Tedsams blogg

Alla inlägg under april 2014

Av tedsams - 29 april 2014 13:01

....mellan inläggen i den här bloggen. Och det har en enkel förklaring, jag har inte tid/ork/lust....   Men så nån gång då och då så blossar skrivklådan upp i alla fall, och då blir det ett inlägg.... som nu då.   


Det händer inte så våldsamt mycket i vår tillvaro så jag har inte så mycket att skriva om egentligen, men nu har vi varit igång på ett par aktiviteter så då kan jag ju berätta om det i alla fall då. 


Som jag skrivit om tidigare så har vi ju börjat på en lydnadskurs med inriktning på klass 1-momenten, och den går vi mest för att få störning, och även hjälp förstås, av andra hundar och andra människor i träningen.  Och igår kväll var väl störningen maximal kan man säga. Städdag på klubben med massor av folk som krattade och fixade och donade, och så hamburgare som grillades. Och på agilityplanen var det också mycket folk som städade och även tränade lite, så därifrån var det många spännande ljud.


Men han förvånar mig, lilla Jippie. Han håller ihop mycket bättre än vad jag hade väntat mig. Det han hade störst problem med igår kväll var myggorna, dom försökte han fånga, även om det innebar rekordhöga hopp för att försöka få tag i dom.   


Och lilla söta roliga Stella går ju på samma kurs, men det är bara om de kommer alldeles nära varandra som han glömmer sig och flippar ur lite. 


Vi pratade träningsdagböcker igår på kursen, och jag önskar verkligen att jag kunde bli lite mer strukturerad när det gäller hundträningen. Jag är den där vimstanten som bestämmer vad vi ska träna när jag väl kommit ut på träningsplanen, och mitt uppe i alltihop kan jag sedan komma på nåt annat som jag också ska träna så då avbryter vi och gör det där andra istället. Det har ju hittills gått hyfsat bra att vara sån här, men ibland funderar jag på hur bra det skulle gått om jag verkligen varit den där planerande, strukturerade människan som planlägger allting och sedan dessutom följer den där planen. Jaja, man är som man är....


I helgen som gick var vi med på en prova-på-sök-kurs också, och det var ju kul. Jag gillar ju sök, tycker det är jätteroligt och spännande, men det är besvärligt att träna. Man är alltid beroende av andra, och det tar alltid en jäkla tid. Men kul är det som sagt....


Och även här blev jag lite förvånad över Jippie. Jag hade befarat att hon skulle plocka fram sin spårnos och försöka finna figgen den vägen, men där hade jag fel. Han jobbade med hög nos, och han flamsade inte alltför mycket heller. På något slag var han lite yvig, men när även en annan hund gjorde samma sväng så förstod jag att det fanns nån vittring som förklarade den där svängen. Och skit samma, han återgick och han fann sin figurant och det är ju huvudsaken. 


Nu gjorde vi bara de allra första övningarna så jag ska inte dra för stora växlar på det jag såg, men nog vore han bildbar till sökhund om bara hans matte kunde skutta omkring i skogen så som det krävs. Jag tyckte alltid att Salza var belastad av sin matte när vi var som mest aktiva, men det är ju inget jämfört med vad Jippie är..  


Men ett appellspår, eller varför inte ett appellsök, borde vi i alla fall klara av, förutom vanlig lydnad och rallylydnad. Gå på en plan gräsplan kan jag ju i alla fall fortfarande, och ett appellspår är ju inte så våldsamt krävande för ett knorkigt knä. Skulle nog fixa ett appellsök också, kruxet med appellsöket är väl mest att det inte arrangeras några sådana tävlingar, och det i sin tur beror väl på att det inte finns några som vill tävla appellsök antar jag.  Men dagen den sorgen, vi har lång väg dit...


Men det som jag är allra nöjdast med när det gäller Jippie, det är hans vardagslydnad. Han är kanon bra när vi är ute och han får vara lös. Håller kontakten och kommer när man ropar på honom. Vänder när jag säger NEJ då han är på väg åt "fel" håll, och massor av såna saker. Väljer rätt sida av vägen när vi går på en väg och jag vill att han ska gå på ena sidan av vägen, då behöver jag bara använda ett handtecken så håller han sig på rätt sida. 


Visserligen har han lite hjälp av att Salza är så "förig" när det gäller sånt, men som motvikt har han Ibsen som inte kan såna saker som att t.ex hålla sig på rätt sida av en smal väg. Ibsen vill helst zick-zacka sig fram i såna lägen. 


Och i morse åkte jag iväg med hundarna för att promenera på ett ställe en bit bort. Jag vet att det går rådjur där, men man kan gå på en grusväg med skogen på sidorna så dom fick gå lösa. Jag var förstås på alerten och såg till att hundarna höll sig på vägen och i allra närmaste dikeskanten, och hundarna skötte sig snyggt... länge. Men plötsligt drog Jippie iväg in i buskagen, och jag fick ta till visselpipan för att få honom att vända och komma tillbaka, vilket han gjorde omgående. Jag blev lite misstänksam för jag såg på Salza och Ibsen att även dom kände nån intressant vittring, så jag började plocka med kopplen. Och precis när jag kopplat hundarna kom det en karl med en hund gående. 


Det går två rådjur där framme , sa han... dom tassar iväg åt andra hållet, men dom är inte så långt borta.  OK, tänkte jag, då får hundarna gå kopplade då, och så travade vi iväg. 


Men så tänkte jag till... jag har världens lydigaste hundar, varför ska jag då inte lita på dom? Nu visste jag ju att det fanns frestelser nära, nu hade jag ju chansen att verkligen visa dom vem som bestämmer i deras lilla värld. Och vi gick ju inte i skogen, vi gick på en väg, lätt att begränsa deras utflykter då, dikeskanten var gränsen. 


Sagt och gjort, jag kopplade loss dom igen, och så traskade vi på. YEEESSS! sa Jippie ganska omgående, här finns spännande skaer! och så drog han ner över diket. Jag var beredd med visselpipan och visslade direkt på honom... och fick se honom göra en lov på 10 meter innan han vände och kom tillbaka till oss andra på vägen. 


Jag är här nu, matte! flåsade han vid min sida, men hela han signalerade att han var på språng och ville iväg igen. Dom fick smaska på en godis och sedan fick dom gå vid min sida i några meter innan dom fick lov att tassa iväg på egen hand, inom mattes gränser. 


Salza o Ibsen gick några meter, stannade sedan och vädrade med hög nos ut över ett stort fält med lite buskage här och där.  Jippie däremot, han satsade för att jaga.... men elaka matte sa NEJ! med sin strängaste röst och han hejdade sig nästan i språnget när han var på väg över diket igen. 


Rådjuren fanns med all säkerhet ute på det där fältet, men tro det eller ej, Jippie höll sig i skinnet och stannade på vägen hos oss. Man såg tydligt på honom hur gärna han ville dra iväg, han var som en tävlingshäst i startfållan, men han höll sig på vägen där han skulle vara. 


Och gissa hur nöjd hans matte var?? Det finns en jäkla massa jakt i den där lilla Jippiekroppen, och när jag då ser att han lyssnar och lyder mig trots den där jaktlusten, då måste man ju vara nöjd och belåten. Det går ju inte att gå omkring och ha tankarna på annat håll förstås, jag måste ju vara på alerten hela tiden, för vad som händer om han hinner dra iväg innan jag upptäcker det, och dessutom kanske får synretning av springande rådjur, det vet jag ju inte. Men både Salza o Ibsen stannar och vänder på visselsignal, även om dom har rådjuren inom synhåll, så det är väl inte omöjligt att även Jippie kommer att bli/är lika duktig. 


Lustigt det där....jag är kanonnöjd med att jag kan hindra honom från att jaga, nån annan skulle vara överlycklig över hans jaktlust och hans viltintresse. Fast jag är jätteglad över hans jaktlust, jag också... den har man stor nytta av i många andra sammanhang, det gäller bara att kanalisera det åt rätt håll. 


Jaga, och fånga, apporter är han ganska så bra på också... och det är fullt tillåtet...  













ANNONS
Av tedsams - 15 april 2014 11:40

Jo det är alldeles sant... jag har nog tänkt fel när det gäller Jippies träning.  Ni vet ju att jag flera gånger återkommit till att han är så "lättstörd" när vi tränar. Han håller stenkoll på omgivningen och minsta lilla grej måste undersökas, och då tappar han ju förstås fokus på det vi gör. 


Igår var det första träffen på en lydnadskurs som vi anmält oss till, och där fick jag mig en tankeställare. Han hade inga som helst problem att hålla kontakten vid min sida, trots att vi travade omkring bland de andra ekipagen. Han lyssnade fint, och han höll ihop mycket bättre än väntat. 


Han låg stilla på planen (Ligg-Stanna kvar) medan andra hundar tränade en liten bit därifrån, och han gjorde det lugnt och avslappnat. 


Han höll bra kontakt trots att lilla söta Stella som han träffat förr fanns med, och han klarade av att hålla fokus mycket bättre än väntat i flera olika sammanhang. 


Så....  då började det ju rassla runt i min virriga hjärna. Rallylydnad hade jag ju tänkt skulle passa Jippie bra till att börja med. Där får man ju hjäpa honom med rösten och kroppsspråket och där är det inte så strikt som i vanlig lydnad. Där skulle vi bygga upp kontakten och samarbetet, för att sedan, så småningom, flytta ut på lydnadsplanen. 


Men så rasslade det ju i min lilla hjärna då...   rallyn är ju naturligtvis mycket svårare för en hund som vill hålla koll på allt som händer i omgivningen, än vad vanlig lydnad är. 


I rallyn händer det något nytt var 3-5 meter, en ny skylt och ett nytt moment. Det finns ingen som helst tid till en enda sekunds avslappning eller "tappa-fokus-nån enda sekund", då tappar man en massa poäng. 


I den vanliga lydnaden är ju kraven mycket striktare, men tydligare och förmodligen lättare att hantera om man har lite "koncentrationssvårigheter".  Igår gick Jippie en snygg linförighet med halter soch vändningar och svängar utan några större problem alls. Han hade finfin kontakt, trots att det var andra hundar som tränade runt omkring oss, och hans matte var glatt överraskad.     


Jaja, jag hade en korvbit i handen och belönade ofta, men så gör jag när vi tränar rally också...   


Det kan nog vara så att i den vanliga lydnaden ger man klarare besked om vad som förväntas, och sedan pågår det momentet en stund för att därefter ta slut och det blir en andhämtningspaus före nästa moment. Det passar antagligen Jippie bättre än att det hela tiden, men mycket korta intervaller, händer något nytt där han ska utföra många olika moment. 


Eller också är det helt enkelt så att igår hade han en bra dag, hade vi tränat rally kanske det hade gått precis lika bra. Fast jag tror nog att mina funderignar kommer att hålla. Det får ju tiden utvisa, men jag tror att Jippie just nu har lättare för aktiviteter där han ska klara av en sak i taget, eller hur man nu ska säga. 


Sen så är det ju också så att ju mer man tränar desto mer träningsvan blir hunden, uthålligheten ökar och det i sin tur göra att samarbetsviljan ökar och kontakten förbättras. Och det där med uthållighet är ju dessutom A och O när det gäller lydnad...


Och jag köper inte helt det där med att man ska träna korta stunder och alltid sluta när det går som bäst. Jag har alltid jobbat för att mina hundar ska orka jobba länge, och att dom ska fortsätta jobba även om något misslyckas och belöningen uteblir. Och att få till det så är ju enbart en träningssak....


Nu menar jag förstås inte att Jippie ska orka gå ett elitlydnadsprogram i fritt följ eller så, men målsättningen är förstås att han ska orka det, och sedan dessutom vara pigg och alert och redo för övriga moment. 


Och av det jag sett av honom hittills när vi jobbat med olika saker så har han samma enorma arbetslust som Salza har. Man ser ingen tendens till trötthet så länge de jobbar, men sedan, när man kommer hem, då slocknar dom som ett utbrunnet ljus.  


Det är härligt med såna hundar, man har absolut inget att skylla på, förutom sig själv förstås, om man inte lyckas lära dom det man tänkt sig.   





ANNONS
Av tedsams - 1 april 2014 10:49

Jomenvisst är det så... i takt med att snön försvinner så kommer träningslusten smygande... inte direkt med stormsteg kanske, men den är lite på G i alla fall. 


Och en av de försummade saker som jag börjat med lite smått nu då är platsliggning för yrvädret Jippie. Och jag vet ju att just det är ett moment som är väldigt ångestfyllt för många hundförare, men jag har aldrig riktigt förstått det. Jag tycker naturligtvis inte att det är kul om nån annan hund reser sig och provocerar min hund i det läget (och Jippie är mycket lättprovocerad), men frånsett det så är det som vilket annat lydnadsmoment som helst för mig. 


Har jag sagt Ligg/Stanna kvar! då ska hunden ligga kvar där tills jag säger något annat. Varför man ska göra så stor affär av det kan jag inte förstå. 


Om jag säger Sitt/Stanna kvar! till mina hundar då ska dom sitta där oavsett vad som händer, och detsamma gäller ju kommandot Ligg. 


Jag har som sagt börjat träna det här alldeles nyss, och Jippie förstår inte riktigt vad som förväntas av honom ännu, men gör han fel (fast det har faktiskt bara hänt en enda gång) så korrigerar jag förstås genast, på precis samma sätt som om han reser sig när jag sagt åt honom att Sitta kvar. 


Vid ett tillfälle la jag alla tre hundarna, och när jag stod där 10 m framför dom så råkade jag sticka ner handen i godisfickan. Det resulterade i att Ibsen kom farande och ville ha godis... och Jippie var ju inte långt efter. Att göra som Ibsen gör, det är han ju van...


Jag struntade i Ibsen i det läget, tog tag i Jippie och förde honom tillbaka dit där han legat, sa tydligt till honom att Stanna kvar! och sedan gick jag och hämtade och la om Ibsen också. 


Och sedan låg dom där... Ibsen lite oroligt, men Salza (som är tryggheten själv i såna moment) och Jippie låg utan krusiduller tills jag satte dom upp igen. 


Efter en stund gjorde vi om... och då stoppade jag medvetet ner handen i godisfickan, men ingen hund kom den gången. Sedan satte jag mig på huk och rotade i gräset 5 m framför hundarna... alla kikade med stort intresse på mig men alla låg kvar. Och efter en stund gick jag runt hundarna och passerade bakom ryggen på dom... dom vred på huvudet men ingen reste sig upp. 


Jag tränar mycket stadga med hundarna, jag tycker att det är nästan det viktigaste moment man kan lära in. Sitt/Stanna kvar! förenklar livet avsevärt.... under förutsättning att det verkligen är ordentligt inlärt så att man kan lita på att det funkar. 


Och varför man inte skulle kunna lära in Ligg/Stanna kvar! på samma sätt förstår jag inte.... det behöver inte vara så himla komplicerat. 


När vi har varit ute och kommer hem har alla hundarna bråttom in till husse. Öppnar jag dörren och bara släpper in dom så utbryter stort kaos... Ibsen och Jippie far runt som galningar i hela lägenheten och stormskäller och Salza är visserligen tyst, men lika uppjagad på sitt sätt.


Eftersom jag avskyr sånt där hallabaj så sätter jag dom utanför dörren, säger Stanna kvar! och går själv in och tar av mig jacka och skor i lugn och ro medan jag lämnar dörren öppen så att jag ser dom. Sedan säger jag "Salza" och då får hon springa in och hälsa på husse. När det är gjort så kommer hon lugnt och sansat tillbaka till mig. Hon får alltid gå först, med ålderns rätt... 


Sen säger jag antingen Ibsen eller Jippie, och den hund vars namn jag sagt får komma in. När han hälsat klart på husse och lugnat ner sig får nästa hund komma in...   Och villkoret för att dom ska få springa in är att dom sitter stilla och tysta på verandan medan dom väntar. 


Det där är en supersvår situation för dom eftersom dom länge varit vana att få rusa in lite hur dom vill. Men det är så lugnt och skönt när jag gör så här, och det är så himla bra stadgeträning. 


Och den hund som förivrar sig och reser sig och försöker smita in i förtid återförs direkt till sin plats och får en påminnelse om att Stanna kvar! Men nu för tiden händer det väldigt sällan, och om det någon enstaka gång händer så är det när Ibsen tror att jag säger Ibsen istället för Jippie. Dom namnen är lite lika varandra... I och J låter nog kanske lika om man inte ger sig tid att lyssna på hela ordet.


Men det är ju ett led i träningen det också... lyssna på vad jag säger istället för att bara ta för givet att det är fritt fram så snart jag öppnar munnen och ger ett ljud ifrån mig. Salza är suverän på det där, hon är ju van att få springa in först, men när jag nån gång då och då testar och låter nån av de andra få gå först så faller hon aldrig i den fällan.  Hennes stadga är supersäker, och Jippie är på god väg dit han också. 


Vi har en bit kvar, men han är jätteduktig redan nu. Och för att nu återknyta till träningen av platsliggning så kan jag inte inse att det är nåt krångligare än all annan stadgeträning. 


Nu finns det ju en massa finesser i samband med det momentet förstås. Dom måste titta rakt fram, får inte vrida och vända på sig, och om man lärt dom att ligga med huvudet ner i marken så måste dom ligga så hela tiden o.s.v men grunden är ju i alla fall att dom ska ligga kvar och inte flytta på sig, oavsett vad som händer runt omkring. 


Och det är det där "oavsett vad som händer runt omkring" som är det viktiga tycker jag.... "lagd hund ligger" ska vara en självklarhet.    Lite av problemet är väl att inte alla tänker så, om alla hade en säker platsliggning så skulle ju den där ångesten som många bär på i samband med det momentet försvinna. 


Och medan jag skriver det här så fick jag en idé.... hädanefter blir det platsliggning på verandan när vi kommer hem från promenaden. Går det bra att sitta och vänta där så går det väl förhoppningsvis lika bra att ligga och vänta. Och det är ju en bra provokation att se de andra hundarna springa i full fart in till husse medan man själv måste ligga kvar.    Dessutom måste ju matte vara lite på alerten vid såna här övningar också, det gäller ju att den hund som ev. faller för frestelsen inte får lyckas, utan stoppas i tid. 


Men stadgeträning är kul, det finns många klurigheter man kan hitta på och för varje svårighet som hundarna klarar av och får beröm/belöning för så växer naturligtvis deras självförtroende och trygghet. 


   







Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se