Jo, så här blir det....

Om jag ska nån mer hund nån gång så ska den inte gilla bollar, inte gilla pinnar, inte gilla dummiesar, inte gilla att springa i de tätaste snår den kan hitta, inte gilla att kampa så att min arm nästan lossnar, inte.....   osv. osv. 

Näe, jag skojar bara förstås, men jisses.... Jag tog med mig tre bollar ut idag när jag gick ut med hundarna,och det kan jag bara tala om att det ska man inte göra med de här tre hundarna om man inte själv har en mycket superhög stresströskel...  för hundarnas stresströskel i såna sammanhang är mycket låg, om inte rent av obefintlig i något fall.

Jag är naturligtvis oerhört glad o tacksam för Jippies och Salzas energi och arbetslust och stora föremålsintresse och kamplust och allt det där... men det är en lagom dos med en dos av det där... inte tre på samma gång.   Och egentligen är det ju så att Ibsen kan stå för dubbla doser av den där stressen när det är bollar inblandade, han går i taket totalt.

Men vet ni, jag känner mig som en sån där lejontämjare på cirkus eller nåt när vi håller på med att leta bollar. Jag har tummen i ögat på dom alla tre och jag får inte ens blinka så att jag riskerar att tappa fokus.

Salza har ju en kanonstadga, och hon sitter/ligger där jag säger åt henne, men hon ligger på helspänn och väntar ivrigt på att jag ska säga det magiska ordet "Salza", vilket i det här läget betyder att det är hennes tur att leta upp en boll. Och när det magiska ordet kommer då jäklar... då står blixten stilla. 

Och nu har jag kommit så långt med Ibsen att han också sitter/ligger och väntar på sin tur, men jisses så jag har jobbat med det. Och det behövs bara att jag drar efter andan för att säga hans namn så är han på G och tänker sticka iväg och leta.  Men om han förgår sig och sticker i förtid så kan jag numera stoppa honom och ta tillbaka honom... och det ska ni veta är en prestation av både Ibsen och mig med tanke på hur upptaggad han är. 

Och så Jippie då.... han har inga dåliga krav på sig den plutten. Fast han är inte så pluttig längre... han får också sitta stilla och vänta på sin tur, fast han är kopplad. Men idag behövde jag inte använda kopplet en enda gång, han satt kvar trots att de andra i tur och ordning drog förbi honom för att leta bollar. 

Och det tror jag är ganska så suveränt gjort av honom, han är inte 8 månader ännu och är lika galen i bollar som de andra två är. Och han hittade sedan sin boll varje gång, trots att det var snårigt och tätt i buskagen, han fick emellanåt kämpa ordentligt för att ta sig fram. 

Däremot så skulle jag nog inte kunna stoppa honom, så som jag kan med både Salza och Ibsen, om han skulle dra iväg utan kommando, det är ju därför jag har koppel på honom. Men idag behövdes det som sagt inte....

När Ibsen hittar en boll så drar han ju iväg med den, då får man ta till stränga rösten och kommendera loss, för han kommer inte och lämnar av den. Men han slöpper den i alla fall....

Salza kommer ju direkt tillbaka med bollen och vill byta mot en godis, och ser hon att det inte blir nån godis så drar hon några repor med bollen dinglande i munnen...  det gillar hon och det är fullt tillåtet för hennes del, hon kommer och lämnar av den direkt bara jag sträcker fram handen mot henne.  

Jippie kommer också tillbaka med bollen, nästan ända fram, sedan börja han steppar lite i en halvcirkel framför mig... och jag vägrar att kliva fram och försöka ta den ifrån honom, så när jag sedan säger åt honom att komma med den så gör han det, men det är inte så där översvallande roligt att lämna ifrån sig bollen. Idag kampade vi med den varje gång han kom med den och då blev det lite roligare, men nedrans så stark han är, han höll på att rycka av mig armen. 

Men innan hela den här cirkusen började så tränade jag lite med Jippie ensam. Fast ensam och ensam, Salza låg 5 meter bort och Ibsen satt bunden vid ett träd bredvid henne. Och Ibsen kan ju absolut inte vara tyst när det är nåt på gång så han hördes nog vida omkring, men vaddå? Lite störning är väl alltid nyttigt, eller...   

Jag satte Jippie framför mig, kopplad och med kommandot Stanna!, sedan kastade jag en boll några meter åt höger och sedan en annan boll några meter åt vänster.

Ujujuj, så svårt, tyckte Jippie. En boll klarade han av att sitta stilla för, men när jag kastade den andra, då blev det svårt. Men efter ett par gånger så fixade han det också. 

Och då visade jag honom att han skulle hämta den som jag hade kastat först... och det funkade kanonbra. Han hade inga problem med att släppa fokus på den andra bollen och ta den första. Och när han lämnat av den till mig och fått sin belöning så fick han sätta sig ner igen, och jag visade på den andra bollen och bad honom hämta den, och det gjorde han. 

Han är duktig, han som inte är så liten och pluttig längre...   Han undersöker löptikarnas kissfläcker lika noggrant som Ibsen och han lyfter på benet hälften av alla gånger han kissar... och han kissar ofta för nu har han börjat hanhundsskvätta på allvar.  Och han tar varje tillfälle i akt att rida på både Salza o Ibsen här  hemma...  och husse kommenterar nästan varje dag det faktum att Jippie blir yvigare och yvigare ute på promenaderna, att han vågar mer och mer... och så är det ju. Vi har kanske några jobbiga omställningsmånader framför oss nu, liten ska bli stor. 

Men precis när jag släppt hundarna lösa idag när vi gick vi ute på ett stort fält så trodde jag för ett ögonblick att jag såg dubbelt. Jag såg nämligen två riesen stående mitt emot varandra...   

Vi hade precis rundat en skogsdunge och från andra hållet kom det en tjej med en riesen, också lös. Denhunden och Ibsen stod plötsligt bara ett par meter i från varandra, Salza fanns kankse 10 m därifrån och Jippie nånstans där emellan. 

Tjoho... vad gör man?  Jo, man vänder och går därifrån och ropar på hundarna...  och alla tre kommer travande efter. inte galopperande, men travande. Ibsen går väl nästan baklänges förstås, men han går åt rätt håll i alla fall... Salza travar på snabbast, och Jippie skuttar lite fram och tillbaka men hamnar trots allt hela tiden lite närmare mig för varje skutt. 

Och när den andra hundens matte hunnit ikapp sin hund så kopplar hon den och när dom sedan passerar oss så sitter våra tre hundar lösa vid min sida. Jag måste ju säga att jag då och då blir imponerad av de där vilda hundarna vi har...     och ni vet, jag är inte så jäkla lätt att imponera på. 

Ja fick en för tidig födelsedagspresent/julklapp för ett tag sedan, en surfplatta, och det var mest med tanke på att det då är så enkelt och bekvämt att läsa e-böcker med hjälp av en sådan. Och det är det verkligen...

Det är gjort på 2 röda sekunder att hämta hem en bok, och sedan är det bara att frossa i läsandet. Jag har ju ont i mina händer, och i mina axlar och det är stor skillnad på att hantera en liten läsplatta jämfört med en bok som i vissa fall kanske är både tjock och tung. 

Och den STORA vinsten är ju att man slipper bära hem böckerna från bibblan, och man slipper bära tillbaka dom sedan också... dom liksom bara försvinner när lånetiden är slut.     Fast... man får ju inte låna hur många som helst förstås, man ska nog helst inte läsa så fort som jag gör.  Fast bra och bekvämt är det i alla fall   men det blir väl biblioteksbesök i fortsättningen också förstås, Kurt ska ju ha böcker att läsa också, och alla böcker finns ju inte som e-böcker. 

I går kväll när jag satt och kikade genom bok-utbudet så hittade jag boken Apportering till vardag och fest. Ni vet den där boken som "alla" hundmänniskor pratar om nu, och som ska vara så himla bra. Så den lånade jag förstås...  

Men jag blir alltid lite kluven när jag läser "såna" böcker, böcker som är baserade enbart på belöningsträning. Jodå, jag vet att det kan funka alldeles ypperligt... på de flesta hundar och med vissa förare... men jag har svårt att tro att det passar alla. Kanske det passar alla hundar, men jag är tveksam till att det passar alla människor. 

Och när man tränar hund är det ju viktigt att man jobbar på ett sätt som man tror på och som man känner är det rätta sättet för en själv. Hundarna är så anpassningsbara så dom kan man vänja vid det mesta, men vi människor är inte alltid lika flexibla.

Jag har inte hunnit så långt i den där boken ännu, men bland det jag läst så ingår just det där att vänja hunden vid olika typer av belöningar, och är det en hund som inte "går igång" på en viss typ av belöning så ska man som sagt lära den att tycka om just den grejen. Allt med tanke på att det är så värdefullt att ha många olika sorters belöningar att ta till. 

Och det är ju helt rätt, jag har inga andra åsikter jag heller när det gäller den biten. Däremot så vet jag av erfarenhet att det är svårt, ibland nästintill omöjligt,  att lära alla människor att ta till sig vissa belöningsmetoder. 

Men strunt samma, låt var och en göra som dom själva tror blir bäst. Resultatet av träningen lär väl ge besked om metoderna var rätt eller fel antar jag. 

Jag har någon i min närhet som hävdar att en instruktör som inte själv har ordentlig ordning på sin hund inte heller är någon bra instruktör, men riktigt så långt vill inte jag sträcka mig.  Fast det är ju förstås inte speciellt förtroendeingivande med en instruktör som inte har pli på sin egen hund, men rent teoretiskt kan dom ju ändå vara duktiga på att förmedla hur man ska göra. 

Fast det kan faktiskt vara tvärtom också...  nån kan vara jätteduktig med sin egen hund, men ganska så värdelös på att lära andra hur dom ska göra för att få samma pli på sin egen hund. 

Det är ju så med oss människor att vi ofta är antingen teoretiker eller praktiker, och den ideala instruktören tillhör förstås den tredje gruppen som är både ock.   

Personligen blev jag väldigt glad när en kursdeltgare för ett tag sedan sa så här när den dagslånga kursen var slut: "Tack för en bra kurs, jag förstod precis allting som du pratade om..."   och det var ju bra     Oavsett vad man säger så är det ju bortkastat om det inte går fram hos åhörarna. 

Näe, nu ska jag träna lite med en rastlös Jippie.... 2,5 km på morgonen tillsammans med resten av gänget gör inte den herrn speciellt trött, så nu får det bli lite hjärngympa också.