Tedsams blogg

Alla inlägg under februari 2014

Av tedsams - 15 februari 2014 13:46

I morse var det grått och ruggigt och tråkigt ute, så vi tog bilen till ett av våra gamla "vandringsställen" där vi inte varit på evigheter, det kändes som att vi behövde lite omväxling på promenerandet.


Vi hamnade vid Indalsälvens delta, ett mycket populärt friluftsområde som också är delvis naturreservat. Och i det där området finns det något speciellt som alla hundägare besöker när deras hundar är valpar, förutom jag då.... Jippie har aldrig varit just där. 


Och just det där som alla hundägare är så spända på att besöka, det hade Salza inga som helst problem med när hon var valp. Ibsen däremot, han fick nog nästan svår ångest första gången tror jag.   Och nu var det Jippies tur då (fast han är ju inte nån valp längre förstås), men jag var lite nyfiken på hur det skulle avlöpa, han har visat sitt ogillande i liknande situationer förr.



Och det här var det som väntade....  




Hängbroar över Indalsälven. Vattnet är ju lite fruset nu, men annars så strömmar det ju vattenmassor under de där broarna, så just nu var det ju faktiskt lite enklare.... tycker jag som har skor på fötterna, och dessutom är så där fjantigt höjdrädd.   


Jippie är inte höjdrädd, men han har tidigare visat att han inte gillar att gå på gallerunderlag, och jag har inte brytt mig heller, sånt där brukar lösa sig när det är tvunget. 



Och idag var det dags...... den ena bron är 150 m lång, den andra kanske bara 50m. Och vad det är som syns på bilden här vete sjuttan... förutom en närbild på hur gallret ser ut då.... en hundtass kanske? Fast så oklippta är de ju inte... ja, jag vet inte, nåt som finns på en hund är det i alla fall.   



Nehej, sa Jippie, där går inte jag!  och så stannade han när vi andra klev iväg ut på den första bron.


 


Men sedan så tassade han trots allt försiktigt, försiktigt ut på gallret. Låg kroppställning kan man väl kalla det där tror jag...  men när han insåg att det trots allt gick att gå på det där eländet så tassade han på. Lite försiktigt och smygande, men ändock framåt....




Och när vi passerat båda broarna var vi ute vid havet, som det inte syntes mycket av idag.... grått som sagt, och snömoddigt.  


Men det fanns ett glädjeämne där... en liten, liten bit barmark som noggrant undersöktes av hundarna.    




På tillbakavägen gick det ännu lite bättre att passera broarna. Han hade ju inte samma tempo som de andra hundarna, men den värsta tvekan var borta nu i alla fall. Det är säkert läskigt när tassarna sprider ut sig i de där "hålen" i gallret, och dessutom så rör bron på sig. Den gungar och svänger lite när man går på den... men det tror jag inte att han brydde sig om, det var nog mest gallret som var lite jobbigt.     


Men så bra det är att ha andra hundar som förebilder när det gäller sånt här....



Klickandet ni hör på filmen är från mina dubbskor, hoppas att dom inte for illa av det där gallret. 



Och visserligen är det bara mitten av februari ännu, våren lär inte komma före april månad här uppe, men när det ser ut så här ute i naturen, då får man lite vårkänning i alla fall.... trots grådiset.   






   

   

 
 

Av tedsams - 13 februari 2014 13:07

....när man mer eller mindre hånar idrottare som deltar i OS för att det inte går så där våldsamt bra för dom som det har gjort vid tidigare tillfällen. Det som fick mig att tänka till var väl egentligen "efterlysningen" på FaceBook som gällde Northug (även om han lite har bett om det  ) men det gäller naturligtvis alla. Det är lite skadeglädje i kommentarerna som kommer när någon som brukar lyckas fullt ut helt plötsligt inte gör det. Och det tycker jag är fult...   


Det finns naturligtvis massor av olika anledningar till att en viss person inte lyckas vid ett visst tillfälle, och dom ska jag inte försöka spekulera i här, men om man istället försöker sätta sig in i den personens ställe så kan man kanske hysa lite medkänsla för dom istället. 


Tänk er själva.... det går så bra så bra, ni når era mål gång på gång, och får beundran och beröm och alla tycker att ni är så duktiga.... och så när det är dags för det STORA sammanhanget, då lyckas ni av någon anledning inte lika bra, men då möts ni plötsligt av skadeglädje istället.


Näe.... jag tycker synd om dom. Men det innebär ju inte att jag tycker att dom som lyckas inte är värda allt beröm och alla applåder dom får, det är dom förstås. Men alla gör säkert allt som de förmår just för stunden, och det i sig är väl värt uppskattning, det också.   



Tänk er att ni gör tävling efter tävling tillsammans med er hund, tävlingar där ni ligger på topp och 1:a-placeringarna bara rasar in...  och så  kommer ni till de stora sammanhangen.... och misslyckas, eller lyckas i alla fall mindre bra, hur känner ni er då tro? Inte vill ni ha en hel hög mer eller mindre skadeglada kommentarer då...?



Men det är mycket som spelar in när man ska försöka prestera något bra. Jag minns när Salza och jag gjorde en liten turné ner till Salzas uppfödares trakter (kommer du ihåg, Kerstin?) för att tävla lydnadsklass 2.  Jag brukar ju inte vara så speciellt nervös när jag ska tävla, och jag var inte det den gången heller, jag litade helt på Salzas förmåga. 


Salza hade tre raka 1:a pris och klassvinster i klass 1... som vi tagit under våren... i bagaget, och nu var det sommar och dags för klass 2. Den första starten i klass 2 hade vi gjort hemmavid, den blev också en klassvinst och ett första pris. nu skulle vi tävla två dagar i rad och ta de där resterande två 1:a prisen hade jag tänkt mig. 


Första tävlingen gick finfint, ett 1:a pris och klassvinst igen, precis som vanligt skulle man lite övermodigt kunna säga.  Natten tillbringades sedan på vandrarhem och nästa dag skulle vi tävla på vår uppfödares hemmaklubb.... 



Jag kände mig helt övertygad om att vi skulle fixa vårt LP2 hur enkelt som helst, stackars uppfödaren var lite mer nervös och gömde sig i klubbstugans kök, alltför nervös för att titta, men herregud.... det här tar vi lätt som en plätt, inga problem alls.   


Jojo....  Salza var kanske påverkad av resa och övernattning och allt nytt, inte vet jag, men det var inte alls samma fokus som vanligt (fast hon var ju gravt skendräktig förstås, men det var hon ju dagen innan också). Matte fick skärpa till sig rejält, och hade vid flera tillfällen hjärtat i halsgropen.... men Salza är ju den hon är och fixade trots allt ett 1:a pris.... och en 2:a placering. Typiskt nog första tävlingen där vi inte tog klassvinsten.


Inte för att detta kan jämföras med stora mästerskap eller så, det är inte det jag menar... men man kan aldrig veta, och man kan aldrig vara säker på något alls när det gäller vad man kan/orkar prestera under vissa förhållanden.  Tidigare segrar och prestationer är historia, det är ju bara just precis nu som gäller.... 



Jaja, det är som sagt historia nu....  idag fick jag ett lyckorus när jag under vår morgonpromenad lyckades få Jppie att gå lös vid min sida med full kontakt i 20 m.  Nånting säger mig att vi har långt kvar till 1:a pris och klassvinster    




     

   






Av tedsams - 11 februari 2014 12:12

Nu när tystnaden ändå är bruten, menar jag    Fast jag vet imte vilket spår jag ska välja riktigt... väder och vind eller hundträning, eller lite allmänt tjafs bara. Men det blir väl som vanligt, lite av varje kan jag tro...


Vädret är konstigt, det kan jag ju i alla fall konstatera, men inte mig emot. Plusgrader, genomvåt snö, takdropp och fågelkvitter... och ändå är det, normalt sett, nästan 2 vintermånader kvar innan det blir vår. Men inte mig emot som sagt... det får gärna bli "riktig" vår redan imorgon om nu vädergudarna vill det.   



Och nu när vädret är avklarat så tar vi lite tjat om hundträning då....


Det har varit dåligt med träning den senaste tiden men det har varit lite mycket annat runt omkring oss så lusten till hundträning har inte funnits. Men nu har den börjat vakna till igen.... och då visar det sig att Jippie kommer ihåg det lilla han sedan tidigare har lärt sig utan några som helst problem.


Och han är en sån där hund som snabbt erbjuder allt han lärt sig om jag dröjer lite för länge med att tala om vad jag vill att han ska göra. Så kommandot Stanna är flitigt använt, då vet han att han ska avvakta och bara fortsätta med det han gör just då.... alltså behålla den ställning han har just då.  Men det spritter alltid i lilla Jippie så det är inte alltid så lätt för honom att bara vara stilla. 


När vi var ute i morse så kom han flera gånger självmant in till min vänstra sida, och då passade jag ju på att träna lite ditten och datten, bland annat Ligg-kommandot.  Och han lägger sig blixtsnabbt ner, trots att det är ett par dm blötsnö ute. När jag för andra gången sa Ligg så råkade en kråka kraxa till alldeles i närheten och då tappade Jippie helt och hållet fokus på mig och flyttade över det till kråkan. Han satt helt fascinerad av den där jäkla kråkan, och till slut fick jag putta på honom för att han skulle minnas mig. Då tittade han till på mig... "jaha, där står du ja... vad var det vi höll på med då?"... och innan jag hann göra eller säga nåt så ser jag hur han minns... och så slänger han sig ner i snön. Bra minne har han i alla fall, även om det där med fokus är lite jobbigare.   


Men det är kul att han är en "tänkande" hund. Salza är ju också sån, men inte riktigt lika utpräglat. Men dom är ju inte heller speceillt lika i sitt sätt så det är nog det som gör skillnaden. Men Jippie är enormt lättlärd, vilket ju innebär att jag inte får göra alltför många fel när vi tränar eftersom han snappar upp saker och ting så snabbt. 


Och det betyder också att jag nog borde planera vår träning lite bättre än vad jag gör, jag är dålig på sånt. Jag gör liksom det jag känner för just då, och ibland så inser jag efteråt att det blev himla svårt och krångligt för hundarna, men å andra sidan så fixar dom det trots det, och då har dom ju lärt sig nåt även om det var den svåra vägen.   


Men jag vill ju ha hundar som tänker och klurar    och inte behöver få allt serverat på guldfat för att dom ska förstå vad dom ska göra. Jag har aldrig anammat det tankesättet att man alltid ska ha samma ritualer runt ett moment just bara för att hunden ska känna igen situationen och på så sätt få hjälp att göra rätt. 


Har man varit ute och tävlat ett antal gånger så inser man snabbt att man kan drabbas av många märkvärdigheter som rubbar cirklarna. Underliga upplägg på allehanda sätt, kanske tävlingsledare med egna ideer, konstiga apporter, udda hinder och sånt där... lika bra att vänja hunden vid att inget är säkert utan man ska enbart lyssna på matte och göra just precis bara det hon säger. 


Jaja... var och en får bli salig på sin fason....     Nu ska jag i alla fall placera mig framför TV:n en stund och kolla på skidåkarna. 



   




Av tedsams - 9 februari 2014 10:29

Alla föräldrar brinner av en önskan att berätta för omvärlden om alla fantastiska saker som det egna barnet gör, i en något naiv tro att alla andra är lika intresserade av just deras barns bravader. 


Precis såna är vi hundägare också... ingen eller inget är mer intressant eller fantastiskt än vad just MIN hund gör, eller gjorde.


Så tystnaden i bloggen bryts nu för att jag ska kunna delge er en del av alla de fantastiska saker som det lilla charmknippet Jippie ägnar sig åt. Jag är övertygad om att absolut ingen annan hund någonsin gjort något som ens liknar det Jippie sysslar med...  


Jippie tittar på TV, och han gillar skidåkning skarpt. 

 

Och den där reklamen där en liten brun hund (tax?) dyker upp och stint stirrar på oss som tittar på honom, den får Jippie att gå i taket. Det ska minsann inte stå nån främmande hund och stirra på honom inte, så den hunden blir bortskrämd... varenda gång han visar sig.   


Och ibland roar han sig med att titta på TV "bakvägen" så att säga. På motsatta väggen från där TV:n sitter så har vi några stora tavlor med glas framför och där speglar sig TV-bilden. Så ibland står han med framtassarna på soffkanten och stirrar på tavlorna istället för på TV:n, det verkar gå bra det också.  


Spegeldörren i hallen är fortfarande intressant. Som liten valp var han ju lite konfunderad över den där hunden som fanns där, men nu har han kommit på hemligheten. Där speglar han sig ofta, och där kan han också se mig när jag sitter vid köksbordet, så ibland har vi ögonkontakt den vägen och när jag då säger något till honom så viftar svansen vilt, men han vänder sig inte om för direkt ögonkontakt utan han fortsätter att hålla den via spegeln. Han är en kul kille den där Jippie...     


Och han är lite smart också för han har klurat ut det där med spegelglas tror jag. 


På ett ställe där vi ofta passerar ligger det hus (typ radhus)  där vi som går på gångvägen bredvid husen speglas i deras fönster. Där skuttar Jippie omkring, helt fokuserad på spegelbilderna i fönstren. Han ser två hundar som flänger lite hit och dit och han ser en matte som lufsar fram på gångvägen. I morse stod han med framtassarna på snödrivan och tittade på de där fönstren, jag såg att det var mig han tittade på så jag stannade och böjde mig ner så att jag försvann från spegelbilden. Oj, vart tog matte vägen?.... han vände sig blixtsnabbt om och tittade direkt på mig, men när jag återigen reste på mig och fortsatte att gå så vände han huvudet tillbaka mot fönstren och fortsatte hålla koll den vägen. 


Jag har aldrig  haft nån hund tidigare som varit så intresserad av spegelbilder, men det är himla kul... han hittar såna lite överallt där man annars inte tänker på att det finns... skyltfönster och glasdörrar vid butikerna är ett annat ställe där han gärna studerar omvärlden, och ibland sig själv, via en spegelbild.   



Han är klurig, luskar ut hur han ska göra för att nå dit han vill. 


I morse passerade vi som vanligt förskolan här i området. Där finns höga staket och en ordentligt stängd grind, men idag såg han en kvarglömd leksak på andra sidan staketet, och den ville han ju undersöka förstås. Han for fram och tillbaka utanför staketet, och för ett ögonblick trodde jag han skulle försöka hoppa över stängslet, vilket han troligtvis skulle klara nu när det ligger snö på båda sidor, men han försökte som väl är inte det. Men efter en stunds kikade och funderande så insåg han att det nog var grinden som var vägen in trots allt. Så han knuffade och trängde på den ena grindhalvan tills han så småningom fick en liten, liten springa där han kunde tränga sig in.


Rusade snabbt fram till leksaken, kollade den noga, tittade på mig men jag sa NEJ, du får inte ta den med dig! och så rusade han tillbaka till grinden... som nu hade stängt till den där springan där han slunkit in. Men han gjorde likadant igen, pressade och tryckte tills det blev en liten öppning där han slank tillbaka ut till oss. 


Och då säger förstås vän av ordning att "inte ska han väl får springa in där, tänk på att det är massor av små barn där på vardagarna, och dom vill inte ha en hund springande där inne då". Men så kan man ju inte tänka, bara för att en sak är olämplig vid en tidpunkt så måste man väl ändå inte avstå från det för alltid. Det finns ju ett litet NEJ som kan användas vid sådana tillfällen då det är förbjudet.


Som ni förstår så tror jag inte på det där att man ALLTID, oavsett situation, måste vara 100% konsekvent när det gäller hundarna. Sånt som för alltid är förbjudet... eller farligt... där måste man vara konsekvent. Vill man absolut inte ha hunden i soffan så får man lov att fullfälja det till varje pris, då ska hunden aldrig få vara i soffan. Det förenklar för hunden att veta vad som gäller. Inkallningskommandot är också något där man måste vara 100% konsekvent, liksom vid ordet NEJ...  Men det finns många andra situationer där man kan anpassa vad som är tillåtet, och när det är tillåtet, efter situationen. 


Jag gillar inte robot-hundar, även om dom säkert är enkla att hantera. Jag tycker om hundar med egen vilja och eget initiativ, och jag förordar verkligen "frihet under ansvar" både när det gäller hundar och barn. 


Men...  det gör ju förstås livet en aning krångligare och jobbigare, men det är ju nåt man får ta då... om man vill ha såna hundar.  


Men för att återgå till Jippe så är hans "vakna intellekt" (om man nu kan anse att hundar har ett intellekt) säkert också en black om foten när det gäller att kunna fokusera och koncentrera sig. Det är ju vår akilleshäl det... förmågan att fokusera och strunta i omvärlden. Enormt lättlärd är han, men han har våldsamt mycket att hålla reda på när vi tränar.  


Han ser och registrerar precis allting som händer i omgivningen, och han är ju desstom nyfiken till tusen, så det är naturligtvist självklart att han måste kolla allt som är på gång. En utmaning som heter duga för hans matte som är bortskämd med Salza som redan som liten valp var oerhört fokuserad och samlad, trots att hon också är nyfiken i en strut. 


Men han är så oerhört rolig och charmig så han är lätt förlåten när han då och då struntar i matte till förmån för sin nyfikenhet och livsglädje. Man behöver bara se honom när vi går ut på våra promenader för att bli på bra humör. "Här kommer jag...  redo för allt ni kan tänka er... är det nåt kul på gång nånstans???" det är vad han utstrålar när han full av energi och livslust studsar fram över gården.  





       









Skapa flashcards