Tedsams blogg

Alla inlägg under mars 2011

Av tedsams - 29 mars 2011 16:50


Och nu syftar jag på mig själv, inte på Salza. Attans vad slut jag är bara för att jag har nån bassilusk i kroppen.     Konditionen, som jag har tyckt varit hyfsad hela vintern, är helt plötsligt på noll (eller rent av på minus) och jag orkar inget alls.


När jag kommit till hälften av vår dagliga promenad är jag nästan beredd att ringa efter ambulans, och då är ändå promenaderna just nu bara en bråkdel av vad de brukar vara.    


Hoppas att det rättar till sig när jag blir bättre, och att jag verkligen blir bättre.... just nu tycker jag det verkar lite tvivelaktigt.  

   

  

Fast jag har ju tid att klura och fundera på både ditten och datten förstås, det är inte så ansträngande. Och att klicka runt på nätet är inte heller så jobbigt.

  

Men det är ju tyvärr så att  många hemsidor och många bloggar ligger i träda pga Facebook och andra grejsemojsar.  Synd, tycker jag....    

  

Fast jag läser lite här och där i alla fall, men det finns inte så mycket nytt under solen egentligen.  Kanske därför så många slutat blogga...    

   


Roliga bloggar är kul att läsa   , men när man dag efter dag skriver om hur man nöter och nöter och nöter på olika lydnadsmoment, utan att göra några större framsteg, det är inte så kul att läsa om.  Då får jag lust att upprepa de där visdomsorden, ni vet....


"Galenskap är att upprepa samma metod men förvänta sig ett annat resultat."

   

Men bloggar där folk skriver om träning och tävling och sånt, och tar det hela med en rejäl klackspark, det är ganska så fascinerande att läsa tycker jag. Jag själv kan ju (tyvärr?) inte vara sån, men jag tycker att det är underhållande att läsa om andra som funkar så.  Är nog lite avundsjuk innerst inne tror jag...

     

  

Fast just nu är jag i alla fall rejält avundsjuk på alla er söderöver som skriver om att ni varit ute och tävlat, och ni har gått spår och tränat sök och det ena med det andra..... usch.... här har vi MASSOR med snö kvar i markerna.   


  

Idag på promenaden gick vi förbi en skogsbacke där solen skiner i stort sett hela dan om det är sånt väder, och vi har ju haft soligt och fint många dagar nu. Där såg det ut så här idag....



Men det behövdes bara att jag vred mig lite åt sidan så såg det ut så här....


 

Fy farao vad jag är trött på denna snö.....   


Men hundarna blev i alla fall lyckliga när dom fick snusa på lite barmark, det var längesedan sist....

  

    

Näe, nu ska jag inta ryggläge igen..... det blir inte så mycket mer gjort nu för tiden....   Dessvärre har jag slut på böcker också, och att ta sig till bibblan och låna nytt verka just nu lika oöverstigligt som Mount Everest eller nåt liknande.

  

Jaja, imorgon är en ny dag... och vem vet... kanske vaknar jag frisk och pigg och alert, sprudlande av energi.....  eller också inte....     

   




  


ANNONS
Av tedsams - 26 mars 2011 13:02


Som sagt.... är man sjuk och inte orkar så mycket, så kan man ju alltid låta hunden jobba   

  

Och jag förstår att ni inte är nåt intresserade av mina filmsnuttar, men det är kul att göra filmsnuttar också... allt för att fördriva tiden lite.

  

  

Den här gången fick Salza söka på toaletten. Jag trodde att det skulle vara svårt med alla dofter från tvålar och flaskor med schampo och duschcreme och sånt, men så var det inte alls.



I de där korgarna finns det allt möjligt som luktar ganska så mycket, men det var ju inga problem.

  

Och när jag sedan la bomullstussen i tvättkorgen så virade jag in den i ett par smutsiga jeans, men det var tydligen enkelt i alla fall.

   


Nu kanske vi ska träna lite mer på markeringen ett tag. Som ni såg på filmen så var hon så inne i "sin egen" markering att hon inte riktigt lyssnade på mig.

  

  


  

  


ANNONS
Av tedsams - 26 mars 2011 09:38

  

Ja, är man sjuk så är man, men det hindrar ju inte att man kan få andra att jobba   och Salza är ju aldrig nödbedd.


Vi skulle försöka med ett kaffesök igen tänkte jag. Och så fort jag plockade fram burkarna så började hennes svans vifta hysteriskt...  men hon fick sitta utanför den stängda dörren medan jag gömde bomullstussen som var indoftad med kaffepulver.

   

Och jag inbillar mig att jag gjorde det lite extra svårt för henne när hon får göra söket i sovrummet.


Dessutom....   ovanpå den stora byrån ni kan se på filmen finns det en skål med hundgodis, och i den lilla byrån bredvid sängen ligger det lite Frolic i den översta lådan.


Och alla Salzas hämta-saker ligger i en låda som står på golvet.  Men varför ska man göra det lätt för sig?? Det är ju meningen att det ska vara lite av en utmaning...

  


Ni ser...  ingen tvekan alls och hon behöver ingen uppmuntran för att jobba, hon gillar sånt här!    

  

Nu, med facit i hand så kan man ju se att hon nog blir störd av de där Frolic-bitarna, men hon klurar ut det i slutänden i alla fall. Och varför ska man, som sagt, gör det lätt för sig... eller för Salza, rättare sagt??     
 

   

Och... markeringen är en annan sak det. Här gällde det att hitta doften, en sak i taget, ni vet     Jag vill ju egentligen lära in att hon ska markera genom att lägga sig, men här markerar hon ju tydligt på sitt eget lilla vis. Ingen kan ju missa att hon funnit sin doft just där.    

  

Och markeringen tränar vi på en annan gång... på en annan film kanske     dagen har ju bara börjat ännu...

   


  

  

  

Av tedsams - 25 mars 2011 08:45

   

Vet ni att ibland så blir jag så jäkla irriterad på vissa människor, så vore jag inte så gammal och förståndig så skulle jag nog ge dom en rak höger.     

  

  

På morgonpromenaden idag var det inte många människor ute. Hundarna gick lösa som vanligt, och när jag på långt håll såg att det kom en karl med en liten pojke vid handen så stannade jag, ropade in hundarna och satte dom alldeles intill mitt vänstra ben. Där satt dom inklämda mellan mitt ben och en stor snödriva, och på höger sida om oss var det ca 10 m gångväg....


När pappan och sonen passerar oss så säger pappan (utan att stanna förstås): "Vet du inte det, kärring, att du måste ha hundarna kopplade?"


"Du har nog fel där", säger jag, "riktigt så är det inte". (Tänk så osmart att säga till en karl att han har fel...!! att jag sa så måste bero på att jag inte är riktigt frisk ännu  )


"Jävla skitprat, så är det visst!  Det finns faktiskt folk som inte tycker om hundar, jävla kärring. "


"Oj då", sa jag... "det hade jag ingen som helst aaaning om!"

  

Men då hade han ju redan hunnit en bra bit på väg och det var ju meningslöst att föra en sån diskussion....

   

  

Men... det finns ett par saker i det där som gör mig lite fundersam....    

  

  

För det första... jag är beredd att satsa min älskade Salza och slå vad om att han inte sagt ett knyst om det varit Kurt han mött med lösa hundar.  Att hoppa på en jävla kärring är inte så svårt, värre att ge sig på en karl... en jämlike.... Fast hade han trots allt gett sig på Kurt så hade han nog fått den där högern...     


   

För det andra....  vad är det för sorts föräldrar som beter sig så när dom har sina små barn med? Barnet var inte så litet att det inte hörde, och säkert också förstod,  vad som sas....


Man lär ju barnet att det är tillåtet att uttrycka sig hur som helst till andra, helt främmande människor, och inte minst så smitttar man ju barnet med sin hundrädsla.

   

Jag vet och förstår att det finns  folk som är rädda för hundar, och folk som inte tycker om hundar.  Det är därför jag har sån ordning på hundarna när dom är ute.


Så fort vi möter någon så sitter dom antingen stilla vid min sida, eller också går dom vid min sida. Det finns inte en chans att dom rusar fram till någon eller att dom springer lite hur som helst vid ett möte.


Och ändå så kan en helt främmande människa tillåta sig att uttrycka sig så som han gjorde.


Ok, hundrädda människor vet inte det, att jag har ordning på mina hundar. Men dom har väl ändå ögon att se med... och hur det än är, så är det ändå aldrig tilltåtet att uttrycka sig på det viset till andra människor.

   

   

Fast egentligen bryr jag mig inte om grejen i sig. Jag har haft egen hund i 45 år och sånt här hör liksom till. Då och då så händer sånt här, och det är bara att ruska av sig det.... i alla fall så länge man vet med sig att man verkligen har ordning på hundarna.


  

Det som trots allt retar mig är att jag VET att han aldrig i livet skulle gett sig på Kurt om det varit han som var ute med hundarna, och det retar mig att man utan vidare använder en sån vokabulär till andra människor.

  


Ähhh... jag skulle gett honom där där högern, trots allt....   

   

   

Jaja... sånt är livet.....  en kilometer senare möter jag ännu en karl. Jag ropar in hundarna, sätter dom vid sidan och väntar på att han ska passera. När han gör det så ler han och säger "Vilka lydiga hundar du har!"


Efter ytterligare en kilometer möter jag en äldre dam... och jag gör på samma sätt igen. När hon passerar säger hon "Vilka duktiga hundar! Så roligt att se sånt!"

  

  

Och varje gång jag skriver "äldre dam" så funderar jag på om andra skulle beskriva mig så också?  Fast ska man gå efter morgonens händelse så blir det väl hellre "gammal kärring"   "Dam" är liksom inte det man tänker på i första hand när det gäller mig    


  

Näe, nu ska jag fixa till två stycken protokollsutdrag. Det har jag inte gjort på evigheter så jag får rannska mitt minne och försöka komma ihåg hur sådana ska se ut.


Men varför i jisse namn åtog jag mig det där??? Jag har ju lagt sånt där bakom mig... trodde jag....    

    

   

Och så ska jag ta det lite lugnt så att jag blir frisk snart... det är lätt att förtränga att man egentligen är sjuk, så snart man får lite mer ork.    

     

     


Av tedsams - 24 mars 2011 11:50

  

Även om en vårdcentral kanske inte är den allra troligaste platsen för Dolda kameran, så var jag tveksam idag när jag var på läkarbesök.


Först möttes jag av en liten vän flicka (hon såg ut att vara ca 12 år) som presenterade sig som läkarstudent och hon skulle undersöka mig först, sedan skulle jag få träffa läkaren.


Och det var väl helt OK... hon frågade de rätta frågorna tror jag, och hon klämde och kände där hon skulle, och sedan skulle hon prata med doktorn och så skulle de sedan återkomma till rummet där jag väntade.  


Och det gjorde de efter kanske 5 minuter, och det var då jag började tvivla.... jisses, vilken mysko läkare.  Jag har varit hos många läkare i mina dar, men den här slog alla rekord.


   

Jag trodde först att han drev med mig och att det fanns nån dold kamera nånstans, men så var det inte.


Han var det absolut löjligaste och fånigaste och konstigaste jag sett i läkarväg.... men han skrev ut medicinen jag ville ha, så då är jag nöjd i alla fall.


Tur att jag så att säga vet vad det är för fel på mig, annars hade jag nog inte stannat kvar tror jag, skulle ALDRIG i livet lita på den läkaren.... 

  

Om ni tänker er att någon mycket överdrivet försöker efterlikna nidbilden av någon som är förståndshandikappad eller nåt liknande, då har ni dagens läkare i ett nötskal.  Jaja, mycket ska man uppleva innan träfracken tas fram....

  

Jag fick som sagt min medicin, och nu hoppas jag bara att min egen-diagnos är rätt då.    

   

  

Och när jag åkte därifrån så tänkte jag på olika läkare jag träffat under mitt liv. Där finns verkligen alla de sorter.... på både ont och gott. Fast jag måste nog i ärlighetens namn påstå att tyvärr så är de bra läkarna i minoritet...

  

  

Ett skräckexempel som jag aldrig glömmer träffade jag när jag tillbringade sista månaden av min graviditet på sjukhuset. Jag hade oerhört högt blodtryck och fick som sagt ligga på sjukhus sista måanden fram till förlossningen... tråkigt, men helt ok ändå. 


Personalen var kanonbra och livet var ganska så behagligt, fast lite långtråkigt. Bara ligga stilla och vila, och så få maten serverad....  sämre kan man ha det.

  

Men... det fanns förstås ett stor MEN.... och det var alla undersökningar som jag och alla de andra inneliggarna drabbades av.


  

Nya läkare var och varannan dag, och alla skulle de stoppa in händerna och "känna". Men man vande sig efter nån vecka.... till och med när dom hade 5-6 kandidater i släptåg och alla ville "känna"....  så stod man ut.


Man blev avrubbad helt enkelt, och som en läkare sa när nån protesterade: "se det som ditt bidrag till läkarutbildningen". 

  

Man vande sig som sagt, men det fanns det som var värre.....

   

  

En gång i veckan skulle alla vi som låg inne i väntan på förlossningen undersökas "grundligt" av en läkare. Inte en sån där snabbis i samband med ronden, utan ordentligt på ett undersökningsrum.

   

Första gången jag skulle vara med så satt alla blivande mammor uppradade på en bänk i korridoren, och alla såg livrädda och sammanbitna ut.


Lite märkligt för vi var ju som sagt vana vid både det ena och det andra.... men alla var knäpptysta och alla såg rädda ut.


Jag satte mig sist i raden och gjorde som alla andra... teg.  En i taget försvann in i undersökningsrummet, men ingen kom ut igen. Då kan man ju börja fundera....


Fast det hade sin förklaring, man gick ut ur rummet på andra sidan, i en annan korridor...

  

Men när det sent omsider blev min tur så uppenbarade det sig... det som alla var rädda för.


Det var hel enkelt läkaren.....

  

  

Jag överdriver inte ett dugg omjag säger att han var ca 2 m lång, och byggd som den värsta kroppsbyggare... och han hade naturligtvis händer därefter. Stora som dasslock....


Och dessutom var människan så hårdhänt så jag har aldrig varit med om nåt liknande. Inte konstigt att alla som träffat honom förut var rädda....


Och när hans undersökning... eller misshandel eller vad man nu ska kalla det... var avklarad, då stod sköterskan beredd med en stor binda, för då forsade blodet nerför benen på mig, och på alla andra som varit där också. 


Nu förstod jag också varför alla slussades ut genom en annan dörr när dom hade undersökts.

  

  

Min sänggranne låg och grät när jag kom in på rummet igen...  hon hade varit där flera veckor och hade utsatts för det här ett flertal gånger.


Men herregud, sa jag... varför säger ni inte ifrån???  Nej, det var visst nån som hade gjort det och då hade han blivit ännu värre när han skulle undersöka henne nästa gång.  

  

Ja, sa jag, mig får han då inte röra nån mer gång.... herregud, han är ju rena slaktaren...


Och detsamma sa jag till sköterskan sedan, men hon försökte släta över och ursäkta honom.


Kvittar vad du säger, sa jag.... jag går aldrig mer till honom.


Och det slapp jag... jag fick nöja mig med allt tafsande som rondläkarna och kandidaterna ägnade sig åt... jag slapp den där veckoundersökningen som flera av de unga tjejerna sedan grät över bara för att de inte vågade säga ifrån..

   

Ja herregud så utlämnad man är när man är på sjukhus... eller söker läkare för något. 

  

Men det var då det... många år sedan nu, men jag minns den där slaktarn glasklart fortfarande, och det är det säkert många fler än jag som gör.

  

   

För övrigt var det nästan ett äventyr att ta sig till vårdcentralen idag. Det är nog nästintill storm ute, och lilla Fabian flyttade sig i sidled när vindbyarna tog tag ordentligt.


Stora grenar blåser ner från träden och det verkar lite halvfarligt att vara ute just nu.


Fast jag ska hålla mig i stillhet och hoppas att medicinen hjälper fort och kvickt... måtte jag bara gissat  rätt på diagnosen, för den där knäppskallen till läkare, han var verkligen inget att lita på.


Stackars läkarstudenten som skulle "läras upp" av honom....

   


Av tedsams - 22 mars 2011 12:43


Nej, jag tror inte på det längre...   Eftersom jag kom hem från träningen igår och mådde pyton så har jag haft en eländig natt, och i morse var det inte tal om att gå upp som vanligt.


Och Salza valde att ligga i min säng istället för att gå ut i köket till husse och Ibsen och äta frukost, hon som är ständigt hungrig    och på promenden var  hon låg och slö.


Så ett tag trodde jag att hon var sympatisjuk med mig... men jag vet inte om det stämmer.  Hon hade en sån här dag för ett tag sedan också... och jag vet inte vad det är.   


Hon var piggelin på träningen igår kväll (vilket inte jag var), och imorse var hon lika utslagen som sin matte... knepigt.

   

    

Igår kväll när vi skulle träna var vi lite tidiga, och jag passade på att testa det där med kaffesök ute i snön också.


En vit bomulls-pad nertryckt i en stooor snödriva, och så fick hon börja en bra bit därifrån och söka sig fram genom snödrivan.


Och visst hittade hon sitt kaffe....       Förresten... man kan väl inte bli kaffeförgiftad??? Av att sniffa menar jag...     

  

   

För övrigt gick träningen bra. Vi gjorde visserligen inte så himla mycket, jag var som sagt dålig redan då, men det vi gjorde gick över förväntan faktiskt.

  

Fast Salza är ju Salza förstås....    


Jag skulle testa en inkallning ned stå och ligg. Det var ganska så länge sedan vi gjorde det med kommendering och så... 


  

Och på första försöket kanonställde hon sig. Slog båda framtassarna i snöslasket så det stänkte.... och jag belönade direkt trots att jag egentligen hade tänkte göra en hel inkallning.


Ok, vi gör en gång till då, sa jag.... nu ska jag göra hela.


Och Salza gjorde ett lika fint ställande.... och när "tävlingsledaren" sa kommandera!, då flög hon iväg framåt.  Jag la henne och det sa pang i snöslasket... och när "tävlingsledaren" återigen sa kommendera! så drog  hon järnet till sin matte.


Det är kul med hundar som det är fart i, och som kan själva...   Nu ska jag anmäla henne (inte oss!) till tävling, och så ska jag fixa nån hon kan lifta med dit. Hon klarar det alldeles galant på egen hand.

   

  

Vi gjorde en fjärr också... vi har ju faktiskt jobbat lite med det under vintern... med betoning på "lite"...  och jag ville testa när det stod folk intill.


Ni som såg den lilla videosnutten från det att Salza var 12 veckor och vi tränade sitt-ligg, vet vad vårt problem är.    


Från Stå till Ligg flyttar hon gärna fram bakbenen lite (hon är ju lärd redan vid 12 v att lägga sig framåt... klantig matte hon har!) .... men igår gick det galant. Hon gjorde alla ställningarna kanonfint, hon fixae även vårt problem Stå-Ligg utan att flytta tassarna...  duktig liten Salza.    

  

  

Men hennes matte är ju som hon är, hon också.....    Nu kan jag inte för mitt liv minnas om jag använde kommandot Stå! eller Stanna! vid inkallningen där hon stannade så snyggt....


Hon funkar på båda kommandona, men jag har alltid inbillat mig att det ena funkar bättre än det andra i just inkallningen. Och nu vet jag inte vilket jag använde....    


Lika bra att hon får fixa det där själv.....


Det händer till och med på tävlingar, att jag står där när tävlingsledaren säger Kommendera!, och jag vet inte vilket kommando jag ska använda.   


Men sån har jag alltid varit, så jag kan tyvärr inte skylla på åldern heller.... vilken tur att jag alltid har haft duktiga hundar!    

   

   

Nu ska jag återvända till min säng... jäkla skit jag åkt på, jag mår inte alls bra.   Salza trippade i alla fall med husse och Ibsen ut för en stund sedan, så det finns kanske hopp om henne i alla fall.

    


Av tedsams - 21 mars 2011 11:29

  

Var ju tvungen att prova... idag också. Men var gör man det då?? I en 3-rumslägenhet.... provar det där med kaffe-sök alltså... ???


Salza har varit ute på morognrastning, sprungit sin vanliga runda på löpbandet och så slappat medan jag sprungit fram och tillbaka till tvättstugan i några timmar... sen tyckte jag att det var dags för henne att visa husse o Ibsen vad hon lärt sig i helgen.


Jo, eftersom jag aldrig väljer den lättaste vägen till något, och inte heller tycker att Salza ska ha det för lätt,   så väljer jag sovrummet som sökområde.


Där ligger visserligen hennes alla hennes leksaker, de där som hon har lärt sig namnet på och som hon är van att hämta och lämna till mig, men som sagt, varför ska man göra det lätt för sig... eller för sin hund.    

  

   

Hon får nosa på sin "smeller" och sedan får hon gå lite åt sidan så att hon sedan inte ser var jag ställer kaffeburken med locket på.


Och nu när jag berättar hur jag la upp det hela så inser jag att det nog var himla svårt....     

   

  

I alla fall så syns det tydligt på Salza att hon direkt vet vad hon ska göra. Hon tassar in i sovrumet, snusar omkring lite, får syn på sin Vovve, tar upp den i munnen men släpper den genast. Tassar vidare och undersöker både här och där, får syn på Zzzzebran, tar upp den i munnen men spottar genast ut den och fortsätter att söka.


Jag står hela tiden tyst och stilla i dörröppningen och hon söker vidare. Snusar överallt i sovrummet, närmar sig stället där burken är gömd, snurrar runt där ett tag, men överger stället för en kort stund.


Gör en ordentlig genomsökning av bokhyllan som står nån meter från kaffeburken, söker både högt och lågt i bokhyllan, men söker sedan vidare och närmar sig åter rätta stället.  Och efter lite snuffande så hittar hon burken med kaffepulvret i.... och matte förstärker och belönar förstås...  duktig liten Salza.   

  

  

Det var nämligen inte nog med att hennes älsklingsleksaker låg på golvet där hon skulle söka, jag hade också satt på locket på burken med kaffepulvret. Så gjorde jag inte när vi tränade under helgen.... 


Då fick hon söka reda på en bomullspad som var omsorgsfullt indränkt med kaffedoften.... nu var det en glasburk med pulver i, och dessutom med locket påskruvat.  Inte alls så som vi tränade, men antagligen var det kaffedoften (hennes "smeller") som fick henne att komma ihåg vad som förväntades av henne.

   

   


Synd att huset såldes... där hade vi en hel, stor källarvåning som var som gjord för diverse sök-roligheter, i en 3:a är som sagt utrymmet begränsat.... men man kan väl inte ha ett helt stort hus stående, bara för att träna hund i förstås.   


Men jag har en plan..... det är ju lite svårt att söka ute nu, bara massor av snö överallt... men tills det blir barmark och framkomligt i buskagen så har jag som sagt en plan.


Ska bli spännande aatt se om det funkar så som jag tänkt mig...     Ni vet, idéer har jag ju alltid, sen gäller det att dom är genomförbara också.    

   


Hoppas ni har en trevlig vecka framför er!!

  



Av tedsams - 20 mars 2011 18:36

  

Och en trött matte... och detta trots att det väl egentligen är hunden som har jobbat mest och borde vara den som har anledning att vara trött.


Vi har ju varit på kurs i helgen, och det tar på krafterna     Inte vet jag varför , men trött blir man i alla fall.


Salza har fått jobba en del, så hon har all rätt att vara trött. Men jag har ju bara varit den som har sett till att hon fått möjlighet att göra övningarna, så jag borde inte vara så trött, men det är jag.   


Det tar tydligen på krafterna att vara koncentrerad i två hela dagar, i alla fall för såna som jag som annars är van att bara flumma omkring.

  

  

Vi har varit på en kurs som handlade om preparatsök, och det var både intressant och kul...    

  

Salza ska bli en kaffehund...    Vi skulle välja ett preparat av någon sort som vi skulle träna med, och jag valde kaffepulver.


De flesta hade valt the, några hade valt kryddor av olika slag och en hade valt kantareller, så det var lite blandat.


Men det spelar ju ingen roll alls vad man valt för något, man lär ju hunden att känna igen just det preparatet man valt, och vad det då är för något, är som sagt oviktigt.  


Med facit i hand så skulle jag kanske valt något som var lite mindre "smuligt", men strunt samma, det går nog bra det här också.


För vår del gör vi ju sånt här enbart för att det är så bra hjärngympa, och så spännande att hålla på med, och då kan man ju välja vad som helst.

  

   

Grejen är att hunden ska lära sig att söka efter, och markera när den hittar just "vårt" preparat, och då gör man som man alltid gör när man lär in något nytt.


Börjar enkelt och gör det svårare allteftersom hunden lär sig... och så delar man även här upp saker och ting ordentligt och lär in en sak i taget.


Man lär först hunden att känna igen preparatet, sedan att söka upp det, så småningom söka även bland andra dofter och preparat, och så småningom väljer man hur man vill att hunden ska markera sitt fynd, och så lär man in markeringen.


Sen sätter man ihop alltihop....   lätt som en plätt... eller??     

  

Men det är en hel del saker att tänka på som man lätt kan missa vid första påseendet. Men vi hade en erfaren instruktör, så vi fick  en hel del "tänk-på"-råd med oss.


  

Det verkade faktiskt som att alla hundarna tyckte att det var superkul. Dom hann lära sig att lära sig känna igen sitt preparat, och att hitta det när vi gömt det.


Men vi hann ju bara med grundläggande övningar förstås.... och det där med markeringen hann vi bara testa lite, det är ju liksom det sista man lär in, och man hinner inte klart på två dagar, även om våra hundar var duktiga.    

  

  

Men Salza är en duktig sökhund, och hon tycker att det är kanonroligt, det syns verkligen på henne. Och nu jobbade vi inomhus i en gammal skola, och i sån miljö har hon aldrig jobbat förut. Men det märktes inte alls... hon klev omkring bland kvarlämande möbler och kartonger och skåp av alla de slag, och letade som om hon aldrig gjort annat.

  

När vi kom dit så blev jag lite bekymrad för det låg massor av skräp överallt på golven. Papper, pennor, bitar från diverse skumma saker, skruvar, gamla kvarglömda sockar och skor och sånt... och kritor och tygstycken och gud vet vad.


Jaha, tänkte jag, nu kommer hon att springa runt och hämta upp allting sånt och lämna det till mig, istället för att leta efter sitt preparat.    


Men uj så fel jag hade.... hon brydde sig inte alls om allt som låg på golven, hon letade energiskt efter det som hon skulle leta efter, och hon jobbade bra tycker jag. Men jag är ju som vanligt partisk förstås...    


Men jag är ju ganska så krävande av mig.... och även efter mina mått mätt så skötte hon sig bra... så då var det nog kanske ganska så bra.    

  

   

I alla fall så var det en trevlig och bra kurs, och både Salza och jag tackar för att vi fick vara med!    

  

  

Men man blir som sagt var trött.... att Salza är trött som har jobbat hårt med sin nos, det ör ju inte så konstigt, men jag borde ju ha lite ork kvar tycker jag.


Men å andra sidan så kvittar väl det en söndagskväll, då har man kanske rätt att bara slappa....

   

  

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se