Tedsams blogg

Alla inlägg under augusti 2014

Av tedsams - 27 augusti 2014 20:30

Vi har faktiskt tränat lite, Jippie och jag.  Ja dom andra hundarna har också fått träna lite, men inte "på allvar" så att säga, bara som lite aktivering.


Jippie ar ju fortfarande under inlärning av grundlydnadsmomenten, lydnadsprovsmomenten alltså, och nu när jag lägger lite press på honom så ser jag ju mer och mer av hans personlighet och hans kapacitet. 


Och hans okoncentration, eller vad man ska kalla det, har jag försökt kartlägga. Jag har ju tyckt att han är väldigt lättstörd av sånt som händer i omgivningen, men jag får tänka om där.  Han är inte alls störd i riktigt störiga omgivningar. Jag har tränat på stora köpcentrats parkering, och inte upplevt några som helst problem där. Han är mer lättstörd på lugna ställen där det plötsligt dyker upp en enda liten störning som han måste kolla noga på. En öde parkering där det plötsligt kommer en människa gående på avstånd, där tappar han fokus på matte. 


Och det är ju logiskt...  mycket störningar, där kan man inte ha koll på allt så där struntar man i alltihop. Få störningar kan man däremot mäkta med att kontrollera... 


Så en appellplan som ligger "mitt i gröten" är inga problem, värre med den appellplan som ligger lite vid sidan om och där det kanske plötsligt dyker upp nån enstaka spännande grej.


Jag har också tränat på ett ställe där man hörde skotten från en skjutbana. Inte jättenära, men i alla fall såpass nära att Ibsen, som är lite skottberörd, reagerade, men det gjorde inte Jippie och det var ju bra. Vi ska ta oss ännu närmare den där skjutbanan nån dag, men då ska jag inte ta med Ibsen.  Det är ju så att Ibsen är viktigare i Jippies liv än vad Salza är, och det är inte alltid så bra.  


Men varje gång jag tränar med Jippie så får jag tänka mig för och inte göra som jag brukar när jag tränar Salza. Eller kanske rättare sagt, som jag brukade göra när jag lärde in moment med Salza.  Hundarna är mycket olika i sitt sätt, och de belöningar och "knep" jag använde på Salza kan jag inte använda på Jippie. 


Och det beror förstås inte på att det är något "fel" på honom, tvärtom så självlär han sig så himla fort så det blir fel bara därför. Jag måste vara mer noga med småsaker och detaljer när det gäller honom. Han tar för sig på ett helt annat sätt än vad Salza gjorde, och det är jättelätt att han lär sig fel utförande innan jag ens fattar att jag klantar mig. 


Så ostrukturerade Barbro får ta sig i kragen och försöka planera lite när Jippie ska tränas, och det är inte det allra lättaste. Det är nog svårare för gamla tanter att lära om, än vad det är att lära gamla hundar sitta.   





ANNONS
Av tedsams - 26 augusti 2014 11:15

Ingen vet ju bättre än jag att inom hundvärlden så är alla i min ålder från stenåldern. De allra flesta som sysslar med hundar är många år yngre, men för det mesta har jag inte en tanke på det. Det kan hända att de i sin tur reagerar på att jag, som förmodligen kunde vara deras farmor eller mormor, finns med och beter mig som att jag inte är ett enda år äldre än 20...  eller 30 eller nåt    men för min del så tänker jag som sagt sällan på i vilken ålder folk är i dom sammanhangen. 


Och det är ju jättebra att olika generationer kan samlas runt ett intresse och träna ihop och ha utbyte av varandra, fast i vissa, enstaka, fall så känner jag väldigt väl av min ålder. 


Jag hade i helgen en utbildningsdag inom den administrativa delen av hunderiet och där fanns deltagare i alla åldrar. Och säga vad man vill, men jag blir nästan lyrisk när jag ser och hör nån som är gammal i gamet och har varit med länge och är allsidigt erfaren. Jaja... erfarenhet får man med åren, jag vet.... men intresse och engagemang borde inte ha med åldern att göra. Fast jag har faktiskt aldrig på mina kurser och utbildningar hittat nån av den äldre årgången som tillhör de oengagerade. 


Men när det sitter nån som inte "orkar" leta i de papper som finns tillgängliga för att hitta svaret på en fråga, utan ska ha svaret serverat, då blir man lite trött.  


"Svaret finns i det material som ni får använda", säger jag.... och får då till svar från en av kursarna... "men jag orkar inte leta". 


För 10 år sedan hade jag blviit förbannad och läst lusen av vederbörande, men nu för tiden spar jag på krafterna och väljer mina strider. Men visst är det en eländig inställning?   


För övrigt så är läget mest piss och apa... som vanligt... kan jag nästan säga numera.     Det som just nu är mest glädjande är vädret... ingen gassande sol med 30 grader varmt, utan mer humant väder där man kan vara ute en stund utan att få värmeslag.    Som gjort för hundträning... om man bara någonstans kunde hitta nån sorts motivation till sånt. 


Jag är ju tyvärr sån att jag behöver ha en liten piska över mig för att göra vissa saker. Jobbar bäst under press, kan man säga om man vill vara snäll.    Och "pressen" i hundsammanhang är ju prov och tävlingar.... och några såna har vi inte inplanerade i höst. Skittråkigt tycker jag....   jag tillhör ju de där udda typerna som gillar att tävla, inte för tävlingen i sig, utan mer för arrangemanget som sådant och stämningen runt det hela. 


Undrar hur många hundratals mil jag kört med mina hundar i mina dar för att tävla eller gå prov, eller bara träna? Det har väl i alla år varit det enda jag lagt ner pengar på, semestrarna bestod förr i tiden av en liten tripp där vi under nån vecka tävlade lite här och där på olika klubbar, och bodde på i små stugor på olika campingplatser runt om i Sverige.  Våldsamt trevliga semesterar var det ...    


Nu när åldern innebär att jag är ledig jämt, då gör jag inget alls av såna trevligheter...  synd....   

  






ANNONS
Av tedsams - 22 augusti 2014 12:07

Jag känner mig egentligen ganska så trygg i mitt hundägande, eller i min hantering av våra hundar kanske jag ska säga, men ibland när jag läser allt som folk skriver på nätet så kan jag ju inte låta bli att fundera på om jag kanske ändå gör fel ibland. 


Fast när jag ser resultatet av min hantering så tror jag nog inte det förstås, men det skadar ju aldrig att fundera lite... 


Men i morse när jag var ute med alla tre hundarna så mötte vi vid ett tillfälle en annan hund. Jag kopplade Jippie och Ibsen, men lät Salza vara lös, min eftergift var att vi vek av från gångvägen ut i bilvägen så att avståndet till den främmande hunden blev lite större. Salza brydde sig absolut inget alls som den där hunden så vi passerade snabbt och enkelt. Sedan vek jag in tillbaka på gångvägen igen, och sa bara till Salza "här går vi nu" och hon slank med oss så fint så in på gångvägen. 


Det stod  en karl vid sidan av vägen och tittade på oss, och när han sa "hör du..." så tänkte jag att han skulle skälla på mig för att jag hade en lös hund, men han fortsatte " en sån där hund vill jag också ha" och nickade mot Salza... och så flinade han stort.   Även om man själv är nöjd med hur hundarna uppför sig så är det alltid kul när andra också uppskattar det.   


Men häromdagen när jag var ute och tränade med Jippie så blev jag lite tveksam. Jag valde ett ställe, som när vi kom dit, var lugnt och stilla, men efter en stund blev det livat värre. Vi var vid en återvinningsstation, och bakom ett plank fanns alla containrar där folk slängde sitt skräp, och dit kom det plötsligt bilar i en strid ström. Folk rasslade runt med sina sopor och det lät mycket av olika ljud, bildörrar som slog igen, glas som krossades, plåtburkar som small och luckor till containrarna som slog igen och påsar som prasslade.. ja ni vet hur det är när man ska slänga sånt där. 


Jippie blev väldigt störd. Inte rädd, men störd. Han tappade fokus helt och hållet på mig och det vi gjorde och var helt fixerad vid alla de där ljuden som fanns bakom planket. Vi såg ju inte genom planket så han visste ju inte alls vad som fanns där och orsakade alla ljuden. 


Och då blev jag tveksam.....  skulle jag låtsas som inget alls och fortsätta? eller skulle jag låta honom gå fram och titta på vad som orsakade ljuden? eller skulle jag försöka avleda honom med lek och godis? 


Och att jag blev tveksam berodde helt och hållet på att jag ibland roar mig med att läsa i olika forum på nätet om hur man hanterar olika situationer som man hamnar i när man tränar. Ni vet, det finns ju så våldsamt många experter på nätet, experter som vet exakt hur man ska göra med sin hundi olika situationer, och där hade säkert alla de där alternativen funnits med om jag ställt frågan i t.ex nån FB-grupp.


Men min tvekan varade bara nån sekund, sedan kom jag till sans igen. Jag gjorde som jag alltid gjort i såna situationer, jag fortsatte som om inget hänt. Ställde lite krav på honom att han skulle skärpa till sig och ägna sig åt mig och det vi gjorde, istället för att folusera på det okända som lät. 


Och efter en liten extrainsats från min sida så var han med på noterna igen och vi kunde jobba vidare trots oljuden i bakgrunden. 


Och när jag så här i efterhand tänkt på den där situationen så tycker jag fortfarande att jag gjorde rätt. Om jag hade avbrutit våra aktiviteter och han hade fått gå och titta vad det var som lät så hade det nog löst situationen för stunden, men nästa gång något liknande händer så förväntar han sig att få kolla vad som händer. 


Att avbryta det vi gjorde för att avleda hans intresse för oljudet, med godis eller lek, hade haft samma verkan.... när något låter mystiskt och han tappar koncentrationen, då blir det hopp och lek och roligheter med matte. 


Nu kanske han lärde sig att man ska jobba vidare även om man hör mystiska, spännande ljud nånstans ifrån, man ska strunta i sånt när man jobbar. Visserligen fick jag som sagt lägga på ett litet extra kol för att han skulle flytta sitt fokus från oljudet till mig, men det är ju helt OK.  


Men jag tänkte också på hur förvirrande alla dessa  "goda råd" måste vara för den som inte har den erfarenhet av hundar som jag då ändå har.  Och man måste ju dessutom kunna bedöma sin egen hund och veta lite vad som passar just den hunden, det som är rätt för min Jippie kanske inte är rätt för någon annan.


Fast där är jag kanske lite udda i mitt tänkande... jag tror att hundar i stor utsträckning blir vad man gör dom till. En "normal hund" kan lätt göras till en rädd och osäker hund, likväl som till en kaxig översittare.... och i bästa fall till en trygg och stabil hund. Så lättpåverkade som hundar är, så det inte så svårt, något av det. 


För visst ligger det något i talesättet " Sådan herre, sådan hund"? 




Av tedsams - 19 augusti 2014 13:24

Som tidsfördriv kikar jag då och då på nån av alla dessa filmer som finns på FB, ja filmer om hundträning då förstås.   


Dom ger inte så mycket i och för sig, och det beror förstås på att de allra flesta bara lägger ut filmer på sånt som dom tycker att deras hund gör bra. Och man kan ju titta och bli avundsjuk och tycka att "oj, så fint!"... men man lär sig inte så mycket om det inte är så att det finns nån form av instruktioner och tips med i sammanhanget. 


Men medan jag kikar på alla de där filmerna så funderar och klurar jag lite. Och det som slår mig när det gäller linförighet och fritt följ (finns MASSOR av filmer på just de momenten) är att det så sällan verkar vara någon som tar hänsyn till hundens sätt att röra sig. 


Svårt att förklara det här så det inte bara blir flumflum, men jag tycker det är så fult när föraren travar på i snabbt och målmedvetet tempo utan att ta hänsyn till hur det stämmer med hundens naturliga sätt att röra sig. Och då menar jag i vilken hastighet hunden ska gå för att "flyta fram" bredvid föraren. 


Man ser ofta förare som går med fart och fläkt, och med en hund vid sidan som skuttar fram. En hund som inte får förarens takt att stämma med sin egen takt.... och då ser det inte snyggt ut. Det blir ryckigt och hoppigt för hunden. 


Attityd har ju blivit ett viktigt ord i all hundträning numera, men för mig finns det ett ord som är mer eftersträvansvärt, och det är ordet harmoni.


Det är väl helt oslagbart när man ser ett ekipage på lydnadsplanen där men verkligen kan se hund och förare som en enhet, där inte hunden hela tiden måste hänga med i förarens tempo, utan där hund och förare samarbetar och tillsammans rör sig på planen, i ett för båda behagligt tempo....  i harmoni med varandra. 


Visst låter det flummigt?     Svårt att förklara med ord vad jag menar. Men då och då, tyvärr alltför sällan, ser man såna ekipge där hunden verkligen bara flyter fram vid förarens sida, till synes helt utan ansträngning, och där samarbetet sker så smidigt och lätt så man blir helt stum av beundran. 


Nu är det förstås så att det är svårare att jobba med den målsättningen framför ögonen. Lättare att hitta sin egen stil och sedan lära hunden att foga in sig därefter. Men det ser tyvärr ofta lite hattigt och hoppigt ut tycker jag. Hunden håller visserligen sin position med framdelen av kroppen, värre är det med bakdelen, den får skutta och försöka anpassa stegen så gott det går för att hänga med i förarens tempo, inte snyggt alls tycker jag. 


Titta på hundarna hur de rör sig på egen hand, och jämför sedan med hur dom rör sig när dom ska gå fritt följ, våldsamt stor skillnad för de flesta. 


Och naturligtvis är det helt genomförbart för oss förare att anpassa farten så att hunden "flyter fram" vid vår sida, varför det inte görs oftare har jag ingen aning om, men i de få fall jag sett dom som gjort det så var det en riktig högtidsstund. Helt fantastiskt att se såna ekipge.    








Av tedsams - 17 augusti 2014 11:24

Jodå, jag vet... eget skryt luktar illa. Men jag skryter inte om mig, eller om det jag gör, jag skryter om mina duktiga hundar och det måste ju vara en helt annan sak.    


Salza har ju alltid imponerat på mig genom sitt sätt att vara. Lättlärd till max, full fart i alla lägen och outtröttlig när det gäller att jobba, och en otrolig förmåga att hålla fokus på just det hon ska göra. 


Men nu har jag ju dessutom "lilla" Jippie, som är en helt annan typ av hund, att jobba med. Nu när han är nästan 18 månader gammal så har han stabiliserat sig enormt mycket jämfört med hurdan han var för bara några månader sedan (pojkar mognar sent vet ni väl? ), och jag kan glatt konstatera att jag har ytterligare en fantastisk hund att jobba med.   


Ta apporteringen som exempel. Att springa iväg och hämta grejor som matte kastar, det kunde han redan vid 8 vceckors ålder, och det är ju ingen apportering egentligen, det är ju mest bara en lek. Att bära grejor har alltid varit en viktig del i hans liv. Han kånkar omkring på leksaker jämt och ständigt och har lärt sig att det är lönsamt att plocka upp sånt som matte tappar på golvet, då får man en godis i utbyte. 


Men apportering som tävlingsmoment är ju nåt helt annat det. 

Vi hade problem i början med att han inte ville hålla apportbocken/dummyn tillräckligt länge och inte tillräckligt stadigt. Han släppte gärna när min hand var nästan framme vid apporten, och han flyttade runt apporten i munnen lite. Inte tuggade, utan bara flyttade på den ...


Vi jobbade med det där ett tag och kom så långt att han höll apporten bättre och bättre, och slarvig som jag är så kändes det som att jag nog kunde nöja mig med det vi hittills uppnått, d.v.s att han höll tills jag nuddade apporten, då släppte han den i min hand. 


Men så hade vi ett "problem" till.... lydnadsklass 1-apporteringen. Där ska han sitta stilla vid min sida, ta apporten som jag erbjuder honom och sedan hålla några sekunder tills jag ger kommando att han får släppa och då ska jag ta den ur hans mun. 


Att ta upp appporten från golvet/marken går bra, att hämta den när jag slängt den är helt OK, och att leta reda på dummys inne i buskarna och komma med dom är också helt OK... men att sitta stilla vid min sida och sedan sträcka sig och ta apporten som jag erbjuder honom, och det utan att resa på lilla rumpan, det visade sig vara svårt.   


Så i vanlig ordning la jag det momentet åt sidan för ett tag sedan...  kände inte för att krångla med det (har urdåligt tålamod) och tänkte att det löser sig nog så småningom. 


Och så idag kände jag plötsligt för att ta tag i det där "problemet".  Beväpnade mig med godis, klicker och apportbock... och Jippie då förstås... och satte igång. 


Första försöket reste han på rumpan, andra försöket satt han kvar, men flyttade runt apportbocken i munnen. Tredje försöket höll han apporten stilla och satt stilla. Fjärde försöket satt han stilla som ett ljus och stirrade upp i mitt ansikte medan han hade ett stadigt grepp om apportbocken...  femte, sjätte och sjunde försöket likadant. 


Vi tog en paus, tränade lite annat i några minuter, sedan fick alla hundarna leta lite godis på gräsmattan, och så testade jag apporteringen igen. 


Han satt stadigt på rumpan, sträckte sig fram för att ta apporten, höll den stadigt ända tills jag hade ordentligt tag om den och sa Tack! (vilket är mitt loss-kommando) då släppte han den, och tittade förväntansfullt efter sitt godis.


Visst är man väl ett geni när man så snabbt lär sig exakt hur matte vill ha det??? 

 





Av tedsams - 15 augusti 2014 12:55

Ja nu är det klart, nu har Jippie (17 månader gammal) fått sin allra första officiella titel...   RLD N.   

 

   


Vi skulle haft en titel till vid den här tiden var det tänkt, men "människan spår och Gud rår", eller hur är det man säger? Vi kom igång sent, och sen strulade det med lite ditten och datten, men vi får väl vara nöjda med det vi har så länge. 


Jippie har startat 4 gånger i rallylydnadens nybörjarklass och hans poäng är 99, 97, 89 och 95. Inte fy skam för en kille som gett matte det intrycket att omgivningen oftast verkar mer intressant än matte. Uppenbarligen har matte fel där...    Men en av domarkommentarerna lyder så här: "Trevligt och lugnt med nyfiken vovve." så visst har han koll på omgiivningen också. Men de två första resultaten är tagna på en dubblerad tävling, två starter på samma dag, vilket i sig kan vara en svårighet för en ung orutinerad hund, men det fixade han galant. 


Han är oerhört lättlärd och lättförd, men som sagt...  han vill gärna hålla koll på allt som händer i omgivningen också. Men det spelar ju inte så stor roll om han trots det gör såna resultat. 


Vi hade 4 starter i fortsättningsklassen inplanerade också, men sjukdom satte stopp för det. Nu får vi se om det blir tillfälle till fler starter under hösten i stället. 


Jag har  startat Salza på en av Jippies tävlingar också, med då i fortsättningsklassen. Hon borde gå i avancerad klass, men vi får inte till det där med högerhandlingen riktigt som jag vill, så vi fortsätter i fortsättningsklassen ett tag till.  Det håller ju momenten vid liv så att hon inte glömmer bort det hon redan kan...



Förra året tävlade vi inte alls, och på årets enda tävling gjorde hon 87p, varav 10 p var mattes fel, vilket innebär att hon endast gjorde 3 små egna missar. Och dessa missar får vi tyvärr leva med på varje tävling. Hon lyfter nämligen på ena tassen i de moment där hon sitter och väntar på ytterligare ett kommando, och det kostar 1 p avdrag varje gång. Tråkigt och våldsamt svårt att rätta till eftersom det inte är någon medveten rörelse hon gör.  


Men jag ser att hon börjar bli lite till åren nu. Hon är "bara" drygt 8 år, men jämfört med hur hon var för några år sedan så ser man att åldern börjar göra sig gällande. Hon är fortfarande pigg och alert, men offrar inga krafter i onödan utan gör allt med så lite ansträngning som möjligt, och det är ju smart.   


Det vore ju kul att kunna tävla henne i avancerad klass snart, men vi har som sagt problem med högerhandlingen. Hon är ju en "gammal" rutinerad lydnadshund och det där med vänstersidan är inprogrammerat i hennes hjärna sedan lång tid tillbaka. Men vi får vl se vart vi hamnar.... det känns väl som att Jippie egentligen är den som jag ska tävla med i första hand nu. 


Men om 1 månad går SM i rallylydnad av stapeln här i Sundsvall, då tänkte jag kika på de allra duktigaste och få lite inspiration, så vem vet? Kanske vi får ordning på den där högerhandlingen så småningom, Salza och jag.    




Av tedsams - 14 augusti 2014 10:39

Jag vill egentligen inte erkänna hur länge jag varit med i hundvärlden, känner mig plöstligt alldeles stenålders då, men jag har faktiskt varit med inom hunderiet (främst SBK) sedan början av 70-talet. Många trender och metoder har kommit och gått under den tiden, men nu tycker jag nog att saker och ting börjar spåra ur. 


Attityder och metoder förändras hela tiden, det vet vi ju, så har det alltid varit, men nu tror jag att stora vansinnet brutit ut på allvar.


I och med alla sociala medier som numera finns så sprids ju allt som händer med vindens hastighet, och om det är bra eller dåligt kan ju de lärde tvista om. 


Men på Facebook finns ju mängder av olika grupper där medlemmarna är inriktade på specifika grenar inom hunderiet likväl som allmänna grupper för hundägare, och där kan man då och då läsa de mest horribla saker. Det senaste som fick mig att spärra upp ögonen var att det finns domare som inte tillåter halsband i form av kedjor (sk. stryphalsband/dressyrhalsband) på tävlingsplanen. 


Domare bör vara läskunniga, och är dom det så kan dom med egna ögon se att det inte någonstans finns några regler för hur ett halsband ska se ut när man tävlar med sin hund. Det enda som står är att man inte får använda stackel eller andra... i lag...  otillåtna typer av halsband, och ännu har vi inte nått så långt i vansinnet att lagen anser en vanlig halslänk som otillåten. 


I rallylydnaden finns det lite mer specificerad text om halsband och koppel, men i slutänden står det samma där som på andra ställen.


Jag avskyr verkligen domare som skapar sina egna regler utan att ha någon som helst grund för dom.  Jag avskyr dom domarna lika mycket som jag avskyr domare som inte läser på reglerna ordentligt, utan dömer lite efter eget tycke och smak. 

Och tro mig, det finns såna domare... av båda typerna... tyvärr.    


Att all hundsport är en bedömningssport är en sak, jag kan utan vidare köpa att olika domare uppfattar saker och ting på olika sätt, och att alla domare har sin drömbild av hur saker och ting ska utföras, men jag kan aldrig godta att det finns domare som tror sig vara Gud Fader själv och därför kan hitta på egna lustifikationer som drabbar de intet ont anande tävlande. 


När det gäller betyg för ett utfört moment har jag aldrig några åsikter, det är domaren som dömer och det får man finna sig i, men Allmänna bestämmelser och Specifika regler för varje grupp är det som gäller för alla, både domare och tävlande. Där ska inte några självgoda domare skapa egna bestämmelser. 


Sen kan man ju tycka att det tyvärr är alldeles för få tävlande som vet vad det står i regler och bestämmelser, och det är ju synd, främst för deras egen del.  


Det är ju i såna fall domarna kan göra lite som dom vill utan att nån kan/vågar protestera. Det är ju faktiskt så att man enligt reglerna måste vara väl insatt i de regler och bestämmelser som gäller om man ska tävla. Men då måste man ju förstås ha läst reglerna för att veta att det står så....    


För mig som alltid lusläser allt som liknar regler och bestämmelser och anvisningar så är det ofattbart att den som ska ut och tävla inte ens skummar igenom det som finns skrivet, men vi är ju alla olika förstås 


Fast jag skulle vilja se den domare som säger åt mig att jag inte får ha en halskedja på min hund när jag ska tävla. Jisses vilken diskussion det skulle bli....  


Överhuvudtaget så är jag våldsamt förbyllad över alla de diskussioner som finns om olika tper av halsband. Var och en måste väl kunna ha den typ av halsband som dom trivs bäst med? Att hunden far illa av en dressyrlänk/stryphalsband är ju inte alls sant. Jo, det är sant, om det är så att hunden ständigt drar, då far halsen illa av ett sånt halsband. Men en hund som går utan att dra, den kan väl för sjuttan ha vilken typ av halsband som helst, eller?  Och hundar ska inte dra, det mår vaken dom eller föraren bra av. 


Ibland tror jag att det finns människor som väljer att sätta sele på sin hund för att dom sedan med gott samvete ska kunna låta den dra så mycket den vill, den blir ju inte skadad i halsen när den har sele och det är så jobbigt att lära hunden att inte dra.  Att dom sedan har nästintill noll kontroll över sin hund, det verkar mindre viktigt.  


För visst är det väl så att vi använder halsband/sele och koppel för att kunna ha kontroll över våra hundar om det skulle behövas? Och vilken typ av halsband och koppel ger mest kontroll över hunden? Inte är det då en sele och ett flexikoppel inte....  


Jaja, skit samma....  det var den där knäppa domaren som förbjöd halslänkar på tävlingsplanen det gällde idag. Honom borde någon prata förstånd med tycker jag....  eller kanske bara ge honom en regelbok att läsa, han kanske inte har tittat i en sån tidigare. 







Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se