Tedsams blogg

Alla inlägg under februari 2013

Av tedsams - 25 februari 2013 10:30

Så fort jag får feber så blir jag helt urkass, orkar inget alls och mår urdåligt. Och det är ju inte heller så enkelt att allt återgår till det gamla "vanliga" när febern släpper, nej då... då är konditionen i botten och det mesta är urjobbigt. 


Nu är jag nog nästan feberfri i alla fall, och jag var tvungen att utnyttja min tvättid i tvättstugan idag, och hur det kan vara så himlans jobbigt att stoppa i tvätt i maskinerna och sedan plocka ur det och stoppa in i tumlaren, det begriper jag inte.   


Jag ska inte göra så mycket mer idag sedan, en kort promenad med doggsen bara, sen ska jag vila. Det finns egentligen inget som är så himla viktigt att göra så att man måste göra det när man inte mår bra, i alla fall inte just nu. Tur att jag har min nya mobil att roa mig med, det finns miljoners saker att klura ut där    


Men jag har ju känt mig trött och kraftlös länge, undrar om den där inflammationen i knät påverkar mig så också? Gör inflammationer det? Infektioner känner man ju av ordentligt, men inflammationer...? Nån som vet? 


Jaja... igår var det i alla fall vår här, om man blundade så att man inte såg alla enorma snöhögar, alltså. Solen sken, det var 6 plusgrader och det droppade från alla tak. Det är flera plusgrader idag också, men mulet. Men nu ska det väl i alla fall inte vara mer än en månad kvar innan det blir vår.... ljuset har ju kommit tillbaka nu i alla fall.   


Fast... jag har inte ont av mörkret på hösten och vintern. Jag blir faktiskt lite mer orolig till sinnes på våren när ljuset kommer. Och när vi kommer så långt fram att det är ljust när man ska gå och lägga sig, då mår jag inte alls speciellt bra.... 


Men det går att leva med det också... bara man slipper en massa stora snöhögar så går det mesta bra.   

  




    

ANNONS
Av tedsams - 22 februari 2013 11:47


….. som är så säkra på att omvärlden ser dom som snälla och hjälpsamma och empatifyllda och medkännande på allehanda vis. Det måste kännas skönt att var så jäkla perfekt…  


Fast i min knorkiga värld är det omvärlden som avgör hurdan människa jag är när det gäller såna saker, inte jag själv.


Det jag anser vara ett ”snällt” agerande kan…. av den som utsätts för det… mycket väl anses som något helt annat.

Något jag gör ”i största välmening” är kanske sett ur min egen synpunkt det allra bästa, men är det verkligen det, sett ur den andres synvinkel?


Kan jag verkligen avgöra vad som är bra eller dåligt för någon annan vuxen människa? Jag kan väl enbart ha en uppfattning om det bildad på mina egna erfarenheter och mitt eget liv, men vet jag verkligen tillräckligt mycket om nån annan för att kunna ta mig den friheten?


Presenter av olika slag är väl ett bra exempel här. Ger ni era släktingar/vänner sånt ni vill/tycker att dom ska ha i present, eller ger ni dom något som dom önskar sig? Även om ni inte tycker att det är nån ”bra” present?

  


Empati… ett svårt ord att leva upp till. Betyder inte det att man inte utgår från sig själv och sina egna tankar och åsikter i alla lägen, utan istället försöker sätta sig in i den andra människans sätt att tänka och fungera?


Och ”snäll”….. vem kan avgöra om jag är snäll eller inte? Inte jag själv i alla fall…. det är ju upp till alla andra att utifrån sina preferenser avgöra det. Det finns förhoppningsvis nån som tycker att jag är ”snäll”, men det finns säkert också nån som tycker att jag inte är speciellt ”snäll”…. och det kan ju inte jag göra något åt. Det är ju upp till var och en att bedöma sånt utifrån sina egna åsikter om hur en ”snäll” människa ska/bör agera i olika situationer.

  

  

Vi är ju alla unika, och var och en av oss är som vi är. Man kan inte förändra sig speciellt mycket, man är den man är. Däremot kan man lära sig att dölja vissa sidor och att framhålla andra, allt i förhoppning om att omgivningen ska tolerera oss, eller rent av gilla oss.

  

Men alla dessa människor (för dom är många!) som är helt övertygade om att dom är urtypen för den som är snäll, vänlig, förstående, empatifylld och som alltid vet bäst… allt ska göras på deras vis och andras åsikter/tyckande är felaktiga….. de människorna står mig upp i halsen.

  

Fast jag har i många år väntat på att jag skulle bli så gammal att jag struntade i det där… men det går inte. Men jag kanske ska se det som nåt positivt, jag inte är så lastgammal ännu, jag orkar fortfarande bry mig.


Men det är faktiskt sant att jag beundrar dessa människor… eller avundas dom kanske är mer korrekt att säga… det måste kännas alldeles fantastiskt att tro sig vara både fulländad och ofelbar.

   

Ja, skit samma… människor är som sagt som dom är, och jag borde väl istället för att reta mig, sluta läsa bloggar och FB-inlägg som får mig på såna här tankar.

   

  

Idag är jag i alla fall fortfarande krasslig… lite feber och så. Är inte speciellt kul för idag skulle jag egentligen ha åkt till Enköping för att påbörja en utbildning till rallylydnadsdomare. Fast…. jag sa återbud redan för en vecka sedan när jag upptäckte att mitt knä inte orkade med aktiva heldagar, så det spelar egentligen ingen roll att jag har lite feber nu.


Det är liksom bara en bekräftelse på att det nog inte var meningen att jag skulle gå den där utbildningen, men jag ska försöka få till en utbildning som skrivare i alla fall, alltid något.


Men nu ska jag i alla fall stoppa i mig lite piller så att jag orkar ta en liten tripp med doggsen sedan. Husse är ute ett ärende, och det är egentligen för mycket för hans rygg att behöva gå två promenader/dag med doggsen, så jag tar eftermiddagspromenaden så småningom.


Jag har ett roligt paket att hämta i affären, så motivationen för att orka steg betydligt när aviserings-SMS:et kom….   

    

     

    

ANNONS
Av tedsams - 21 februari 2013 15:22


..... men igår tog jag bilen till våra gamla "jaktmarker" och hade en härlig stund i solskenet. 

   

   

   

Jag valde ett ställe där doggsen kunde springa vida omkring utan att jag behövde röra på mig så speciellt mycket. mitt knä blir så tacksamt om jag är lite återhållsam med vart jag går...    och sprang gjorde dom verkligen. 


Och så hade jag med varsin snörboll till dom...  att få springa och hämta snörbollar är nog det absolut roligaste dom vet tror jag. 

  

  

Ibsen är inte så bra på att markera vart bollen hamnar, han är lite för uppjagad för det, så han får ofta gör ett litet upplet för att finna den. Men han har en himla bra näsa, och är noggrann när det gäller sånt, så det är ingen risk att han inte finner det han letar efter.

   


     

Salza är ju tränad att markera, så hon springer oftast raka vägen till bollen, Men när vi gått nån kilometer i skoterspåren ute på isen, och närmade oss bilen igen, så fick hon också göra ett litet uppletande av den älskade bollen. 


Och ni som jobbar med bruks kan här se nåt som inte bruksdomare gillar, ett typiskt spanielsök. Här har jag slängt ut bollen utan att hon sett det, det finns ingen färsk vittring i marken och jag har skickat henne på ett fritt sök. Uppgiften är enbart att hitta bollen. 


   

Men jag som känner Salza kan se att hon är lite trött efter allt härjande ute på isen, hon söker sig då och då till lättsprungen terräng (skoterspåren), men när det inte ger nån utdelning så ger hon sig ut i den orörda snön igen. Men isses, vi har harit ute i nån timma och hon har härjat vilt i snön hela tiden. Jag är imponerad av att hon orkar som hon gör....    

  

Och nu tror ni inte att vi har mer snö än vad det ser ut att vara här, men Salza springer på ett halvmeter tjockt snölager som är så hårdfruset att det håller för henne... den lössnön som hon springer i är det som kommit de senaste veckorna. 


Hon gör som hon brukar, hon kopplar inte på nosen i början, men hon jobbar ihärdigt och ger inte upp. Och som sagt, det är ett snyggt spanielsök.....  även om en bruksdomare skulle slita sitt hår.   


Och stackars Ibsen, som skrapade sönder en trampdyna lite tidigare och inte fick göra nåt uppletande, han gör vad han kan för att heja på allt han kan med sitt skällande. 


Doggsen sov gott i går kväll sedan, men jag satt i soffan och insåg att jag nog var på väg att bli sjuk. Och mycket riktigt, idag har jag feber och mår pyton....  jaja... sånt är livet.   

    

      

    

  

Av tedsams - 20 februari 2013 11:57

Om man tränar hund och ska lära in ett moment, varför kan man då inte lika gärna lära in det korrekt med en gång? Istället för att belöna ett dåligt/felaktigt utförande och sedan kanske försöka rätta till det…   

    

Jag var ju iväg och tränade rally häromkvällen, inomhus och med till största delen okända människor. Och när jag satt och väntade på vår tur så satt jag ju och tittade på de andra som höll på med sina hundar.


Och nej, jag satt inte där för att leta fel hos andra. Jag hade inget annat att göra än att titta på dom som tränade och då drar min hjärna igång... kan inte hjälpa det.   


Men jag förstår som sagt inte varför man belönar det som är ”fel” istället för att göra om, och se till att det blir rätt innan man belönar.   


OK då… i rallyn är inte millimeterprecison viktigt, men det finns ju gränser där också, bland annat när det gäller sneda sättanden och ståenden och lägganden.


Och varför belönar man då när hunden sitter i 90 graders vinkel vid sidan??? Det finns inget moment i rallyn där hunden ska sitta så…. antingen sitter dom vid sidan eller framför, och helt rakt är inget krav, men 90 graders vinkel är aldrig godkänt.

   

  

Spelar ingen roll, kan man kanske tycka. Jag tränar bara för att det ska vara kul. Visst, så är det väl oftast, men varför innebär det med automatik att man inte kan lära in det korrekta utförandet?


OM man sen nån gång i framtiden skulle vilja prova en tävling så har man ju massor med jobb framför sig när man ska rätta till allt som man lärt in fel. Och gör man inte det så blir man bara superbesviken när man på tävling upptäcker alla avdrag man får…. trots att hunden gör exakt så som den lärt sig.   


Ytterligare en reflektion är väl att folk ofta använder godis för att försöka avbryta ett oönskat beteende (ofta nosning), istället för att använda det som en belöning när hunden gör det den ska.


Stoppar man in godis i munnen på en hund som har noll kontakt och bara vill nosa på en massa dofter så uppnår man nog inte det man antagligen ville.


En annan aspekt på det hela är också att om hunden får anstränga sig lite, och inte bara får göra det som faller sig lättast för den själv, så blir den tröttare i huvudet och har mer ”nytta” av träningen. Om man nu tränar mest bara för att sysselsätta hunden alltså….   


Får hunden tänkta till lite och fundera på vad som krävs för att få den där godisbiten så använder den ju hjärnan på ett helt annat sätt.


Jaja, skit samma… jag vet att inte alla är som jag. Och det är väl en jäkla tur det, jag undrar om jag skulle stå ute en hel dag i samma rum som mig själv..…

   

    

Idag skiner i alla fall solen här, och snön är så bländande vit att ögonen nästan tåras när man tittar sig omkring.


Funderar på vart vi ska knata iväg på vår promenad idag, skulle gärna vilja ha ett bra skoterspår att tassa iväg på så att vi slapp gångvägarna här, såna här dagar får man nästan gå i kö när man går här i området.  


I alla fall så kan jag ju konstatera att Salza nog saknar vår träning. Ja… om jag tänker på vår träning häromkvällen alltså. Hon gör inte så mycket på dagarna här hemma, ägnar sig mest åt att bevaka om det är nån som ska äta nåt så att hon kan passa på att tigga lite. Annars håller hon väl mest koll på mig och håller sig i min närhet och gör ingenting. 



Men när vi tränade så var det full rulle i gammal vanlig stil. Hon blev genast några år yngre och skuttade och for precis som den galning hon kan vara. Och mitt dåliga samvete slog förstås till… hon borde få träna mycket mer än vad vi gör. Och hon borde få träna utomhus där hon kan belönas med sin älskade snörboll och får springa och jaga belöningarna, det är det hon gillar allra mest.   


Men så var det ju all denna förbannade snö då…. hon drunknar ju i djupsnön… jäkla vinter som aldrig tar slut.  

     

    

   

Av tedsams - 19 februari 2013 09:33


… fast en amerikansk, så det var inte så farligt.   Fast det var lite väl mycket päls i munnen tyckte hon…


Skämt åsido…. det gjorde hon förstås inte. Men hon skrämde den lite… den hunden hade nämligen en klantig matte i andra änden av kopplet.


Jag är inte på något vis speciellt stolt över det draget hos Salza… att hon vaktar lite väl mycket…. men det är inte heller något problem, det är fullt hanterbart bara jag är lite på alerten.


Igår släpade jag och Salza iväg med mitt onda knä till en inomhusträning i rallylydnad. Och där kunde vi ju konstatera att ringrostiga var väl bara förnamnet…. men skit samma, tränar man inte så blir det ju så.  


I alla fall så satt jag där på en stol vid ett bord och Salza låg på sin fäll vid mina fötter. På bordet låg en påse med skinkgodis till Salza och en av hennes pipleksaker.


Och där fanns 10 hundar till som rörde sig runt oss, men Salza bryr sig ju inte så länge dom inte inkräktar på hennes lilla egenzon, så allt gick lugnt och stilla tillväga. Ända tills amerikanaren och hans matte kom gående och skulle passera oss. Jag satt väl och slöade till lite eftersom jag inte reagerade tillräckigt snabbt på att hunden gick i väldigt långt koppel förbi oss andra.


Så när hans matte helt lugnt låt honom gå fram till Salza där hon låg i godan ro, då sa Salza ifrån. Hon gör inget annat än skäller och skrämmer iväg dom i den situationen, men det låter ju inte så vackert precis.


Hunden skuttade åt sidan, matte stannade och stirrade på Salza (som återigen låg på sin fäll) och så sa hon nåt i stil med: ”ojojoj….” och så tittade hon på sin hund och sa ”men lilla gubben, det var inte farligt, du behöver inte bli så rädd”.


Hunden var inte speciellt rädd, den mest bara tog ett skutt åt sidan när Salza sa ifrån, och sedan stod den där och tittade på oss. Men jag kunde förstås inte vara tyst utan sa till hans matte ” så länge du låter honom gå fram på det där viset till främmande hundar så borde han vara rädd, nästa gång kanske han inte bara blir bortskrämd utan till och med biten”.


Varvid matte tittade på mig som om jag nyss hade landat med ett tefat och var liten och grön med fem armar och två huvuden. Jag är övertygad om att hon inte förstod ett ord av vad jag sa…  

  


Salza är inte på något vis hundilsk, men hon tillåter inte att vem som helst när som helst tar sig rätten att nosa på henne. Hon är ju lärd att strunta i andra hundar, och det kanske inte alltid är så rätt, men det innebär också att hon är lärd att hon har rätt att få vara ifred för andra hundar.


Ska hon vid nåt sällsynt tillfälle hälsa på andra hundar då släpper jag henne, sedan jag först kollat av henne för att se om det är en hund hon accepterar. Ser hon inte ut som att hon tänker göra det, då blir det inget ”hälsande” av….


Men att en främmande hund bara så där kliver in i hennes lilla sfär och egenmäktigt tar sig rätten att invadera hennes plats, det köper inte liten Salza. Och det ska hon inte heller behöva tycker jag. Sådan herre sådan hund, ni vet….



Men den hunden, med den matten, löper ju risk att bli påhoppad av andra hundar så länge matte bara släpper efter på kopplet och låter hunden gå fram till andra hundar hur som helst. Och gissa vems fel det då blir om det händer nåt????  



Av tedsams - 13 februari 2013 09:58

...  men nu är jag jäkligt trött på den här snön. Det har kommit ytterligare en dryg dm snö i natt, och det snöar fortfarande. Och om man läser dagens tidning så förstår man också varför dt plötsligt är så dåligt plogat på alla vägar runt omkring här. 


En massa snöröjningsmaskiner har använts för att under en dryg vecka skotta ren en stor fotbollsplan inne i stan så att fotbollslagen ska ha någonstans att träna när deras ordinarie idrottshall är bokad för en mässa.  Jisses....   snacka om att idrotten går före allt annat. 


Det är så dåligt plogat och skrapat på gator och vägar i den här stan att det nästan inte går att ta sig fram på sina ställen. Bussarna ställdes in en dag i förra veckan för att det var alldeles för ojämt och gropigt på vägarna/gatorna. Och det är nästintill hopplöst att kunna parkera inne i city pga dålig snöröjning... för att inte tala om hur det är att vara gående inne i stan... livsfarligt. 


Men fotboll måste ju folk få spela.... så då lägger vi en massa tid och pengar och utrustning på det istället... bra tänkt där, kommunen!!    


Här i närområdet är det också urdåligt med snöröjningen sedan en tid tillbaka. Igår pulsade jag i snö på promenaden och idag pulsade jag i ännu mer snö....   och snöhögarna blir bara högre och högre.


På den här bilden ser man gaveln på ett trevåningshus...  


Och här segar doggsen sig upp mot toppen av ett annat snöberg....


Och gissa vem som blev Herre på täppan....  


Utanför vår lägenhet ser det ut så här på den ena sidan av huset....

   

Och på gaveln av vårt hus, där det bara är två våningar, är högen i höjd med hustaket...

 


Mycket tjat om snö idag... men jag är som sagt så jäkla trött på det här så ni kan inte ana.... mitt gnäll är bara en susning av hur det känns.  


Fast det kan ju bli lite roligt ibland också när man ska ta kort....


Har ni sett en tvåhövdad hund nån gång???     

   

Annars ser det mest ut så här på våra promenader.... en tålmodig Salza som väntar in sin linkande matte och en Ibsen som  lever i sin tikdoftande egna lilla värld.

   

Och igår sa dom på väderrapporten att "februari är ju alltid en snörik månad" och med det menade dom att vi kunde förvänta oss mer snö. Undrar varför man bor här egentligen?

   

            

     

Av tedsams - 12 februari 2013 10:42

I alla fall var det så på morgonpromenaden med doggsen. Dåligt plogade gångvägar och så ishalka under den nyfallna snön… jo, det snöar FORTFARANDE…! och jag hade missat att sätta på dubbarna på skorna.   


Jisses vilket äventyr…. Man tror ju inte att det ska vara ishalka när det har snöat i ett par-tre dagar, men det är blankis under den nyfallna snön på de allra flesta ställen. Och exakt var ser man ju inte pga snön som ligger ovanpå.


Och så glasögon i snöyran… ni som har glasögon vet hur det är. Dom blir blöta och man ser inget, eller också ser man något, men det är så förvrängt av vattnet som ligger på glasen så man kan inte se vad det egentligen är man ser.  


Har man dessutom, som jag, progressiva glas då blir det ändå roligare. När hundarna går lösa så håller dom sig ju en bit framför, och där vill jag ha dom så att jag ser vad dom gör och vad vi möter för nåt.  


Men när det då är halt och snöigt där jag ska sätta fötterna så måste jag ha lite koll på marken också, så då växlar jag med blicken mellan att se nära där fötterna ska sättas ner, och långt (inte så långt egentligen, men långt för glasögonen) bort där hundarna är. Och då använder jag ju glasögonen på två sätt, och då ska hjärnan hinna med att ideligen ställa om sig från närseende till långtseende, och så är det snö på glasen, och dessutom imma på insidan för det blir det när jag gått nån kilometer och fått upp ångan ordentligt.   


Snacka om äventyrliga utflykter…. Jag ser visserligen sämre än urdåligt om jag tar av mig glasögonen, men det vete sjuttan om det inte vore bättre i alla fall. Fast allra bäst vore ju linser förstås, men det har jag inte råd med numera…



Jaja, vi är hemma igen nu i alla fall. Vi tog promenaden som är nästan 5 km och hade sån tur att det nästan bara var vi som var ute i dom krokarna… eller också såg jag så dåligt att jag missade alla andra.  


Men nu känns det ganska så skönt att veta att doggsen har sprungit lösa i stort sett hela tiden och att dom fått en så pass hyfsad promenad att eftermiddagens runda kan få bli lite kortare istället. Det ska nämligen fortsätta att snöa här… ända till imorgon.  


Ni skulle bara veta så stora alla snöhögar är här nu… de når snart ända upp till himlen… en ny sorts ”Stairway to heaven” kanske.  

    

      

Av tedsams - 8 februari 2013 13:40

Det vet jag….     SM i rallylydnad kommer att utspela sig här nästa år, år 2014, samtidigt med Räddningshunds-SM. Och SM i lydnad och agility går av stapeln i Sollefteå lite tidigare på sommaren 2014. Det ska bli kul att få se de allra duktigaste hundarna utan att behöva åka 50 eller 75 eller 100 mil enkel väg och krångla med övernattning och såna saker.    

   

Och nej… om nu någon fick den vilda idén… vi satsar INTE på att vara med och tävla i rallyn. Salza och jag kommer aldrig att nå den nivån, och jag har inte mer lust att tävla SM i rally än i att tävla SM i lydnad, så det är inget vi strävar efter heller. Men det ska bli kul att se alla duktiga ekipage som är med…   

  

   

Men oavsett vilken gren vi pratar om inom hunderiet... jag blir alltid lite så där ”avslagen” varje gång jag inser att det spelar absolut ingen roll vad man sysslar med, så finns där alltid massor med folk med pekpinnar av olika slag.

   

Mina pekpinnar ägnar jag mest åt vardagslydnaden och ren uppfostran av hundar. När det gäller tävlingsträning då ligger jag väl ganska så lågt med mina pekpinnar, eller vad tycker ni? Tävlingsträning är ju lite ”grädde på moset”, vardagslydnad är ju tvunget för att hunden ska bli accepterad i vårt samhälle, av alla.


Men det retar mig när människor som verkligen inte har så våldsamt mycket att luta sig emot, kan och vet allting. Framför allt vet dom vad alla andra gör för fel….  

   

   

Det där med tävlingsträning är svårt det. Man måste ha rätt ”handlag” med hundar för att lyckas fullt ut, och man måste inte minst ha kunskap om hur hundar funkar och hur inlärning på hundar funkar. Man måste veta hur ett visst moment ska läras in och inte minst måste man veta hur momentet ska se ut när det är perfekt utfört.


Man måste känna till regler och allmänna bestämmelser, och man måste inte minst veta vad man själv vill åstadkomma med sin träning och tävling. Och så bör man kanske också ha lite insikt om sina egna brister och begränsningar…. och även hundens begränsningar.   


Och sist, men inte minst, så måste man också behärska sina tävlingsnerver när det verkligen gäller, och det är inte helt lätt.

   

Och när det då ploppar upp människor som snabbt skriver andra på näsan hur enkelt allting är om man bara gör allting på rätt sätt redan från början, då vill jag nästan spy.   De flesta av oss är ju inte så perfekta att vi funkar på det sättet, vi gör misstag och vi försöker rätta till det vi tycker är fel, men det är väl inte alltid vi lyckas med det även om vi i teorin vet exakt hur vi ska göra.  


Varken vi eller våra hundar är några maskiner, och i mina ögon är det ju det som är tjusningen med hundar och hundträning. Man kan aldrig riktigt säkert veta var man hamnar, trots de allra bästa intentioner från början.  


Jag vet att jag är stor i munnen och alltid vet bäst när det gäller vardagslydnad, men där tycker jag att man kan/ska kräva att ALLA hundägare verkligen ser till att ha koll på sin hund, och att dom lär den att uppföra sig på rätt sätt i alla de situationer man kan hamna i. Och just när det gäller vardagslydnad finns det inte så många alternativ, antingen lyder hunden eller också lyder den inte.

   

När det gäller tävlingslydnad däremot känner jag mig faktiskt ganska så ödmjuk… jodå, det är sant.  


Jag har visserligen min egen uppfattning om hur saker och ting ska läras in, och hur det ska se ut när det är färdigt, men jag har den allra största respekt för andras sätt att tänka och göra när det gäller just tävlingsträning. Gör de rätt så får de framgångar som de i så fall verkligen har förtjänat, och gör de fel så drabbar det bara dom själva genom uteblivna framgångar.


Så är det inte med vardagslydnad, där drabbar det även omgivningen när någon misslyckas med att få hyfs på sin hund.


Ja, nog om det nu då…. nu ska jag bylta på mig en massa kläder igen, det är dags för en promenad med doggsen. Den gångna natten var för bedrövlig rent ut sagt, det känns mer som att jag vill sova en stund istället för att promenera. Mitt knä hörde nog när doktorn sa att jag inte hade ont "på rätt sätt", för nu värker det våldsamt precis överallt i knät. Hoppas det blir lite bättre när jag börjar röra på mig..  och vi har faktiskt bara  –9 grader här nu, i morse var det –19… brrr.... så det är väl bara att tassa iväg ut förstår jag. 

    

     

    

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se