Nu tänker jag inte så där allmänt, till vardags, utan jag tänker förstås hundträning. När jag hade min första cocker, Lurvas, så var han ju så otroligt lättlärd och lättjobbad och arbetsvillig och allt det där som en cocker ska vara, så jag körde på allt vad tygen höll. 

Och när han var 3 år så var han lydnadschampion... och det roliga tog slut. Jodå, vi tränade annat också, men det har väl alltid varit just lydnaden som legat mig varmast om hjärtat och när målet sedan var uppnått då försvann motivationen.   

Så när Samson sedan kom till oss, då tänkte jag lite annorlunda. Då upptäckte jag ju på det där med jaktträning också så då var det den biten som tog det mesta av tiden och tävlingslydnaden blev lite undanskuffad.

Teddy följde därpå, och med honom gjorde jag inte så våldsamt mycket alls. Han var med och tränade allting som vi andra tränade, men det blev nästan inget alls tävlat med honom. Det var först när jag flyttade norröver som jag dammade av tävlingslydnaden när det gällde honom.  Och då var han lite till åren och han började se dåligt så då funkade ju inte klass 3 med långa avstånd och rutan och sånt. 

Och sen när alla cockrarna var borta, då kom Salza. Och då var det där med att ta det lugnt och njuta på vägen bortglömt igen. Maken till lättlärd hund får man leta efter, och vem kan motstå sånt...?  Inte jag...   

När hon var 1½ år hade hon tagit LP1 och LP2 och var uppflyttad till lägre klass spår med kanonpoäng. Och när hon var knappt 3½ så var hon lydnadschampion....  samma misstag som med Lurvas alltså. 

Det är ju så jäkla roligt med lättlärda, arbetsvilliga hundar så det är lätt att glömma bort sig. Vid 10 månader ska dom vara tävlingsfärdiga, och sen ska man tävla 1 gång i varje klass så att man snabbt, snabbt kommer upp i eliten.... och sen då??? 

Ja satsar man på SM så är ju det nästa mål förstås, gör man inte  det så är det väl championatet som hägrar kanske.... men är man som jag inte så intresserad av SM, då finns det ju inte så mycket mer att kämpa för. 

Jag vill i och för sig ha en hund som har tävlingsvana och som verkligen kan de grundläggande momenten när vi kommer upp i eliten, men med Salza gick det ju fort i alla fall trots att vi tog oss tid att ta några titlar på vägen..  Eller....  fort och fort... det finns ju som sagt de som har en hund i eliten före 1 års ålder och som siktar mot stjärnorna, men de flesta av oss gör nog ändå inte det. 

Min motivation försvinner när vi nått vårt mål, så just därför borde jag lära mig att inte ha så bråttom dit. Det är ju faktiskt vägen dit som är roligast. Träning och träning och träning och så några tävlingar då och då för att checka av att allt funkar som det ska.   

Men jag kommer då och då på mig själv med att tänka att "Nej, Jippie kommer inte att vara tävlingsfärdig till våren" och så känner jag då lite press vid den tanken. Men varför skulle han vara tävlingsfärdig till våren då??

Jovisst, då är han ju över året gammal och "alla" andra med ungefär jämngamla hundar har säkert debuterat med bra resultat då... man ska ju ut på tävlingsplanen så fort hunden uppnått den tillåtna åldern. 

Men jag försöker nu hela tiden intala mig att ta det lugnt. Låt allting ta den tid det tar, och ha inte så jäkla bråttom.  Jippie är med all säkerhet den sista hund jag har som jag kan jobba med, och då gäller det ju att suga på godsakerna så länge som möjligt.   

Kruxet är förstås att jag tillhör de där som gillar att tävla....   men å andra sidan så tillhör jag definitivt inte dem som kan bli nöjda med ett antal nollor i protokollet och glädjer sig åt att hunden har kul på planen. 

Jag beundrar verkligen dom som kan tänka så, jag själv kan tyvärr inte det. Jag vill ha både lyckade moment och en hund som har kul om jag ska vara nöjd med mig själv och vår träning.

Men det är ju tur att vi alla är olika och har olika målsättningar med det vi gör. Spannet är stort... alltifrån dem som satsar på att komma till SM, kanske till och med med en hund som knappt är vuxen ännu, till dom som gång på gång nollar moment på tävlingar men ändå gläds åt att deras hund har kul på tävlingsplanen.

Fast jag ska försöka hjärntvätta mig själv till att ta det lugnt med träningen. Att inte tänka tävling i allt vi gör, utan nöja oss med att lära in vissa moment så bra det bara går....  sen får vi se vart det hela så småningom hamnar.

Fast det hade ju varit fasligt roligt och praktiskt och allt det där... att få delta på SM i rallylydnad nästa år, på hemmaplan.  Ja, inte med Jippie då, utan med Salza... men nu är det för sent. Om vi hade utnyttjat det här året till lite mer målmedveten träning och tävling så hade ju chansen funnits. Den skulle inte varit stor, men rent teoretiskt skulle den ha funnits i alla fall. Nu blir det inte så.... liiiite synd, främst för att det är på hemmaplan, men också för att SM i rally är det enda SM jag någonsin skulle kunna vara lockad av. 

Men nu ska jag sluta prata strunt och träna lite med Jippie-pojken. Han har blivit en hejare på att backa framför mig, så nu håller jag på och nöter in ett kommando där också. Sen tror jag att jag ska göra samma övningar med Salza, fast börja från början då, hon kan ju inte heller backa bort ifrån mig.