääänge sedan), så vi kanske är på rätt väg.

Jag vill få till alla ställningsförändringar rätt, och bli övertygad om att det är ordentligt befäst, sedan ska jag dra ut på avståndet. På filmen står jag bara 3-4 meter framför henne... och i elit är det ju 15 m som gäller, så vi har lite att jobba med.

Men jag siktar inte mot någon 10:a i det momentet. Har man lärt in det fel och sedan försöker ändra på det så lyckas det sällan bli perfekt. Vi har gjort allt från 0 till 8 i betyg på det momentet när vi tävlat, och kan hon stabilisera sig på 8-9 så är jag mer än nöjd.   

Lite dåligt ljus och så, men det var mulet ute och jag tänkte inte på att tända nån lampa... huvudsaken var ju att jag såg, kameran tänkte jag inte på    

Idag har det varit en lat dag. Jag har fått en släng av mina gamla eländiga magproblem, och det tar på krafterna. Märkligt att det märks så väl på orken så fort man inte är helt fit-for-fight.      

Jaja, skit samma... förhoppningsvis överlever jag denna gången också, och gör jag inte det, så behöver jag definitivt inte bekymra mig    

Hoppas ni får en trevlig avslutning på helgen!

Jag har ju flera gånger öst lovord över alla fina gångvägar som finns här i området och i omgivningarna, det är verkligen en förmån att kunna gå i timmar på välplogade vägar utan nån som helst trafik som man behöver ta hänsyn till.

Och vi är många som utnyttjar dom där vägarna..... och det är enormt många hundägare som går där... och det är enormt många hundägare som är alldeles för lata för att ta upp bajshögarna efter sina hundar.   

Nedrans så mycket skit det finns.... och så illa det ser ut med alla dessa bruna högar som ligger både högt och lågt.   

Vita fina snödrivor så långt ögat når, men på sina ställen helt brunprickiga av alla de högar som folk inte orkat ta upp.

Och till och med mitt på gångvägen ligger det med jämna mellanrum en stor skithög... jisses... orkar dom inte böja på ryggen och ta bort det, så kan dom väl i alla fall sparka det åt sidan så att folk inte behöver trampa i det.

Nu låter jag precis som alla andra gnälliga kärringar som klagar, men när man ser hur det ser ut, så är det inte så svårt att förstå att folk som inte ens gillar hundar klagar.

Nog om det... nu nåt positivt för en gångs skull   

Jag hittade min borttappade vante igår!! Den var inte alls värdefull eller så, men den var min, och den var bra... och jag tappade den för några dagar sedan när vi var ute på vår promenad.

Igår fick jag för mig att gå den där promenaden igen, för att se om jag kanske skulle hitta vanten.

Men jag insåg snabbt att det inte skulle gå. Gångvägarna var skrapade sedan vi hade gått där förra gången, och jag förstod att min vante skulle ligga antingen inuti nån snödriva eller i nån stor snöhög nånstans.     

Döm om min förvåning, när jag i slutet av promenaden ser min vante ligga en bit från vägen, uppe på snön.  Det fanns inte ett spår i närheten av vanten, så någon vänlig själ hade kanske hittat vanten och slängt upp den på snön så att den skulle synas och inte bli bortplogad... fast inte vet jag..... glad blev jag i alla fall.     

Och har man då en apportglad hund så slipper man ju också pulsa i den djupa snön för att själv hämta den....     

Idag ska vi faktiskt iväg och träna en stund.  Det skulle vara sol här idag, men det är det inte, men det är nästan nollgradigt, så vi lär inte frysa ihjäl i alla fall.

Vi ska träna lydnad, men Ibsen ska också få följa med och till honom ska jag lägga ett spår tänkte jag. Inte i skogen, det går ju inte nu, utan på en plogad parkeringsplats eller nåt liknande. Han behöver lite hjärngympa, och han är ju en duktig spårhund så det kan nog gå bra tror jag.

Sen får vi väl se hur mycket tid vårt träningssällskap har, kanske vi hinner göra några sökslag till Salza också.... det finns ju många stora höga snödrivor att gömma sig bakom nu.

Fast hinner vi inte det så kanske jag lägger ett spår till Salza också. Hon är ju en liten slarvpotta ibland när det gäller att spåra, men jag har en känsla av att ju svårare spår, desto bättre spårar hon, så ett spår på en parkeringsplats kanske är vad hon behöver.   

Hoppas i alla fall att dagen blir en bra dag för er alla!

Näe, man gör inga stora framsteg i träningen om man aldrig tränar.  Märkligt det där...   

Ni vet det där med att hämta en viss speciell sak... att lära Salza namnet på olika grejor. Ambitionen var högt ställd från början, och som vanligt bidde det ingenting av nånting.   

Och det beror ju inte på att Salza är obildbar, det beror på att hennes matte är så jäkla lat och oföretagsam.

Jag filmade henne i alla fall förut när hon fick välja mellan två saker....  vovven och handduken. Och det fixade hon galant, trots nästan obefintlig träning.

Det är faktiskt svårare än det ser ut, eftersom vovven är jättekul, och handduken väldigt mycket mindre kul. Jag fjäskde lite med henne och lät henne hämta vovven först, men nästa gång fick hon ju ta handduken först, och det funkade det också.    

Hon gillar ju att hämta saker, så hon kan bli lite uppjagad och lyssna dåligt. Då tar hon den roligaste grejen, men bara hon lyssnar, så funkar det bra.  Och hon är noll störd av att Ibsen tassar in mitt i alltihop och vill ha del av godiset.

Vi har faktiskt tränat lite på fjärren också, då och då, med långa mellanrum. Men jag tycker att det har blivit bättre.   

Hon vill ju gärna trampa runt lite, och från stående till liggande kan hon ibland flytta sig en liten bit framåt. Men som sagt... jag tycker det har blivit bättre....

Ska försöka filma det också lite senare... och har jag rätt där så ska ni också få se filmsnutten.  Har jag inte rätt så tänker jag inte visa upp det...     

PS   Nej, hon har inte långa klor.  Nej, hon kan inte springa på det hala golvet, då bryter hon benen av sig.

Nu tänker jag strunta i nya lydnadsregler och sånt... det lär bli tid att tänka på det längre fram under året. Men det var himla retligt med allt det där som försvann i bloggen...    

Nu har jag däremot ett mysterium som jag vill ha hjälp att lösa.

Här i omgivningarna finns det mängder med finfina skidspår. Och mängder av skidåkare förstås...  men det var inte riktigt det det gällde.

Jo skidspåren hör dit... Dom görs av nån maskin av nåt slag som plattar till snön och gör två fina spår på vardera sidan av det där tillplattade spåret. Det är inte nån snöskoter utan nåt annat.... men det blir ju som ett brett fint skoterspår... fast med ett skidspår på varje sida.

Och där vågar man naturligtvis inte gå, eller låta hundarna gå, det vore säkerligen förenat med livsfara. Inte bara för att skidåkarna skulle bli skitförbannade, utan också för att det är kanonföre nu och skidåkarna svischar förbi i racerfart.... men....

Och här kommer mitt mysterium... Salza älskar dessa spår... hon är nog nästan beredd att bli ihjälkörd bara hon får springa i dom.

Och varför gör hon det????? 

En morgon när vi var ute tidigt så gick vi genom en skogsdunge i ett sånt där spår (nej, jag skäms inte alls!   ) och Salza var komplett galen. Hon springer som den värsta greyhound, och hon anfaller och brottas med Ibsen och hon hoppar på mig... hon kan till och med ge upp ett skall då och då, och det gör hon aldrig annars..... hon är som sagt allmänt galen.

Och det är inte en engångshändelse... så fort vi kommer till ett ställe där gångvägen korsar skidspåret så vill hon in på spåret och springa.... ibland har jag gått och halvsovit och inte tänkt på att stoppa henne förrän jag plötsligt bara ser svanstippen av henne där hon drar iväg i hundra knutar i spåret.   

Som väl är har det aldrig kommit nån skidåkare just då.... det skulle inte vara så kul misstänker jag.   

Men snälla.... berätta för mig varför hon tycker att det är så himla kul i dom där spåren???? Jag fattar inget alls jag....

Idag har det varit strålande sol här, och bara 6-7 minusgrader. och som vanligt gick vi ut precis när solen nästan hade försvunnit..... det är osmart, men det är mycket färre människor ute och går då.   

Och jag hade naturligtvsi ingen kamera med mig idag heller, mobilen fixar inte nåt speciellt bra kort när ljuset är dåligt, men man kan i alla fall ana sig till att det är vackert ute nu.

Det där som nästan ser ut som ett dike eller nåt, alldeles hitom trädet, det är ett av dom där fina skidspåren där Salza vill rusa iväg, det korsar gångvägen en bit framåt.      

Men vi hittade en stor snöhög där hon klev upp på toppen.... 

Ibsen höll sig på en lägre nivå, han....   

Förresten.... ni känner inte till nån som behöver en springer som fotomodell??

Salza skulle vara hur lämplig som helst. Hon gör precis som man säger, och när man har fått henne dit man vill, eller i den ställning man vill, och säger "Stilla där" så fryser hon till is.... ända tills man säger åt henne att det är färdigt, då kommer hon skuttande för att få sin godisbit.

Men nu kom jag på... Jag har ett mysterium till.... 

Vi har en runda som vi går ibland, hundrna och jag, och den har jag med hjälp av stegräknaren mätt upp till knappt 5 km....  4,9 nånting.

Igår skulle jag testa en ny runda som jag klurat på ett tag. Den var en hel del längre, trodde jag...   så vi travade iväg vid gott mod.

Och det var en bra runda, om man går åt det hållet jag gick igår, annars får man gå en lååååång brant uppförsbacke.   

Men vi knatade på rätt länge tyckte jag, jag tittade på klockan, men inte på stegräknaren. Och när vi gått i en dryg timma, och ändå hade en bra bit kvar innan vi skulle vara hemma, så konstaterade jag att det nog mycket riktigt var så att den här rundan var längre än den där "nästan 5-kilometersrundan".

Men vet ni vad? När jag kom hem och kollade stegräknaren så var det vara 500 m längre... det kan väl inte vara riktigt? Hur bär man sig åt för att det ska ta 30 minuter längre tid att gå, om det bara är 500 m längre?

Det var fina, plogade gångvägar hela tiden, och jag håller nog alltid ungefär samma tempo när jag går tror jag....  visst är det konstigt?? 

Himla besviken blev jag i alla fall. Jag hade spetsat på att vi skulle få en lite extralång promenad....   

Strunt samma, jag går och går och går vareviga dag... och även om området har mängder av kanonfina gångvägar så börjar jag bli jäkligt trött på dom nu. Jag har utforskat de allra flesta av dom, och gått de allra flesta massor av gånger.

Nu vill jag ha barmark så att jag kan få gå i skogen...!  Men...  det lär väl inte bli förrän i april det....   

.... att läsa de nya elitlydnadsreglerna. 

Och då blir det samtidigt en kommentar till kommentarerna till det förra inlägget...    

Nej, jag har heller aldrig sett 3 storlekar på metallapport, men det står tydligt att det ska finnas tre olika storlekar :

"Three different sizes (and weights) of metal dumbbells, in proportion to the sizes of the dogs, must be available,. The maximum weight of the largest dumbbell is approx. 200 g. It is, however, the handler’s choice which dumbbell he or she selects, regardless of the size the dog."

Och om jag då går vidare till vittringsapporteringen så är det tydligen enl. de nya reglerna så att momentet börjar när föraren får pinnen i sin hand: