Lilla Flygmyran Salza alltså….  Om ni har sett hennes inlägg från igår så såg ni att hon klättrade i träd på gårdagens promenad.    

Fast… hon klättrade faktiskt inte upp själv. Hon försökte verkligen, men det gick inte, så jag fick ge henne en hjälpande hand i rumpan.

Om jag sedan bara stöttar henne lite medan hon "ställer rätt" tassarna så hittar hon balansen snabbt som ögat. Och sen kan hon stå där hur länge som helst… hon vinglar inte något alls, och hon ser inte heller ut som att hon ska ramla ner när som helst. Hon står avslappnat och stadigt som en klippa där uppe i träden.

Och när jag säger åt henne att gå ner så hoppar hon inte ner högt där uppe ifrån, utan hon klättrar ner i full balans.  Hon går ungefär som en katt längs trädstammen….   

Men jag har nog haft tur med mina hundar. Jag har aldrig haft några höjdrädda lättskrämda hundar. Jag kommer ihåg en gång när min cocker Teddy var liten…. pytteliten.

Vi var på klubben och tittade på en tävling. Vi stod på agilityplanen tillsammans med några andra åskådare och mina tre hundar (Lurvas, Samson o Teddy) sprang omkring och kikade runt lite.  Teddy var bara ca 3 månader gammal, och försökte så gott han kunde hänga med farbror Samson när han snodde runt överallt. Gamla farbror Lurvas höll sig till mig han….

Och rätt som det är så säger en människa: "Herregud, ta det lugnt nu, men vänd dig om och titta… din valp är på väg uppför balansbommen."     

Och mycket riktigt…. Samson hade antagligen sprungit över balansbommen, han gillade agility, och lille Teddy försökte följa efter.  Och för att nu inte distrahera honom så stod jag kvar och bara tittade… och hoppades att han inte skulle ramla ner.

Det är långt ifrån balansbommen ner till marken för en cockervalp.   

Han tog sig upp till den plana biten, knatade på en bit högt där uppe, men insåg att Samson redan var nere på marken igen och beslöt sig för att vända.

Ja, ni vet kanske hur smal en balansbom är… och hur hög… men lilla Teddy vände galant runt, utan att ramla, och tassade snabbt nerför den sluttande brädan ner till marken igen.

Och det hördes ett unisont "puuuuhhhh" från de som sett det hela…    

Och så säger man att hundar måste vara ca året gamla för att träna på de höga balansredskapen i agilityn, för deras balanssinne är inte tillräckligt utvecklat förrän då.

En stund senare hör jag: "Den hunden får du full upp med… titta vad han gör nu då!"

Då hade han på egen hand tagit sig an stegen. Den stora vanliga tävlingsstegen… och han hade lyckats ta sig uppför alla trappstegen utan att ramla ner, men för en cockervalp var det stooora steg. Och precis när  jag vände mig om såg jag hur han försökte lösa det där med övergången till den plana stegen…

Den övergången har ju de flesta hundar lite strul med i början… men lilla Teddy han var ung och oerfaren och hade inte förstånd på att vara försiktig… så han klev glatt iväg… och ramlade förstås ner mellan två stegpinnar.

Rakt ner i marken med en duns… där reste han på sig, kikade begrundande upp på stegen, ruskade på sig lite och drog iväg till de andra hundarna i 100 knyck.

"Jahaja", sa dom som tillsammans med mig sett det hela. "Den hunden får du aldrig över stegen igen, nu är det förstört!"

Oj då tänkte jag…kan det bli så tokigt? Så jag ropade på lilla Teddy och lockade upp honom på stegen igen. Och han knatade glatt på, utan minsta tvekan. När vi kom till den övergången där han ramlat ner höll jag honom lite i halsbandet för att stödja honom, och han löste problemet och traskade på. Han var så liten så benen räckte knappt fram till nästa stegpinne men han fixade det i alla fall med lite vilja.

Och när han kom fram och skulle börja nergången på andra sidan, då lyfte jag ner honom. Men han älskade i hela sitt liv sånt som han kunde klättra och klänga på… så inte var det nåt som blev "förstört" bara för att han redan som pyttevalp ramlade ner inte…  Det är ju en fördel att sånt där händer när dom är pyttesmå, dom har liksom inte förstånd på att bli rädda då..   

Men kanske hade det blivit så om jag gjort annorlunda. Om jag varit som den där människan som hela tiden ojade sig och tyckt att allt var så förskräckligt. Då kanske min hund också tyckt att det varit förskräckligt….

Teddy verkade ju född med gott balanssinne, och det vete sjuttan om inte Salza är också.   

Jag har sparat mina blogginlägg (den bloggen är numera nerlagd så det var bra att jag sparade inläggen) från Salzas första år, och det är skitkul att läsa om hennes första tid här hos oss.

Så här ser delar av det första inlägget ut (apropå det där med balans alltså) :

En vecka med Salza

har vi upplevt nu. Det är en härlig liten tjej... framåt, pigg och glad och duktig på att tyda de andra hundarnas språk.　 Lovorden kan bli många.... temperamentsfull, framåt, stor kamplust, stort föremålsintresse, orädd, kontaktsökande, lättlärd, lyhörd.... ja, ni vet dom kan fortsätta i evighet men man ska väl inte dra alltför höga växlar efter en enda vecka. Hon är ju bara drygt nio veckor ännu, mycket kommer att hända under resans gång.

Men hon fick en rivstart på sitt liv hos oss. Rottisläger i fyra dagar..　... Massor av rottisar som fullkomligt vrålade i bilarna när vi passerade. Salza satte sig på sin lilla rumpa, tittade en stund,　 och såg sedan ut som om hon tänkte 　"men, så dom bär sig åt"... och så fortsatte hon förbi. Hon klev käckt in i klubbstugan och hälsade på alla 　som var där... snosade runt en stund och lade sig sedan att sova på golvet vid mina fötter.... 　Ja, hon skötte sig kanonbra....　 vi var imponerade av hennes sätt att tackla allt det nya och skrämmande.

Vi bodde ju på ett vandrarhem..... med en jättelång utomhustrappa upp till vår våning... pust.... tappade räkningen på hur många gånger jag sprang i den trappan med en kissnödig Salza... jobbigt blev det faktiskt, men nyttig motion antagligen. Fast på andra dagen sprang/skuttade Salza uppför alla trappstegen själv... fast det fick hon inte varje gång, det är nog lite väl häftigt för en pyttevalp att klänga i såna trappor flera gånger om dagen.　 Fast hon höll på att ge husse hjärtslag när hon kom stormandes uppför trappan utan koppel, som ni ser på bilden var det inte så svårt att ramla ner, men jag var faktiskt alldeles bakom henne när hon fick springa själv....

Gud så roligt det är att läsa allt det där igen (jodå jag förstår att det bara är jag som tycker så) … tror att jag ska fördjupa mig lite mer i de där första veckorna med Salza, jag inser att jag redan har glömt massor. 

Jisses så söt hon var..... redan då