Träning på klubben igår kväll....

Gissa vem som var fullkomligt totalt galen och studsade fram jämfota istället för att gå? Vem var det som inte snurrade runt vid "snurr under gång" utan istället flög runt i ett enda språng utan att nudda marken? Och vem var det som från sittande framför gjorde ett enda skutt, fortfarande sittande, in till sidan? Och vem var det som nästan klättrade på sin matte vid fotgåendet, i sin iver att vara till lags? 

Ja, inte var det den galna 8-månadershunden inte, nej då, det var den stabila, lugna, sansade 7½-åringa Salza  

Men så småningom så hade hon i alla fall alla fyra tassarna i marken nån enda gång, och då provade vi på lite högerhandling också, och det verkar som att det faktiskt börjar ramla ner en polett där nu. Fast vi har ju inte provat alla skyltar i högerhandling förstås, bara de allra enklaste som att gå vid sidan, sitta och ligga rakt vid sidan, och gå in i sittande framför.... men nånstans måste man ju börja.  

Så här i efterhand kan jag ju gräma mig lite över att vi inte var flitigare förra vintern och i början av det här året så att vi kunde varit ut och tävlat i år, men strunt samma.... förhoppningsvis lever vi nästa vår också och då borde hon ju vara färdig för både ditten och datten.  Om inte hennes matte tappar motiviationen igen förstås... hon gör lätt det nu för tiden har jag märkt.   

Den andra galningen jag har satt bunden vid ett staket och underhöll hela församlingen med sin sång medan Salza och jag tränade.  Inte visste jag att han hade sån mäktig sångröst...     Men han får ju vänja sig vid att vänta på sin tur han också, likaväl som att Salza får göra det.  Fast vi hade tränat en stund innan, Jippie och jag, just för att han skulle vara lite trött i huvudet och ha lättare att finna sig i att stå bunden och vänta... men tji fick matte där....    

Men han är numera en hejare på att backa, stående framför matte, och igår lärde han sig att snurra också. Rallylydnadssnurra alltså... gå vid sidan och sedan snurra ut ifrån matte och sedan in till sidan snabbt igen.  Ja, det är inte helt klart som moment ännu förstås, men själva snurren lärde han sig blixtsnabbt.... och tänk.... jag var så förutseende så jag har tränat det både på vänster och på höger sida... till och med en gammal matte kan kanske lära sig nåt på gamla dar.  

Men gårdagskvällen på klubben var alltför rörig för Jippie. Han kan inte fokusera och koncentrera sig på det han ska göra när det finns folk och hundar överallt runt omkring. Det går naturligtvis att få honom att göra det jag vill ändå, men han gör det utan att veta vad han gör, och då är det ju ingen nytta med det. Nästa torsdag får han nog stanna hemma tror jag... 

Det där är ju alls inget konstigt för en 8 månaders hund som är mitt uppe i könsmognaden, det bevisar ju bara för matte att det är träning i lugn miljö som gäller tills vidare. Det är väldig skillnad på honom om man jämför när vi går kurs på klubben eller när vi är där på den öppna träningen. På kurskvällen är det bara vår kurs där och dom hundarna är han ju van vid nu. I går på den öppna träningen var det mycket folk och hundar där och då blev han alldeles snurrig i lilla skallen.   

Han blev 8 månader igår, Jippie, och han är som sagt mitt uppe i könsmognaden med allt vad det innebär. Och han har verkligen en maskulin könsprägel... ingen kan någonsin tvivla på att det är en hanhund dom ser när dom ser Jippie.  Men han kommer att bli en "tung" hund..... om ni förstår vad jag menar.  Han kommer att bli grov och lite satt tror jag, så det gäller att hålla koll på vikten så att han inte blir en fyrkantig låda. Han är ju oerhört matglad, och dessutom går det åt en hel del godis vid träningen.... men han är ju van att röra sig i skog och mark så han är trots sin tyngd smidig och snabb, och lär nog så förbli, han tränar ju hårt på det varje dag.   

Nu tänker jag inte så där allmänt, till vardags, utan jag tänker förstås hundträning. När jag hade min första cocker, Lurvas, så var han ju så otroligt lättlärd och lättjobbad och arbetsvillig och allt det där som en cocker ska vara, så jag körde på allt vad tygen höll. 

Och när han var 3 år så var han lydnadschampion... och det roliga tog slut. Jodå, vi tränade annat också, men det har väl alltid varit just lydnaden som legat mig varmast om hjärtat och när målet sedan var uppnått då försvann motivationen.   

Så när Samson sedan kom till oss, då tänkte jag lite annorlunda. Då upptäckte jag ju på det där med jaktträning också så då var det den biten som tog det mesta av tiden och tävlingslydnaden blev lite undanskuffad.

Teddy följde därpå, och med honom gjorde jag inte så våldsamt mycket alls. Han var med och tränade allting som vi andra tränade, men det blev nästan inget alls tävlat med honom. Det var först när jag flyttade norröver som jag dammade av tävlingslydnaden när det gällde honom.  Och då var han lite till åren och han började se dåligt så då funkade ju inte klass 3 med långa avstånd och rutan och sånt. 

Och sen när alla cockrarna var borta, då kom Salza. Och då var det där med att ta det lugnt och njuta på vägen bortglömt igen. Maken till lättlärd hund får man leta efter, och vem kan motstå sånt...?  Inte jag...   

När hon var 1½ år hade hon tagit LP1 och LP2 och var uppflyttad till lägre klass spår med kanonpoäng. Och när hon var knappt 3½ så var hon lydnadschampion....  samma misstag som med Lurvas alltså. 

Det är ju så jäkla roligt med lättlärda, arbetsvilliga hundar så det är lätt att glömma bort sig. Vid 10 månader ska dom vara tävlingsfärdiga, och sen ska man tävla 1 gång i varje klass så att man snabbt, snabbt kommer upp i eliten.... och sen då??? 

Ja satsar man på SM så är ju det nästa mål förstås, gör man inte  det så är det väl championatet som hägrar kanske.... men är man som jag inte så intresserad av SM, då finns det ju inte så mycket mer att kämpa för. 

Jag vill i och för sig ha en hund som har tävlingsvana och som verkligen kan de grundläggande momenten när vi kommer upp i eliten, men med Salza gick det ju fort i alla fall trots att vi tog oss tid att ta några titlar på vägen..  Eller....  fort och fort... det finns ju som sagt de som har en hund i eliten före 1 års ålder och som siktar mot stjärnorna, men de flesta av oss gör nog ändå inte det. 

Min motivation försvinner när vi nått vårt mål, så just därför borde jag lära mig att inte ha så bråttom dit. Det är ju faktiskt vägen dit som är roligast. Träning och träning och träning och så några tävlingar då och då för att checka av att allt funkar som det ska.   

Men jag kommer då och då på mig själv med att tänka att "Nej, Jippie kommer inte att vara tävlingsfärdig till våren" och så känner jag då lite press vid den tanken. Men varför skulle han vara tävlingsfärdig till våren då??

Jovisst, då är han ju över året gammal och "alla" andra med ungefär jämngamla hundar har säkert debuterat med bra resultat då... man ska ju ut på tävlingsplanen så fort hunden uppnått den tillåtna åldern. 

Men jag försöker nu hela tiden intala mig att ta det lugnt. Låt allting ta den tid det tar, och ha inte så jäkla bråttom.  Jippie är med all säkerhet den sista hund jag har som jag kan jobba med, och då gäller det ju att suga på godsakerna så länge som möjligt.   

Kruxet är förstås att jag tillhör de där som gillar att tävla....   men å andra sidan så tillhör jag definitivt inte dem som kan bli nöjda med ett antal nollor i protokollet och glädjer sig åt att hunden har kul på planen. 

Jag beundrar verkligen dom som kan tänka så, jag själv kan tyvärr inte det. Jag vill ha både lyckade moment och en hund som har kul om jag ska vara nöjd med mig själv och vår träning.

Men det är ju tur att vi alla är olika och har olika målsättningar med det vi gör. Spannet är stort... alltifrån dem som satsar på att komma till SM, kanske till och med med en hund som knappt är vuxen ännu, till dom som gång på gång nollar moment på tävlingar men ändå gläds åt att deras hund har kul på tävlingsplanen.

Fast jag ska försöka hjärntvätta mig själv till att ta det lugnt med träningen. Att inte tänka tävling i allt vi gör, utan nöja oss med att lära in vissa moment så bra det bara går....  sen får vi se vart det hela så småningom hamnar.

Fast det hade ju varit fasligt roligt och praktiskt och allt det där... att få delta på SM i rallylydnad nästa år, på hemmaplan.  Ja, inte med Jippie då, utan med Salza... men nu är det för sent. Om vi hade utnyttjat det här året till lite mer målmedveten träning och tävling så hade ju chansen funnits. Den skulle inte varit stor, men rent teoretiskt skulle den ha funnits i alla fall. Nu blir det inte så.... liiiite synd, främst för att det är på hemmaplan, men också för att SM i rally är det enda SM jag någonsin skulle kunna vara lockad av. 

Men nu ska jag sluta prata strunt och träna lite med Jippie-pojken. Han har blivit en hejare på att backa framför mig, så nu håller jag på och nöter in ett kommando där också. Sen tror jag att jag ska göra samma övningar med Salza, fast börja från början då, hon kan ju inte heller backa bort ifrån mig. 

Idag regnar det så dagens promenad blev lite kortare än vanligt, men istället på en plats där vi sällan går.  Jag och Jippie gick där för några veckor sedan, och då kollade han lite misstänksamt några bikupor som finns där. 

Och idag skulle vi passera där allihop...  trodde jag. Jippie skuttade på som vanligt, och Ibsen också, men Salza tvärnitade när vi var 25 m från bikuporna. 

Nej!!! sa hela hon, jag går INTE ditåt!! 

Kom nu Salza! sa jag, vi går häråt nu!

NEJ! sa Salza med hela kroppen och med en svans som hängde rakt ner. Jag går INTE dit! 

Ok då, sa jag.... stå där då, Vi går nu...

Och så gick vi andra och där stod hon med hängande svans och såg olycklig ut. När vi passerat bikuporna så kom hon. Men inte efter oss, utan hon tog en stooor vid sväng runt platsen där bikuporna fanns. 

Och då kom jag ihåg.... vi gick där en gång på sommaren för nåt år sedan, Salza och jag, och då fick hon en massa bi på sig. Jag visste inte om de där bikuporna då, utan vi gick intet ont anande rakt på dom. Jag tror inte att hon blev stucken, men dom fastnade i pälsen på henne och det var ett himla sjå att få bort dom fort och kvickt... och det mindes hon tydligen väldigt väl. 

När Jippie och jag gick där tidigare så smög han ju fram och nosade försiktigt på en av bikuporna, men han tassade snabbt därifrån. 

Jag tänkte inte så mycket på det då, men idag fick Ibsen syn på dom där konstiga lådorna mitt ute i skogen och tassade dit på snabba tassar. Men.... 1 meter därifrån tvärnitade han, svansen åkte ner och han stod och vädrade några sekunder, sedan drog han därifrån. 

Och Jippie gick inte heller fram till dom den här gången....  så inte vet jag om dom luktar märkligt, eller om de vintersovande bina låter på nåt vis...? Nån som vet?  Läskigt var det i alla fall, sa Ibsen....  och han har ju inga obehagliga minnen därifrån sedan tidigare. 

Men Salza mindes som sagt obehaget från förra gången och höll sig lååångt borta... tänk vilket minne dom ändå har när det vill sig. 

Ni vet, den där boken som "alla" pratar om och som "alla" tycker är så bra.....  jag håller på och läser den nu. Jag hittade den som e-bok, men jag har inte läst ut hela ännu. Jag måste erkänna att den är så grundlig, och går in på en massa detaljer, så den är svår att sträckläsa, och det kanske är meningen också.... att man ska läsa vissa utvalda delar utifrån vad man tänker träna.   

Men det är nog det som är bra med den boken tror jag, att den är så grundlig och går in i minsta detalj när det gäller hur man tränar olika saker. Jag tror knappast att det finns någon som läser boken som inte förstår exakt hur dom ska träna och vad författarna menar med olika saker, och det är ju bra. Det är ju bortkastat att läsa en bok om hundträning om det bara uppstår fler frågor efteråt än vad man hade innan... det finns ju faktiskt såna böcker också. 

Innehållet i sig är det inget fel på, inte av det jag läst hittills i alla fall, men det är å andra sidan inget nytt heller. Men nu är det ju så att det sällan finns nåt som är "nytt" inom hunderiet, det mesta är redan provat i något sammanhang, någon gång.

Men som sagt.... boken är väldigt instruktiv och grundligt skriven och enbart det gör väl att den är värd att läsa.... även om man inte hittar nåt direkt nytt så blir man ju påmind om en massa saker som kanske fallit i glömska.    

Igår hade jag planerat att träna här hemma med Jippie. Mycket klickerträning vilket innebär många godisbelöningar, men så hade den stackarn diarré igår och då kan man ju inte proppa i honom godis.   

Vi skulle ha tränat på "läxan" backa bort från matte, och vi skulle tränat på att ligga kvar, och vi skulle tränat på att ställa sig från liggande utan att kliva omkring hit och dit, och vi skulle tränat på att hålla en  apport stilla i munnen. 

Så såg gårdagens plan ut, och av den blev det absolut inget alls. Så typiskt när det nu för en gångs skull fanns en plan...   

Och idag på förmiddagen skulle vi åkt ut och tränat med Springerklubben på deras fria träning, men vi får avstå det eftersom jag inte vet varför han hade diarré. Han är bättre i magen idag, men vem vet om det kanske är nåt som smittar? Fast det tror jag inte, då hade väl de andra två fått det också kan jag tro... men man vet aldrig, de är kanske mer motståndskraftiga än Jippie är. Och det är ju inte så kul att i efterhand få höra att vi smittat ner någon annan....   

Men vi ska åka ut och träna själva idag i alla fall. Solen skiner här dag efter dag, och det är hög, kall, klar höstluft ute.... härligt höstväder. Det gäller att passa på för en morgon när vi vaknar är det väl snö utanför fönstren och sen blir det snabbt bara mer och mer av det där vita eländet. Då blir det svårare att träna ute i markerna.  Usch, bara tanken på en lång, snörik vinter är vidrig.   

Vi har en del att träna på när det gäller hanteringen av apporteringsföremål. Jag har struntat i att det har varit så himlans roligt, vilket har resulterat i att det har blivit alldeles för roligt. Ni vet hur det är med sånt där, först är det bara liiiite fel, sen står man plötsligt där med ett jättestort "problem" som man måste ta tag i. Tänk om man ändå var lite mer vaken för de där smådetaljerna som sedan plötsligt bara exploderar och måste åtgärdas.... 

Fast vissa saker ser jag faktiskt i tid, men tyvärr inte alla, och det kanske är mänskligt, inte vet jag. 

Fast Jippie är duktig när det gäller att apportera. Han har ett STORT föremålsintresse och han gillar att bära saker, så där har vi mycket serverat. Men han är precis som Salza var i den åldern, vill gärna hålla grejerna lite för sig själv en stund. Fast Salza var faktiskt värre, jisses så jag fick jobba med det när hon var ung. Den som idag ser henne spontanapportera allt hon kan hitta tror mig oftast inte, men så var det. 

Och det gör också att jag inte gör mig några som helst bekymmer för Jippies del. Fick jag ordning på Salza så ska vi nog fixa till det lilla "bekymret" med Jippie ganska så lätt.   

Men det finns en sak till som jag måste ta tag i.... idag. Ibland när dom får leta saker ute i buskarna så släpper jag iväg båda två samtidigt. Jag ska snart sluta med det, men det är lite bra för Jippies del att han får ta del av den mer erfarna Salzas sätt att jobba när det gäller sånt här. Han springer ju med henne när hon letar och lär sig förhoppningsvis något på det...   men...

Om Salza är den som först hittar en grej, då tar Jippie ifrån henne den. Hon tillåter tyvärr det, och det måste jag ta tag i nu. Han kommer visserligen till mig med den, men så får han ju ändå inte göra....    Det är jag som varit för slö för att ta tag i det där, men idag måste det ske. Jag lär inte behöva ingripa så värst många gånger, han är lättlärd killen, men det måste ju ändå göras. 

Hoppas solen skiner på er också idag!   

Ja dom är inte så väluppfostrade i precis alla lägen, mina hundar. Dom är våldsamt nyfikna och igår när vi snabbesökte det nya hunddagiset här i stan'n så fick dom följa med in och kika. Jag hade egentligen tänkt ta med enbart Jippie in, och tänkte låta Salza vänta i bilen den lilla stunden, men det dåliga samvete slog till med all sin kraft när jag öppnade grinden bak i bilen och hon naturligtvis också ville följa med. 

Och Salza bryr sig ju inte om folk och andra hundar, men hon är nyfiken till tusen och ska kika in i varenda vrå och vartenda skrymsle... och Jippie hakar förstås på. Och han har ju dessutom fullt upp med att kolla alla människor och inte minst de andra hundar som också var där och tittade sig omkring... jisses...

Jag fick ta unge herrn i nackskinnet två gånger eftersom han tyckte att han hade rätt att ta sig ton gentemot två andra hundar som kom inom räckhåll. Han har ju alltid haft dom där tendenserna... att han ska skälla och gapa på hundar han möter, framför allt när han går kopplad, men vi har jobbat med det och det har i stort sett varit borta. Men de senaste veckorna har det återvänt... har kanske med åldern att göra... inte vet jag. Tillåtet är det i alla fall inte, oavsett ålder.    

Idag blev vi avsläppta av husse en bit hemifrån när vi hade varit ute och gjort några ärenden, så det blev en promenad hemåt. Fast det blev en lång omväg förstås, men det var härligt väder ute.... solsken, lite väl blåsigt kanske, men kall härlig höstluft. 

Det låg lite, lite snö kvar från gårdagens snöande i skogen.....

Och så fann vi en grillplats... Salza älskar grillplatser för ibland kan man hitta nåt ätbart här. Och under det här gallret låg det en hel grillkorv... Salza krafsade och kämpade vilt för att komma åt den men det gick ju inte, och när inte ens hennes bedjande, smäktande ögon kunde förmå matte att lyfta på gallret då gav hon till slut upp och gick därifrån. 

Och vet ni vad det här är då????  Jaja, ni som bor här vet förstås.... 

Jo, det är ett konstverk, Bureplatsen.....  nedanstående är kopierat från Skulptörförbundets hemsida. 

"Norra stadsberget i Sundsvall är en naturpark med vandringsleder och hembygdsmuseum. Vid en plats hade man under 60 och 70-talet deponerat schaktavfall som gav ett stort sår i landskapet. Som alternativ till att återplantera eller försöka dölja denna skada utnyttjades förutsättningarna till att skapa något helt nytt. Här skapades en konstnärlig gestaltning. Genom att modellera den stora platsen/tippen och placera en flankerande bågformad mur skapades ett samlande rum. I rummets ände placerades en sluttande oval skiva.
Från denna kan det storslagna landskapet betraktas. Detta är ett landskapskonstverk (Landart)som både ger vandraren och större skådespel möjlighet till en stark upplevelse av det omgivande landskapet.
Vid invigningen framfördes en koreografi för 100 dansare och fackelbärare."

Fult säger jag, men visst stämmer det att man kan beundra utsikten därifrån. Men utsikten hade ju funnits i vilket fall...    

Och på vägen nerför berget så passerar man det här roliga trädet. Salza har poserat där en gång för några år sedan, och nu tyckte jag att det var Jippies tur att också agera fågelhund. 

Bilden är lite oskarp, men Jippie har ännu inte insett att man ska posera och stå stilla i evigheter så att matte kan ta många kort... han har ju kvicksilver i ådrorna och sekunden efter att det här kortet togs så stod han på marken igen.  

Salza ville också upp, men den här gången fick hon stanna på marken. 

Men så här såg det ut den gången hon klättrade upp.... på den här bilden är hon 4 år äldre än vad Jippie är idag. 

Det är ett fint området det där, ofta lite för välbesökt för min smak, men på vardagarna är det inte så farligt, och idag fick vi en lång härlig promenad hem. 

På kursen igår så tog verkligen Jippie ett stort steg framåt. Ni vet...  man försöker och försöker och försöker och det går inte, men så plötsligt så bara funkar det och så sitter det där.   

Så nu är han en hejare på att fånga godisar som jag slänger till honom, det har han inte fixat förut.     Ok då, det ingår inte i kursen, och det var inte det trixet han skulle lära sig, men det är praktiskt när dom kan fånga upp godiset i luften. 

Men det allra roligaste var hans min när han gjorde det... han öppnade munnen och slukade godiset i ett nafs, men tittade sig samtidigt omkring och såg ut som att "men vart tog det vägen????" 

När vi tränar på att han ska backa är det himla praktiskt om han kan fånga godiset i luften, då behöver han inte tappa fokus när han ska leta upp det på golvet/marken.    Och han är riktigt duktig på att backa nu, det är nog dags att sätta ett kommando på det nu tror jag. Men han har kommit till det där stadiet när han nästan samtidigt backar, sätter sig, lägger sig, räcker vacker tass osv för att få sin lilla godis.

Det är den biten jag inte är så förtjust i när det gäller klickerträning... att hunden självmant hinner göra så mycket medan den väntar på att få reda på vad den ska göra. Eller hur jag nu ska uttrycka det....

Men det kan ju bero på orutin från min sida, ovana vid att hantera sånt helt enkelt. Jag vill ha en hund som förstår vad den ska göra, men jag vill inte ha en hund med alltför mycket eget initiativ när det gäller den biten. Jag vill inte att hunden självmant gör det den tror att den ska göra.... 

Jag är väldigt förtjust i ordförståelse, att hunden lyssnar och förstår vad jag säger.... och sedan gör det jag säger.    Men det ena utesluter ju inte det andra förstås....  det finns ju olika sätt att nå dit man vill. 

I alla fall så hade Jippie en av sina vilda dagar igår, och när vi kom hem från kursen i går kväll så var han inte precis trött. Jisses vilken energi han har den killen....     Och jisses så mycket godis det går åt när man klickertränar, det gäller verkligen att ha små bitar och att dra ner på maten såna dagar då man tränar mycket. 

Men i övrigt så är det väl nästan så att Jippie inte kan betecknas som valp längre. till veckan är han 8 månader, han hanhundsmarkerar våldsamt ute, och han lyfter på benet när han kissar, inte alltid men ofta. Han har väl gått vidare från valpstadiet till unghundsstadiet nu kan jag tro.... 

Och då kan man ju sammanfatta hans valpperiod med att han har varit en väldigt behändig valp. Lyhörd och lättlärd, inga problem med rumsrenheten och inga sönderbitna saker här hemma. Inga problem med aptiten, om man inte räknar hans matgladhet som ett problem  , och han har hunnit skaffa sig en fantastiskt bra vardagslydnad trots sin ringa ålder. 

Och han har blivit både stor och stark....  minst lika stor som Salza och stark som en oxe. Hans vilda brottningsmatcher och springa-ikapp-lekar med Ibsen har nog gett honom både muskler och styrka, för att inte tala om kondition.  Så valptiden är nog som sagt förbi nu.... och det är ju på både gott och ont. 

Nu börjar det ju ställas krav på matte också...  en vild unghund mitt i könsmognaden är inte lika lätt att hantera som en vild valp   men han är som sagt både lyhörd och förig så vi ska nog fixa till det också. 

Jag kikar ju runt i diverse olika "hund-grupper" på FB då och då, och jag blir varje gång så förvånad över att okunskapen om hund är så stor även hos dem som faktiskt är hundägare.

Inte konstigt att det finns så många som har problem med sina hundar, dom har ju inte en aning om hur dom ska behandla/hantera en hund.   

Och det som är allra märkligast tycker jag är alla dessa människor som tränar för att tävla med sin hund, och som till och med anser sig tävlingsfärdiga, men ändå inte har en aning om vad som gäller när det är tävling. 

Dom kommer med frågor som inte någon borde behöva ställa om dom hade läst regelboken. Och ska man tävla så är man faktiskt skyldig att ha läst reglerna.... men å andra sidan måste man läsa reglerna för att se att där står att man måste läsa reglerna om man ska tävla...    

Fast det kanske är tur att inte alla människor är samma sorts kontrollfreak som jag...   men det måste kännas konstigt att kliva iväg ut på tävlingsplanen utan att veta riktigt vad som kommer att hända eller vad man får eller inte får göra.    

I alla fall så sov alla doggsen gott här i går eftermiddag efter vår "promenad". Det tar på lilla hjärnkontoret när dom får göra såna där övningar som vi höll på med igår. I all synnerhet Ibsen blir nästen helt utslagen av kraven på stadga och att vänta  på sin tur medan han ser de andra jobba. 

Men Jippie är fantastiskt duktig på den biten, stadgan alltså. När vi har varit ute och kommer tillbaka hem så sätter jag alla hundarna på verandan utanför ytterdörren. Dom har fortfarande kopplen på sig, men dom hänger löst, jag håller inte i dom. 

Sen kopplar jag loss Salza och ger henne husses kvällstidning, den får hon sedan springa in och lämna till honom. Under tiden sitter de andra två kvar på verandan med kommandot Stanna!

När Salza kommer tillbaka så kopplar jag loss Ibsen och han får springa in, och Jippie sitter kvar, utan några problem. Det enda jag gör är att, som påminnelse om-ut-i-fall-att, höja pekfingret åt honom när Ibsen drar iväg i racerfart in genom dörren.  

Sedan väntar vi en stund till och så tar jag bort Jippies koppel och så får han springa iväg in också... 

Det är lite orättvist, för Salza som har den bästa stadgan får springa först, men det beror på att hon ska leverera tidningen. Och Jippie som är yngst och spralligast, han får vänta längst, men han fixar det galant.   

Och Jippie är så jäkla lättlärd så de sista dagarna har han satt sig självmant när vi kommit upp på verandan, han vet vad som förväntas av honom.    

Något som jag däremot slarvat med är att använda visselpipan. Jag är dålig på det, har alltid varit och kommer säkert alltid att vara. Jag glömmer liksom att jag har den med, de få gånger jag verkligen har den med mig ut. 

Till och med på jaktproven tillsammans med Samson så glömde jag ofta bort pipan, gjorde som jag brukar, använde rösten och kroppsspråket istället. Och i såna sammanhang är det lite dumt....   

Kanske läge att leta fram visselpipan och träna lite sånt med Jippie. Han är som sagt så jäkla lättlärd så han lär suga åt sig det också i ett nafs. Fast... undrar var visselpipan är nånstans då? Har två stycken, en låg i bilen tidigare, men den har jag nog städat undan till nåt bra ställen som jag antagligen aldrig hittar igen... och den andra borde finnas här hemma nånstans... jaja... det blir till att leta. 

Jo, så här blir det....

Om jag ska nån mer hund nån gång så ska den inte gilla bollar, inte gilla pinnar, inte gilla dummiesar, inte gilla att springa i de tätaste snår den kan hitta, inte gilla att kampa så att min arm nästan lossnar, inte.....   osv. osv. 

Näe, jag skojar bara förstås, men jisses.... Jag tog med mig tre bollar ut idag när jag gick ut med hundarna,och det kan jag bara tala om att det ska man inte göra med de här tre hundarna om man inte själv har en mycket superhög stresströskel...  för hundarnas stresströskel i såna sammanhang är mycket låg, om inte rent av obefintlig i något fall.

Jag är naturligtvis oerhört glad o tacksam för Jippies och Salzas energi och arbetslust och stora föremålsintresse och kamplust och allt det där... men det är en lagom dos med en dos av det där... inte tre på samma gång.   Och egentligen är det ju så att Ibsen kan stå för dubbla doser av den där stressen när det är bollar inblandade, han går i taket totalt.

Men vet ni, jag känner mig som en sån där lejontämjare på cirkus eller nåt när vi håller på med att leta bollar. Jag har tummen i ögat på dom alla tre och jag får inte ens blinka så att jag riskerar att tappa fokus.

Salza har ju en kanonstadga, och hon sitter/ligger där jag säger åt henne, men hon ligger på helspänn och väntar ivrigt på att jag ska säga det magiska ordet "Salza", vilket i det här läget betyder att det är hennes tur att leta upp en boll. Och när det magiska ordet kommer då jäklar... då står blixten stilla. 

Och nu har jag kommit så långt med Ibsen att han också sitter/ligger och väntar på sin tur, men jisses så jag har jobbat med det. Och det behövs bara att jag drar efter andan för att säga hans namn så är han på G och tänker sticka iväg och leta.  Men om han förgår sig och sticker i förtid så kan jag numera stoppa honom och ta tillbaka honom... och det ska ni veta är en prestation av både Ibsen och mig med tanke på hur upptaggad han är. 

Och så Jippie då.... han har inga dåliga krav på sig den plutten. Fast han är inte så pluttig längre... han får också sitta stilla och vänta på sin tur, fast han är kopplad. Men idag behövde jag inte använda kopplet en enda gång, han satt kvar trots att de andra i tur och ordning drog förbi honom för att leta bollar. 

Och det tror jag är ganska så suveränt gjort av honom, han är inte 8 månader ännu och är lika galen i bollar som de andra två är. Och han hittade sedan sin boll varje gång, trots att det var snårigt och tätt i buskagen, han fick emellanåt kämpa ordentligt för att ta sig fram. 

Däremot så skulle jag nog inte kunna stoppa honom, så som jag kan med både Salza och Ibsen, om han skulle dra iväg utan kommando, det är ju därför jag har koppel på honom. Men idag behövdes det som sagt inte....

När Ibsen hittar en boll så drar han ju iväg med den, då får man ta till stränga rösten och kommendera loss, för han kommer inte och lämnar av den. Men han slöpper den i alla fall....

Salza kommer ju direkt tillbaka med bollen och vill byta mot en godis, och ser hon att det inte blir nån godis så drar hon några repor med bollen dinglande i munnen...  det gillar hon och det är fullt tillåtet för hennes del, hon kommer och lämnar av den direkt bara jag sträcker fram handen mot henne.  

Jippie kommer också tillbaka med bollen, nästan ända fram, sedan börja han steppar lite i en halvcirkel framför mig... och jag vägrar att kliva fram och försöka ta den ifrån honom, så när jag sedan säger åt honom att komma med den så gör han det, men det är inte så där översvallande roligt att lämna ifrån sig bollen. Idag kampade vi med den varje gång han kom med den och då blev det lite roligare, men nedrans så stark han är, han höll på att rycka av mig armen. 

Men innan hela den här cirkusen började så tränade jag lite med Jippie ensam. Fast ensam och ensam, Salza låg 5 meter bort och Ibsen satt bunden vid ett träd bredvid henne. Och Ibsen kan ju absolut inte vara tyst när det är nåt på gång så han hördes nog vida omkring, men vaddå? Lite störning är väl alltid nyttigt, eller...   

Jag satte Jippie framför mig, kopplad och med kommandot Stanna!, sedan kastade jag en boll några meter åt höger och sedan en annan boll några meter åt vänster.

Ujujuj, så svårt, tyckte Jippie. En boll klarade han av att sitta stilla för, men när jag kastade den andra, då blev det svårt. Men efter ett par gånger så fixade han det också. 

Och då visade jag honom att han skulle hämta den som jag hade kastat först... och det funkade kanonbra. Han hade inga problem med att släppa fokus på den andra bollen och ta den första. Och när han lämnat av den till mig och fått sin belöning så fick han sätta sig ner igen, och jag visade på den andra bollen och bad honom hämta den, och det gjorde han. 

Han är duktig, han som inte är så liten och pluttig längre...   Han undersöker löptikarnas kissfläcker lika noggrant som Ibsen och han lyfter på benet hälften av alla gånger han kissar... och han kissar ofta för nu har han börjat hanhundsskvätta på allvar.  Och han tar varje tillfälle i akt att rida på både Salza o Ibsen här  hemma...  och husse kommenterar nästan varje dag det faktum att Jippie blir yvigare och yvigare ute på promenaderna, att han vågar mer och mer... och så är det ju. Vi har kanske några jobbiga omställningsmånader framför oss nu, liten ska bli stor. 

Men precis när jag släppt hundarna lösa idag när vi gick vi ute på ett stort fält så trodde jag för ett ögonblick att jag såg dubbelt. Jag såg nämligen två riesen stående mitt emot varandra...   

Vi hade precis rundat en skogsdunge och från andra hållet kom det en tjej med en riesen, också lös. Denhunden och Ibsen stod plötsligt bara ett par meter i från varandra, Salza fanns kankse 10 m därifrån och Jippie nånstans där emellan. 

Tjoho... vad gör man?  Jo, man vänder och går därifrån och ropar på hundarna...  och alla tre kommer travande efter. inte galopperande, men travande. Ibsen går väl nästan baklänges förstås, men han går åt rätt håll i alla fall... Salza travar på snabbast, och Jippie skuttar lite fram och tillbaka men hamnar trots allt hela tiden lite närmare mig för varje skutt. 

Och när den andra hundens matte hunnit ikapp sin hund så kopplar hon den och när dom sedan passerar oss så sitter våra tre hundar lösa vid min sida. Jag måste ju säga att jag då och då blir imponerad av de där vilda hundarna vi har...     och ni vet, jag är inte så jäkla lätt att imponera på.