Ja så enkelt är det för vissa… i det här fallet är "vissa" = Salza. Hon fick en tennisboll i idag, en tennisboll i snöre och den piper när hon klämmer på den… det är verkligen höjden av lycka för en liten Salza det…. både boll och pip…. .    

Och Ibsen fick en kong-liknande boll (han biter sönder allt annat), också i snöre….. och när vi hade inhandlat dom så roade vi oss i skogen en stund. Jag traskade omkring i snösörjan och slängde in deras bollar i så snårig skog jag kunde hitta… och dom ägnade sedan 3 sekunder åt att hitta sina bollar.   

Nästa gång jag tar med dom där bollarna ut så ska jag gömma dom ordentligt. Idag slängde jag bara ut dom i skogen och det var alldeles för lätt. Avståndet var i och för sig ganska så långt eftersom jag gick ut en bra bit, och sedan slängde iväg bollarna så långt jag kunde, men det hjälpte inte. Dom var lätthittade i alla fall….

Och nästa gång ska jag gömma dom nere i nån av de snöfläckar som finns i skogen, det fanns några öppna ställen där det var lite snö, annars var det mest barmark i skogen. Men jag såg att Ibsen hade problem att hitta sin boll när den hamnat nere i en liten snödriva… Salza grävde upp den till slut… så det ska vi utnyttja nästa gång. 

För Salzas del så tror jag att jag ska gömma den under mossan eller så… sånt som döljer sig i snö är hon ganska så van att hitta…. men gömma saker i mossa och liknande, det har jag aldrig gjort. 

Men det finns ett dilemma med det där letandet….. frånsett att Ibsens stressbarometer slår i taket….  

Jag tränar inte "uppletande" enligt regelboken direkt. Och jag vet inte om jag vill det heller… och det troliga är väl att varken Salza eller Ibsen nån gång kommer att behöva kunna det enligt dom reglerna.

Ni vet…. man ska valla av ordentligt, och man ska träna i korridorer och man ska lära hundarna att leta på djupet och enbart där det finns människovittring… där vittringen tar slut, där ska dom vända tillbaka in i rutan/korridoren.

Men…. har man då en spaniel så ska ju den kunna leta även på ställen där det inte finns någon människovittring. En skjuten fågel faller ju troligtvis inte ner just där någon människa gått och lämnat vittring efter sig.  En spaniel ska ju leta där jag anvisar den att leta…. oavsett vittring eller ej.

Så då är frågan….. ska vi träna på att leta saker enligt regelboken eller på det rationella sättet?   

Jag har blandat och gett lite där…. jag går lite hitan och ditan, men jag kastar sedan ofta iväg sakerna som ska hittas så att de finns på ett område som saknar människovittring. 

Och ibland gör jag både ock… lägger någon sak mitt i ett vallat område, och kastar sedan också iväg en annan grej så långt ifrån det vallade området som jag kan….

Tänker jag efter så är det ju helt förkastligt med tanke på tävling… men jag föredrar att inte tänka efter… det blir enklare  då… och framför allt mycket roligare.     

Men nedrans så lycklig Salza är när hon får leta saker…. det är nog det allra roligaste hon vet tror jag.

Husse gömmer Ibsens boll här hemma ibland, och Ibsen får fara runt och leta efter den. Salza ligger då vid mina fötter och följer det hela med stort intresse… och om Ibsen får leta flera gånger i sträck, då reser sig Salza till slut och så letar hon upp sin älskade Vovven och kommer med den till mig.

"Snälla matte… göm Vovven så att jag också får leta lite!"  säger hon med bedjande blick, och då gör matte det.  Fast jag gömmer den på kluriga ställen…. jag vill inte att hon ska fara runt i hela lägenheten och leta hej vilt, jag vill att hon ska leta noggrant där jag anvisar.

Och det gör hon… senaste gången hade jag lagt den längst in i en byrålåda och stängt lådan helt och hållet… och uppe på byrån, där lådan fanns, där stod det en stor skål med hundgodis… och på golvet bredvid byrån låg det andra leksaker…..

Det tog en stund, men hon ger ju inte upp, så till slut markerade hon ordentligt vid den rätta lådan och då öppnade jag den åt henne…. stor lycka…!    

Men nu sover båda doggsen, och jag ska strax sticka iväg till ett styrelsemöte, så idag blir det inget mer letande.  När mötet sedan väl är slut är även jag slut… så då blir det sova för både mig och Salza.   

Här sitter jag och beklagar mig över vädret, och gnäller i största allmänhet över ditten och datten….   

Och idag på morgonen pratade de i radion om ett utvisningsfall här i länet. Det gäller en familj som bott här i 10 (!) år som nu blivit utvisade.  Utvisningsbeslutet togs för 4 (!) år sedan och idag på morgonen, 3½ år efter det att beslutet fattats fick polismyndigheten ändan ur vagnen och verkställde beslutet. 

Familjen är välanpassad och integrerad i vårt samhälle, barnen är födda i Sverige, och just nu sitter hela familjen på en flygplats i ett främmande land och väntar på besked om de ska släppas in där.

Vet ni att det är nåt väldigt, väldigt fel med vårt lands invandrarpolitik.    

Jag är ingen vän av att alla, oavsett allting, ska få uppehållstillstånd här. Men dessa långa handläggningstider är ett eländes elände. Tänk er själva in i den situation som denna familj nu befinner sig i….  det är fruktansvärt hemskt tycker jag, i all synnerhet med tanke på barnen.

Och om ingen utvisning skett 4 år efter beslutet så har man tydligen rätt att om igen söka uppehållstillstånd här, och då börjar alltihop om igen. Men man får i alla fall stanna här under tiden… 

Så hur polisen i Västernorrland tänkte idag, när dom 3½ år efter beslutet knackade på i arla morgonstund hos den här familjen, det kan vi ju alla förstå.  Men visst är alltihop ganska så vidrigt…? Hoppas de här människorna som tar de olika besluten (eller som inte tar besluten kanske man ska säga) sätter julskinkan i halsen och halkar på ishalkan och bryter minst ett ben… och en arm…      

Och att då idag klaga på att det är plusgrader ute igen, och att det är knagglig livsfarlig blankis överallt, det känns minst sagt fjuttigt. Lite grand så där att… har man inga problem, så skaffar man sig.

Och jag lär väl förstås halka och bryta ett ben idag då… eftersom jag var elak och önskade det åt nån annan… synden straffar sig självt vet ni.    

Fast det är inte sant… det gäller inte alla. Vissa klarar sig helskinnade från det mesta…. men jag tror inte att jag hör till dem.

Men idag är ingen bra dag att bryta benet på, om det nu finns några bra dagar för sånt. I morgon ska Kurt infinna sig på sjukhuset för sin stora ryggoperation, och då vore det lite opraktiskt om jag satt här med gipsat ben….

Jag var i alla fall till bibblan igår. Släpade iväg med mina 10 stora tunga böcker och när jag lassade upp dom på lånedisken så lovade jag mig själv att bara låna en eller ett  par böcker denna gången, det är så jäkla tungt att släpa på så många.    

Haha… gick därifrån med 8 tunga böcker, varav ännu en på 700 sidor… dumma jag.  De där stora tunga böcker är jobbiga att läsa… jag har ju ont i både axlar och händer och att hålla en sån där tung bok blir lite av en pina efter en stund. Men är den bra så kan man ju överse med det en liten stund i alla fall.

Men jag fick med mig den nya Lee Child-boken också, så gårdagskvällen tillbringade jag tillsammans med Reacher. Tänk om det fanns såna hjältar i verkligheten ändå.  Fast… han är en grym hjälte… och vid närmare eftertanke kanske inte ens en hjälte, kanske bara en mentalt krigsskadad människa som drivs av nån sorts rättspatos…. 

Ja, jag vet inte…. underhållande är han i alla fall…. och jag har oerhört lockad och fascinerad av hans livsstil. Han äger bara det han har på sig, köper nya kläder/skor när dom han har på sig är utslitna, vandrar/liftar/åker omkring dit näsan pekar, tar ett ströjobb när pengarna tar slut, har inga skulder, inga åtaganden, inget körkort, ingen adress, inga släktingar.  Visst kan det väl vid en snabb anblick verka lockande…?

Jag är inte så noga med materiella saker, jag har börjat om ett flertal gånger i mitt liv och varje gång "förlorat" på det, och det beror väl på att jag inte bryr mig så mycket om prylar kan jag tro.   

Men jag kan då och då och då slås av saknad över att inte höra hemma nånstans.  Jag kan bli lite avundsjuk på dom som är rotade på en plats med släkt och vänner nästgårds, och med en djup förankring i bygden där de bor.  Med barndomsvänner inom räckhåll och med folk som dom känt i hela sitt liv som grannar.

Men å andra sidan så skulle jag antagligen bli komplett galen om jag själv levde så…. Den där stugan ute i skogen med en mil till närmaste granne hägrar också…. och egentligen är den nog mer attraktiv än livstids-grannar och barndomsvänner. Reacher-stuket i sin tur är kanske lite väl extremt...     

Ja, de flesta av oss är nog lite kluvna med vad vi vill med livet tror jag. Och om vi ärligt rannsakar oss själva så misstänker jag att de flesta av oss finns där vi finns, och lever det liv vi gör, mest av en slump.

Fast det finns ju också människor som redan i de tidiga tonåren vet exakt vad de vill med sitt liv, och som ser till att livet också blir exakt så. Dom är ju också beundransvärda på ett sätt… på ett annat sätt nästan beklagansvärda… tänk så många erfarenheter och upplevelser dom går miste om.    

Men, men… må var och en bli lycklig på sitt sätt…. tur att vi alla är olika med olika värderingar.

Nu har jag varit djupsinnig så det räcker i flera dar tror jag…..  Nu ska jag slå över åt andra hållet och på allvar börja fundera på mina tomtar, det börjar väl bli tomtedags nu snart tror jag.