Tedsams blogg

Alla inlägg under mars 2014

Av tedsams - 13 mars 2014 11:11

Ja så kan man ju kalla det.. eller uppletande... eller sakstövning... eller vad ni nu vill.  Jag kallar det helt enkelt för att leta... sen må det vara fåglar, apporter, dummisar, nyckelknippor, handskar eller vad sjuttan som helst. 


Det förekommer ju i ett antal olika provformer, men jag är ju lite konstig av mig så jag ser det mest bara som en aktivitet som hundarna gillar och som ger ordentlig hjärngympa. 


För ett antal år sedan tävlade en bekant till mig elitklass (bruks) med sin cocker och nollade momentet uppletande av föremål trots att hunden hade alla föremålen inom den tillåtna tiden. Domarnas motivering till nollan var att "hunden sökte inte på rätt sätt" ... och alltsedan dess har bruks-uppletandet haft ett litet löjets skimmer över sig i mina ögon. 


Skickar jag ut min hund på kommandot leta, då ska den leta tills den finner något att apportera in till mig. Om den då letar i cirklar som en cocker gör, eller i raka skick som en väldresserad brukshund gör, det är skit samma för mig. Grejerna ska in till mig, och då får hunden lösa det på det sätt den finner lämpligast. 


Och har man en spaniel så ser man direkt att hunden själv finner det effektivaste sättet att hitta föremålet. Den utnyttjar vinden och terrängen på rätt sätt... och hittar också med all säkerhet det som finns att hitta. En "hjärntvättad" brukshund letar i raka skick ut på djupet i rutan, och med lite tur hittar den det föremål den ska. Men om föraren missar ett område i rutan och inte skickar hunden där, då letar hunden inte heller där....  


I och för sig så kanske det inte finns så många hundar som är så väldrillade, men tanken med brukssöket är tydlingen den... leta enbart där matte/husse säger, och gör det i raka skick ut på djupet och sedan tillbaka in igen. 


Men jag är ju en slarvig människa när det gäller hunddressyr så jag nöjer mig med att hunden letar reda på det jag vill, och direkt kommer med det till mig. Hur den hittar föremålet/fågeln har ingen betydelse, bara den söker effektivt och inte ger upp om det är lite svårt. 


Jag är inte heller speciellt noga med att hunden enbart ska söka på avvallat område. jJagar man t.ex fågel så kan man ju inte garantera att den faller i ett område där människor gått omkring och lämnat vittring efter sig. Hunden ska leta däråt jag pekar, och den ska kunna lita på att det finns något att hämta där också, och alltså forrtsätta att på egen hand leta tills den finner det där som matte vill ha. 


En retriever dirigeras ju på långa apporter och måste hela tiden ha en kommunikation med sin förare, men när det gäller en spaniel så vill jag ha en hund som jobbar självständigt. Att kunna stoppa den, och kalla in den, och dirigera åt höger och vänster och utåt är ju grundläggande, men för övrigt så fixar hunden det där alldeles ypperligt själv bara den får hållas. Det är oftast omöjligt för oss förare att veta exakt var en skjuten fågel hamnat, bättre att överlämna det åt den som är specialisten i gänget. 


Jag har ju varit bortskämd med hundar som varit/är ypperliga apportörer, och min cocker Samson fick vid flera tillfällen när vi var ute på jaktprov rycka in och söka upp apporter som andra hundar ratat och vägrat hämta in. Då gäller det att ha en hund som litar på att det finns något att hämta om matte säger så, och som inte ger sig förrän den funnit det den ska.   


Salza ör ju suverän med sin apportering och sitt sök, och Jippie ligger inte långt efter, sin ungdom till trots.  Han har naturligtvis inte Salzas långa erfarenhet, och gör en del nybörjarmisstag ibland, men han har viljan och han har framför allt uthålligheten, och då kommer ju också erfarenheten så småningom. 


Jag har en film här där Jippie letar efter en boll. Det händer inte så mycket på filmen... Jippie rantar runt och letar och letar och letar.... och han gör några avstickare ibland till ett ställe där han lite tidigare hittade en boll. Men grejen med filmen är just att han letar och letar och letar... han har vittringen av bollen, men han kan inte lokalisera den helt. Men han söker sig hela tiden tillbaka till rätt område, och han ger ta mig sjuttan inte upp....


Bollen ligger uppe ovanpå grenarna, och han har aldrig tidigare letar efter något som ligger ovanför honom, och jag har dessutom stått några meter ifrån och kastat dit den så det finns ingen människovittring nära intill. 


När han letat i flera minuter och tydligt visat vart "rätt" område är, då passar jag på när han gör en avstickare ner till det där stället där han tidigare hittade en boll. Jag går fram och tar med handen på några av grenarna runt där bollen ligger, och så går jag några meter med trädet så att vittringen från mina fotspår inte ska hjälpa till alltför mycket. 


Och på nästa (korta!) film ser man hur han direkt blir hjälpt av den där vittringen jag lämnat på grenarna... fascinerande att se sånt här tycker jag. 


 


Och jag har ljudet på när jag spelar in, så ni kan höra att jag inget säger för att peppa eller hjälpa honom, han jobbar helt "av sig självt".    


Och inte mindre fascinerande är att Salza sitter, lös och ledig, vid mina fötter hela tiden. Följer spänt hans letande, men säger inget och rör sig inte ur flöcken... matte har ju sagt Stanna!  


Nedrans duktiga hundar jag har...!  





 



ANNONS
Av tedsams - 5 mars 2014 19:15

I går när vi var ute, doggsen och jag, så lekte Jippie som vanligt med en pinne. Han bär ofta omkring på pinnar... eller mindre träd... och ibland har han och Ibsen dragkamp om dom, men oftast rusar han runt och roar sig på egen hand med en pinne i munnen.


Och igår hittade han en pinne som han ofta leker med just där... en stor pinne som han gnagt på så att den är alldeles spetsig i ena änden.  

 

Men rätt som det är så ser jag att han håller den som en cigarr i munnen. Den spetsiga änden in i munnen och så balanserar han den långa pinnen (det är pinnen på bilden) så gott det går medan han springer uppför en slänt. 


Gode värld så rädd jag blev när jag såg hur han bar den.... det var hela tiden bara några få centimetrar från att andra änden på pinnen skulle fastna i snön på marken framför honom, men han rusade helt aningslöst fram på snabba tassar. 


Och innan jag hade hunnit bestämma mig för vad jag skulle göra så fastnar förstås andra änden av pinnen i snön framför honom.  


Som väl är så får han den inte ner i halsen utan den slås ut ur munnen på honom på nåt vis... och eftersom han kommer i full fart så rusar han över den och får den under sig... alltmedan pinnen snurrar runt.... och så hamnar den spetsiga änden upp i magen på honom i stället. 


Han skriker i högan sky... tar sig loss från pinnen och kommer till mig med svansen mellan benen... samtidigt som han stirrar förvånat på pinnen där den ligger kvar i snön en bit bort. 


OK... inget blod i snön under honom... här gäller det att ta det lugnt för att inte göra saker och ting värre än vad de redan är.  Så jag ropar på Ibsen, säger åt honom att ta pinnen och det gör han... och så kommer han och retar Jippie med den och då kan ju inte Jippie motstå utan då tar han tag i andra änden på pinnen och så är dragkampen i full gång.


Men vilken tur vi för en gångs skull hade. Jag vet inte vilket som hade varit värst, att han fått den instucken i munnen/halsen, eller att han skadat magen på den.  Några kallsvettiga sekunder var det i alla fall....


Och kanske var han lite öm där pinnen slagit in i magen på honom, men han reagerade faktiskt inte när man klämde på magen, så det hela avlöpte ju trots allt lyckligt...  pust.... 






ANNONS
Av tedsams - 3 mars 2014 11:18

Det blir inte så mycket skrivet i bloggen numera, mest bara bekymmer och sjukdomar i det här huset för närvarande och då blir det inte så mycket mental ork över till nåt annat.    


Men Jippie och jag var på en endagarskurs härom helgen och det var kul.   En apporterings- och lydnadskurs med en lokal instruktör som var ny för mig, men tydligen välkänd för många andra.  Hon var duktig och sa många vettiga saker, och att jag tycker det beror kanske på att jag kände igen så mycket av det hon sa  Har nog använt mycket av det själv, på mina egna kurser tror jag. Och jag använder mycket av det på mina egna hundar förstås... och det funkar... till 100%...   


Medan jag väntade på att Jippie skulle bli stor nog att flytta hit så läste jag en hel del böcker och artiklar på nätet. Tanken var väl att slå mig loss från en hel del gamla förlegade idéer och lära min gamla skalle lite nytt tänkande.  Jag greps nog av lite ångest på nåt vis tror jag.... tänkte väl på alla andra som lyckas så himla bra med sina hundar och på alla nya, fiffiga idéer om hur man lär in olika moment som florerar på nätet. 


Så jag läste och läste och läste.... och när Jippie gjorde entré så försökte jag väl tillämpa en del av allt det där nya jag läst.... och en del funkade som jag tyckte bra, annat funkade inte alls. Och så är det förstås, alla hundar är inte lika och allt funakr inte på alla hundar..... MEN.....


Jag insåg för ett tag sedan att mina gamla förlegade idéer faktiskt funkara alldeles ypperligt fortfarande. Och .... inte minst viktigt.... dom passar mig, och det är ju en stor del i om man lyckas med träningen eller ej... om man tror på det man gör. 


Och så var det ju den där kursdagen då, där jag träffade en instruktör som trodde på  ungefär samma metoder som jag gör.... och som tydligen var nöjd med det och skördade framgångar med sina egna hundar...  och som dessutom hade en massa folk som tyckte att hon var värd att gå kurs för.  


Jag fick nån sorts flashback där....  Salza var ju faktiskt våldsamt duktig då när det begav sig...  och det är ju jag som lärt henne det hon kunde/kan. Då kanske det inte är så värdelöst, det jag kan och vet och gör...  kanske är det så att man ska hålla sig till det man kan och det man vet funkar, och inte fastna i den där fällan att det som är nytt är bättre bara för att det är nytt. 


Jippie är inte så långt kommen när det gäller tävlingslydnad och det har sin förklaring. Jag har helt enkelt inte "orkat" ta tag i den biten så som jag kankse borde ha gjort, men han har istället en jäkla bra vardagslydnad och det är ju egentligen mer värt. 


Hundarna går ju lösa när vi är ute, om vi inte möter nån människa eller hund, då kopplar jag dom förstås. Men häromdagen när vi skulle vika ner på den sista lilla gångvägen hem till vår gård, så såg jag på Jippie att han såg något som jag inte såg. 


Hundarna var som sagt lösa, Ibsen hade bråttom hem och gick en bit före mig och Salza var ute i djupsnön och undersökte nån spännande doft... och spelevinken Jippie hade hamnat lite på efterkälken på gångvägen bakom mig.


När jag vände mig om för att kolla så att han kom efter oss, så såg jag att han stod blickstilla och stint stirrade på något som kom på den korsande gångvägen.  Jag vände mig också ditåt och där kommer en människa med en hund gående.  Och det ekipage möter vi då och då, och det är enhund som går fint och prydligt vid mattes sida, men det är också en matte som itne gör ansats att stanna till närhon ser mina lösa hundar utan hon bara går och förutsätter väl kanske att jag hinner samla ihop och koppla allihop innan hon och hennes hun där framme. 


Hittills har jag hunnit det, men den här gången var det bara 15 m mellan henne, hennes hund och Jippie där han stod mitt i korsning av gångvägarna, och dom närmade sig med snabba steg Jippie. 

  

Min hjärna hann tänka många fula ord innan den uppmanade min mun att öppna sig för att kalla på Jippie.... och samtidigt bad jag en stilla bön att han verkligen skulle lyda denna gången också, trots frestelsen som snabbt närmade sig. 


Och visst....  han tittade längtansfullt på den andra hunden som nu bara var några meter bort, sen laddade han för fullt och kom i full galopp till mig. Kan väl säga som så att han fick många godisar som belöning den gången...  


Sånt där är ju trots allt bra mycket mer värt än en lydnadsinkallning på en appellplan... och kommer han under såna förhållanden så lär han nog komma på en vanlig lydnadsinkallning också, när den dagen kommer. 


Men jag har inte på något vis lagt tävlingsplanerna på hyllan, dom är bara lite uppskjutna... eller hur man ska säga. Det är egentligen fel att säga så också för jag har aldrig haft några direkta tävlingsplaner spikade när det gäller Jippie. För Salzas del visste jag väldigt direkt vad vi skulle göra tävlingsmässigt, och där lyckades vi ju också med något som ingen annan springer gjort på många år före oss.... men för Jippies del tänker jag lite annorlunda. 


Han är oerhört lättlärd så den biten är inga som helst problem. Och nu närjag insett att jag tryggt och utan dåligt samvete kan hålla mig till mina gamla metoder som jag kan och trivs med, då har vi ingen som helst brådska. Träningen är trots allt det roligaste, tävlar gör vi bara för att stämma av att allt stämmer och sitter som det ska. Och den biten tänker vi ligga lite lågt med ett tag framöver... vi är inte redo för att bli bedömda ännu.   


Men han har fyllt 1 år nu, lilla gulleplutten   .... och vart det året tagit vägen det kan man ju undra. Det sa bara svisch så var det borta....  men ändå känns det ofattbart att han har varit så här liten nån gång.


     



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se