...... när jag ser hur vårdslöst folk köper och säljer hundar.    Nej, jag syftar inte på uppfödarna som naturligtvis är de som säljer allra flest hundar, men det är ju deras uppgift så att säga.    

Jag tänker på alla dessa "hundkunniga" människor som köper en hund, upptäcker att hunden inte var vad de hoppades, säljer den (eller i värsta fall avlivar den) och glatt köper en ny.

Så småningom lever inte heller den nya hundan upp till förväntningarna som ställs på den, och så säljer man den också, för att sedan snabbt köpa ytterligare en ny hund.

Vad är det för människor som beter sig på det viset???

Jo, det är tyvärr de där typerna som så ofta säger sig vara kunniga hundmänniskor, såna som gärna vill tala om för oss andra hur vi ska hantera våra hundar.

Och naturligtvis är dom också såna typer som vill vara framgångsrika med sina hundar, skörda utmärkelser och beundran i stora lass.

Men i mina ögon är en kunnig hundmänniska någon som ser vad dom har för hund, och som jobbar därefter och anpassar träning och träningsmetoder till att passa just den hunden.

En skicklig hundförare kan åstadkomma i stort sett vad som helst med en hund, nå alla möjliga framgångar (om det nu är det man vill) utan att behöva byta hund stup i kvarten.

För mig är det oerhört avslöjande när jag hör att den eller den helt plötsligt har "bytt hund". Dom sjunker långt ner under mina skolsulor i aktning, och dessutom avslöjar dom sig samtidigt som ganska så värdelösa hundtränare.

Jodå, det kan finnas godtagbara skäl till att man "byter hund", men dom är jäklar i min själ inte många.

Om man däremot har en hund som med tiden visar att den nått sin yttersta gräns och inte har så mycket mer att ge när det gäller träning och tävling, och man därför så småningom köper ytterligare en hund, det är en helt annan sak det. 

Då har den första hunden gjort sitt som tävlingshund, och som förare kanske man vill fortsätta träna och tävla, och då är det ju ett fiffigt alternativ att utöka flocken med en hund till.  Naturligtvis under förutsättning att den första hunden inte sätts åt sidan allt för mycket, utan får fortsätta att vara en uppskattad familjemedlem och kompis. 

Men att man byter hund bara för att man inte snabbt nog når de strålande höjder man siktat på tävlingsmässigt, det är helt förkastligt tycker jag.

Ok... men man kan ju faktiskt få en hund som man inte trivs med säger kanske någon då.  En hund som "inte passar mig".   

Det kan man inte alls det....  man "får" ingen hund, men väljer själv och köper själv sin hund. Det är ingen som slänger en hund efter mig om jag inte vill ha den.

Och när jag ska köpa en hund, då är det min förbaskade plikt att välja uppfödare och föräldradjur så omsorgsfullt att jag inte köper "fel" hund.... som jag sedan ett och ett halvt år senare tröttnar på och slänger bort.

OBS! nu att jag pratar om aktiva hundmänniskor som är engagerade i hundklubbar och som tränar och tävlar med sina hundar.  Människor som borde kunna och veta en hel del om hundar, och som följdaktligen borde kunna välja "rätt" valp, från rätt valpkull och från rätt uppfödare, allt utifrån sina egna lysande framtidsplaner.

Men det är väl kanske så att kunskaperna hos dessa människor inte räcker till för att välja ut den valp som är just den rätta för dom. Dom kanske glänser för uppfödaren och skryter om hur duktiga och framgångsrika dom är, och då får uppfödaren en skev bild av dom, och rekommenderar kanske fel valp till dom.

Eller också överskattar dom sin förmåga, och köper en hund som kommer att kräva en mycket duktigare hundförare än vad som själva är. Så småningom skyller dom uteblivna framgångar på hunden, och slänger iväg den till nån annan och köper själva en ny hund.

Är såna här människor helt känslokalla? Hur kan dom ha en hund ett eller två år och sedan bara göra sig av med den? Bara för att den inte blev så framgångsrik som dom hade hoppats...

Och då vet vi ju ändå att många hundar som omplaceras ofta blir "vandringshundar"  som får byta ägare gång på gång under sitt korta liv. 

Jodå, många hundar som omplaceras får det bra.... som väl är. Men det finns mängder av exempel på hundar som omplaceras... och omplaceras... och omplaceras.... 

Och då kan man ju också fråga sig hur man kan ta emot en omplacering, och sedan inte ha tänkt igenom det bättre än att man efter ett tag omplacerar hunden ännu en gång... fy för såna mäniskor.

Det kan faktikt hända saker som gör att man inte kan ha hunden kvar säger nån nu... och det är klart att det kan det, man kan inte styra allt som händer i ens liv.

Men mitt liv har inte varit nån rak autostrada på något vis, men inte fasiken har jag nån enda gång tänkt på att göra mig av med mina hundar. Dom tillhör ju familjen....  och finns bara viljan så kan man få det mest att funka, även om det kräver en hel del jobb och ansträngning.

Och det lustiga är att det ofta är samma männsikor som ideligen "råkar" få "fel" hund.

Precis på samma sätt som att det märkligt nog också är samma människor som alltid "råkar" få aggressiva hundar.

Jaja, det är en annan historia det....   men det där med folk som byter hundar som vi andra byter kläder... det tycker jag är såååååå dålig stil. Och ännu mer deprimerande är det att dom oftast är engagerade i verksamheter där de ska vara förebilder och goda exempel när det gäller god hundhållning.

Fast det är liiite synd om dom också. Eftersom dom antagligen aldrig kommer att bli nöjda med den hund dom har, så får dom heller aldrig uppleva charmen med att ha en kär gammal trotjänare i huset. En gammal grå förståndig hund som kan sin husse/matte utan och innan, och som man har en gemenskap med som är alldeles unik.

Den upplevelsen blir dom snuvade på...  och det är rätt åt dom...    

.... har jag inte, trots att det är nästan nollgradigt ute och lite solsken.  Men jag har ändå på nåt vis tänkt Vår idag, för jag såg en annons i dagens tidning och stack iväg och köpte mig ett par skor till kanonpris.

Inga tjocka vinterkängor utan vanliga joggingskor, eller hikingskor som dom väl egentligen hette.  Så nu är vi redo för hiking...  bara snön försvinner    

Om nu nån av er trodde att jag köpt helt vanliga skor, såna där som normala mäniskor har på fötterna, så misstog ni er.  Här är det antingen kängor eller joggingskor som gäller....  trist, men så är det.    Jag har faktiskt andra skor också... nånstans... men det är inte så ofta jag använder dom.

Det är med det som med kläder... vem behöver nåt annat än "hundkläder"?    

För att återgå till mina nya skor...  som jag inte kan inviga ännu på ett tag.... så är det ett par Timberland-skor. Jag har haft tur med det märket tidigare, så jag hoppas att dom här blir lika bra.

Mina fötter är kräsna, jag har jättesvårt att hitta bra skor som jag kan kliva omkring i när jag tränar hund. Det kan ju bli ganska så många timmar ibland, och det kan vara blött och lerigt ute, så jag vill gärna ha skor med sånt där Gore-Tex-membran i också, och det var det i dom här.    

Jaja, vi får väl se när snön börjat försvinna (OM den försvvinner nån gång), då visar det sig om de där skorna är vad jag hoppas. 

Det blev en lång utläggning om nåt så tråkigt som skor    men så är det i den här bloggen... en massa struntprat.

Nu ska jag gå ut med doggsen i alla fall. Det har blivit lite dåligt med det på det sista, tyvärr ganska så korta promenader mot vad vi brukar ta, men min rygg håller sakta och mycket omsorgsfullt på att ta död på mig.   

Får väl se om vi orkar en lite längre bit idag, vore skönt nu när det inte är så kallt ute. Fast det är väl fler än jag som tänker så förstås... jaja, vi får se, ryggen får väl som vanligt bestämma hur långt vi ska gå.... tråkigt.

Som vanligt var morgonens promenad svinkall, -23 grader, men solen sken från en klarblå himmel och konstigt nog så har varken jag heller hundarna så himla ont av kylan, så vi drog iväg på en hyfsad promenad trots att det bet lite i kinderna (ja, i mina kinder då förstås   ).

Trots att det är så himla deprimerande med all denna snö, så är det ju vackert att se på, inte ens jag kan förneka det...    

Här nere bland husen bor vi.....

Men trots att det (tror jag   ) är ett av Sundsvalls största bostadsområden, så kan man ibland tro att man är ute på landet trots att man traskar omkring på de där fint plogade gångvägarna.  

Gården och fälten som syns på bilden (jaja, fälten finns under all snö förstås   ) ligger nästan granne med huset där vi bor.  Vi passerar där var och varannan dag och det är trevligt med lite "icke-stads-känsla" på promenaderna...   

Från det ena till det andra....  har ni läst Salzas blogg så vet ni att vi utökat hennes "hämta-saker", som hon kan namnet på, med en zzzebra.

Så nu håller vi på och lär in det namnet också, och Salza är lättlärd.. (haha, det har ni aldrig hört förr, va?)  Hon kan redan välja rätt mellan vovven och zzzebran, men det är egentligen inte just det med att lära sig namnet på en sak som är det svåra för Salza.

Det svåra för henne är att hon är så himla apportglad att hon gärna tar antingen första bästa, eller också...  allra helst... alltihop på en gång.  Fast hon har förstås ett par favoritgrejor, och vovven är en av dom, så hon är lite duktig    när hon klarar av att välja zzzebran trots att vovven ligger och väntar alldeles bredvid.

Och så är det ju det där med godis då.... är godiset väldigt gott, då funkar inte hjärnan på Salza. Kycklinghjärtan t.ex .. det kan jag inte använda i såna här sammanhang. Hon blir helt fixerad vid godiset och gör allt hon kan på en och samma gång, och hugger första bästa grej som finns närmast henne,  bara för att få en godisbit.   

Fast jag använder det för att befästa namnet på en ny sak, då funkar det... men inte när vi sedan kommer till den där valsituationen.   

Det där med att kliva upp med framtassarna på en grej (i vårt fall syltkastrullen   ) och sedan gå runt med bakbenen medan framtassarna är kvar på kastrullen, det funkar hyfsat nu.  Fast hon kan inte gå hela varvet runt utan hjälp ännu. Men om jag rör mig bara lite åt det håll hon ska gå, så tassar hon på bra, så snart funkar det nog utan min hjälp också.    

Men vi tränar det lite för sällan tyvärr.... glömmer liksom bort den där syltkastrullen ibland.   

Nej, nu ska vi ägna lite tid åt vovven och zzzebran igen. Går det bra så ska vi lägga till "mattes sko" idag också... och sen ska vi se på Cesar och därefter på Skid-VM... jisses... det blir plötsligt fulltecknat några timmar framöver.    

Nej, efter lördagens upplevelse kan jag ju konstatera att Salza ska hållas långt ifrån alla katter.

Jag fattar inte varifrån den där kattmani kommer.. eller... det gör jag väl kanske...    

Där vi bodde tidigare hade vi en granne som hade katt. Denna katt var ofta inne på vår tomt och jagade fåglar i buskarna.

När hundrana sen kom ut på tomten, och rusade mot katten i full fart, då slank hon bara under nätstaketet in till sin egen tomt, och sen så stannade hon på andra sidan och ägnade sig åt att reta hundarna.

Hon la sig på marken och rullade runt, sträckte på sig eller satt och tvättade sig... och sen så spatserade hon sakta längs staketet med svansen i vädret, och på  vår sida av staketet stod det tre hundar och stirrade på henne.

Fast... Salza var alltid den som gick därifrån först, verkade faktiskt strunta i katten så fort den slutade springa... men så var det nog inte.

Med facit i hand så skulle väl inte hundarna fått jaga katten förstås, men vi hade en stor tomt och det var omöjligt att veta om katten fanns inne i några buskage nånstans.

I alla fall så har jag ju alltid trott att det är själva jakten som lockar Salza..... men, men...    

I lördags fick vi lite akut ta hand om en katt som skulle fraktas från punkt A till punkt B.  I bilen märktes ju inget, Salza satt på sin plats bak och katten satt i en bur i bilen.

När vi sedan skulle lämna av katten så fick hundarna följa med in... i koppel.  Jag satte buren på golvet och sa till Salza att låta bli katten, och det gjorde hon... till att börja med.

Men katten gillade inte heller Salza, så när hon kikat på Salza en stund så började han låta lite "morrigt".

Yes!!!  sa Salza och blixtsnabbt anföll hon buren.... varvid katten lika blixtsnabbt anföll från sitt håll.

Salza tog ett jätteskutt tillbaka och såg lite betänksam ut. Men katten var skitförbannad och fortsatte att slå på buren med framtassarna samtidigt som han lät som ett litet lejon.   

Precis när jag skulle böja mig ner och flytta undan buren, så anföll Salza igen. Kanske min rörelse ner mot buren var det som utlöste det, inte vet jag.

I alla fall så anföll hon buren, med uppdragna läppar och hela garnityret synligt.

Som väl är fick jag tag på henne i nackskinnet precis innan hon nådde buren, men nedrans så förbannad hon var.    

Men när jag hade sagt henne vad jag hade på hjärtat i det ögonblicket, då valde hon att lägga sig med rumpan vänd mot kattburen och vägrade sen att titta på katten... så nåt förstånd har hon ju i alla fall.

Men nedrans... här gäller det att se till att hon inte kommer i närheten av nån katt, det förstår jag ju. Hon riskerar ju annars att själv bli illa tilltygad, och dessutom vore det ju synd om nån stackars katt som inte förmår sätta henne på plats skulle bli ihjälskrämd.

Synd att vi inte hade nån bekant med en hundvan katt när hon var liten, då kunde hon fått vänja sig vid katter.  Nu lär det nog vara för sent verkar det som...  hon går inte av för hackor när hon blir arg, den där Salzan.    

Jaja, det var lördagens bekymmer det.. idag står det säkert andra bekymmer och väntar.   

Men idag var jag morgonpigg, slog upp korpgluggarna före fem i morse, och hade tvättat klart i tvättstugan strax efter klockan åtta. Bra att tvättstugan finns i ett eget hus så att man kan göra så utan att störa nån.   

Hoppas ni får en bra måndag!!

Bilderna är tagna med mobilen, kvalité därefter, men det syns i alla fall att det är mycket snö... om nu någon trodde att jag överdriver    

Det här är en liten gata där man inte tagit bort plogvallarna de senaste veckorna.... men för några veckor sedan var snön bortkörd och det var i stort sett tomt där snövallarna ligger nu.

Vi passerade en kvartersgård i ett närliggande område.....   snö upp till fönstret.

Och det som syns här på bilden är vad som idag är synligt av två fotbollsmål som står mitt på en fotbollsplan. Inte ens hälften av dom är ovanför snön.... 

Och så bilden där man ser att Salza med nöd och näppe når över snökanten med nosen, när hon står på bakbenen.....

Hon gjorde ett antal försök att ta sig upp, och lyckades till slut. Vilket hon antagligen snabbt ångrade, eftersom jag fick dra henne upp ur snön och ner på vägen igen.

Ibland håller plogvallarna att gå på, och då är doggsen snabbt där och undersöker spännande dofter.

Klart, slut!    

... och det var inte så svårt att hitta det offret.  När vi flyttade hit i september så funkade inte ventilationen i vårt badrum, och det gör den fortfarande inte.  Och detta trots diverse telefonsamtal, och klantiga hantverkare som bytte grannens felfria fläktmotor istället för vår trasiga, den där enda gången dom var här och gjorde nåt.    Efter det har vi inte varken sett eller hört nåt från dom....

Så nu har jag lättat på trycket och avreagerat mig. Inte på den stackars människan som sitter och tar emot felanmälningar utan till rätt person. Och vem rätt person är, det lärde jag mig snabbt när jag jobbade som IT-ansvarig en gång i tiden. 

Lika bra att gå direkt på högsta hönset, alla underchefter bara skyller på nån annan och så fortsätter ärendet att cirkulera utan att nåt blir gjort.

Fast som vanligt så försökte denna "rätta" person att ursäkta sig med att det inte riktigt var hans bord. Om hans chefer och andra anställda inte sköter sitt jobb, vems bord är det då???   

Det går liksom inte att avfärda mig med sånt. I det här fallet har den som har hand om det inte gjort det han ska... det kan minsta barn konstatera.  Och nån uppföljning av oavslutade ärenden finns tydligen inte på det företaget heller. Vem fasiken kan ha ärenden liggandes från september till slutet av februari utan att nån ansvarig reagerar??

Ja, vädret är väl inte det bästa för sånt nu förstås... kraxade han fram nånstans i vår diskussion. Herregud, visserligen är vintern lång, men inte började den i september inte... inte ens här.

Kan man gå upp på taket och skotta bort snö så kan man väl gå upp på taket och byta en fläktmotor också...  eller...??

Jaja, ska bli kul att se vad som händer, om något alls händer. Misstänker att det är läge för ett telefonsamtal till nästa vecka...

Så nu har jag lyckats skaffa mig ett rykte som en satkärring där också då, men det må vara hänt bara nåt händer.   

Satkärring eller ej, så måste jag tacka   för uppmuntrande tillrop efter gårdagens blogginlägg.  Kommentarer i bloggen, mail och till och med telefonsamtal....  så himla gulligt att ni orkar bry er.   

Ni vet, när man skriver och berättar om saker och ting så är det lätt att överdriva lite för att historien ska bli lite bättre... men jag lovar...  gårdagens inlägg var inte alls överdrivet.

Jag känner mig faktiskt helt under isen och tycker att livet är skittråkigt just nu. Och det beror på det där jäkla vädret... som inte går att påverka.   

Och så har jag ju lärt mig att sånt man inte kan påverka, det ska man försöka bortse från..... eller, ännu hellre, vända till något positivt. Men det är ju det jag har gjort hela långa vintern ända fram till nu... och nu orkar jag inte längre.

Jag vill inte ens längre.... jag har gett upp. Det är ju löjligt att försöka hjärnvätta sig själv till att tycka att det är fint eller trevligt med nåt som man egentligen avskyr. 

Det enda positiva skulle ju kunna vara att man slipper lortiga hundtassar, men det slipper man på sommaren och våren och hösten också... bara det inte regnar.  Och regnar det så kan man ta en handduk och torka dom där lortiga tassarna, så är det problemet ur världen....   nej, det finns verkligen inget positivt med att ha vinter och en meter snö i nästan ett halvår.   

Så nu ska jag gå och dra nåt gammalt över mig igen....  

Och det som gör det så jäkla deprimerande är att jag inte kan göra någonting åt det. Det är den här jäkla vintern som tar knäcken på mig, och sånt kan man ju inte påverka.

Nu har det snöat i tre dygn... igen... och nu ser vi snart inte ut genom fönstren ens.  Jodå, jag vet... det är lika för alla här i trakterna, men antagligen mår väl inte alla lika dåligt av det som vad jag gör. Eller också håller dom käft om det...  eller också så trivs dom rent av, det finns säkert såna märkliga typer också

Men nu är det ju så att jag är en gnällkärring, och det här är stundtals en gnällblogg av stora mått, så nu gnäller jag. 

Det är så jäkla deppigt med det här vädret och den här årstiden...  Men det är väl så, att vet man om att man är deprimerad så är man väl egentligen inte deprimerad... på riktigt...    så jag är väl inte direkt deprimerad kanske, men jäkligt deppad ändå.    

Jag känner mig instängd och handlingsförlamad och oföretagsam och framför allt uttråkad... insnöad med andra ord.   

Folk som deppar ihop när det blir höst och mörkt på kvällarna begriper jag mig inte alls på. Det ger ett visst lugn med de där mörka kvällarna tycker jag...

Vår-depressioner har jag kanske lite lättare att förstå... jag gillar inte när det är ljust när jag ska gå och lägga mig. Ljusa vårkvällar förpliktigar på nåt vis, jag har svårt att komma till ro på våren... till skillnad från de där mörka höstkvällarna som i mitt fall ger lite ro i själen. 

Jag är en utpräglad höstmänniska... det finns väl inte mycket som är ljuvligare än en promenad ute i naturen när luften är hög och klar och lite kylslagen, och höstfärgerna börjar komma.    

Nu är det bara vitt, vitt, vitt överallt. Ska det fortsätta så här, så dröjer det inte länge förrän till och med träden är översnöade. Åker man inte skidor så finns det inget att göra utomhus    och det är utomhus jag vill kunna vara. 

Det är ingen idé att försöka ta sig nånstans heller. Oplogat och svårt att ta sig fram överallt...  och det är väl inte så konstigt, när allting snöar igen så fort dom plogat. Två steg framåt och ett bakåt om man går, och kör man bil så gäller det att hålla tungan rätt i munnen... halt är ju bara förnamnet just nu.

Näe... kan ingen göra någonting åt det här??  Jag vill att det ska sluta NU!!

Eller är det syndafloden i norrlandstappning som drabbat oss kanske? Vi ska inte svepas iväg med en flodvåg utan dränkas i snö och frysa ihjäl... jaja, outgrundliga äro Herrans vägar, sägs det ju.    

Jag vill i vilket fall inte vara med längre....     

... och med antalet besökare i bloggen. Jag vet att jag skrivit om det här förut, men i den här bloggen har vi inga som helst dubier mot att upprepa oss.    

Vi har ju långt ifrån lika många besökare nu som i den förra bloggen, och det beror väl antagligen på att jag inte tycker så mycket längre kanske, inte vet jag. Men det syns en tydlig ökning av antalet besökare så fort rubriken är lite... sisådär.

Rubriken "Salza har skämt ut sig idag... igen!" innebar till exempel många fler besökare än de flesta andra dagar.  Spännande att få veta hur hon skämt ut sig antagligen....      Och det är väl inte så konstigt att rubriken drar läsare... det är väl det som är meningen med en rubrik antar jag, att fånga upp någons intresse så att man vill läsa vidare.    

Mer konstigt är det att så fort jag "tycker till" om något, då ökar också antalet läsare just den dagen, och det även om rubriken inte ger någon som helst ledtråd till nåt sådant.

Hur vet ni läsare att ni ska kika in här just den dagen???? Att det i just det inlägget "tycks till" lite extra??

Näe, det är ingen slump... jag har kikat på det här länge nu, och funderat på hur det kommer sig. Och jag har ju bloggat sedan 2006, med några korta uppehåll, så jag har lite att jämföra med.   

Ja, missförstå mig inte nu... alla läsare är mycket välkomna, oavsett anledningen till att man läser bloggen.    Men det vore kul att veta hur den där djungeltelegrafen funkar när det gäller bloggar, det är säkert likadant på många håll.    

Det var det om det det.....

Nu ska jag tycka till om en sak i alla fall.    

Vi har en granne (en av de där roliga, ni vet    ) en bit bort ifrån oss, som har en hund som tillbringar ganska så lång tid varje morgon ute på deras lilla uteplats. Och varje gång han ser en hund närma sig så skäller han ganska så rejält.

Och eftersom det kryllar av hundar här i området så är det mer regel än undantag att det går någon, eller några, hund/ar förbi den där uteplatsen när hunden är där ute.

Men hundens matte har fått klagomål från sina grannar, dom gillar inte att hennes hund skäller där ute varje morgon.

Och nu har denna matte kommit på lösningen på det problemet.... ingen hund ska gå förbi hennes uteplats, alla hundar ska gå en annan väg så att hennes hund inte skäller och stör grannarna.

Och det är ju en bra lösning.... enkel och bekväm för hundens matte. Inte lika roligt för dom som bor i närheten och som behöver gå förbi där för att komma hem förstås, men vem bryr sig???  Inte den skällande hundens matte i alla fall...

Farbrorn som berättade det här för mig tyckte att grannarna till den här hunden var onödigt petiga och gnälliga, och så kan man ju tycka. Men grejen är väl mer mattens lösningen på problemet.   

Det är ju en vanlig utväg när man har ett problem med sin hund. Att man helt enkelt försöker eliminera störningen, istället för att lära hunden att stå ut med/klara av den.

Och om såna enkla lösningar tycker jag INTE....     Det är ju inte ens en lösning, det är bara en krok förbi problemet. 

Det finns ju massor av såna exempel i många hundars vardagsliv, och det finns märkligt nog också massor av såna problem när det gäller tävlingshundar, eller tävlingsträning eller hur man ska säga.

Hundar som inte tål/klarar av att det är andra hundar i närheten när dom tränar t.ex där ser man noga till att alla andra hundar är undanstoppade, eller på långt avstånd innan man tränar. Istället för att medvetet placera en hund vid sidan om och så lära sin egen hund att inte bry sig.

Eller kanske till och med träna parallellt med en annan hund. Hur ofta förekommer det inte att man har två planer bredvid varandra när man tävlar, och då enbart avgränsade med ett band eller några koner? Kommer man till en sån tävling kan det vara bra att hunden är van vid att en annan hund jobbar alldeles i närheten.

Och tänk på alla apportglada hundar som blir fixerade vid apportbockar som råkar ligga på gräsmattan när de ska jobba... jisses.... lägg ut mängder av apportbockar på gräsmattan och lär hunden att jobba i alla fall.  Då behöver man inte bli nervös när man kommer ut på tävling och ser att tävlingsledaren har lagt alla apporter i snygga rader, fullt synliga på gräsmattan.

Det är ju inte ovanligt att husse/matte psåtår att deras hund är rädd för storvuxna karlar i stora hattar eller rockar,  t.ex.... och gissa hur tävlingsledaren/domaren alltid är klädda när den hunden tävlar???  Klä ut nån i stor hatt och stor rock och låt vederbörande uppföra sig hur mysko som helst, och vänj hunden vid att det är inte är nåt märkvärdigt... då är det problemet borta sedan.  

Ja, det finns mängders mängder med såna här exempel, och förhoppningsvis så tycker alla ni som läser det här att jag är urlöjlig som tjatar om såna självklarheter.  Det vore väldigt bra det, om ni alla tycker så...    fast....

Jag misstänker att det finns en och annan som inte tycker så. Ja... att det jag säger är urlöjligt kanske många tycker, men inte av den anledningen att det är en självklarhet.

Man behöver bara stå som publik på en tävling, och höra alla ursäkter som en del tävlanden har till att det inte gick som dom hade förväntat sig, så inser man att det finns mängder av "problem" som skulle kunna lösas på ett enkelt sätt, istället för att man går omvägar och med alla medel försöker undvika att bli utsatt för just det "problemet".

Sen kan man också se på det här från en annan synvinkel. Det där med tävlingar är ju en grej för sig, men om man ser till alla hundar som i sitt vardagsliv har en massa såna här "problem", så är det ganska så synd om dom tycker jag.

Dom blir uppskruvade, stressiga, rädda eller arga eller vad dom nu blir, i en massa onödiga situationer, istället för att dom får lära sig att behärska de här situationerna och klara av att utsättas för dom på ett helt naturligt sätt. 

Det är väl tyvärr så att det ofta är ren lathet från ägarnas sida när man inte tar itu med sånt här.  Det är lättare att försöka undvika problemet än att åtgärda det....

För idag kan man ju verkligen inte skylla på att man inte kan eller klarar av att lösa det på egen hand. Det kryllar av folk som kan hjälpa till med sånt i dagens samhälle... alltså är det ren lathet.  

Och det är inte minst nonchalans mot den egna hunden som får gå genom livet med en massa felaktiga uppfattningar om sin omvärld, och därför kanske till och med uppfattas som en liten pest av sin omgivning. Och i värsta fall kanske hunden får leva med en massa rädslor av olika slag... helt i onödan, bara för att ägaren är lite för bekväm av sig. 

Ni vet väl....  när det gäller hundar finns det inget som är omöjligt, vissa saker kräver bara lite mer arbete

Japp... det var dagens tyckande det.....    och då måste jag väl för tydlighetens skull återigen upprepa att när jag uttalar mig så här generellt om hundar och hundars hantering, då pratar jag om helt normala hundar, inte hundar som redan från födseln är lite knäppa...  fast i min värld finns det mycket få sådana. Knäppa hundar är oftast (obs! oftast, inte alltid)  knäppa enbart för att dom har en knäpp förare.   

Nu ska vi träna en stund, lilla Flygmyran och jag....  hon beklagade sig över att jag inte hade bäddat min säng när hon kom in från promenaden förut, men det ska jag berätta om en annan gång.

Ha nu en trevlig söndag allihop!!