Det förra inlägget här i bloggen är kritik riktad mot Nybörjarprov B, det är däremot inte kritik riktad mot dem/er som går provet. Nu är det ju så att det provet är vad som erbjuds för den som vill delta i jaktprov, och ingen skugga må falla över deltagande hundar och deras förare.
Och naturligtvis inte över domare o övriga funktionärer heller, "felet" är helt enkelt att jag inte tycker att provet lever upp till det som krävs för att bedöma jaktegenskaperna hos en hund.

Men ni som har deltagit med godkänt resultat, sträck på er och känn er nöjda med er o hundens insats.... fast ni visste ju förstås redan innan att just eran hund är världens bästa hund. :)

Jaktprov är roligt, det tycker både jag och hundarna... eller.... de hundar jag har nu har ju aldrig varit på nåt jaktprov förstås.     Men Salza har ju sysslat en hel del med jaktträning, och det tyckte/tycker hon är kul.

Hon har ju en hel del jakt i sig, söker i bra tempo och med bra mönster och apporterar finfint.... och hon har en förnämlig stadga. Så hon borde ha klarat sig bra om vi någon gång startat på nåt prov, men å andra sidan kan man aldrig säkert veta sånt. 

På ett jaktprov händer saker och ting fort fort, och man kan aldrig förbereda varken sig eller hundar för alla de situationer som kan uppstå. Fast det är klart, man försöker tänka på allt när man tränar, men man kan ändå inte täcka upp allting som kan ske i skarpt läge. 

Men nu lever jag kvar i gamla tider lite... jaktprov.... det är ju lite annorlunda nu för tiden. Nybörjarprov A och Nybörjarprov B heter det numera... vilket jag inte alls gillar, men det lär ingen bry sig om.   

Förra gången jag tyckte till om jaktprov så skaffade jag mig, helt oavsiktligt,  två ovänner som säkert fortfarande är skitförbannade på mig för att jag hävdade mina egna åsikter och tyckanden.  Men sånt är livet... 

Och då borde jag ju vara tyst nu då förstås, men ett reportage i senaste numret av Hundsport väckte tankarna till liv igen så jag är väl enfaldig nog att sticka ut hakan igen nu då. 

Jag gillar alltså inte Nybörjarprov B. Det är ett prov som går av stapeln i marker där det finns inget... eller mycket lite... vilt, och hundarna testas på dummys eller dött vilt när det gäller stadga och apportering.

OK då...  en av höjdarna i jaktprovsvärlden säger krasst att en bra spaniel jagar oavsett om där finns viltvittring eller ej... och det kan ju vara sant förstås. 

Men eftersom man också säger att Nybörjarprov B är till för att locka fler spanielägare till start och därmed öka andelen hundar som får en bedömning av sina jaktegenskaper, så vete sjutton om ett sånt prov ger rätt utfall. 

Bör inte orutinerade hundar där kanske inte jaktlusten riktigt väckts till liv, och där hunden förs av en ovan och orutinerad icke-jägare, bedömas på marker där det i alla fall finns viltvittring? 

På de flesta spaniels ser man stor skillnad i sättet och intensiteten att jobba där det finns vilt i markerna jämfört med marker där det är vilttomt. 

Men Ok då...  Nybörjarprov B är ju ganska enkelt att arrangera nu då. Man behöver inga marker där det naturligt förekommer vilt, och man behöver inte ens ha problemet med att få tag på dött vilt, man kan använda dummies.  

Jo jag vet... det finns ett vattenprov som hör till det hela också, och där ska man ha dött vilt som apportobjekt... men nu ägnar jag mitt tyckande enbart åt den andra delen av provet, vattenprovet kan göras för sig vid ett annat tillfälle.

Så det har blivit mycket, mycket lättare att arrangera, och därmed också förhoppningsvis lättare att få komma med på proven, men...  kan man verkligen bedöma hundens jaktegenskaper på ett rättvist sätt under såna förhållanden? 

Jag vet ett flertal spaniels som med glädje apporterar dummies men inte fågel, har man då tur och kommer på ett prov där man inte använder fågel vid appporteringen så ger det ju en väldigt missvisande bild av den hunden som apportör.

Vid ett tillfälle när jag var på jaktprov med min cocker Samson så samåkte jag med en bekant och hans hund. Vi åkte låååångt (man får ofta göra det när det gäller jaktprov) och när provet kom igång så slumpade det sig så att hans hund skulle börja sitt arbete med att apportera in en fågel som skjutits för hunden som jobbat innan, men den hunden vägrade apportera in viltet.

Och min bekants hund vägrade också att apportera den där fågeln... alltså var provet slut för deras del på bara några minuter. Hade "viltet" bestått av en dummy hade hunden garanterat apporterat in den....

Min egen Samson var vid ett annat prov ute för ungefär samma sak.  Hunden innan vägrade apportera in viltet som skjutits för honom, nästa hund vägrade också att apportera in viltet... och domaren såg lite betänksam ut när han ropade fram oss. "Tror du han tar den?" frågade han bekymrat och tittade fundersamt på lilla Samson. "Jadå!" sa jag... "han hämtar den!" Och det gjorde han förstås också..... han var, liksom Salza, en supersäker apportör även av vilt.   

En spaniel som inte apporterar viltet är ju värdelös, om man inte har med sig retrievers som apportörer förstås, det är ju en lösning om det visar sig att man har hundar som gärna jagar men som vägrar apportera.  Men så går ju inte proven till, inte än så länge i alla fall. 

Och man kan se det där från ett annat håll också... tänk så mycket lättare det är med stadgan när det inte finns nån viltvittring i markerna. Det är nåt helt annat att få stopp på en hund som fått vittring på vilt, och kanske också stött upp det, än att få stopp på en hund som jagar i vittringsfria marker där det inte finns nåt vilt att stöta upp.

Jomenvisst... det är kul med prov, och nu kan ju "alla" vara med dessutom... men att man på det här sättet får fram en rättvis bild av jaktegenskaperna hos en hund, det tror jag inte på.

Men visst... låt det vara ett prov som den som vill går för att det är kul, men att tro att det ger nån värdefull information om jaktegenskaperna hos hundarna, det tror jag som sagt inte på. 

Och då säger kanske vän av ordning att... domarna är så duktiga så dom ser, och kan bedöma, vad som finns i hunden.... men det kan ju definitivt inte bli rätt om man tänker så. Då bedömer man nåt man tror finns där... inte det man ser..... så såna domare hoppas jag verkligen inte att det finns alltför många av.  

Ni vet.... sånt här tränar man ju. Och så "enkelt" det är när man inte har något oberäkneligt vilt att ta hänsyn till. En bra spaniel har rätt tempo och rätt sökmönster "inbyggt", men det är inte så himla svårt (kräver tid och arbete, men är inte svårt) att lära in det hos den som inte har det av födsel och ohejdad vana. 

Och appportering... tja det kan man också lära vilken hund som helst. Det kan vara lite svårare med vissa hundar när det gäller varmt vilt eller sprattlande och flaxande (skadsjutet) vilt förstås, där har en dummy en stor fördel, den bits inte. 

Men på marker där det finns vilt så avslöjar sig såna brister snabbt. Och jag har sett hundar som "låtsas" jaga, fint tempo och fint möster, men dom "blundar" för det vilt som finns där. Hur ser man sånt i marker utan vilt? 

För det var ju det där att man kan inte bedöma sånt man tror finns där... eller inte finns där... man kan bara bedöma det man ser.  Och i min torftiga värld kan man inte bedöma jaktegenskaperna hos en hund i marker där det inte ens finns viltvittring. 

Jaja, strunt samma....  nu är det som det är och det är inget att göra något åt.   

Jaktträning är i alla fall roligt, och allra roligast är det förstås när man kommit så långt att man tror att både hunden och man själv är redo för att träna på levande vilt. Då blir det spännande....   

Fast jag kan ge er ett gott råd....  berätta aldrig för jaktfolket att ni har en duktig lydnadsprovshund. Jag har gjort det misstaget en gång på en jaktkurs, och nedrans så jag fick sota för det under kursen sedan.  Snacka om vuxenmobbing...    

Näe, nu har jag babblat nog.... hoppas att jag inte orsakat en hjärtattack hos någon den här gången också... det är liksom inte värt det tycker jag. Var och en får ju tycka som dom vill utan att världen går under... alla kan ju inte tycka som jag.... fast det vore kul om dom gjorde det förstås.