… att sticka ut hakan och tycka till lite. Och den här frågan är väl kanske lite känslig att tycka till om, finns säkert dom som tycker helt annorlunda, men det är ju tjusningen med det hela... att var och en får tycka som dom vill.  

Och nu tänkte jag fundera lite kring det där med hundrastgårdar, eller hundhägn eller vad man nu vill kalla det. Inhägnader där man kan släppa sin hund lös tillsammans med andra hundar alltså….

Det finns ju på många, många ställen (främst söder över härifrån sett) och det är ofta välbesökta platser. Och används de på rätt sätt så är det …kanske… bra med såna ställen. Men egentligen tycker jag nog inte det…. och det finns flera anledningar till att jag tycker så.

”Min hund är så snäll, och han/hon älskar andra hundar”…. det hör man ofta folk säga. Och då glömmer man att ett möte mellan två eller flera hundar inte är ensidigt. Det är ett samspel med (förhoppningsvis) kommunikation hundarna emellan, och i det fallet är det med hundar som med oss människor… vissa människor gillar vi och andra inte.  

Det förutsätter då också att alla inblandade parter fungerar sunt och ”friskt” på signaler och kommunikation. Det räcker att en enda individ missuppfattar, eller är dålig på att läsa vad andra hundar säger, så kan det spåra ur.

Och vi vet ju redan att alla hundar inte fungerar helt ”normalt” i såna sammanhang i dagens samhälle.

Kan verkligen alla ägare tolka sin hund så att man säkert vet att dom fungerar friktionsfritt med andra, främmande hundar? Och har man förmågan att ingripa i rätt tid OM någon liten schism är på väg upp till ytan?

Jag tvivlar på det…. och ett hundslagsmål i ett hundhägn borde väl vara alla hundägares värsta mardröm.  

Det finns andra anledningar också, till att jag inte är helsåld på tanken på ett hundhägn.

Vi vet ju alla att det är få aktiviteter som tröttar ut en hund så som att leka med andra hundar. Bra i vissa fall… mindre bra om det är så att ägaren faller för frestelsen att göra det lätt för sig. Så enkelt och frestande att gå till ett hundhägn, släppa hunden lös att härja där med andra hundar i en halvtimma eller så, och sedan gå hem med en trött och nöjd hund.   

Jodå, hunden har haft kul, och har fått motion, och husse/matte har pratat skit med ett antal andra hundägare under tiden…. men blir det här en aktivitet som ersätter gemenskap och samarbete och kommunikation mellan hund och förare så tycker jag att det är helt fel.

Och det är här den största risken finns tror jag. Vi människor har ju svårt att erbjuda våra hundar någon aktivitet som går upp mot att umgås med individer av den egna arten. Vi får jobba ihärdigt för att få en hund som föredrar vårt sällskap framför andra hundars sällskap, och den gemenskapen är viktig för att få en hund att fungera tillfredsställande i dagens samhälle, att hålla sig till mig trots andra hundar, att komma på inkallning oavsett störning o.s.v

”Jag kan inte släppa min hund lös, då sticker den, därför vore ett hundhägn så bra”, är också ett argument för ett hundhägn. Men då har man ju accepterat att hunden struntar i mig och det jag säger. Genom att släppa den i ett hundhägn och låta den härja tills den blir trött och därför kommer till sin förare, då har man godkänt att man själv bara är ett hjälpmedel för att hunden ska kunna ta sig till hägnet där de viktiga kompisarna finns.

”Min hund älskar alla andra hundar, han vill alltid hälsa på alla han möter” och med det menar man att det passar bra att kunna släppa den hunden i ett hundhägn där den får utlopp för sin lust att hälsa på alla andra hundar den ser.

Är det så vi vill ha det? En hund som enbart är intresserad av andra hundar som den ser, och struntar i den som håller i kopplet? Noll intresse för sin ägare, hela fokus inställt på andra hundar? För inte kommer intresset för andra hundar att minska om den titt som tätt får härja runt i ett hundhägn fullt med andra hundar.  

En hund är ett flockdjur, och hundens flock är den familj där den bor och lever. Sen finns det förhoppningsvis några kompisar som hunden umgås med, kompisar som har sin egen flock, men ändå kompisar som man sammanstrålar med ibland för att träna och leka tillsammans. 

Och har man själv fler än en hund så är "problemet" löst... fler kontakter med den egna arten behöver egentligen inte hundarna då. 

Men grejen är ju att det är jag som ska vara hundens ”huvudperson” här i livet. Kompisar behöver den, och det ska den ha, men det betyder inte att alla hundar den ser och träffar ska bli en ”kompis” som den ska härja och leka med.

Tänk så många ”problemhundar” vi skulle slippa om alla hundägare kunde anamma den tanken.  

Är jag viktig i hundens liv, en tillgång som den uppskattar och anser lönsam, då är det inga problem med inkallning, och inga problem med att den uppför sig jobbigt när den ser andra hundar… eller andra människor.

Om däremot hunden enbart ser mig som ett medel för att komma ut och träffa andra hundar, eller jaga harar och rådjur, eller springa efter lekande barn, då är ju i och för sig jag en resurs, men inte en resurs av det slaget som hjälper hunden att fungera bra i vårt samhälle.

Om ett hundhägn däremot fungerar lite som ”grädde på moset” så kan det kanske vara OK...

En promenad med matte/husse där man jobbar med kontakt och kommunikation och kanske tränar lite nyttigheter, och sedan som avslutning en liten raid i hundhägnet, det kan jag kanske… eventuellt… köpa.

Men jag befarar att de allra flesta nog ser ett hundhägn som ett bekvämt sätt att motionera sin hund trött utan att själv behöva anstränga sig eller engagera sig.

Vi kan ju förstås hoppas att jag har fel där…. men jag tillhör i alla fall dem som aldrig kommer att agera för att det ska skapas hundrastplatser/hundhägn.

Många problem kring det här med hundhållning skulle som sagt undvikas om alla hundägare jobbade lite mer med att skapa en bra relation till sin hund. En relation där hunden ser sin ägare som viktig, som en resurs som man ska hålla sig till just bara för att den där ”resursen” har så mycket kul att erbjuda. Och så förstås…. tänk så bra det skulle bli om alla hundägare insåg att det är ett djur dom har i kopplet, inte någon liten pälsklädd människa.

Ja, det var dagens tyckande det…..    

Idag snöar det lite här…. och det är några minusgrader så nu slipper vi leriga hundtassar i alla fall. Det är väl enda fördelen med vintern det….   

Mina promenader blir inte så långa nu när mitt knä krånglar, och det är ju lite tråkigt. Det var länge sedan vi kunde ta en rejäl promenad doggsen och jag… fast det beror ju till stor del på Ibsens tassar också, inte bara mitt knä.

Fast häromdagen hade jag så jäkla ont när jag skulle gå och lägga mig så jag beslöt att chocka kroppen lite. Stoppade i mig dubbel maxdos av alla piller jag har… (nja, nu överdriver jag lite, nöjde mig med den starkaste sorten) och tänk att jag vaknade bara ett par gånger för att det gjorde ont i knät den natten.

Så igår gjorde jag likadant, och idag har jag mindre ont. Ont gör det fortfarande, och svullet är det… men det känns inte lika outhärdligt ont längre. Bara lite lagom ont…. frågan är väl bara vad min lever tycker om det här ”chockintaget" av piller…?  

Får väl se vad som händer på promenaden sedan…. de senaste dagarna har jag varit alldeles kallsvettig på grund av smärtan när jag går, igår var det lite bättre, och med lite tur så kanske det känns hyfsat ont idag också.

Det är märkligt det där med smärta. Man vänjer sig (till en viss grad) när man alltid har ont nånstans, och man tror på nåt vis att det är så det ska vara, men det är det ju egentligen inte.

När jag möter folk som säger att dom aldrig har ont nånstans, möjligtvis lite huvudvärk nån gång, då känner jag mig som att ”men finns det så konstiga människor? har inte alla i alla fall lite ont nånstans?” och då inser jag hur ”hjärntvättad” man blir av ständig smärta….  

Ha det så gott där ute i snödrivorna…..   

… men det lär inte hjälpa, mitt knä lär inte bli bättre för det.  Vore intressant att veta om sjukgymnasten var inne på fel spår eller om det ska ta sån här tid…? Jag hoppas hon hör av sig idag, eller allra senast i morgon så att jag får komma med alla de där frågorna som hopat sig i min skalle sedan jag var där för två veckor sedan.   

För övrigt är tillvaron och vädret precis så där grått och trist som jag känner mig just nu. Utanför fönstren blir det knappt ljust på hela dagen, och det är grått och smutsigt och fuktigt. Visserligen vill jag inte ha nåt speciellt med snö, men några centimeter av det där vita, och ett par minusgrader, skulle i och för sig inte vara helt fel just nu.

Jag tänkte leta fram våra elljusstakar idag och placera ut dom… några dagar för tidigt visserligen, men skit samma. Men det känns lite motigt att leta fram förlängningssladdar och timers och krypa runt bakom möbler och sånt…. fast det blir ju alltid fint när allt väl är på plats och lyser upp mörkret lite förstås.

Och så har vi en jättelång ljusslinga och en granrisgirlang som ska upp på uteplatsen, det tar sin lilla tid att få till det snyggt och jämt. Men det ska jag nog inte göra idag tror jag… jag måste kliva upp och ner på en liten stege då och det gillar inte mitt knä. Men å andra sidan så gillar inte mitt knä det imorgon heller, eller i övermorgon, eller dan efter det…. jaja, vi får se.   

Fast just precis nu kom jag på att jag nog måste putsa fönstren på insidan innan jag ställer upp ljusstakar och sånt…. lika bra att slänga sig på det med en gång.

Hoppas tillvaron är lite mindre grå hos er…. och att ni får en bra vecka!  

Jodå, jag fick till en film där Salza apporterar en korv. Men det var inte så lätt att få henne att förstå att hon verkligen fick ta korven... det där är ju annars en sån där stadgeövning där man absolut inte får röra korven, och såna har hon ju sysslat med sedan hon var valp. Man kan till och med se hur hon vänder bort huvudet för att slippa se korv-eländet... lilla snuttan. 

Men hon fixar det, om än lite konfunderad.   

Vid nästa försök som vi gjorde var hon mermålmedveten, men där sabbade Ibsen det hela genom att springa fram och försöka ta korven från henne   det var inte så lyckat.  

Men det kanske är som någon mig närstående sa... "det där är väl gränsande till djurplågeri det". Antagligen var det väl avundsjukan som talade, men det kanske ligger nåt i det med tanke på hur enormt matglad Salza är.   

Det ska inte bli en daglig aktivitet här i alla fall.....     

… på fångvårdsanstalter tycker jag är en kul grej. Där sitter man för att man misskött sig ute i samhället, brutit mot lagar och förordningar och där ska man då sitta av sitt ”straff”.  

Och så strejkar man och kräver en massa förmåner som i alla fall jag inte alls tycker hör hemma i ett fängelse. Hörde på radion i morse att de som senaste strejkade bl. a. hade blivit lovade att få se en film varje kväll, och att kiosksortimentet skulle utökas.

Nej, jag tycker inte att det är att räkna som ett straff att sitta inlåst i ett fängelse ett antal månader, inte så länge man har fler och bättre förmåner där, än vad många arbetande människor har ute i samhället.  

Fram för mörka fängelsehålor och enbart bröd och vatten….. eller bunta ihop dom och slå ihjäl dom… som Lars Ekborg raljerade om en gång i tiden. Fast då gällde det väl nästan allt annat än just fångar förstås. Dessutom blev den monologen dödskallemärkt, så det kanske min blogg också blir nu då.  

Idag ska jag i alla fall utmana ödet på ett sätt till, och försöka få till en film där ni kan se Salza när hon apporterar korv. Jag hinner inte nu för jag ska strax iväg, men jag ska försöka senare idag. Om det nån gång blir så ljust att man kan filma….   

Jag skrev ju på FB igår och berättade att hon levererade en korvbit till mig när jag satt framför TV:n och var för lat att gå och hämta den ute i köket. Det är inte riktigt sant, att jag var för lat alltså, men Salza blir så himla lycklig när hon får hämta och ge mig något, så jag brukar ta alla tillfällen som ges.

Och visst vet jag att det finns mängder av hundar som apporterar korvar och annat ätbart, men det vore kul att ha det på film i alla fall.

Salza apporterar precis allt jag ber henne om, bara det får plats i munnen på henne. Och hon apporterar dessutom massor av saker som jag inte ber om…. sånt som vi, utan att märka det, tappat på golvet t.ex

En gång hann jag nästan bli irriterad på henne för att hon tassade mig i hälarna hela tiden… ända tills jag såg att hon hade en liten pappersbit i munnen. En pappersbit som nån tappat och som duktiga Salza plockat upp, och sedan troget bar, tills dumma matte äntligen fattade att hon hade något att överlämna.  

Det är kul med en apportvillig hund, och det är enkla poäng när det gäller att imponera på kursdeltagare och liknande… risken är väl bara att jag verkligen blir lat när hon hela tiden tjänstvilligt plockar upp eller hämtar allt jag vill.   

   
Men vi får se om vi lyckas få till nåt i eftermiddag… nu ska jag ut i dimman och fukten.  

… eller rättare sagt, inget firande alls.   

Visserligen är det inte så våldsamt mycket att fira vid den här åldern, men en liten tårtbit skulle det väl egentligen varit, eller nåt liknande i alla fall… men, men….  

Och kvällsnöjet var med all säkerhet alldeles unikt som födelsedagsfirande. Då var jag på ett budgetmöte i bostadsrättsföreningen där vi bor, och där jag sitter med i styrelsen. En inte alltför avancerad gissning är väl att jag är ganska ensam om ett sånt födelsedagsfirande… eller vad tror ni?    

I och för sig mycket intressant… vi trasslar oss fram till en, som vi tror, hållbar budget för nästa år och får i slutänden fram den procentsats som vi då behöver höja hyrorna med för att alla kostnader ska täckas. Ett arbete som egentligen alla boende borde delta i så att dom får se vad saker och ting kostar i en sån här stor förening. Området består av 201 lägenheter i 27 st 2-våningshus, 2 kvartershus med 5 välutrustade tvättstugor, parkeringsplatser, garagelängor, förråd, många grönområden och gräsmattor, och många gångvägar. Det är stora summor det rör sig om när allting ska skötas och underhållas. 

Jaja, jag blev ett år äldre på det där mötet i alla fall, det säger väl kanske nåt om hur vi fick gnugga våra geniknölar för att lyckas få till det….  

Igår roade jag mig i tvättstugan i flera timmar, och idag ska jag klippa båda doggsen. Det värsta är nog att jag skulle behöva bada Salza först, men jag tror inte att jag fixar både det, och att klippa både henne och Ibsen sedan. Men klippa i skitig päls… ajajaj….  

Jaja… det måste ju göras så det är väl bara att sätta igång antar jag… Kurt har tillverkat ett bord som jag kan stå med här inne när jag ska klippa dom vid den här årstiden. Jag har ju ett trimbord, men det köpte jag när jag hade cockrarna och det är för litet nu. Salza ryms med nöd och näppe på det, men Ibsen får ju bara plats till hälften…

När vädret tillåter brukar jag stå utomhus vid ett stort bord på uteplatsen, men nu fryser jag ju fingrarna av mig om jag försöker det. Så… ut med mattorna, fram med det specialtillverkade bordet, och så är det bara att sätta igång…. inget mer att be för.

                       ***********************************

Och nu är doggsen klippta och fixade, klippbordet bortplockat igen och mattes händer och rygg totalt pajade  

Det nya egenpåhittade klippbordet funkade perfekt för Ibsen. Lite lågt så att jag slipper hålla armarna så högt, och tillräckligt stort för att han skulle kunna ligga ordentligt. Han få ligga ner när jag klipper på magen och tar tassarna och så när jag ska fixa till skägget och öreonen och så, huvudet sitter ju så himla högt… …   

  
Salza hojtade glatt Tjoohooo!!! när hon kom upp på bordet när det var hennes tur. Hon missförstod det hela och trodde att det var ett dansgolv där hon skulle skutta runt och ha kul.    När jag talade om hur det låg till så blev hon skitskur….

Då får du minsann klippa mig när jag ligger så här då… muttrade hon och tryckte sig hårt, hårt mot bordsskivan.

Nåväl, dom blev färdiga så småningom i alla fall….

Jag är inte så himla snabb när det gäller sånt här, och jag var tvungen att pausa lite då och då. En pajad rygg och ett pajat knä och en värkande hand är inte de allra bästa förutsättningarna för att stå och klippa hundar i några timmar.  

Men nu har jag städat bort alla hundhår och tvättat golven och lagt tillbaka mattorna och allt sånt. Promenaden tog husse hand om medan jag städade….

Nu skulle bara Mor Inga finnas på plats och ge Salza ett rejält skumbad också, men det blir nog inte så, inte idag i alla fall.

Men visst är hon väl en sötnos även när hon surar...  lilla Salzan   

Ja, den slutsatsen kan man ibland dra utifrån vad man ser och hör och läser. Den där människan som skällde på mig för att jag hade lösa hundar, ni vet… hon tyckte att om jag skulle ha mina hundar lösa så skulle jag gå till skogen och släppa dom där.  

Eftersom hon trodde/antog att jag inte hade nån kontroll över mina hundar när dom var lösa, så kan man ju dra den slutsatsen att hon ansåg att i skogen, där behöver man inte ha nån lydnad på hundarna. Där kan dom få springa som dom vill…. 

Och så gör kanske folk… går till skogen och släpper sina ouppfostrade hundar så att dom får springa som dom vill, tills dom tröttnar och går att kalla in.

Vid den här tiden kan man ju förstås befara att det finns jägare i markerna, och dom gillar definitivt inte lösa hundar på sina jaktmarker, så vad gör man då?? Jo då går man till ett naturreservat och släpper sin hund där, för där får man ju inte jaga trots att det finns massor av vilt där, så där är det ofarligt att släppa lös den olydiga hunden, ingen jägare som kan bli sur.  

Jag blir så jäkla arg när jag tänker på att det är så det går till. ”Så bra att han/hon drog efter det där rådjuret/räven/haren, då springer han/hon av sig lite energi och blir trött…. ” skulle inte alls förvåna mig om det är så man tänker.

Just nu är väl förhoppningsvis djuren i sån form att en lösspringande hund kanske inte är nån större fara för dom, men det finns ju perioder då dom är utsatta och svagare… för att inte tala om yngelperioden…. men jag tror nog att massor av människor släpper sina ouppfostrade hundar lösa i skogen, oavsett årstid.    

Jag tycker nog att mycket av det man läser på nätet bekräftar den teorin….  

     
Ni vet det där med ålder, det är svårt det. Det är ju bara folk i min omgivning som inser att jag håller på att bli gammal, jag själv har inte insett det ännu. Jag är ju en av de få här på jorden som inte åldras….  

Men ibland så påminns man i alla fall, och inser motvilligt hur det ligger till. ”Vem är den där Barbro Börjesson?” var det nån som frågade i ett inlägg i en FB-grupp. För min generation är hon ju, bland många andra, en institution inom hunderiet. En av många kunniga och duktiga profiler som i hela sitt liv jobbat med hundar på olika sätt.

Det där gamla gardet håller ju på att försvinna nu, av åldersskäl, och den yngre generationen har inte en aning om vilka dessa människor är. Det om något är väl ett mått på att även jag, oavsett vad jag själv tror, håller på att bli gammal….    

Och när jag ändå är och rotar i det där med gammalt och beprövat…. Idag ska jag göra en inventering av våra hundböcker. Jag gjorde det för några år sedan, men samlingen har utökats sedan dess. Den rymmer både bra och mindre bra böcker den där samlingen, men även mindre bra böcker kan göra nytta i och med att man tänker till och reflekterar över vad man läser.   

Många av böckerna är presenter, och ännu fler är kursböcker som vi fått under årens lopp, och några av dom är egeninköpta…. och många dubletter har vi. Ska bli intressant att se hur listan ser ut när jag är färdig. Jag kan slå vad om att jag hittar böcker som jag glömt att vi har….    

Men först tror jag att jag ska borsta tänderna på doggsen. Husse klipper klor nu och sedan brukar han hojta på mig så att jag ska borsta tänderna på dom. Salza har kritvita tänder, och jag tror att vi skrapat pyttelite tandsten en enda gång på henne, och det är kanonbra tycker jag. Hon är ju trots allt 6½ år nu….   

Men vi är lite motsägelsefulla här i huset med den där tandvården…. efter tandborstningen blir det en godis som belöning…      

I alla fall så har husse nu i flera dagar kommit hem från morgonpromenaden och klagat på olydiga ohörsamma Salza.   Den bilden stämmer definitivt inte med den jag har av henne på våra promenader, så i morse följde jag med ut för att med egna ögon se eländet. 

Och mattes lilla ängel uppförde sig som… en ängel. Håller kontakt, lyssnar och lyder precis som hon ska. Där ser man så olika dom uppför sig med olika förare.   

Ibsen uppförde sig inte heller som han brukar när vi är ute, utan husse. För honom blev det antagligen lite kaos i huvudet att vi var med båda två, det är ytterst sällsynt, så han blev som en stressad barnunge som inte vet vilket ben han ska stå på.   

Men Kurt och jag är ju väldigt olika i vårt sätt att hantera hundarna. Därmed inte sagt att det ena sättet är bättre än det andra, vi agerar bara olika. Vi är ju väldigt olika som människor också, så det är ju inte så konstigt att vi har olika åsikter om hur hundarna ska hanteras.

Och hundar är ju så fantastiska varelser att dom oftast inte har några problem med att den ena gör si och den andra så. Dom anpassar sig… och det är ju himla bra.  

   
Läste en sak häromdagen som fick mig att fundera över hur viktigt det är hur vi själva reagerar när något utöver det vanliga händer våra hundar.

Salza svarar väldigt bra på mina tecken och mitt kroppsspråk, och det säger då mig att hon är van att läsa av mig på det viset. Även vid tillfällen då jag inte alls tänker på att hon läser av mig. Vad gör matte nu? Hur ser hon ut nu? Hur låter hon på rösten? Och vad säger hennes kroppsspråk nu?

Tänk då så viktigt det är att jag reagerar på ”rätt” sätt om något speciellt händer. Salza är van att förlita sig på mig, och jag är övertygad om att hon blixtsnabbt kollar av mig när något händer som gör henne tveksam eller påverkar henne på ett ovanligt sätt.

Och sättet som jag då agerar på kan betyda oerhört mycket för fortsättningen, oavsett om det är en bråkig hund vi möter, eller om något obehagligt händer, eller något skrämmande av något slag.   

Ser Salza att jag också påverkas, så påverkas hon naturligtvis mer än om hon ser att jag inte bryr mig. I såna fall, då jag kan förhålla mig passiv och oberörd, hjälper jag ju henne att lättare slå det ifrån sig och inte bry sig.

Jag är övertygad om att många hundars sviter efter olika ”incidenter” har fått ett djupare fäste än vad som var nödvändigt just pga deras förares beteende.

Det klassiska exemplet på hur lätt det är att påverka sin hund negativt är ju den förare som själv är bekymrad för möten med andra hundar, och därför vid varje möte i god tid kortar in kopplet till den egna hunden och själv blir spänd och orolig i kroppen så snart en annan hund siktas.

Det behövs inte många såna möten innan den hunden har lärt sig att det är något speciellt på gång när man möter andra hundar, antingen så att man ska skärpa till sig och bli stor och farlig, eller också att man ska akta sig och bli liten och rädd. Matte/husse är ju i alla fall rädd och orolig, så nåt farligt måste det vara…. 

Vi har ett ansvar att alltid vara den som är tryggheten för våra hundar, och även om det är svårt att leva upp till det alla gånger, så tror jag att det är viktigt att man i alla fall har det i åtanke och försöker leva därefter om något speciellt händer.

Jaja, jag vet… lättare sagt än gjort, men man kan ju i alla fall försöka.  

När jag tränade med Salza häromdagen så tänkte jag faktiskt till lite. Jag fick inte riktigt den responsen jag väntade mig/ville ha, och insåg att jag inte alls satt mig in i hur Salza uppfattade det vi gjorde.

Jag brukar alltid lite skämtsamt säga att när man planerar utbildningar och liknande ska man alltid förutsätta att alla närvarande (utom jag då   ) är idioter. Då hamnar man på rätt nivå för att få med sig alla direkt från första början.

Sedan kan man stegra svårigheterna fort när man inser att det inte finns några idioter bland deltagarna… men OM det nu finns nån som inget kan och vet, och som har lite svårt för sig, så ska även den personen ha chansen att hänga med redan från början. För missar man början, då får man heller inget sammanhang i resten….  

Och tänk att så funkar det med hundar och deras inlärning också. Det hade jag glömt… jag började så att säga ”mitt i” någonting, och Salza förstod nada. Och har man inte grunden så funkar det förstås inte… det vet jag ju…. och ändå klantade jag till det.

Fast, ingen skada skedd, vi börjar bara om från början, och jag ser till att liten Salza förstår vad vi håller på med, då kommer hon som vanligt att snappa upp resten snabbt som ögat.  

Men man måste faktiskt tänka till ibland… och det är ju inte alltid så lätt. Om inte annat så blir man bortskämd när man har en hund som lär sig allting fort och kvickt, då är det lätt att glömma att man trots det måste börja från scratch när man börjar med något nytt.   

Men just nu sover liten Salza som vanligt bland kuddarna i min säng, och jag ska ta mig i kragen och göra dom där övningarna som sjukgymnasten gav mig. Det är inte så kul för jag får ännu mer ont av dom  , men jag tröstar mig med att det kanske ska bli värre innan det blir bättre. Eller också förstör jag knät helt och hållet…. inte vet jag.

När det är gjort ska jag städa i frysen. Jag är väldigt nyfiken på vad som finns längst där inne på varje hylla…. Jag kanske till och med hittar nåt roligt som kan användas till middag idag, det ska bli spännande att se.  

…. Salzas gamla dagböcker. Eller rättare sagt, de dagböcker jag skrev när Salza var liten och kom in i mitt liv. De låg ju länge på nätet, på Salzas sida på min hemsida, men därifrån har jag tagit bort dem för längesedan.

Men dom finns i datorn fortfarande och det är såååå mycket som jag har glömt, det inser jag nu när jag läser vad jag skrev en gång i tiden. Men himla kul att läsa...    

Jag la hennes första spår när hon var 10 v till exempel, att det var tidig spårdebut det minns jag, men inte att det var så tidigt. Fast det var nog så att jag ville ge henne chansen att gå några människospår innan vi började med blodspåren.

Hon blev godkänd i anlagsklass på viltspåret redan vid 6 månaders ålder, och innan dess hade vi befäst människospåren hyfsat bra. Ett blodspår är ju så vansinnigt mycket lättare att följa än ett människospår, så jag är nog av den uppfattningen att vill man att hunden ska bli van vid, och hyfsat säker på även människospår, så ska man träna det först, innan man introducerar blodspåren.

Och så gick vi tydligen en valpkurs för tävlingsintresserade också, den där första hösten/vintern. Den har jag helt och hållet förträngt. Inte ens när jag läser vilka fler hundar som deltog så kan jag minnas att vi var med där. 

Ja jisses så mycket jag har att läsa och minnas, om jag nu vill det. Men det är beklämmande att inse hur fort man glömmer, eller förtränger. Fast förtränger är nog fel ord, det är ju inte så att det är något obehagligt och tråkigt som man vill glömma. Tvärtom så vore det nog egentligen kul att minnas lite mer än vad jag nu inser att jag gör, den där tiden när man kan börja träna en helt ”färsk” hund är ju den allra roligaste delen av hunderiet.  

Men inte har vi nått våra framgångar genom att glida in på ett bananskal inte, om nu någon trodde det. Det är massor av problem som har drabbat oss på vägen, men som vi med mycket klurande och mycket jobb har fixat till slut. Som sagt, nyttigt att läsa gamla anteckningar…   

Och nånstans på FB för nån dag sedan så fanns det ett inlägg om det där med att ha bråttom upp i klasserna. Och det har jag ofta tänkt på…. varför har folk så bråttom upp till eliten? Varför inte tävla några gånger i de lägre klasserna och ge hundarna lite tävlingserfarenhet på vägen?

Oavsett hur mycket man tränar, och under vilka former, så är det ingen träning som är likadan som en tävling. För mig har det aldrig varit viktigt att kunna skryta med att jag har kommit upp i elitklass med min hund om jag inte samtidigt kan skryta med att det också går bra för oss.  

Fast ett mindre bra resultat behöver ju inte bero på bristande rutin, tränar man fel så får man aldrig några bra resultat i nån klass. Fast i de lägre klasserna kan man ha lite tur och misslyckas med ”rätt” moment så att man ändå får sitt 1:a pris, det går inte i elit. Men tränar man fel så är det ju ändå det som är orsaken till att det inte alltid går så bra, då hjälper det inte hur mycket rutin man än ger sin hund. Tvärtom så befäster man kanske bara det där ”feltränade” för varje tävling man gör. Jaja, skit samma…..  

Igår tvingade jag ju till mig en tid för mitt onda knä hos sjukgymnasten på vårdcentralen, mycket olustigt. Olustigt att man ska behöva bli otrevlig och arg innan man kan få en tid alltså….   

Den där vårdcentralen är en av de allra första här i området som blev privatägd. Och den blev snabbt populär…. och så småningom flyttade min läkare dit, och då följde jag efter.

Nu har de läkare som var bra och populära flyttat från den där vårdcentralen, och märkligt nog så hände det i ungefär samma veva som den såldes till ett riskkapitalföretag med många utländska intressenter.  

Men jag ska byta vårdcentral, jag också, så snart behandlingen av mitt knä är slut. Men problemet är ju att en bra vårdcentral snabbt blir jättepopulär, och eftersom de inte får säga nej till nya patienter så har de snart alltför många patienter för att hinna ge en bra service. Bra vårdcentral med bra läkare = många patienter = så småningom ont om tid för varje patient, och svårt för sjuka att få tid när det behövs = en dålig vårdcentral. En olöslig ekvation egentligen…  

Men jag får väl se om rörelserna jag ska göra hjälper mitt knä något. Man ska ju inte döma ut något innan man provat, så jag får väl ge det hela en chans.

Nu har jag i alla fal varit lite duktig och tagit hand om 2 kg köttfärs som jag köpte häromdagen. Liiite tjatigt tycker jag nog att sånt är, men det är ju bra att ha lite i frysen såna dagar man inte vill/hinner göra i ordning nåt från grunden.

Salza har troget legat bredvid och hoppas att jag skulle tappa nåt på golvet, men det gjorde jag inte. Fast både hon och Ibsen fick förstås en smakbit av köttfärsen i alla fall.  

Och eftersom den här natten inte heller var speciellt trevlig, vaknade till och med av huvudvärken, så ska jag unna mig att lägga mig och läsa en stund nu.