.... satte ett streck för våra planer idag. Jag tänkte åka och bad med hundarna idag igen, det är lika pottvarmt idag som tidigare dagar.    

Ta det lugnt med Ibsen så han inte blir halt igen, säger husse när vi ska åka.

Jaha…!!??? Ta det lugnt med Ibsen… tänk om Ibsen kunde ta det lugnt med Ibsen. Hur jag ska kunna ta det lugnt med Ibsen vete sjuttan, hans vildhet och hans flängande fixar han alldeles själv.

OK… vi kom fram till vårt badställe, och Ibsen fick hämta en pinne ute på djupt vatten några gånger, sedan fick han till sin förtvivlan roa sig i strandkanten medan Salza hämtade sin dummy ute på djupt vatten.

Och när han stressat upp sig tillräckligt pga detta, tog vi en promenad istället. Och då for de naturligtvis som galningar i buskagen, men hur ska man kunna lugna ner sånt? Då är det ju koppelpromenader som gäller i så fall….

Jag såg i alla fall ett buskage med hallon som jag blev lite lockad av, så vi gick tillbaka till bilen och hämtade en skål att plocka i, och så satte vi igång och plockade, Salza och jag.  Ibsen gillar ju inte bär så han röjde på egen hand i buskarna runt omkring.

Och rätt som det är så ser jag båda hundarna ligga på marken och skrubba sig på ryggen allt dom orkar. Salza till och med gned nosen i gruset….  

,

Men det spelar ingen roll tänkte jag för mig själv dom ska ju få bada en gång till sedan.

Och så tänkte jag i några sekunder till, och insåg att det där var nog inte så normalt trots allt. Ibsen kan göra så där ibland, slänga sig på rygg i gräset, men Salza gör det nästan aldrig. Och hon brukar absolut inte gnugga nosen i gruset…..    

Och mycket riktigt, lite längre in i buskarna hittade jag ett jordgetingbo med en massa surrande getingar….

Inte vet jag om hundarna blev stuckna, jag har ännu inte hittat nåt som tyder på det… men det gjorde i alla fall att jag inte vågade stanna kvar för ett bad till, utan vi drog hemåt med en gång.

Gissa om hundarna var besvikna när jag sa till dom att hoppa in i bilen.  Dom hade nog gärna badat en lång stund till…. och jag hade gärna stannat en stund till jag också… men så blev det nu inte.   

Men visst borde dom svullna upp ganska så fort, hundarna alltså, om dom blivit stuckna?? Lilla Teddy blev getingstucken när han bara var 10 veckor och hans nos svullnade snabbt upp till en fotboll, men annars har jag aldrig haft nån hund som blivit just getingstucken.  Ormbitna har dom lyckats bli, men getingar har dom klarat sig ifrån.  Hoppas att dom klarade sig idag också…    

Men det är ingen jättebra dag idag tror jag…. 

Främst de där getingarna då som förstörde vår baddag, och så hade jag kameran med för en gångs skull och då tog batterierna slut förstås. Men jag hade varit förutseende och tagit med extrabatterier….  som visade sig vara oladdade när jag satte i dom.    

Och sen stannade jag till vid affären för att köpa tidning och vaniljsås (till rabarberpajen), gissa vad jag glömde?? Jo, vaniljsåsen…

Och de där stackars hallonen som jag hann plocka innan getingarna dök upp, de ställde jag på biltaket när jag kom hem… och glömde dom där, så jag fick gå en extra vända bort till parkeringen för att hämta dom.

Och dagen började inte heller så bra. I morse, innan det blev alltför varmt, hade jag storstädning i en blomrabatt. Massor av jox som skulle bort, massor av stora rabarberblad och ogräs av alla de sorter och så jord från en stor blomkruka… allt det där hällde jag i skottkärran och skulle köra bort det. När jag skulle svänga ut genom grinden med skottkärran så välte jag den och alltihop ramlade ut på gångvägen utanför……. det var kul…    

Kanske att jag inte ska göra nåt mer idag…. det verkar på nåt vis inte vara min dag idag…

Fast jag fann mig i alla fall, trots att det fortfarande är lite struligt med den nya mobilen, och trasslade upp den för att ta kort på våra badkompisar som plötsligt dök upp. Fast dom hann en bit innan jag var överens med mobilen   

Det ska bli spännande att se vad som kan jäklas mer idag nu då....  kanske läge att dra nåt gammal över sig och inte dyka upp förrän imorgon igen.      

Vid flera tillfällen de senaste dagarna har vi mött samma hundar när vi varit ute. En rottweilerhane med sin husse, en amstaff med sin husse och nån sorts staff-blandning med sin husse.

Ja, dom har förstås inte gått tillsammans utan jag har mött dom på olika ställen, eller i något fall så har vi gått ikapp dom.

Och det är inga problem med de där mötena alls. Som jag sagt tidigare så har de allra flesta här i området hyfs på sina hundar. Rottishanens husse är trevlig, han byter alltid några ord när vi passerar varandra, och hans hund tassar på så snällt vid hans sida i löst hängande koppel. Och jag har aldrig sett att han rycker eller korrigerar sin hund, utan hunden går så fint vid sidan ändå.

Likaså staffblandningens husse… han gör heller inget, bara passerar oss utan att bry sig om sin hund, och den hunden går också fint i kopplet vid husses sida.

Och så har vi amstaffens husse då. Han går alltid och pratar i telefonen, i alla fall har han alltid gjort det varje gång jag sett dom ute. Och idag gick han före oss en lång, lång bit, och han babblade i telefonen hela tiden. Och hans hund var ju naturligtvis lite nyfiken på oss som gick bakom så då och då vände han sig om för att kika på oss… och jisses… att han har nån hals kvar vid det här laget tycker jag är konstigt.   

Varje gång hunden råkade vrida på huvudet för att titta på oss, så ryckte husse till i kopplet så att hunden nästan lättade från marken.

Och missförstå mig inte nu… jag skulle också rycka i kopplet om nån av mina hundar försökte kika bakåt alltför mycket om det gick en hund där. Men jag skulle inte rycka så fruktansvärt våldsamt, i deras fall skulle det räcka om jag bara rasslade med kopplet, så skulle dom ta det som en korrigering. 

Och efter att ha sett den där amstaffen ett antal gånger nu så är jag övertygad om att hans husse skulle kunna göra likadant.  Han har en hund som är alldeles tillräckligt kuvad, han behöver inte rycka nåt i den inte.

Det är lustigt det där… men man kan se hurdant förhållandet mellan hund och förare är bara genom att titta på dem när de promenerar.

Rottisen och hans husse utstrålar harmoni och samarbete. En lugn avslappnad hund som strosar på vid husses sida. Han kikar nyfiket på mina hundar, men bryr sig inte.

Staffblandningen och hans husse uppför sig nästan likadant, men inte riktigt lika avspänt.  Och dessutom ger dom inte uttryck av att vara en enhet (låter luddigt, men nån kanske förstår vad jag menar), dom går bredvid varandra, men inte riktigt tillsammans ändå.

Amstaffen och hans husse däremot, dom har noll gemenskap. De är ute för att hunden ska få kissa och bajsa, sedan släpas han hem igen. För det är det intrycket dom ger…. husse är ute och släpar omkring på sin hund, och båda verkar härtill nödd och tvungen.   För hunden verkar inte alls tycka att det är varken intressant eller roligt att gå där med sin husse… han finner sig… i alla fall är det intrycket han ger när man ser honom. Och husse går alltid mitt på gångbanan, vilket inte ger hunden minsta chans att nosa i kanterna…… och det är ju där alla färska nyheter i hundvärlden finns.

Ja, olika falla ödets lotter även i hundvärlden. Men vissa hundar har det nog inte så bra även om dom är väluppfostrade.  

Men det där med att uppträda som en enhet, det kan man i vissa sällsynta fall se i tävlingssammanhang också.  Och det är lika bra att jag säger att jag då syftar på lydnadstävlingar i första hand, för det är ju trots allt där jag har mitt hjärta….

Men visst har väl även ni nån sällsynt gång upplevt att det går ett ekipage på tävlingsplanen där allt verkar stämma. Hunden och föraren verkar vara en enda enhet, och allt löper smidigt och snyggt.

Och då menar jag inte att det alltid är den hunden som får högst poäng.  Den högsta poängen kanske går till en hund som naturligtvis också går bra, men som mer är av det där robotliknande slaget. En hund som är drillad att göra momenten kanonbra, men som egentligen inte samarbetar med sin förare, utan mer bara utför dennes order.

Ja… det låter luddigt, men jag hoppas att nån av er förstår vad jag menar….

Själv har jag en enda gång upplevt det där optimala samarbetet med Salza på tävlingsplanen. Och jag minns inte nu om det var den gången vi nådde högst poäng heller… men jag minns mycket tydligt känslan.

Salza är alltid samarbetsvillig och mån om att vara till lags, men på en tävlingsplan är det inte alltid så enkelt att få till det i just den sekund då det krävs.

Men som sagt… en enda gång har jag upplevt det där att Salza var helt totalt fokuserad på mig och det vi skulle göra.  Inte att hon hade en bra kontakt, för det är ett inlärt beteende, det kan man få vilken hund som helst att ha….. utan att hon helt frivilligt och med stor glädje helt och hållet gav mig sin hela totala uppmärksamhet och samtidigt verkade tycka att det var det allra roligaste i hela världen att jobba ihop med mig.

Det var en otrolig känsla……  

Och nån enstaka gång då och då kan man se såna ekipage på tävlingsplanen, men det är sällsynt.  Det behöver inte vara de där duktiga som gör nästan full pott poängmässigt sett, utan de som kanske lyckas mindre bra med något moment, men de har den där innerliga kommunikationen och det tysta samförståndet….. det är härligt att se…..   

Men det är ju önsketävlingen det… jag hoppas fortfarande att jag kan få uppleva den där känslan igen nån gång.

Sen finns det ju såna där tävlingar också som är rena arbetssegrar. Tävlingar där inget funkar. Där man känner att hunden och jag är på varsin planet, och där man måste ta ett rejält tag om situationen för att klara upp det hela.

Jag är faktiskt lite stolt över vår tävling i Bollnäs. Det var på den tävlingen vi tog vårt tredje 1:a pris och därmed lydnadschampionatet… men, men….

Lång väg att åka men vaddå?? Vi hade två enkla 1:a pris i bagaget och championatet hade vi som i en liten ask… trodde jag. Och fick uppleva att Salza och jag hade noll kommunikation, hon var som sagt på en helt annan planet än jag.

Efter momentet fritt följ vaknade jag upp och insåg att vi var på väg käpprätt åt skogen.… och resten var vad jag kallar en ren arbetsseger. Där gällde det att ta tag i både egna nerver och Salzas bristande fokusering… men det gick.  

Och jag är som sagt lite stolt över det…. men det är nog trots allt den där andra tävlingen jag berättade om, som jag uppskattar allra mest i vår korta tävlingskarriär.

Idag hade vi besök av lilla Rudolf igen… blandrasvalpen som bor granne med oss. Och han fick tassa in i vår lägenhet och hämta ett märgben som han hittade på golvet nånstans, och han fick bära omkring på Salzas Vovve (mjukisdjuret), och han var till och med uppe i min säng utan att hundarna sa nåt om det.

Och han fick igång Salza att leka jaga en stund. Gräsplätten som dom hade till sitt förfogande är ju inte stor, men dom busade på så gott det gick….

Det är så himla skönt att se att det funkar så himla normalt och bra.

Igår var vi ute och badade igen, men idag blev det en kort rastningsrunda bara. Eller… mina korta rastningsrundor är säkert längre än många andras vaniga rundor, men för vår del var den kort. Men det får bli så idag… det är pressande bastuvarmt, och jag misstänker att inte hundarna heller njuter speciellt av en promenad på asfalten i den här värmen.

Hoppas ni får en fortsatt härlig helg…..    

En sån gjorde jag igår efter det att jag varit i skogen och plockat lite blåbär. Hundarna och jag drog till skogs redan på morgonen, tänkte vi skulle slippa den värsta värmen då, men det var megavarmt i alla fall.

Men det finns egentligen inga blåbär i skogarna här. Inte många i alla fall. Där vi gick i går är det helt rent på blåbär, utom på ett enda ställe, där är det mycket bär, och stora bär. Fast det är ett litet område, kanske 30x30 meter eller nåt sånt… sedan är det som sagt tomt på bär. Märkligt…. Ja, inte att det är dåligt med bär, utan att det finns bär bara just på det stället.

Men pajen blev smaskigt god i alla fall….     

Och hundarna blev trötta… vi var ute i drygt två timmar i värmen, och sedan var dom väldigt nöjda med att ligga i skuggan hemma på uteplatsen.  Det känns ganska skönt när man ser trötta och nöjda hundar tycker jag…

Men den där skillnaden mellan Salza och Ibsen, den märks väldigt väl när man gör sånt där… plockar bär alltså.

Salza knatar omkring och käkar bär, nosar lite här och där, gräver lite i mossan och ligger då och då och gnager på en pinne.

Ibsen han sitter och stirrar förebrående på mig, hela tiden, och så gnäller han…. Kom nu! Vi går!! Det här är tråkigt!!! säger han mycket tydligt.

Då är det tur att jag kan stänga öronen och strunta i hans gnällande, annars skulle hela nöjet med skogstrippen vara förstört.

Men jag har kollat lite efter hallon också. Roligare att plocka hallon än blåbär…  Men på alla de ställen där det brukar finnas gott om hallon är det nästan inga alls i år.  De få som finns är ju inte mogna ännu, men det kommer inte att bli några att plocka…. synd.    

Jo då, man kan köpa bär, jag vet…  Och egentligen gillar jag inte att plocka bär, men några liter kan vara kul, och så är det ganska så gott att äta också.

Men idag blir det ingen skogspromenad, idag tror jag att hundarna ska få bada igen. Det är nästan det enda sättet att ge dom lite motion nu när det är så varmt.  Men jag saknar min lilla Fabian…  hoppas han har det bra där i sin ensamhet i bilverkstan.

Och hoppas att ni alla har en fin helg framför er….   

Ja, jag gillar deckare, eller kriminalromaner eller vad dom kallas. Det finns ju lite olika inriktningar inom den genren, och jag gillar det mesta.  Gärna blodigt och våldsamt, men lättläst….    

Tycker det är lite kul när författarna rotar runt i brottslingarnas psyke och  försöker förklara varför deras brottsling gör som den gör. Men det måste hända lite också, inte bara en massa bladder och funderingar.    

Och nu har jag läst en bok, och kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar den eller ej. Jag var nyfiken på slutet, och då var den kanske bra. Och jag kunde inte räkna ut vem som var boven i dramat heller, och det är ju kul. Ofta kan man göra det tycker jag, och det förtar lite av det som är spännande.

Men jag fick mardrömmar av den här boken. Jag läste första halvan igår kväll och i natt hade jag mardrömmar, på ungefär samma tema som morden i boken.

Och det tror jag beror på enbart en enda sak, det förekom en hel del knivskärning i den där boken. Inte bara mord med hjälp av en kniv, utan tortyr där mördaren skär och skär och skär i sina offer.  Och så var det förstås en del andra vidrigheter också…. det ska det ju vara i såna böcker.

Men är det nåt som jag tycker är vidrigt fruktansvärt skrämmande så är det knivar.   

Inte vanliga köksknivar till vardags (som väl är), utan mer tanken på att nån ska stå framför mig med en skarpslipad kniv och hota att skära i mig… strimla mig eller rita på mig med en knivspets… eller nåt sånt. Det går garanterat att skrämma ihjäl mig på det viset… genom att hota mig med en kniv.

Och i den där boken förekom det som sagt sånt….. så det drömde jag i natt. Hoppas drömmarna uteblir i natt, nu när boken är utläst.

Förutom att jag läst ut boken så har jag varit lite flitig idag. Veckans goda gärning är genomförd, och jag har klippt en del av Ibsen. 

Ja, han blev bara färdig till ungefär en fjärdedel. Jag trodde min gamla klippmaskin skulle fixa det, men det gjorde den inte. Ibsens päls är inte lång, men den är tät… som den värsta tjocka matta.

Så nu är en ny klippmaskin beställd. Det kan i och för sig vara på tiden, den jag har är säkert 25 år gammal, men den har tjänat mig troget ända tills Ibsens päls dök upp. Men det är lite skillnad på hans päls och på en spanielpäls. Dessutom klipper jag ju inte hela Salza så som jag gör med Ibsen.  Tror inte hon skulle bli så fin då….

När jag hade cockrarna så klippte jag ofta ner dom ganska så rejält. Det var mer praktiskt så eftersom precis allt fastnade i deras pälsar. Fast Samson slapp det, hans päls var kanonbra. Även om vi varit ute i skogen i timmar och han var full av pinnar och barr och allt möjligt skräp så var det på något mystiskt vis nästan borta när vi kom hem. Det låg kvar i bilen….  Han drog bort en del, men det verkade nästan som att det ramlade av honom av sig självt.

Sån päls hade däremot INTE Lurvas och Teddy kan jag säga…..    

Men jag vill inte klippa alltför mycket på Salza. Jag tycker att hon är så fin när hon har lite lagom päls kvar. Jag gillar verkligen inte pälsmonster, tycker inte alls att det är kul med pälsvård, men nåt sånt monster kommer hon aldrig att bli.

Hon har alltid haft ganska lite päls, och det gillar jag. Efter kastreringen blev det lite mer av den där pälsen, och det är lite mer jobb med den, men å andra sidan så är hon kanonfin nu tycker jag. Alldeles lagom mycket päls.....  så jag bara kammar, jämnar till och klipper ur lite… sen är hon så fin så.

Och idag fick hundarna äntligen bada igen.  Det har varit megavarmt här, och jag lånade Kurts bil och drog iväg så att hundarna fick bada i älven. Och gissa om dom njöt….   

Dom slängde sig ur bilen och direkt ner i vattnet, och var mycket besvikna när vi så småningom skulle åka hem igen. Och jag förstår dom… det är väldigt mycket trevligare ute i buskagen än på de varma asfaltvägarna här i området.

I morgon tänkte jag dra till skogs med doggsen… det gäller att passa på innan helgen. När den kommer är det risk för att man blir nertrampad ute i buskarna. Hoppas bra att det inte blir alltför varmt… 

Någon som har ett IQ på 181 (och detta dessutom på en dålig dag) måste väl anses vara ganska så smart antar jag.    

Mensas medlemmar har alla ett IQ över 130, och dom påstår att endast 2% av befolkningen har det, så 181 måste väl anses som både högt och ovanligt.

Om man då som författare skriver en bok där en av figurerna har ett IQ på 181 (en dålig dag dessutom) och om man  sedan i boken försöker redogöra för hur denna person tänker och resonerar…..  Har man då inte gripits av nån form av hybris? 

En vanlig normalbegåvad människa (vilket jag antar att författaren är) som helt plötsligt gör anspråk på att kunna tänka och klura och planera så som någon som har ett IQ på 181 gör….      

Fast boken kanske bara är till för att förlöjliga folk som har ett högt IQ… inte vet jag.  Författaren har i alla fall förmodligen inte ett IQ på 181….  

Förresten… ett bra sätt att antingen känna sig våldsamt smart, eller kanske våldsamt dum, är att testa Mensas IQ-test…  Jag kan avslöja att jag kom inte upp i varken 181 eller 130…    

Idag regnar det, vräker ner kan man säga. Den sista tiden har det inte varit nån trevlig sommar. Antingen bastuvarmt och fuktigt så att varken folk eller fä orkar röra på sig, eller också regn.  Och då har det inte varit nåt sånt där skönt, strilande sommarregn precis, nej mera åt skyfallshållet.    

Men det är ju en jäkla tur att jag alltid har nåt att klaga på i alla fall… 

Men jag har gjort en massa nyttigheter redan idag, och nu funderar jag på om jag antingen ska göra fler nyttigheter eller om jag ska sysselsätta Salza en stund. Hon sover visserligen just nu, men hon behöver nog lite hjärngympa tror jag.

Fast jag kan ju förstås slå på stort och göra både tråkiga nyttigheter och roliga nyttigheter (dom roliga är att sysselsätta Salza).    

Hoppas ni fått en bra start på veckan…    

Ja, dagen började med en nästan-katastrof, men vi hejdade den. Det var löpbandet som helt plötsligt bara surrade lite halvmatt och inte ville fungera.  Men med lite lock och pock och några snälla ord så fick vi igång det igen, vi får väl se hur länge det funkar.    

Med tanke på allt annat som jäklas så vore det ju inte så konstigt om även löpbandet fick för sig att bråka med oss. Just nu är det inga större problem att klara sig utan det, men till vintern är det himla bra att ha.

Jag kom förresten på en sak till som jag borde ha skrivit om i gårdagens blogg. Och det är det där med förberedelser inför tävlingen.

Om man gör som jag beskrev i den där fiktiva träningsbloggen igår (går en promenad för att få bort lite spring i benen på hunden och sedan fikar med kompisarna innan träningen) då ska man kanske också försöka göra så när man ska tävla.

Komma i god tid på tävlingsdagen, gå en promenad, låta hunden sitta ensam i bilen en stund o.s.v Vad man väljer att göra spelar ju ingen roll, men meningen är ju att det ska förbereda hunden på det bästa sättet.

Och då måste man klura ut vd bästa sättet för just min hund är.  Det som passar kompisens hund kanske inte passar min, och så ska man tänka sig ordentligt för av andra skäl också tycker jag.

Hur mycket ritualer och vanor ska man vänja hunden vid? Kan man verkligen vara säker på att man sedan kan leva upp till de förberedelserna på kommande tävlingar sedan?    

För min del har jag hela tiden jobbat för att Salza inte ska behöva några speciella förberedelser.  Den dagen vi ska tävla är ändå så annorlunda mot de dagar vi tränar, så det har hon räknat ut själv… att det är tävling just den dagen alltså.

Och tävlar man bruks så ska man ju också tänka på att det allra vanligaste är att man gör specialen innan lydnaden. Alltså ska man ha tränat på att köra lydnaden med en hund som har gått ett långt skogsspår innan… eller sprungit en jobbig sökruta… eller kutat en lång rapportsträcka i full fart.  

Fast… rätt som det är så kommer man till en tävling där man kör lydnaden först, medan andra grupper är ute i skogen.  Det är lite det jag menar med att det kan vara vanskligt att vänja hunden vid att saker och ting ska göras på ett visst sätt, vilket det antingen gäller träning eller tävling. 

Variera er så mycket som möjligt, då låser sig inte hunden i vissa rutiner.  Och ni slipper få panik den gången ni inte kan/hinner göra de förberedelser ni vant er vid….  

Ja, det var det om det det….

Idag spöregnar det här. Och igår var vi ute och åkte i Kurts bil, och där ligger mitt paraply kvar.  Så som regnet vräker ner så kommer jag att bli sjöblöt när jag ska hämta det… klantigt.  

I alla fall så var vi in till centrum igår.  Sundsvalls centrum alltså…  Och där finns en massa drakar. Konstverk kan man väl kalla dem… de är kanske en meter höga, mycket färgglada och ser ut som sagornas drakar och är ganska så roliga. De sponsras av företag och föreningar och sånt, och varje drake visar upp just det företagets eller föreningens verksamhet.

Sotarna hade en drake som såg ut som en skorsten t.ex.  Där kunde små barn kliva in i skorstenen via en liten trappa, och ett godsföretag hade en drake med en kärra bakom. Där kan barnen sitta i kärran och låsas köra draken. Ja, det finns mängder av olika idéer och dom flesta är ganska så kul….

Jag tänkte fota hundarna vid en del av de där drakarna, men det var så många barn  vid varje drake så det gick inte.  Men jag lyckades med ett par i alla fall….

En veterinärklinik här i stan....

Stans största tidning....

Och det här är inga drakar, men dom är söta ändå... alla fyra      

Fast idag skulle man ju kunna åka in och fota vid varenda drake förstås… i det här regnet lär det inte vara så många som vill leka med dom. Fast jag vill inte heller…

Jag hoppas det har regnat över tills vi ska ut, doggsen och jag. Det är illa nog att behöva vara ute och gå i regnet, när man sedan kommer hem så ska man, förutom sig själv, torka våta hundar också….  tur att vi bara har två nu för tiden.

Hoppas solen skiner hos er, och att ni får en trevlig söndag! 

Idag ska vi ut och träna! Och eftersom vi ska tävla appellen snart så ska jag träna de momenten.

Vi åker till klubben där vi ska tävla så blir det en ordentlig förberedelse för tävlingen. Men innan vi börjar så ska vi gå en rejäl promenad så att han får springa av sig lite energi, då går det bättre med lydnaden sedan.

Och sen, innan vi börjar, så tar jag en liten fika och pratar lite skit med de andra som är där, då får han hämta andan efter promenaden. Men sen kör vi….

Linförighet först då… det kan han bra. Han tränger lite i vänstersvängen, och i högersvängarna blir han lite yvig, men annars går det bra. Några sneda sättanden förstås, men så gör han ju alltid…. och ibland släpper han kontakten för att kika på nåt vid sidan av planen, men på det stora hela brukar det gå ganska så bra.

Och sen har vi framförgåendet. Det har vi ju inte lärt in helt och hållet, men med lite tur så får han i alla fall betyg på det momentet. Han går ut lite dåligt, jag får säga till honom ett par gånger, och sen vid halten så vänder han sig om emot mig, men så gör han ju alltid. Med lite tur så kan vi som sagt få betyg på det momentet…..

Sen är det platsläggande under gång.  Det kan han… fast ibland lyssnar han inte riktigt och ställer sig istället. Men han kan det momentet…

Inkallningen gör han suveränt bra. Han sätter sig visserligen lite snett när han kommer in, men annars är det bra.

Och apporteringen tycker han är kanonkul! Ja, han slarvar lite vid upptaget, men det gör inget, han tycker ju att det är så himla kul. Och så tuggar han lite på vägen in, men det gör ju nästan alla så det bryr jag mig inte om. Ibland släpper han apporten innan jag hinner ta den, men oftast så funkar det bra.

Sen är det bara hoppet kvar, och det kan han också.  Han sätter sig lite väl nära hoppet ibland, men han fixar återhoppet i alla fall så då gör det inget.  Ibland tar han ju i hindret lite eftersom han får så dåligt avstamp när han sitter för nära, men det blir ju i alla fall en 8:a i betyg då.

Ja, han kan det här nu… så nu kör vi programmet rakt igenom. Och kanske kan nån kommendera oss också så blir det så likt tävling som möjligt.  Och så ska jag belöna honom ordentligt så att han minns hur kul det var här,  sedan när vi kommer hit och ska tävla.

Nej, det är inte vi som ska ut och träna....    

Men hur många känner inte igen det här då??  Men även om ni själva inte gör så här (vilket jag hoppas att ni inte gör) så finns det mängder av folk som påstår att dom tränar när dom agerar så här.

Och exakt VAD är det dom tränar då tro?? Det enda som händer är att hunden ännu en gång utför momenten med de små fel och brister som finns.  Man befäster alltså, genom att belöna det utförandet, att momenten ska göras på det här viset.

HUR ska hunden veta att det inte är exakt så bra som matte egentligen önskar att det vore? Om man inte korrigerar och visar hur man vill ha det, då tror ju hunden att det den gör är bra. Får den dessutom belöning för det, då är det ju jackpot.

Det kvittar om man gör ett moment tusen gånger, det förändras inte till det bättre bara för det. Vill man förändra nåt i utförandet måste man plocka ut just den biten, och sedan visa hunden exakt hur man vill att den ska utföra det.  

Det är bara naivt att tro att bara för att man upprepar ett moment tillräckligt många gånger så blir det bättre utfört. Hur skulle det kunna bli det??

Däremot ska man ju naturligtvis befästa ett bra utförande genom att gång på gång låta hunden utföra momentet, och belöna rejält när den gör det den ska. Men då ska man först ha fått till det exakt så som man vill att hunden ska utföra det…  annars befäster man bara fel utförande.

Ok… många är ju nöjda med att bli uppflyttade från appellen, även om poängen inte är så bra. Och man kan bli uppflyttad från den klassen med ett par nollor i protokollet, det är inga problem. Man kan nolla både framförgåendet och platsläggandet under gång (vilket antagligen är de moment som vanligtvis nollas), och ha lite halvtaskiga betyg på resten… men uppflyttad blir man ändå.

Man kan missa totalt 96 poäng (!) och ändå bli uppflyttad…. och då behöver man ju inte vara så noga. 

Och det är en väldigt märklig inställning tycker jag.    

Ja, inte för den som inte tänker tävla högre upp i klasserna, då är det ju tillräckligt bara att "snubbla" över uppflyttningsstrecket. Men har man minsta lilla ambition att tävla i nån annan klass också, då borde man tänka om.

Fast… å andra sidan… tänker man inte tävla nåt mer så vore det väl kul att i alla fall kunna visa upp att man i alla fall i den här klassen gjorde bra ifrån sig och hade en ordentligt genomarbetad hund som visste vad den skulle göra…. eller??

Snubblar man över uppflyttningsstrecket så kan man ju sedan lätt ge det intrycket att hunden inte räcker till för att tävla i de högre klasserna. Fast egentligen är det ju i så fall föraren som inte räcker till… men så tänker folk sällan.

Och har man brådis och slarvar med inlärningen för att snabbt kunna tävla appellen, då får man ju sota för det i de högre klasserna sedan. Man blir inte framgångsrik i nån klass om man inte lagt grunderna ordentligt.

Och varför tillåta slarv och ett mindre bra utförande i appellen, för att sedan få börja om och försöka rätta till de fel och brister som man under en tid har belönat hunden för att göra?

Näe…. tänk igenom ordentligt hur ni vill att de olika momenten ska se ut i färdigt skick, innan ni börjar träna, och jobba sedan utefter det.

Det är precis lika enkelt att lära hunden att sitta rakt vid sidan, som att lära den att det är tillåtet att sitta snett.

Ja, det var ett simpelt exempel, jag erkänner det… men å andra sidan så är det oerhört vanligt att folk får nerdrag för sneda sättanden.  Och om man till att börja med belönar och godkänner sneda sättanden, hur ska man sedan få hunden att begripa att den helt plötsligt måste sitta på ett annat sätt för att den ska få sin belöning?

Det är inte ovanligt att man i såna fall får en hund som först sätter sig snett, och sedan självmant rätar till sig. Men det hjälper ju inte…

Det är klart att allting går att ändra på, men det är lite ojuste mot hunden tycker jag. Först lär man den hur den ska göra för att få sin belöning, sedan ändrar man plötsligt reglerna för vad som gäller…. snacka om förvirring.  Då, om någon gång, är det lätt att hunden tappar motivationen för att jobba…

Och vad var det som orsakade den här långa utläggningen nu då?? Jo, ett telefonsamtal där någon berättade om ett träningspass inför en appelltävling.

Några som ska tävla om ett par veckor, och som inbillade sig att de tränade när de helt enkelt körde igenom hela programmet, utan att korrigera och förändra sånt som inte var helt bra.

Det enda de åstadkom med det, var att befästa ett utförande som de egentligen inte var helt nöjda med.

Men… som vanligt är det väl så att var och en blir salig på sin tro… och så ska det ju vara.  Jag tycker att mitt sätt är bra, men andra tycker att deras sätt är det bästa… och det är väl helt OK.

Fast… ibland kan man ju tycka.. upp till bevis då.  Och där är det väl inte alla som förmår övertyga om att deras metoder är de rätta. Salza gjorde 306 p i appellen…  av 320 möjliga.    

Men så trevligt… en släng av den gamla skrytbloggen helt plötsligt. Ja, om vi inte har några nya meriter att skryta med så får vi plocka fram de gamla… de står sig faktiskt bra än i dag tycker jag.

Idag blir det återigen en sån där dag då man inte vet om det ska börja regna eller ej. Lite mulet och grått, men klibbigt varmt. 

Jag tog cykeln inför eftermiddagspromenaden igår, men det var varmt åt hundarna. Det var mulet, så jag tänkte att det nog inte var så varmt, men det var det.

Cykeln är ju lite roligare än apostlahästarna när man, som jag, tröttnat på att kliva omkring i närområdet hela tiden. Man hinner lite längre på samma tid, och man kan få lite omväxling, men i den här värmen är det nog inte snällt mot hundarna.  Vi får nog hålla oss till apostlahästarna idag igen… 

Förresten.... den där lik-frysen som jag städade ur i förrgår, den luktar ännu. Ha ni nåt bra tips på vad jag ska göra med den?

Jag ska tvätta den en gång till nu, i massor av ättika, men hjälper inte det heller så vet jag inte…. kanske ni vet??

Hoppas att ni har en fin lördag framför er….   och ska ni träna hund så tänkt till innan ni tränar.   

Och med det menar jag att jag sitter här och knattrar och skriver långa inlägg, för att sedan upptäcka att datorn plötsligt hänger sig och sedan är alltihop borta.    Jag vet inte vart felet ligger, i min dator eller hos Bloggplatsen.  

Jag borde väl göra som jag gjorde när jag använde mig av telefonen för att lägga upp inlägg...  skriva i Word och sedan bara kopiera in det i bloggen. Men det är ju lite krångligt... eller... egentligen inte, men det känns lite omväg i alla fall.

Men det är ju en ännu större omväg att få skriva om alltihop. Fast det gör jag aldrig... jag skriver aldrig samma sak igen, det som är borta är borta.

  
Idag har vi i alla fall.... återigen... känning av växthuseffekten här. Det är alltså varmt och fuktigt som i ett växthus, äckligt med andra ord. Vi hinner inte ens utanför gården, innan hundarnas tungor hänger som långa slipsar på dom.   

Det har regnat lite idag, men det kyler inte av precis, det blir bara ännu fuktigare i luften… blääh.

I min ideala värld är det vinter i 1 månad, vår i 4 månader, sommar i 3 månader och sedan höst i 4 månader.  Jag är en vår- och höstmänniska, men en liten övervikt åt hösten. Jag älskar såna där höstdagar med klarblå himmel, då luften är hög och lite kylig…  det är det bästa väder som finns.  Fy farao för pressande värme eller isande vinterkyla.  

Både hundarna och jag skulle uppskatta en tur till nåt av våra badvatten nu, men har man ingen bil så är det inte genomförbart. Det är jäkligt långt om man ska gå….   

Även om vi bor i ett bra område med tanke på hundpromenader, så tror jag att jag snart spyr av leda över att alltid behöva gå på samma ställen och aldrig komma ifrån området.    
    
   
Nåt positivt är i alla fall att jag har kommit på varför jag ”knäpper bort” alla som ringer till min nya mobil.  Det tar ett tag att lära sig hur såna där mackapärer funkar. Handboken ligger ju på nätet och det är många, många sidor att läsa.  Och har man, som jag ofta har, mobilen i fickan, då  är det tydligen superlätt att fixa till en upptaget-ton i örat på den som ringer. Men nu vet jag i alla fall vad det beror på, så nu ska jag vara lite mer vaksam på vad jag gör.  
   
   
Det är tydligen fredag idag igen.. veckorna går himlans fort... så jag får önska er alla en trevlig helg! Med precis sånt väder som just ni vill ha, och med många roliga aktiviteter!