Ja, händiga jag har åstadkommit nåt som vi behövde.  Jag är egentligen en ganska så händig människa, men mina talanger ligger mer åt det grovhuggna hållet än åt finliret. 

Sy kan jag inte… jo, jag kan fålla gardiner och sy upp byxor och sånt, men ungefär där går gränsen.  Sticka och virka kan jag, men inte nåt finlir där heller direkt, mer åt mössa och halsdukshållet om ni förstår vad jag menar….  Fast när jag tänker efter    så har jag faktiskt förfärdigat ett antal virkade dukar och sånt där också… fast dom är borta med vinden för länge sedan.

Och mitt huvud är just nu fullt av planer för hur jag ska göra årets tomte…

Detta är förra årets, han ska nog få en tomtemor i år också tror jag…. sånt gillar jag att knåpa med… inget direkt finlir där inte.    

Jaja, bättre att man kan något lite än inget alls…..  och idag har jag åstadkommit två mästerverk.    

När jag är ute med doggsen och det är mörkt ute så ser jag ju inte var dom är nånstans. Kolsvart ute och svarta hundar…. och så går dom ju lösa nästan jämt. Och ska dom få vara lösa , så måste jag ju se vart dom är, annars kan det bli väldigt fel.    

Så häromdagen inhandlade jag två blinkisar på Arken. Dom är jättebra dom där blinkisarna, syns lååång väg.  Men… dom ska sitta i hundens halsband….    

Hmmm.. våra hundar har aldrig halsband på sig när dom går lösa.  Istället för att krångla med att knäppa av och på kopplet så drar vi alltid bara halsbandet över huvudet på dom, då går det fort och enkelt att koppla dom igen när det behövs. Dom kommer och sticker självmant huvudet i "snaran" när jag ropar på dom.

Så då blev det ju inte så bra med dom där blinkisarna ändå då….    

Men idag inhandlade jag svart resårband med knapphål i, och simsalabim så hade jag löst det problemet.

Det här "halsbandet" med blinkisen i, det har dom på sig även när dom springer lösa, och knappen och knapphålen gör att det är lätt att justera så det sitter bra, och blinkisen hänger ner en bit på bröstet så att den syns ordentligt. Himla fiffigt tycker jag…. .    

Ni ser… jag har inte så stora ambitioner när det gäller såna där pyssliga saker…     

Och förutom den där tomten, som eventuellt ska få en fru i år, så har jag lite andra planer också, idéer har jag ju alltid gott om som ni vet.   

Jag har några gamla lakan liggande. Såna där med virkad spets på, ni vet… som min farmor gjort.  Jag tror att hon virkade spetsen, men att min mamma sydde lakanet och broderade ett stort L (för Löwgren som familjen hette) på lakanet också. Ni som är i ungefär samma ålder som jag , ni vet nog vad jag menar för sorts lakan.  Såna som ingen gör nu för tiden… fast en del letar fram dom ur gömmorna och syr fina gardiner av dom har jag sett….

Jag tänkte (kanske, eventuellt) leta fram ett och sy ett litet fint påslakan av det.

Ett påslakan till en barnsäng…   

Jag testade min idé på sonen förut (det är han och hans sambo som ska ha en bebis, inte jag), och han tyckte det var en bra idé sa han.  Han tyckte nog det, annars hade han nog sagt nåt annat… så nu får jag väl försöka ta mig i kragen och få till det där så småningom. Jag har några veckor på mig innan det behövs….  

Jag är lite fånig med sånt där. Jag tycker det är kul att såna gamla saker bevaras på nåt vis…. allt gammalt är inte bara skräp och värdelöst. 

Jaja… planer finns det som ni ser… vi får väl se vad det blir av det till slut.

Nu ska jag i alla fall läsa vidare om Harry Bosch… honom gillar jag.     Och Salza har intagit sin favoritplats, där kan hon bevaka både mig när jag ligger och läser, och husse när han sitter framför TV:n och kollar på hockey… skulle han smita ut  köket så har hon stenkoll på det från sin plats på tröskeln till sovrummet.

...... när jag läser vad andra skrivit.  Och jag kan tyvärr inte hjälpa det, det går helt av sig självt.    

Och nu syftar jag på hur jag reagerar när jag läser en text med syftningsfel i….  jag får hjärtklappning, tårarna rinner och jag börjar fnissa obehärskat.    

För syftningsfel kan vara helt oemotståndligt roliga.    Det kvittar hur tråkig texten är, ett litet syftningsfel kan lyfta alltihop till oanade höjder.

Fick häromdagen ett mail som var en höjdare när det gällde syftningsfel… nej, inte från någon bekant, utan ett mer "officiellt" mail….  men hur kul som helst.    

Men jag ska inte vara så jäkla elak att jag citerar det här, jag har ju med åren lärt mig att jag har noll koll på vem som läser min blogg, och vem som känner vem. Och eftersom det där mailet gav mig en riktigt rolig stund så är det ju synd om någon tar illa upp.   

Nu hoppas jag verkligen inte att ni slutar att skriva mail till mig, eller kommenterar i min blogg   . Skulle ni nån gång lyckas få till ett syftningsfel, så tänk på att jag verkligen uppskattar såna.    

Och jag slipper säkert inte undan själv heller. Det är hur lätt som  helst att åstadkomma ett syftningsfel, så jag har helt säkert skrivit några jag också…. förhoppningsvis  till glädje för nån annan då.  Vem vet, det kanske gömmer sig nåt i den här texten också, sånt ser man ofta inte själv vid första anblicken…    

I början av min "karriär" hos Polisen, arbetade jag på kriminalexpeditionen. Detta var innan Polisväsendet var datoriserat så alla anmälningar passerade mina händer, och det ofta innan någon annan än den som skrivit anmälan sett den. Och där må ni tro att man kunde se häftiga saker ibland….     

Stressigt och bråttom och kanske en lite virrig anmälare… då var det som bäddat för härliga syftningsfel.  Jisses så det kunde bli ibland, nästan så att den som gjorde anmälan var den som hade begått brottet också.  Vissa dagar fnissades det vilt vid det där skrivbordet….

Men det var då det… nu granskas alla anmälningar på ett annat sätt och då kanske de allra grövsta grodorna rättas till innan anmälan sprids inom rättsväsendet. Jaja, inget roligt varar för evigt…. men blir begäret efter några syftningsfel för stort så är det bara att öppna en dagstidning, där finns dom i massor.    

För övrigt är det ingen rolig dag idag. Vi har varit och handlat lite, i och ur bilen tusen gånger känns det som, och inget roligt har vi köpt heller, bara tråkiga nödvändigheter. Snart ska doggsen promeneras och sedan är det middagsdags och sen är den här dan slut också…. så jäkla skitroligt livet är.  Det vore roligt att göra nåt roligt nån gång….     

Ibsen har i alla fall sovit hela natten i natt, och det var ju skönt (haha, nu har jag kommit till den där åldern då en natts god sömn gör livet värt att leva   ) . Men han är inte bra ännu, bara lite bättre…  hoppas det fortsätter åt rätt håll nu.