.....att gårdagens inlägg rönte så stor uppmärksamhet. Ja inte i kommentarer kanske, men i läsare... tror nästan att antalet läsare igår slog tidigare rekord.   

Men det där är förstås en fråga där tycke och smak avgör. Vi har alla olika idealbilder vi jobbar efter, och det tycker jag är bra.   Men jag tycker ändå inte att det är bra när domarna inte håller sig till det som finns skrivet i regler och anvisningar. 

Sen är det ju en helt annan sak att jag inte helt gillar de regler och anvisningar som finns för bedömningen i elitklassen, men det kan jag ju inte göra något åt. Elitklassen har blivit tråkig.... men oavsett allting så är det de regler som finns som gäller, och det är alltid domaren som dömer.  Vi tävlande kan bara hoppas att domaren är ordentligt påläst och dömer därefter. 

Nog om det.....

Det är spännande att träna en ny hund. Man lär sig hela tiden nya saker, och det är inte alltid så lätt att anpassa sig själv och träningsmetoderna till en helt annan hund med ett helt annan psyke och temperament.

Jippie är jätterolig att jobba med, men han är en helt annan typ av hund än vad Salza är så det gäller att inte fastna i gamla banor utan försöka sudda ut allt gammalt och tänka nytt. 

Och så är han ju kille också... kan bara göra en sak i taget.    Han fick tidigt lära sig att sitta ner och ta kontakt med mig innan han fick lov att skutta iväg lös när vi var ute. Och det funkar fint.....  Han sätter sig och sitter sedan stadigt där tills jag säger Varsågod. Men....  om han ser nåt spännande nånstans, nåt som han sitter och stirrar på, då hör han inte mitt Varsågod. Ibland har jag lite bråttom och då sätter jag honom ner, och så säger jag kanske Varsågod utan att han tittar på mig, men det hör han aldrig. Det är enbart då han tittar upp på mig som han hör....  så att titta på nåt spännande och lyssna på mig samtidigt, det kan han inte.    Och det är ju egentligen bara bra, jag ska ju inte ge honom några kommandon medan han har uppmärksamheten på nåt annat, men ibland blir det så i alla fall.  

Och ibland behövs det ju att han lyssnar trots att fokus är på nåt annat.... när han är lös till exempel, och något händer som fångar hans uppmärksamhet.... då måste han kunna lyssna på mitt Jippie KOM! trots det där intressanta.

Igår när vi var ute så såg jag (men inte hundarna) hur ett gäng hundar vek in på samma väg där vi strax skulle gå. Det var 7 lösa småhundar tillsammans med två mattar, så jag dröjde mig kvar där vi var en stund så att de skulle få ett ordentligt försprång. 

Men när vi sedan gick ut på den vägen där de också gått, då satte Jippie nosen i marken, virrade runt en stund i alla hundspår som fanns där och sedan drog han iväg med nosen i marken. 

Ibsen gjorde likadant, men inte i riktigt samma racertempo, och Salza struntade totalt i de där dofterna. Men jag var ju tvungen att få stopp på Jippie, med den farten skulle han annars snart vara ikapp alla de där hundarna, så jag hojtade JIPPIE KOM!!! och hör och häpna... han stannar, tvärvänder och kommer rusande med samma racerfart tillbaka till mig.   Då funkade kommunikationen trots att han var så fokuserad på de där spåren.... kanonbra! 

Annars så stämmer det där talesättet " en gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket" när det gäller Jippie.  

Vi hade lite för roligt igår när vi tränade läggandet så vid ett tillfälle gav han upp ett skall samtidigt som han snabbt la sig. Jag belönade ändå....  dumma jag!!!  ....  nästa gång skallade han också när han la sig ner... och jag belönade....   sedan fick vi jobba en hel del med att få bort det där skällandet.

Och jag som gärna är lite slarvig av mig får tänka mig för noga när det gäller vår träning. Minsta lilla avvikelse som jag inte vill ha måste jag korrigera redan med en gång, annars så sitter det där blixtsnabbt. 

Jag är väl lite slarvig med att det nån gång då och då kan få slinka igenom nåt så där lite halvdant försök, men med Jippie går det inte. Han lär sig blixtsnabbt och tror sedan att det ska vara så. 

Och han tänker ju rätt.... får man en belöning så är det så det ska vara. Man ska ju aldrig låta nåt halvdant "slippa igenom" när man tränar, men med Salza har det funkat ändå, hon är den typen av hund som fixar en klantig matte. Men Jippie är så mycket direktare och snabbare i allt han gör, så där känns det som attt jag måste skärpa till mig en hel del och verkligen tänka på att få till det rätt med en gång. 

Idag ska vi plocka fram IKEA-pallen och träna lite bakdelskontroll, framför allt med Salza. Hon har ju blivit mycket bättre på det sedan vi började träna just det, men det strular fortfarande lite (eller... tja... ganska så mycket   ) när jag har henne på höger sida, denna eländes högerhandling. Men det går ju bevisligen att lära gamla hundar sitta, fast det tar sin lilla tid....  

Och med denna gamla bild på Salza önskar vi er alla ett

GOTT SLUT på det gamla året och ett riktigt

FRAMGÅNGSRIKT OCH GOTT NYTT ÅR 2014.

Varför är det så att det där med "attityd" har blivit så himla viktigt när det gäller hundar och hundträning/tävling? 

Jag kan förstå att alla vill ha en hund som genomför det den ska på ett frimodigt och glatt sätt, men börjar inte saker och ting att gå till överdrift när det gäller den biten?

Måste man ha en hund som viftar på svansen så att den nästan ramlar omkull? Och måste man ha en hund som är så "på" att den inte kan gå normalt vid förarens sida utan istället nästan hoppar jämfota? Och måste man ha en hund som går som en ostkrok vid förarens sida, allt för att kunna se upp i förarens ansikte? Att hålla kontakt är väl inte alltid detsamma som att hela tiden stint stirra in i förarens ögon, eller?  

Och den här texten finns fortfarande som anvisning beträffande hur momentet Fritt följ ska utföras  ".....och skall villigt och rakt följa föraren, gående invid dennes vänstra sida med huvudet eller bogen i jämnhöjd med förarens knä."

Hur många hundar ser man inte där betyget för Fritt följ blir högt, trots att det snarare är så att hundens höft är i höjd med förarens knä? Alltmedan hundens "framkropp" utför sitt "ostkrokstrick" och böjer sig in framför förarens ben.....  

Ja, jag vet... jag är sur och grinig. Men det beror på att jag tycker att regler och anvisningar är till för att följas. Gör man inte det ska det kosta poäng... ovsett hur glad hund man har.

Jag vill förstås också ha en glad hund som glatt och villigt gör det jag ber den om. Men det ska se snyggt och samlat och prydligt ut, inte hafsigt och slarvigt, vilket det oftast gör när hunden är alltför mycket "på".  Och den som har en hund som gör det den ska enligt regler och anvisningar ska ha mer betalt för det än vad den får som har en hund som också gör det den ska, men som slarvar och hafsar sig genom programmet.

Men det där är ju domarnas sak att hantera. Så länge det lönar sig att ha en hund med "attityd" som slarvar sig genom programmet så lär det väl vara så att det är just det de flesta strävar efter i sin träning.... en uppskruvad och nästintill stressig hund, på bekostnad av exakthet och precision. 

Jag är ju naiv nog att tro att de flesta som verkligen vill, kan få en glad och pigg hund att utföra det den ska på ett snyggt och samlat sätt samtidigt som den utstrålar både energi och arbetsglädje. Men som sagt... så länge domarna premierar slarv och hafs, varför ska man då lägga ner det extra jobb som det trots allt medför?

Ja det var dagens klagovisa det....  men jag satt igår och kikade runt på en massa filmsnuttar om hundträning (istället för att träna mina egna hundar    ) och måste ju återigen göra den här reflektionen. 

Jag tänkte att jag skulle få lite inspiration och lite nya infallsvinklar till träningen, men jag blev mest bara besviken på det mesta som jag såg.  Nu vet förstås vi alla att det naturligtvis finns många ekipage som är just precis så där duktiga och härliga att se på som jag önskar mig, men av nån anledning så är det inte deras filmer man hittar på nätet.   

Ja, det är inte lätt det där med hundträning heller. Det handlar väl en del om tycke och smak också förstås, men det får ju aldrig ta överhanden över regler och anvisningar.  Så länge det handlar om en tävling så är det ju väldigt viktigt att domarna verkligen håller sig till de regler som finns, hur ska det annars kunna bli något som ens liknar rättvist?

Ja, så sa Jippie häromdagen när vi var inne i zoo-affären för att väga honom. Det var massor av folk och hundar där, och när Jippie klev in före mig genom dörrarna med högt huvud och hög svans, stannade han till, tittade sig omkring och sa ett högt och ljudligt VOV... här kommer JAG. 

Eller också var det så att han tänkte så här: Här kan det finnas farliga och mystiska saker, bäst att jag försöker skrämma bort dom innan dom skrämmer mig. 

Strunt samma... han beter sig i alla fall som om han är herre på täppan när han kommer till såna där ställen. Blir lite uppskruvad och tror sig som sagt vara herre på täppan. Jag får ta ett rejält tag i honom för att dämpa honom lite, men då gör han omedelbart det. Lugnar ner sig alltså....    

Man ska ju inte jämföra hundar, men det är oundvikligt när man har två hundar av samma ras. Och för varje månad som går så inser jag att Salza nog är en ganska så unik hund. Det betyder inte på något vis att Jippie är en sämre hund, han är en helt normal hund, men med ett mycket livligt temperment, en outtröttlig motor och ett jäkla humör.... en mycket bra hund med andra ord.   

Och Salza är också en mycket livlig, outtröttlig hund, men hon är ändå unik. Eller...  unik och unik... hon är mycket lik min cocker Samson, dom verkar vara stöpta i samma form.  Men dom är som sagt unika..... alltid coola oavsett plats och situation, oerhört föriga och lydiga och med en fantastisk förmåga att fokusera på mig och det jag vill. 

Men nu har jag även en hund som förutom allt annat också är ett litet krutpaket.... färdigt att explodera när som helst....  och det är inte alltid så lätt för en gammal gaggig matte att komma ihåg det.   Men det hjälper i alla fall till att hålla matte på alerten, det som händer i Jippies värld, det händer blixtsnabbt.   

Fast igår när vi var ute så sprang det en katt över vägen ca 50 framför oss, och hör och häpna.... jag fick alla tre hundarna att stanna hos mig trots att dom gick lösa (fast i ärlighetens namn är jag inte helt säker på att Jippie såg katten   ). Och sen när vi närmade oss stället där katten sprungit så kommenderade jag HÄR och då gick dom alla tre så snyggt och prydligt runt mig... Ibsen på vänster sida, Jippie på den högra sidan och Salza bakom mig. Dom slängde låååånga blicka in i skogsdungen där katten försvunnit, men dom stannade hos mig tills vi passerat skogdungen och dom fick springa fritt igen.... duktigt tycker jag.   

Nu ska jag i alla fall ge mig ut och träna med Salza och Jippie. Salza ska göra debut i avancerad klass i rallyn om en dryg vecka så vi behöver fräscha upp kunskaperna rejält. Och träna på högerhandlingen förstås...   

Men det är en inofficiell tävling så det är inte så "allvarligt", men jag tyckte det var ett bra tillfälle att testa var vi står när det gäller den där eländes högerhandlingen.  Jag måste ju ta mig i kragen och ge mig ut och tävla när våren kommer, under det här året har vi inte tävlat en enda gång.... katastrof.  

I går letade jag febrilt efter ett ställe där vi kunde träna lite. Ett ställe utan isfläckar så att jag skulle slippa hålla koll på var jag satte fötterna och istället fokusera på hundarna. 

Till slut hamnade vi i p-huset i stora köpcentrat. Och där var det för ovanighetens skull nästan fullt, men vi fann ett ställe högst upp där vi kunde vara lite för oss själva och träna. 

Och jag fick återigen bekräftat att det aldrig är fel med ett träningsuppehåll när man håller på att lära in nya saker. Salza och jag har ju börjat träna på den där eländiga högerhandlingen, och det har varit jättesvårt för oss bägge två.  Och jag har varit jättelat och inte tränat alls på länge... inte ens med lilla Jippie.

Men igår gick det riktigt hyfsat med högerhandlingen. Inte perfekt, men väldigt mycket bättre än när vi sist tränade i alla fall. 

Problemet var att hon nästan gicki taket av lycka över att få göra nåt sånt där igen. Hon blev sprallig som en liten valp och gjorde förstås massor av slarvfel i de olika momenten, men det kan det var värt när man ser hur lycklig hon är.  

Men frånsett högerhandlingen och alla konstiga "byta-sida-moment" som finns i avancerad klass så är ju övriga moment i sig inga problem, dom fixar hon bara hon lyssanar på mig. Fast vi har ett av de där "byta-sida-momenten" som vi inte fixar... och det lär ta tid innan vi gör det också, men vaddå.... vi är ju gamlingar båda två numera och av såna kan man inte förvänta sig alltför mycket. 

Jippie fick också träna, och det var ju en väldigt ny situation för honom. Vi har ju mest tränat här hemma, och då på att backa, lägga sig och ligga kvar och att sitta kvar och lite sånt där jox. Övrig kraft har vi lagt på vardagslydnaden, komma på inkallning, kunna uppföra sig ute bland folk och hundar och liknande saker, så det här var nåt nytt och jobbigt för liten Jippie.

Det var ganska så lugnt där vi var, då och då kom det nån och hämtade sin bil, men ganska så lugnt ändå. Men det hördes massor av ljud förstås, vi var ju mitt i ett stort köpcentra och hade desutom den vältrafikerade E4:an alldeles vid sidan om oss. Så Jippie hade det jobbigt.....

Och kontentan av det hela blev att han sov mycket gott... och mycket länge... när vi sedan kom hem. 

Men han är oerhört lättlärd, och oerhört lättbelönad, så det är inga som helst problem att träna honom. Det enda "problemet" är väl i så fall att han har svårt att fokusera på mig och det vi gör när det finns störningar runt omkring. 

Och naturligtvis är det ju så att då ska jag inte åka till köpcentrat och träna, utan hålla mig här hemma där det är lugnt och tyst, men just nu finns det inga bra ställen att träna på här. Även om vi inte har nån snö att tala om så har vi desto mer is, och ska jag fokusera till 100% på hunden jag tränar så lär jag halka på nån av alla dessa isfläckar, och jag är inte så himla pigg på att bryta en handled eller ett ben eller nåt sånt. 

Jaja, det löser sig nog det också.... det är i alla fall kul att se hur oerhört fort han lär sig saker. Ett par repetitioner, sedan vet han.... men det betyder ju i och för sig inte att det är befäst på något sätt, men han snappar verkligen blixtsnabbt upp vad det är man vill att han ska göra... med rätt belöning i sikte förstås. 

Kanske att jag ska avge ett nyårslöfte för första gången i mitt liv i år? Att jag ska träna lite mer regelbundet och lite mer målmedvetet med lilla sötnosen Jippie. Han har alla förutsättningar att bli hur duktig som helst, bara nån visar honom vägen. Och denna någon borde väl vara jag då kanske....     

Jag är som ni kanske minns från tidigare år ingen älskare av julen och det känns enbart bra att den snart är över för den här gången. Jag vet inte att jag någon gång i vuxen ålder varit speciellt förtjust i julen, men det kanske beror på att jag (och min dåvarande familj) i många år flängde land och rike runt just för att det var jul och släkten ska ju gu' bevars umgås när det är jul. 

När flängandet upphörde var det i stället hos oss läkten samlades och då var det enbart matlagning och uppassning på alla sätt och vis hela långa helgen, så det var inte mycket bättre det. 

Eller också beror det kanske på att jag alltid haft lite svårt för det där enorma slöseriet som försiggår på så många ställen just bara för att det är jul. 

Vem har inte sett nästan feberrusiga barn slita julpapperet av julklapp efter julklapp för att sedan bara kasta en snabb blick på innehållet och så lägga det på den stora högen av andra julklappar, för att sedan återigen febrilt slänga sig över nästa paket... och nästa paket... och nästa paket. 

Och nej, jag pratar inte om min son nu, sånt överflöd var han inte van vid, men det scenariot har vi väl ändå alla upplevt nån gång... eller?

Och i de hem där överflödet inte finns, där växer istället ångesten över att just deras barn inte få del av det där överflödet som "alla andra" har.

Det finns väl få helger som är så ångestladdade som julen. Antingen på grund av ovanstående skäl eller också på grund av det eviga upprepandet av att det är en familjehögtid och då ska man träffas hela släken och ha det mysigt och riktigt rå om varandra med mycket god mat och många julklappar.

Och alla dom som inte har nån att "rå om" då? Eller alla dom som inte har några pengar till massor av julmat och julklappar, Eller dom som inte ens har nånstans att bo? Hur mår dom när dom i veckor före jul matas dagligen av detta mantra om julmat och julklappar och släktingar och gemenskap ...?  

Läste i tidningen nu i helgen om en familj som fått sina julklappar stulna dagen före julaftongen.... julklappar för 20.000:-, och det är säkert ingen ovanlig summa. Det finns förmodligen massor av familjer där man spenderar ännu mer pengar på julklappar..... . Nånstans har saker och ting spårat ur rejält när det gäller julhelgen.

Jodå, vi köper också julklappar till släkten, men jag försöker ju köpa sånt som folk behöver och önskar sig och ändå hålla det inom rimliga gränser. Och det är lite glädjande att veta att sonen faktiskt också har tänkt till angående julen och allt runt omkring..... Så här skrev han på FB på julaftonen: "Någonstans i din omgivning finns någon som inte upplever julen som du. Det finns någon som är ensam. Någon som ser julen i annat perspektiv... "  

Vi borde nog alla göra något för de som inte har det så väl förspänt som vi själva, men jag är den första att erkänna att jag är dålig på det. Tanken har funnit där varje år, men tyvärr har jag aldrig gjort verklighet av den. 

Nog tjatat om det nu då....  hundarna fick i alla fall varsin julklapp, och om sånt kan manju också tänka vad man vill. Julklappar till hundarna är väl om något både överflöd och onödigt, men dom är ju våra familjemedlemmar så dom fick ett paket var i alla fall. 

Ibsen fick förstås också en julklapp, men av en sort som har stort tuggmotstånd eftersom han bara behöver ett par tre tuggningar för att ta död på en sån där orm som de andra två fick.

Fast Salza är också bra på att förstöra mjukisdjur.... hon lyckades tugga hål på de där ormarna på nolltid hon också     så idag får det bli syverkstad igen. 

Men det finns en mycket ljudlig pipgrej i varje "led" på de där långa ormarna, så vi hade en mycket högljudd serenad här sedan dom slitit bort pappret på sina julklappar. Salza blir fullkomligt galen när hon får en ny pipleksak, så den här fick henne verkligen att gå i taket, men sånt händer så sällan nu för tiden så det är mest bara kul tycker jag.   

Igår hade vi gäster här och då var förstås hundarna precis som småbarn brukar vara   De hämtade snabbt sina nya leksaker och sen for dom omkring och pep med dom för glatta livet.  Vi hann nästan bli hörselskadade allihop innan dom tröttnade...  för inte hade jag hjärta att hejda dom när dom hade så roligt.   

Jag hann inte med att filma när hon hade sin första stora kamp med ormen och for som ett torrt skinn runt lägenheten, men ni kan i alla fall få ett smakprov på (o-)ljudet när hon och Jippie hjälps åt att döda varsin orm.  

Ja så känns det nästan... tiden bara rinner iväg utan att en enda bråkdel av det jag tänkt göra blir gjort. Det ena efter det andra ska fixas och donas och joxas med, och om jag nån enda gång tar mig i kragen och planerar nåt så spricker planerna ganska omgående.     Men skit samma, livet ska väl vara sånt just nu kanske....

Men jag kan ju inte låta bli att då och då tänka på att jag faktiskt under många år var enstamstående småbarns/tonårsförälder med son och tre hundar och ett krävande heltidsjobb, och då hann jag väl ungefär tre ggr så mycket på fritiden som jag gör nu.... men då var jag förstås ett antal år yngre också.    

Ingen idé att offra energi och grubbla på det...  det är som det är och blir som det blir... eller hur är det man brukar säga?   

Jag tog i alla fall en fin bild häromdagen när vi var ute, doggsen och jag. Det hade börjat mörkna ute och plötsligt såg jag hur vackert det kan bli när frosten sätter sig på blad och växter.

Och ändrar man inställning på kameran så blir dte också fint, men lite annorlunda...   

Ja, man får ta tillvara det som finns att glädjas åt, vackra naturbilder, och t.ex att det fortfarande går att gå i skogen. Den lilla snö som kommit har nästan smält bort igen, och det regnar och snöar lite om vartannat, men det blir inte mycket som ligger kvar på marken.   

Det är väl lite grått och tråkigt i och för sig, men för mig är det guld värt att jag fortfarande kan traska omkring i skogen och slipper gå på enbart plogade gångvägar.   

Alla julklappar är i alla fall inhandlade, och i de fall de ska skickas, så är det också gjort. Det har varit ett jäkla springande i butiker och pysslande hit och dit med än det ena och än det andra, men så är det väl för oss alla när det är jul. Och det är väl det enda som tar lite tid här i huset, för resten av julstöket är nästintill obefintligt. Lite julblommor och lite julmat och mycket lite julgodis, större utsvävningar än så blir det inte. 

Jag är ju inte så förtjust i julen, men det går ju inte att slippa den så det är bara att gilla läget.   

I morse när doggsenoch jag var ute så fick Jippie spader. Vi passerde en liten staty som finns i områdets centrum, en jättefin staty med ett antal människor. Och vi har nog passerat den där statyn kanske 100 ggr den här sommaren och hösten, och Jippie har aldrig reagerat på den. 

Idag gjorde han det, rejält. Det snöade lite igår kväll, och sedan frös det på så vissa delar av statyn var täckt med lite frost/snö. Och det var ögonen, ögonbrynen, näsan och munnen på figurerna som då blev mest framträdande... och det var väl dörför Jippie reagerade kan jag tro. 

Det syns lite av det på bilden tror jag..... och Jippie hade att göra ett bra tag innan han hade bestämt sig för att dom var ofarliga. 

Men det är intressant att se hur de andra hundarna reagerar i såna situationer. 

Salza tittade på Jippie som om han vore ett UFO av något slag.... hon fattade absolut inget alls av hans uppträdande. Hon gick fram till statyn och kollade, funderade kanske på om där fanns något som hon missat, men så var det ju inte. Och när hon snuffat runt statyn en stund så struntade hon i alltihop och ägnade sig åt att undersöka buskarna en bit bort. 

Ibsen däremot, han svarade direkt på Jippies upphetsning. Han började också springa runt och småvaffa... och det var väldigt tydligt att dom där två killarna hetsade varandra, trots att nog inte heller Ibsen egentligen fattade vad Jippie skällde på. 

När jag kopplade Ibsen och sa till honom att sitta vid min sida och vänta, då blev Jippie genast lugnare och kunde efter en liten stund ta mod till sig och undersöka de där mystiska figurerna lite närmare. 

Vi diskuterade för ett tag sedan här hemma hur det påverkar valpar att växa upp tillsammans med andra vuxna hundar, och det är verkligen på både gott och ont. Ofta bra och nyttigt, men inte alltid.....

Nej... nu är det dags för dagens andra hundpromenad. Det börjar redan mörkna ute, och eftersom vi var ute i nästan två timmar i morse så blir det nog bara vår lilla 2-kilometersrunda denna gången. 

Ha det gott i julstöket... stressa inte ihjäl er.... det blir jul oavsett vad ni hunnit eller inte hunnit göra.   

I morse hade stormen Ivar dragit vidare, men när jag och doggsen gick ut så såg vi spåren efter honom. Massor med grenar och kvistar som låg utslängda lite här och var, och så en hel del gamla träd som blåst omkull. I en speciellt utsatt liten skogsdunge räknade jag till 6 träd som fått vika ner sig för Ivar.... och de här två stora mäktiga granarna spärrade effektivt gångvägen för oss. 

Fast det mesta av snön har ju försvunnit de senaste dagarna så det var inga problem att gå runt dom...    

Mer snö än så här är det inte på fälten nu....

Det är lite tråkigt att det liksom ska "börja om" snart igen nu då. Den snö som faller kan lika gärna få ligga kvar tycker jag. I alla fall till andra sidan nyår...      

För övrigt så har det inte hänt nåt speciellt här... eller rättare sagt, det händer inget alls. Dagarna försvinner på nåt konstigt vis i flygande fläng, utan att varken det ena eller det andra blir gjort. Fast det är ju inte riktigt sant förstås... massor av saker blir gjorda varje dag, men inga roliga saker. Men det är väl så det är vid den här årstiden kanske...  jag blir ju alltid lite deppig inför tanken på att vi har flera månader av snö och vinter framför oss.

Jag har i alla fall fixat julklappar till en massa folk... eller massa och massa... till Kurts alla julklapps-släktingar alla fall. Köpt och slagit in, och en del är ivägburna till posten för att skickas iväg. Och nu har jag bara det allra största "jobbet" kvar. Den där fiffiga julklappen jag skulle göra till barnbarnet, det är hög tid att börja med den nu. 

Men det är inte fullt så enkelt som jag vid första tanken trodde.... men skam den som ger sig. Enligt barnbarnets pappa så har han redan vid 2 års ålder alldeles för mycket saker av allehanda slag, så det känns inte så väldigt meningsfullt att köpa ännu fler grejer som ska läggas i leksakshögarna. Vi får se hur jag ska få ihop det.... 

Vi har i alla fall en Luciadag med solsken här, de få timmar solen är uppe. Den når knappt över trädtopparna nu, men man ser ju i alla fall att den skiner lite försiktigt och det är ju trevligt.

Och vi skickar en solig hälsning till er så här på Luciadagen med hjälp av en gammal bild på Salza-gumman.  

Nästan varje dag när vi har varit ute på vår middagspromenad så får Salza leverera kvällstidningen till husse. Vi köper den när vi är ute, och när vi kommer hem så får hon springa in först med tidningen och lämna den till husse. Vi andra väntar på verandan då, och nu när det är snö ute så passar jag på och borstar av de andra så mycket som möjligt av all den snö som fastnat på dom. 

Och när Salza lämnat av tidningen och fått sin godisbit av husse, då kommer hon och puttar upp ytterdörren och kommer ut till oss så att jag kan borsta av henne eventuell snö också. Det låter väl okomplicerat och bra...?

I går gjorde vi som vanligt, Salza tog tidningen i munnen och drog iväg in till husse i raketfart, och jag puttade igen dörren lite och började borsta av de andra lite av den snö som fastnat på dom. Och jag var så inne i det där borstandet så jag tänkte inte på att Salza inte kom tillbaka

När de andra två var klara så öppnade jag dörren för att släppa ut på Salza, men någon Salzas syntes inte till, däremot hörde jag ett märkligt klirrande från vardagsrummet.

VAD GÖR DU, SALZA?? ropade jag och klev in med mina snöiga kängor genom hallen och in i vardagsrummet. 

Vaddå gör??? Jag gör inget alls... står bara här hur oskyldigt som helst....     säger matvraket Salza och försöker se oskyldig ut. 

Jojo....... säger matte bistert och blir skitförbannad när hon ser vad som hänt.  

I pausen mellan skidstafetterna som visades på TV igår så tränade jag och Jippie lite i vardagsrummet. Jag skar tre kycklingkorvar i småbitar och la bitarna i en liten skål som jag hade på vardagsrumsbordet när vi tränade. Jippie fick förstås många godisar, men Salza fick också en godis då och då (jo, hon har kommit till det stadiet när det då och då är free food för hennes del), hon låg ju vid sidan om och bevakade noga vad vi gjorde. 

Sen började stafetten igen och då slutade vi träna, det var mycket korv kvar i skålen men den fick stå kvar på bordet. Jag tittade klart på tävlingen, sen gick jag och byltade på mig en massa kläder och så gick jag och hundarna ut. Vi var ute en dryg timma och sen kom vi som sagt hem med husses tidning i bagaget då. 

Och den där Salzan tog förstås chansen. När hon lämnat av tidningen inne i husses sovrum så anföll hon skålen med korvbitar som stod kvar på vardagsrumsbordet. Det var det klirrandet jag hade hörde när jag öppnade dörren.... glasskålen som klirrade mot kaklet på bordet när hon frenetiskt glupade i sig alla korvbitar som låg i skålen, och det var som sagt många bitar kvar.  

Hon glömmer absolut aldrig platsen där det finns... eller har funnits... något ätbart. Att det gått ett par timmar sedan hon fick nån godis ur den där skålen, det var en baggis för henne och hennes minne. Hon tänkte säkert "korvskålen står kvar på bordet hemma... mums" under hela promenaden och planerade hur hon skulle gå till väga för att komma åt den.   

Men jag blir så jäkla sur när hon gör så där.... och så blir jag besviken. Min lydiga Salza ska ju inte stjäla mat från bordet.   Lika lite som hon ska vara olydig när vi är ute, och det är hon ju nästan aldrig heller. Men de få gånger det händer, då blir jag först och främst besviken, inte arg. 

Jag tycker att vi har ett sånt förhållande, Salza och jag, att när hon gör nåt hon inte får, eller inte lyder när jag säger till henne, då blir jag som sagt mest bara besviken på att hon "väljer bort mig" till förmån för nåt annat som i hennes ögon är mer lönsamt. Men det är ju också då som jag påminns om att hon är ett djur i första hand, och min Salza i andra hand. 

Tur att sånt här händer så sällan, 99,9% av tiden är hon ju min underbara Salza.