Japp, så får det bli. En massa strul och inga svar från supporten, så nu byter jag bloggplats till 

www.tedsams.blogspot.se

Lite sorgligt... jag har bloggat här i många år nu, men det krånglar lite för mycket. Krångligheter har jag nog av på annat håll, det vill jag slippa i bloggen.     

Fast det tar nog en stund innan jag känner mig hemma i min nya blogg och får till inläggen så som jag vill, men det kommer, det kommer...     

Välkomna dit!! 

Ja det är ju en gammal sanning som man alltid kan lita på. Eller.... man får vad man förtjänar.... det är också ett ordspråk som oftast stämmer.   

Och den här gången syftar jag på hundträning.... inte andra klanterier jag gjort..    Vi skulle premiärtävla fortsättningsklass i rallylydnad igår, Jippie och jag. Och jag har tränat urdåligt, nästintill inget alls... trodde väl, i den mån jag tänkte alls, att vi kunde luta oss mot tidigare framgångar. Han har ju gjort finfina resultat i nybörjarklass, och i ärlighetens namn är ju inte fortsättningsklassen så himla mycket svårare, största skillnaden är "bara" att hunden är okopplad. 

Och det var det som knäckte oss igår. Redan vid startskylten släppte Jippie allt fokus på mig och ägnade sig åt alla dofter som fanns på marken. Nästa skylt var hoppet, vilket han gjorde även om han var oerhört okoncentrerad. Sedan släppte han kontakten helt, nosade sig fram mot nästa skylt vilket fick mig att tappa fokus också, vi nästan passerade nästa skylt och jag såg inte vad det stod på den, gjorde fel övning och tappade sedan riktningen eftersom banan svängde i och med den skylten... som jag alltså inte såg eftersom jag var helt upptagen med att försöka få tillbaka Jippies uppmärksamhet.  Och i såna lägen är ju också banvandringen borta ur minnet, en nosande hund kräver all uppmärksamhet om man då också ska försöka att låta bli att ta i hunden. 

Vi skiter i det här, sa jag till funktionärsgänget, och ville bryta. Kör ett par skyltar till i alla fall, sa domaren och det gjorde vi, men Jippie var i en helt annan värld, kunde inget alls, och vid det laget var jag minst sagt irriterad, så vi bröt och lämnade plats för nästa ekipage istället. 

Det var en tävling till samma dag, men vi åkte hem. Noll idé att försöka en gång till eftersom jag plötsligt insåg exakt vad som är problemet.

Innan det blev vår tur så hade jag tränat och värmt upp Jippie. Och han var jätteduktig. Jag hade ju banritningen och kunde kolla av alla moment som förekom, och det gick jättefint. Han fixade även de lite svårare skyltarna som vi (som vanligt   ) inte tränat så mycket på, och han höll fin kontakt och allt såg så himla bra ut.   

Men, och här kommer förklaringen till problemet, när jag kopplar loss honom, då tror han att han är ledig. Hela uppvärmningen gjordes ju i koppel, man ska ha kopplade hundar på rallytävlingar, i alla fall ända fram till dess man går in på planen, så jag tänkte inte ens tanken att träna med lös hund.

Men nu när jag går tillrätta med mig själv så inser jag ju att det alltid är så. Han har finfin kontakt när han är kopplad när vi tränar, men när jag kopplar lös honom och tränar lydnad då är inte alls kontakten lika fin. . 

Han går ju nästan alltid lös när vi är ute, och den kontakten är inget att anmärka på. Han kommer tillbaka till mig med jämna mellanrum och han håller uppsikt över var jag är på ett kanonfint sätt, men det är ju inte riktigt det samma som att gå fritt följ med ständig kontakt. 

Så nu gäller det att få unge herrn att inse att även om kopplet inte finns med i bilden så ska man hålla kontakt med matte och inte ägna sig åt något annat än att dyrka henne och hennes påhitt.  

Det var lite lustigt, för på lördagen hade jag en liten rallylydnadskurs för min rasklubbs lokalavdelning, 

Springerklubben Nedre Norra, och där kom vi naturligtvis in på problemet med nosande och bristande kontakt. Det är ju inte på något vis nåt unikt problem vi har där...    

Och har man kurs då förordar man ju det där med motivation och försöker få eleverna att hitta vägar så att hunden väljer att föredra föraren framför andra lockelser i närheten.

Men då kommer till slut ändå alltid frågan: Men vad gör du när inget av det där fungerar då?

Och dithän kommer ju tyvärr ofta vi vanliga dödliga i vår träning, oavsett vilka ambitioner vi haft från början. Och på den frågan finns ju bara ett enda svar: Man får då ta det på ren lydnad. 

Så det är vad lilla Jippie har att se fram emot nu då....   lite skärpta krav och framförallt tydliga signaler om vad som är tillåtet och inte tillåtet när vi jobbar tillsammans, och det oavsett koppel eller ej.  Jag måste ju erkänna att jag är våldsamt svag för lilla yrvädret Jippie, och det har väl återsspeglat sig i träningen kanske...    

En annan sak som gör att det inte alltid är helt enkelt för Jippie att fokusera, är hans stora nyfikenhet. Det är ju en positiv egenskap, men ibland kan den ställa till det för honom.... och för mig.    Igår var det ett par delvis övertäckta stolar som stod vid sidan av planen som var oerhört spännande och mystiska för Jippie. Men hade han haft fokus på mig, och det vi gjorde (eller skulle göra), så hade han ju aldrig ens sett stolarna, men sån är inte lilla Jipppie.... han ser och uppmärksammar precis allting i omgivningen. Vilket inte alltid är av godo....   

Men jag vet att jag nån gång tidigare sagt att vanlig lydnad nog är enklare för Jippie än rallylydnad, och det tror jag fortfarande. I den vanliga lydnaden gör man en sak, sedan är det några sekunders paus innan man gör nästa sak, och det gynnar nog Jippie. I rallylydnaden är nog den största svårigheten att allt händer så slag i slag hela tiden. Ingen återhämtningspaus och ingen chans att samla ihop sig om man tappar fokus.... man måste hålla koncentrationen på topp hela tiden, hela banan igenom med alla de olika moment man ska utföra, och det är inte helt lätt. Varken för hund eller förare...   

Och nu inser jag återigen att det är dags att leta fram en annan bloggleverantör, hade lite bilder jag tänkte lägga in här men det går inte att ladda upp dom....  tråkigt    

Ja, min Salza är en liten stjärna hon. Det visade hon i och för sig tidigt, men det håller i sig, trots stigande ålder och nästintill obefintlig träning.   

I morse när vi var ute så skulle Jippie få leta upp en pinne som jag gömt i en rishög. Jag är lite barnsligt road av sånt där, tycker det är så fascinerande att se hur enkelt det är för dom att hitta en viss speciell pinne bland alla tusentals pinnar i en sån där rishög. 

Så jag band Ibsen vid ett träd, tog upp en pinne som var lite speciell till utseendet, höll i den några sekunder medan jag satte Jippie ner, och så gick jag fram till rishögen och låtsades gömma den där pinnen  på flera olika ställen. 

Under tiden gick Salza omkring i sin egna lilla värld och nosade på ditten och datten, och när jag stoppat in den där pinnen riktigt långt ner i rishögen så gick jag tillbaka till Jippie, och så ropade jag på Salza. 

Och hon har ju varit med förr hon, så hon visste precis vad som väntade. Hon kom sakta tassande fram till oss, klev upp på en stubbe som stod bredvid oss, där satte hon sig ner och såg allmänt moloken ut. Hon visste, som sagt.....

Och där satt hon, tryggt och stabilt och knäpptyst, när jag skickade iväg Jippie att leta efter pinnen i rishögen. Det ryckte inte ens i henne när han rusade iväg i full fart mot rishögen, trots att hon egentligen är lika ivrig på att leta pinnar som vad Jippie är. Den där stadgan som vi jobbade med när hon var pytteliten, den sitter som berget fortfarande.   

Jag filmade det där, men bloggen vill inte vara med när jag försöker ladda upp den där filmsnutten så ni får tro mig på mitt ord.   

Och det kanske är ett tecken på att det trots allt är dags att byta blogg.... det krånglar ofta och när man försöker kontakta supporten så får man inget svar alls. Men det är svårt att lämna det som är gammalt och känt....  även om det bara gäller en blogg  

Till helgen ska Jippie tävla igen så vi borde träna och träna och träna. Men på nåt vis så kan liksom mina hundar det dom ska ändå, trots bristande träning.    I alla fall ibland, och i alla fall nån gång då och då.... när det gäller enkla saker...   

Näe, jag ska inte förringa värdet av regelbunden träning, det är naturligtvis oerhört viktigt om man vill nå framgång med sin hund. Men igår påmindes jag om något som inte är helt ovanligt....

Och det är det där fenomenet med tävlingslydnad kontra vardagslydnad. Någon som har en jättebra tävlingslydnad på sin hund och som tävlar på hög nivå i både ditten och datten, och som tränar både bittida och sent varje dag, men som sedan inte ens kan passera en annan hund ute på gatan utan att den där väldresserade tävlingshunden bär sig illa åt och gör utfall mot den andra hunden. Det är tyvärr inget ovanligt scenario....  om inte annat ser man det dessvärre ganska så ofta ute på hundklubbarna.

Det vore väl kanske önskvärt att dom som har såna hundar la ner lite mer tid på vanlig vardagsfostran istället för att lägga all tid på tävlingsträning. Det skulle i alla fall göra livet lite trevligare för alla andra hundägare som råkar möta dom...    

Jippie har ju en tendens att vilja bära sig illa åt när vi möter andra hundar som i sin tur bär sig illa åt. Uppför sig den mötande hunden väl, då gör Jippie det också, men skäller den och gör utfall, då tänder Jippie på alla 1000 cylindrarna, och det gör han på bråkdelen av en sekund. 

Det är inte helt lätt att hantera det där så som jag skulle önska när jag har tre kopplade hundar med mig. Det går inte att ägna sig helhjärtat åt den stökiga hunden eftersom man trots allt måste hålla ett öga på de andra två också. Även om dom inte stökar till sig från början så vet man aldrig vad en stökig mötande hund kan provocera till om matte har fokus på nåt annat. 

Men på senaste tiden har jag fått ett par chanser att ta busfröet Jippie i hampan vid såna där tillfällen, och igår när vi mötte en liten trasselsudd som skällde och levde rullan i flexikopplet, då tittade Jippie visserligen väldigt intresserat på honom, men han sa inte ett knäpp och alla hundarna passerade snyggt och prydligt den där hunden.  

Han är oerhört lättlärd och lättförd, lilla Jippie... men det där med tre hundar i koppel samtidigt, det har ibland sina nackdelar. Jag önskar ibland att orken och motivationen räckte till för fler ensamma äventyr med Jippie.

Men för att återgå dit där jag tappade tråden tidigare.... nu ska han ju i alla fall tävla rally igen. Första tävlingen i fortsättningsklass, två starter på samma dag, och sedan ytterligare en start några veckor senare. Har vi minsta lilla tur och inte klantar till oss alltför mycket så kan han ta sina andra titel i rallylydnad innan vintern är här... fast det är sista chansen att tävla för i år, så vi har inga extrachanser om oturen är framme. 

Till våren ska vi tävla lydnad. Hade väl hoppats på start i höst, men det kommer alltid en massa jox i vägen för mina planer nu för tiden så vi har fått skjuta upp det. Och det spelar ju ingen roll.... jag tävlar ju bara för att jag tycker att det är roligt, och då finns det ju inga deadlines att passa. 

Hösten är min tid....  njuter av lite kyliga, klara dagar då man måste ta på sig en tröja eller jacka för att inte frysa när man går ut. 

Både igår morse och idag vaknade jag till strålande solsken från en klarblå himmel... eller... solen hade inte hunnit så långt upp just när jag vaknade, men nån timma senare så var det strålande sol.   

Och idag blåser det inte något heller så morgonpromenaden var härlig. Drygt 3 minusgrader när vi gick ut, men det blev snabbt lite varmare är solen började värma upp luften. 

Och så hade jag tänkt lägga ut flera bilder här då.... och så funkar det inte att ladda upp dom     men strunt samma, hösten är en vacker årstid.... bara det inte regnar alltför mycket förstås.   

Men vi var så tidiga i morse att vi väckte en skata som satt och sov i ett träd. Huvudet var väl instoppat under vingen och sömnen verkade god... och när den väl vaknade så började den helt lugnt att putsa sig lite.... ingen stress på morgonen där inte.    

Under den gångna helgen har ju Rallylydnads-SM gått av stapeln här i Sundsvall, och jag försökte vara på plats så mycket jag kunde. Sällan man får chansen att se landets bästa ekipage på nära håll eftersom de allra flesta av dem hör hemma många mil härifrån.

Jag var tyvärr inte så inblandad i själva arrangemanget, det hade varit kul att få ta större del i det hela, men jag vågade inte binda upp mig för något. Jag satt i sekris och prickade av de tävlande när de anlände och kollade vaccinationerna, det var tyvärr mina enda insats, och det kändes lite sisådär att sedan vara där som enbart publik de andra dagarna, men livet är ju sånt nu för tiden.   

Helgen gav i alla fall en del att fundera över när det gäller rallyträning, och det var ju bra. En massa input av olika slag...

Det som ganska så snabbt slog mig var att alla förare var väldigt tydliga med handtecken och kroppsspråk vid de olika momenten.  Helt klart är det inget ideal att sträva efter att enbart använda muntliga kommandon.  Det är ju annars tyvärr en bieffekt av vanlig lydnadsträning, att man är van att använda enbart ord för att kommunicera.

kommandon. 

Och jag måste ju säga att en del ekipage var en ren njutning att se. Lugna, tydliga handtecken och ett ekipage som bara flöt fram i banan... snyggt.  Ekipaget som vann var ett bra exempel på det... så jäkla snyggt!! En ren njutning att se....   

Däremot är jag inte så impad av de ekipage där det var lite för mycket av allting. Hundar som är så "på" att dom tränger och nästan är uppe i ansiktet på sin förare (lite överdrivet, men det såg ibland nästan ut som att det var dit dom ville). Fart och fläkt kan väldigt lätt slå över till att istället se lite flamsigt ut....  

Nåt annat som slog mig var att många hundar hade svårt för tre steg bakåt vid sidan. Och det var inte enbart på höger sida man såg det,  även om det nog var flest som hade problem där. "Problemet" fanns även på vänster sida.... och "felet" var oftast att hundarna backade in snett bakom föraren, eller ibland snett ut från föraren. Men det är i alla fall en tröst för den som har problem med det momentet....  man kan ta sig till SM ändå, om det nu är dit man vill.      

Det var också kul att titta på hur förarna förberedde sig och hunden medan de vantade på att få gå in på banan. Det fanns många olika varianter där, allt ifrån att göra ingenting till att nästan köra igenom alla moment som fanns med på banan.  Och det där är ju väldigt personligt hur man gör.....  Min teori är nog att det mest är till för att lugna föraren, hundarna vet nog långt. långt tidigare vad som är på gång. Men strunt samma, det fyller väl sin funktion på antingen det ena eller det andra viset antar jag. 

En annan sak som förvånade mig var att så många verkade lära sig banan utantill. Man såg folk som klev omkring och låtsades gå banan utan skyltar och hund. Och utan banritningen... så det var uppenbarligen så att dom hade memorerat banan och kunde den utan att behöva se skyltarna. 

Säkert jättebra, om man är så klar i huvudet när man ska till att tävla att man inte glömmer en skylt och gör fel moment vid fel skylt förstås     Näe, dom kikar säkert lite på skyltarna också, men det är  så klart en stor fördel att kunna banan utantill. Fast det kan ju jag glömma... inte en chans att jag klarar det. Kanske en lätt nybörjarbana, men definitivt inte en mästarklassbana.   

Och då kommer vi osökt in på ett önskemål som dök upp dagarna innan mästerskapet. Önskemålet var att banritningen skulle offentliggöras vid lottningen dagen innan, så att alla hade längre tid på sig att studera banan. 

De tidigaste startnumren har ju inte lika lång tid på sig för förberedelser som de som startar kanske fem timmar senare. Och så är det ju inom rallyn.... banritningen får man vid anmälan och har man ett tidigt startnummer så får man lita till banvandringen för att lära sig banan. 

Och förr var det ju likadant i Lydnads-SM. Då var t.ex det fria följet och fjärren en överraskning som man fick ta del av på morgonen när tävlingen startade. De som startade sent hade då chans att titta på tidigare ekipage och sedan träna, medan tidiga startande fick ta det som det kom. Numera presenteras lydnadsprogrammet i förväg, och det var väl kanske det som föranledde önskemålet i samband med Rally-SM också. 

Nu blev det som vid en vanlig tävling, banritningen delades ut på morgonen tävlingsdagen, och vi får väl hoppas att de tävlande tyckte det var OK. 

Och apropå banor....  det är ju inte alltid man tittar så mycket på andra klasser än de där man själv tävlar. Men nu var det ju en mästarklassbana vi alla stod och glodde på, och det som var så väldigt påtagligt med den var att det blir så kort avstånd mellan skyltarna i den klassen.  Visserligen vet jag ju att det ska vara 20 skyltar, och bara det i sig gör ju att det blir en trängre bana., men man tänker nog ändå inte alltid på att ekipaget så väldigt snabbt är framme vid nästa skylt. Det gäller att hjärnkontoret hänger med hos både hund och förare när allting sker så fort och tätt inpå vartannat.  

Ja, det var roligt att se alla duktiga ekipage, men det är ju bara att inse att dithän kommer jag och mina hundar aldrig. Och det beror inte på att hundarna på nåt vis har sämre kapacitet än andra hundar, det beror mer på att deras matte är som hon är. Det där med högerhandling är ett stort problem för mig....  jag kan inte jobba med hunden på höger sida. 

Jag har jättesvårt för det, och ska jag då dessutom lära en hund att utföra diverse olika moment på höger sida, då är det kört. Vanligt fotgående på höger sida är helt OK, men sen när olika moment ska utföras på den sidan också, då skiter sig alltihop.   

Jaja... vi kan inte vara SM-ekipage allihop.....     

I går var jag ju så duktig så jag storstädade bilen, och det var inte gjort på en kvart direkt. Visserligen brukar jag dammsuga den i samband med att jag automattvättar bilen, men det blir inte heller gjort så himla ofta, det är dyrt att inte ha en garageuppfart där man kan tvätta bilen när andan faller på.   

I alla fall så var det dödsstöten för mina axlar och händer. I lördags klippte jag två hundar, i söndags skurade jag toaletter och duschrum på klubben, i måndags bar jag tunga matkassar och hundmatssäckar, i tisdags tvättade jag en massa grejor i tvättstugan, och så städade jag bilen i går då.... vilket innebar att mina armar och händer var i stort sett obrukbara resten av gårdagen. Så när jag varit ute med hundarna stannade jag vid pizzerian för att i alla fall låta mina händer slippa matlagningen den dagen. 

Och medan pizzorna bakades så tänkte jag träna med Jippie utanför pizzerian. Perfekt med störningar tyckte jag... pizzadoft, två busshållplatser alldeles intill och folk som kom och gick hela tiden och bilar som åkte förbi. 

Och det första som fångade Jippies uppmärksamhet var mycket riktigt pizzadoften. Halsen blev lång som på en giraff när han sträckte på sig och drog in dofterna i nosen.

När vi klarat av det så kom det en buss pustande och stannade vid hållplatsen 10 m bort. Oj, sa Jippie... vad är det där för något?? Han har nog bara sett bussar svischa förbi, aldrig varit intill någon som stannat tror jag.... det lät spännande tyckte han. 

Sen kom det en bil in på parkeringen där vi höll till...   och strax därpå gick det en hund förbi på trottoaren intill, den var Jippie tvungen att kolla lite på också. 

Ja, det är inte lätt att vara liten Jippie och kolla in allt som händer samtidigt som matte propsar på uppmärksamhet också. 

Linförigheten klarade han bra, trots att uppmärksamheten på matte syntes vara lika med 0. Men det var den förstås inte, för då hade han inte fixat det. Men han såg ut att ha noll koll, men som sagt.... han gick fot med vändningar och halter riktigt hyfsat ändå. 

Läggande under gång funkade inte. Inte första gången i alla fall, och det är ju endast det som räknas. När vi gjorde om funkade det bra, och när vi då och då lite senare la in det så funkade det. Men det är endast första gången som räknas.... så det momentet sitter inte än. 

Inkallningen gjorde vi inte, den sitter oavsett störningar, det vet jag. 

Ställande under gång satt som en smäck.... märkligt, vi har nästan inte tränat det momentet alls. Men det är bara att tacka och ta emot.  

Apporteringen sedan då, klass 1-appporteing alltså.  Jiiipppiiieeee.....  hojtade Jippie när han såg apporten och försökte sno den från min hand. Men han tog den bra när jag sedan satte honom ner och sträckte fram apporten mot honom. Fast där kom sedan "tugget" tillbaka. Eller... det är inget riktigt tugg, han håller bara så löst och slarvigt att apporten rör sig i munnen på honom när han fibblar runt med tungan. 

Så vi gjorde om, och gjorde om, och gjorde om. Och hela tiden hade han alldeles för mycket annat att titta på än att fokusera på mig och apporten, det blev slarvigt allt han gjorde.  Så till slut tog mitt lilla tålamod slut, jag fräste till åt honom och han tittade med stora ögon på mig och sa: "Vaddå?? Skärpa mig???  Ok då.... "  och sedan funkade det kanonbra. 

Men det är ju så på tävlingar att man har bara ett enda försök. Man kan inte göra om då, fast å andra sidan är det inte så vanligt med tävlingar där det finns så många störningar så nära inpå som vad vi hade igår.  Men helt klart behöver vi träna mera där det finns lite ovanliga störningar. 

Jag gjorde också en vanlig apportering, kastade apporten alltså. Och det är skitkul tycker Jippie. Han har ju bra stadga och sitter kvar, men man riktigt ser hur det spritter i hela honom medan han väntar på kommandot. Och när kommandot väl kommer så rusar han iväg i racerfart, får inte stopp vid apporten utan fortsätter förbi nån meter, rusar tillbaka, tar upp apporten i farten, tappar den, tar upp den igen och  kommer rusande som ett lokomotiv, och sätter sig vid mattes sida.  

Himla kul att se på, om man gillar att se glada lyckliga hundar, men en hel del att jobba med tävlingsmässigt sett. Jag gör ytterst sällan hela det momentet, just för att det är så himla roligt så att det blir slarvigt, men jag tycker ju att det är roligt när jag ser att hunden har roligt, så ibland förleds jag att testa nån enda gång. 

Och ett tecken på hur roligt det är var väl att Jippie, när vi tränat färdigt, rusade iväg dit där apporten hade hamnat när jag kastade den, och kollade om det möjligtvis kanske låg ytterligare en apport där.  

Men vi har ju heller aldrig tränat med att nån kommenderar oss, det där med funktionärer nära intill kan nog också bli spännande tror jag. Vi får väl se om det blir nåt tillfälle till sån träning framöver, och vi behöver få träna platsliggning i grupp också. Det gör jag ju ibland med våra egna tre hundar, men det är ju inte riktigt samma sak som med främmande hundar, 

Det vill nog till att befästa det momentet rejält hos Jipppie tror jag Han har ju ett hett temperament och han behöver ingen stor provokation för att reagera blixtsnabbt.  Haha... där skrämde jag bort alla som kan tänkas tävla samtidigt med oss framöver....  

Eftersom jag ska försöka vila framförallt mina axlar idag så ska jag försöka träna lite nyttigheter med Jippie. Jag ska testa att träna apportering via omvänt lockande... eller rättare sagt... jag ska försöka använda omvänt lockande för att få honom att hålla apporten riktigt ordentligt.  

Och jag ska plocka fram IKEA-pallen igen och träna lite bakdelskontroll. Han är hyfsat bra på det redan nu, det såg jag vid framförallt vänstersvängarna igår, men vi ska ändå träna det lite mer. Och om min energi räcker till nåt mer så ska vi träna lite på högerhandling också. Fast jag tycker uppriktigt sagt inte att det är så roligt, och då är ju risken den att det inte går så bra.   

Ja, vi får se hur mycket nyttigheter det blir gjort, tanken är god i alla fall.   

I morgon drar Rallylydnads SM igång här i Sundsvall. Jag har inte vågat binda upp mig för nåt funktionärsjobb under helgen eftersom man aldrig vet vad alla våra krämpor kan ställa till med, men imorgon ska jag i alla fall finnas på plats och pricka av de tävlande när de kommer och anmäler sig. Och sen hoppas jag förstås att jag får möjlighet att se dom tävla också...  Lydnads SM frös ju inne för min del, men nu har jag bara 10 minuters väg till klubben så nu sjuttan ska jag väl ändå få se de allra duktigaste tävla hoppas jag. 

Jag vill ju inte påstå att allting var bättre förr, men det var definitivt annorlunda i alla fall. Och nu tänker jag som vanligt på hunderiet då, och har man varit med i så många år somjag har, så finns det ju lite att jämföra med   

Det som främst slår mig är inställningen till tävlandet och den tid det får ta. Och nu undantar jag bruksproven för där vet ju alla att det tar längre tid med både en special och en lydnadsdel. Det jag främst tänker på är rallylydnaden och lydnadsproven eftersom det är där jag ser mest av hur det går till och hör hur folk resonerar. 

Efter vår senaste rallytävling på klubben fick vi bassning av en tävlande för att det tagit för lång tid innan det blev prisutdelning i hennes klass. Hon hade minsann gäster hemma som satt och väntade.... 

Och det är nästan i ett nötskal just det jag menar. Om man anmäler till en tävling som startar på eftermiddagen och planeras hålla på en bit in på kvällen, hur kan man då vara så optimistisk att man bjuder hem gäster just den kvällen? 

Och vill man tvunget göra det, så får man väl vara inställd på att man inte kan närvara vid prisutdelningen då, för det finns ingen garanti för att prisutdelningen sker efter varje klass. Det är upp till arrangören att bestämma det och det är inget man som tävlande kan begära. 

Tävlingarna är inga drive-in-tävlingar, men det verkar nästan som att många tror det. Det är inte ovanligt att man ser och hör funderingar på varför man måste vara på plats på klubben en viss tid, när det ändå är en eller två timmar kvar tills man själv ska starta. Fast dom funderingarna finns ju bara i rallyn där startlisorna publiceras före tävlingsdagen. Vilket i och för sig är på både ont och gott....  gjorde man inte det så skulle såna funderingar utebli. 

Och i lydnaden lottas ju startordningen på plats på tävlingsdagen, så där förstår ju alla att dom måste vara på plats samtidigt vid starten. Men även där har många väldigt bråttom hem sedan, och gnäller över att man måste vänta ens tund på sin tur. 

Prisutdelningen vill man oftast ska ske i samma stund som den sista tävlande lämnar planen. Visserligen sköts resultatredovisningen via dator nu för tiden, och det går väldigt snabbt för det mesta. Men en viss tid tar det ju ändå, och alla vill antagligen att det ska bli rätt också, och då måste saker och ting kontrolleras en gång extra så inget blir fel. 

Och för mig är ju en del av tjusningen med att tävla att jag också kan se de andra tävlande på planen, och kanske få något råd eller något tips om något som jag tror skulle passa mig och min hund också. Man lär sig ju massor av att titta på andra ekipage, både sånt som ser bra ut och sånt som ser mindre bra ut och som man inser att man själv ska försöka undvika. 

Det finns förmodligen inga funktionärer som vill att en tävling ska ta längre tid än nödvändigt, frånsett dom som är så fula med sin planering att dom vill att folk fördriva väntetiden med att handla i serveringen så att klubben får in lite extrapengar. Det finns såna klubbar också, det vet jag. 

Och apropå servering så är det så himla tråkigt när köket stänger innan allt är färdigt. Och ännu tråkigare är det när man börjar städa klubbstugan innan allt är klart och folk har börjat åka därifrån. Snacka om att man känner sig bortkörd...

Det är ofta, inte alltid, såna saker som slår mig när jag är ute och tävlar, eller på annat sätt är inblandad i tävlingar. Folk har bråttom....  bråttom hem, bråttom att få undan i köket, bråttom att plocka bort ditten och datten, bråttom med allting....   

Är det verkligen så nödvändigt? Att man ibland har saker som kolliderar kan jag förstå, men visst är det väl konstigt att man inte kan avsätta de timmar som behövs för en tävling utan att man ska behöva känna sig stressad och på språng hela tiden? 

Jojo, jag vet.... folk har barn och familj och arbeten och ditten och datten.... men det har jag haft också en gång i tiden. Och det innebar att jag fick planera ganska så duktigt för att kunna åka runt och tälva med mina hundar, men inte sjuttan planerade jag in flera viktiga saker på samma dag som jag skulle tävla inte. Det var ju bara att välja då, ska jag göra ditten eller datten? 

Men tiderna förändras som sagt.... och nu för tiden verkar det som att alla har ont om tid och vådligt bråttom ... alltid. Tråkigt...   

För det lär inte bli nåt mer tränat idag, inte utomhus i alla fall, det regnar idag och när det regnar då tränar man inte....  i alla fall inte jag.        Fast jag predikar förstås att man måste träna i alla sorters väder, i alla fall om man ska ut och tävla med sin hund nån gång, man kan ju aldrig garantera vädret på tävlingen.  Men jag har under årens lopp upptäckt att om man är ute med sin hund i ur och skur och behandlar den precis som vanligt då... den ska kanske sitta vid hundmöten och sånt där, och så kanske man lite i förbifarten gör ett läggande i nån trevlig vattenpöl,  och låter hunden skutta runt i högt, blött gräs.... då har man trots frånvaron av seriös regn-träning inga som helst problem på tävling heller. 

Men idag var jag chaufför och hade lite väntetid att roa mig på, så då tränade jag och Jippie lite. Och det där med läggandet under gång, det har liksom flippat ur lite nu. Det har blivit för roligt helt enkelt, så där tar vi en paus nu. Så idag fick det bli  ställande under gång som vi ägnade oss åt. 

Och på något konstigt sätt så funkar det momentet bra, trots att vi nästan inte tränat det alls. Jo, jag vet... det är inte alls befäst, men han verkar förstå vad jag menar med kommandot i alla fall. Han står stilla medan jag lämnar honom, och medan jag vänder mig om, och medan jag går tillbaka, och medan jag ställer mig vid hans sida.

Jaha... han ska stanna medan jag fortsätter att gå också ??     Jo, jag vet... och det gör han också helt godkänt, men han gör inget tvärstopp med båda framtassarna i marken. Det vore ju trevligt om det vore så, men å andra sidan är det inget tvång att det ska se ut så, så jag är helt nöjd med att han stannar utan en massa trippande framåt. 

Jag har en teori om varför det funkar så bra trots nästan obefintlig träning. Vi har indirekt tränat det i andra sammanhang, t.ex när han ska kopplas lös ute på våra promenader. Då säger jag Stanna! till honom och när han då står stilla tar jag loss kopplet, säger Sitt till honom, och när han sitter och dessutom tar kontakt med mig så får han springa iväg.  Kanske kopplar hans lilla hjärna ihop det där med Stanna!, oavsett situationen...   och för hans del är ju det kommandot i så fall enbart positivt. Det innebär att han strax får springa iväg lös och ledig utan koppel. Överhuvudtaget är jag ganska så noga med stadgan, jag använder ordet Stanna vid andra tillfällen också, och då innebär det undantagslöst att man måste vara alldeles stilla på exakt samma plats...  gör kanske lite nytta i det här sammanhanget, det också. 

Ja, inte vet jag.... det lär komma bakslag med det här momentet också, som det alltid gör nån gång med nästan alla moment, men början ser ju bra ut i alla fall.   

Så vi har inte så jäkla långt kvar tills han är tävlingfärdig.

Linförigheten är helt OK för klass 1.

Läggande under gång är på G...

Inkallningen är helt OK.

Ställande under gång är på G...  

Apporteringen är helt OK.

Hopp över hinder är helt OK. 

Det vi har kvar att jobba mer med är platsliggning i grupp, tyvärr kan man ju bara träna det själv till en viss grad, sedan behövs det andra, främmande hundar och främmande platser också.

Och tandvisningen har vi inte heller jobbat nåt speciellt med, där kan problemet vara att sitta helt stilla...

Nu är det ju bara synd att vi av diverse knorkiga anledningar inte kommit igång bättre under våren och sommaren. Tävlingssäsongen är snart slut här uppe nu, och vi lär inte hinna bli klara innan dess. Men då är han kanske desto duktigare till våren förstås....