Igår fick Salza till det med en stilig ung pojke igen. Hon har tydligen en dragning åt unga pojkar, i alla fall när det gäller lek och lattjo lajbans.    

Hon har ju grannens hund, pyttelilla roliga Rudolf, som hon får leka med ibland. Och det går väldigt bra. Rudolf är snabb som blixten och spänstig som få… så han hoppar och skuttar som en galning och det gillar Salza. Han kan till och med hoppar över Salza i farten, trots att han är mini-liten, och ibland använder han Salza som nån sorts studsmatta.…men kul har dom.    

Och igår när vi var ute så gick vi genom en liten skogsdunge här i området. Hundarna sprang före mig och tvärstannade plötsligt på stigen och vände sig om och tittade på mig. Det var vid en liten sänka i skogen, så jag såg inte vad dom såg framför sig, men jag förstod att det fanns en hund där framme. Dom gör så i såna lägen… stannar och frågar mig… himla bra.    

Så vi vek bara av åt ett annat håll och jag skymtade sedan en ljusbrun hund i buskagen, men vi fortsatte vår väg utan att bry oss.

När vi var på hemväg sedan så gick hundarna fortfarande lösa. Men när vi var nästan hemma igen så korsas vår väg av en kille med en hund och jag förstod att det var dom vi sett i skogen lite tidigare. Mina hundar gick ju lösa men jag sa bara NEJ när dom började kika lite nyfiket på den där hunden, och då brydde dom sig inte utan fortsatte framåt.

"Kan inte min hund få hälsa?" hörde jag då att killen med hunden sa. 

"Nja", sa jag och stannade och satte hundarna ner… "vad är det för hund du har då?" svarade jag.

Jo, det var en blandning (förstås   ) mellan labbe och rhodesian ridgeback, 7 månader gammal. Han var redan nästan lika stor som Ibsen….    

Men han såg lugn och trygg ut (med rätt energi, som Cesar Millan skulle sagt) , så jag sa "Varsågod" till Salza som nyfiket skuttade fram. Ibsen satt kvar hos mig och för säkerhets skull satte jag på honom kopplet, visste inte riktigt om han tänkte vakta sin Salza gentemot en främmande hanhund.

Hälsningsceremonin mellan hundarna gick bra, så jag släppte även Ibsen och lät honom springa till de andra två. Och där talade Salza direkt, och väldigt bestämt, om för den främmande hunden att "det här är MIN kompis, var rädd om honom!"

Där ser man…jag trodde att Ibsen kanske skulle vakta Salza, och så var det tvärtom…    

I alla fall så lekte Salza och den andra hunden friskt en stund. Leka jaga gillar ju Salza och det kunde hon göra med den här hunden.     

Ibsen ägnade sig mest åt att pinka revir och sprätta löv, men han verkade nöjd med det.  Han blev utsatt för några dominansförsök av den andra hunden när denne försökte ta sig upp på ryggen på Ibsen, men han brydde sig inte så våldsamt mycket. En gång sa han ifrån lite, men egentligen skulle han kanske behövt fräsa till ordentligt men det gjorde han inte.

Salza däremot lät som ett lejon och skrämdes tydligen ordentligt den enda gången den nya lekkompisen försökte rida på henne, han gjorde inte om det igen.

Men det var en trevlig hund, den nya lekkompisen. Ett mycket trevligt utseende, lugn och sansad, och lite mjuk och undergiven, hoppas det håller i sig framöver. Det är ju en motsägelsefull blandning av raser i honom, så det är väl tur om han ärvt det mesta från retrieverhållet kanske. Fast hans unga husse verkade veta vad han gjorde, så det blir säkert bra framöver också.    

Kul i alla fall att se att Salza hanterar möten med främmande hundar så bra. Ett tag var hon ju som en piraya om en främmande hund kom för nära henne, men det verkar ha lugnat ner sig.    

Och det är jäkligt skönt att ha hundar som lägger band på sig och frågar mig om lov, och inte bara rusar fram till andra hundar som dom råkar springa på ute i buskagen.

Men det är ju med det som med annat jag skrev om för några dagar sedan…. det ligger många timmars jobb bakom det beteendet.  

Idag tror jag att vi ska åka och kika lite på en lydnadstävling, och så kan vi passa på att ta en promenad nånstans på våra gamla jaktmarker när vi ändå är i trakterna. Problemet är väl kanske att det faktiskt är jakt och jägare i skogen… det är liksom en nackdel det… att så många jagar här uppe.    

Det förstör för oss "strosa-i-skogen-i-lugn-och-ro-människor"…. men jägarna tycker förstås att vi i vår tur förstör för dom…..   

Kikar då och då på gamla Cesar Millan-avsnitt som sänds mitt på dan på TV.    Och även om jag inte alltid köper alla hans metoder så är jag våldsamt imponerad av hur tydligt man kan se hur hundarna påverkas av den sinnesstämning och utstrålning föraren har.

Ja, ni vet… det där som Cesar Millan kallar energi… 

Och det är ju så oerhört viktigt, oavsett vad man gör med sin hund. Eller inte gör…. det är minst lika viktigt till vardags i den vanliga vardagen då man inte direkt "gör" något med hunden utan bara "är".

Jag har alltid kört med "ju hetsigare och stressigare din hund är, desto lugnare måste du själv vara", och det är väl nåt åt samma håll kanske.

Och det är ju svårt att leva upp till, det vet vi ju alla. Det finns ju många andra situationer i livet där man kan tillämpa samma filosofi, och där man kan se att det är svårt att bevara lugnet. 

Den som kan behålla sitt lugn i en hetsig diskussion går alltid segrande därifrån t.ex I och med att man börjar gapa och skrika så har man tappat greppet och tas inte längre på allvar.. och så tror jag att våra hundar också uppfattar den husse/matte som förlorar fattningen och lugnet.  

Matte/husse har inte läget under kontroll längre… då får jag agera på egen hand, och så blir dom ännu stökigare och stressigare.

Jag roar mig ju just nu med att läsa lite här och där i gamla dagböcker från när Salza var valp och upptäcker att jag glömt bort massor. Kan ni tänka er att jag då upplevde hennes oförmåga att koppla av som ett av de största "problemen"… ?    

Haha…. vem kan tro det som nu ser Salza???  Lilla lugna avslappnade coola Salza…  inte ens husse kommer ihåg hur det en gång var…. 

Fast… problem och problem…. Salza har aldrig varit någon problemhund, och vi har aldrig haft några egentliga problem, man uttrycker sig ju lite slarvigt så. Hon har alltid varit oerhört lätthanterad och följsam, men med en egen vilja, och det gillar jag skarpt.  

Det är väl hennes egensinnighet som har krävt en liten extra arbetsinsats här och där, men som sagt… jag gillar hundar som är såna.    

Jag gillar alla som har en egen vilja. Kan dom bara försvara sina åsikter och ge mig bra skäl till att jag ska köpa dom, så gör jag det.  Men jag gör det inte bara för att nån gapar högre än vad jag gör…    

Och det är detsamma med hundar. Mot den som gapar och stökar och alltid ska vara störst och bäst, där sätter jag hårt mot hårt, men är dom lite smarta och gör som Salza, då har jag inga problem att vika ner mig.

Hon pratar nämligen med mig… hon visar tydligt när hon inte vill, och man kan till och med ofta förstå varför hon inte vill just det där som jag vill. Hon har ett väldigt tydligt kroppsspråk, och ett väldigt tydlig uttryck som inte kan missförstås de gånger hon vill säga något.

Och som sagt… är argumenten bra så köper jag det.    

Fast vissa saker är förstås inte förhandlingsbara… och då tänker jag mest på vardagslydnadsgrejor.  Där viker jag mig sällan… men när det gäller cirkuskonster och tävlingsmoment och sånt, då för vi en diskussion, Salza och jag.    

Men nu är det färdigbabblat för denna gången. Nu har jag lyckas fördriva tiden rejält, nu ska jag snart ge mig iväg tror jag.    

Ha en trevlig lördag allihop…..