Inte så att jag är arbetsskygg eller så. Och inte så att jag försöker smita ifrån jobb som ska göras heller. Men jag går inte och letar efter arbetsuppgifter bara för att jag ska ha något att göra.

Jag tror nog att jag gör det som ska göras, och är det mycket som ska göras så sliter jag som ett djur tills det är klart... men sen latar jag mig.

Och jag gör gärna saker på det enklaste och minst arbetskrävande sättet... vilket ibland kan reta folk som gärna krånglar till saker och ting och hyllar principen "men så har vi alltid gjort".

Och så är jag lat när det gäller att gå.... visserligen går jag en rejäl promenad med hundarna varje dag, i ur och skur, men egentligen vill jag helst slippa.

Fast jag gillar att gå, när jag väl kommit igång. Men tanken på att klä på mig och sedan trava runt i ett par timmar, den känns alltid minst sagt motig, där är det latmasken som återigen kommer till tals.

Och när jag väl är ute och går så går jag hela tiden och letar efter genvägar som bär hemåt.

"Om jag svänger där borta, då kommer jag fram där, och då kan vi gina den vägen hemåt. Vi behöver inte gå så långt idag, vi gick så långt igår... "

Men....  "Äsch, nu har hundarna redan sprungit förbi där, vi går väl en bit till då..."

Så där håller jag på hela tiden...  och jag försöker räkna ut hur jag ska gå för att slippa en massa långa uppförsbackar, vilket i och för sig är helt omöjligt här.

Men rätt som det är så befinner jag mig på nåt konstigt sätt i nån skogsdunge nånstans, och försöker desperat låta bli att halka ner när jag med stor möda försöker ta mig upp på nån halkig mossbeklädd höjd där hundarna står och väntar tålmodigt på att jag ska ta mig upp så att vi kan fortsätta promenaden.

Jag förstår inte riktigt hur min hjärna arbetar. Jag vill inte gå speciellt långt, och jag vill definitivt inte behöva anstränga mig när jag går. Inga uppförsbackar och inga halkiga skogsstigar...

Lika sjuttan så går jag många kilometer varje dag, och nån gång under promenaden så befinner jag mig alltid nånstans där jag håller på att bryta benen av mig bland stubbar och stenar, eller också håller jag på att få andnöd för att det hela tiden bara går uppför och uppför.

Nåt i min knorkiga hjärna fungerar inte som det ska. ...   

Jag kan ju välja att gå på asfalterade gångvägar hela tiden... och jag kan ägna mig åt att gå runt den närbelägna Sticksjön där "alla andra" går... inga uppförsbackar och inga stubbar och stenar så långt ögat når... och lite lagom långt, så där 2-3 kilometer eller nåt liknande.

Men nej då... inte jag inte... trots att jag är en latmask som helst vill slippa gå alls. Nåt är alldeles väldigt fel i min skalle....     

Det var länge sedan jag tyckte till nu.... känns som att det är dags. Fast jag har inte nåt direkt akut som jag tycker något om förstås, mest det gamla vanliga.

Fast jag har ju det här stället vi bor på nu då... där kan man tycka både det ena och det andra. Och så klart är det "dom som har hand om'et" som drabbas av mitt tyckande.    

Varför har man kontaktmän som inte går att få tag på?? En kontaktman i varje litet område, så att man ska ha en direktlänk till nån som vet nåt när det behövs. Haha, kan vi säga om det nu då. Vår kontaktman bor alldeles i närheten där vi bor, och han går hemifrån vid 7 på morgonen och kommer hem efter det att vi lagt oss... vi har sökt honom flera gånger men han är aldrig hemma.   

Men det gör ju inget för det finns ju en ordförande som har koll på läget... haha, kan vi säga till det också. Vi fick en vattenläcka i vårt badrum sedan vi flyttat in, på helgen naturligtvis.  Och vi ringde runt för att få veta vart man stänger av vattnet....  ingen visste nåt om det, trots att dom bor i likadana lägenheter som vi... sedan lång tid tillbaka...  och dessvärre var det ingen som brydde sig heller.  Det kan man kalla engagemang, det.....   

När man är nyinflyttad så uppstår det ju alltid lite frågetecken runt diverse saker. Och det är ju det som kontaktmännen är till för... att räta ut dom där frågetecknen, i alla fall så står det så på föreningens hemsida... har ni några frågor, så vänd er till er kontaktman.

Men.... nu är det ju så att det i varje område också finns den där grannen som har superkoll på allting. Och även om det kanske är på både ont och gott så har vi haft väldigt stor nytta av honom...  det är han som vet svaret på alla de där funderingarna vi har.   

Och som dessutom har koll på områdets alla katter, han brukar mata dom på sin uteplats.... till Salzas stora glädje    

Ja, det var det om det det....

Nästa tyckande är faktiskt nåt positivt... som jag också berättat om förut. Jag är lite impad av många av de hundar och hundägare vi möter här i området.   

Hundarna är lydiga och uppför sig hyfsat bra. Och i de fall där de inte gör det så tycker jag att ägarna agerar rätt.... fast... om dom gjorde det så kanske hunden skulle sluta uppföra sig illa förstås.   Ja, inte vet jag....

Just nu är läget nästan sådant att det är jag som får skämmas... Salza skämmer ut sig på något vis nästan var och varannan morgon den lilla stunden hon är ute med husse, och det är väl mitt fel antar jag.    

Fast som kompensation så uppför hon sig jättefint när hon är ute med mig...  vågar väl inte annat kan jag tro    

Nej, skämt åsido, Salza är inte rädd för mig. Men varje gång jag traskar runt här med Ibsen och henne så känner jag mig ganska så nöjd med att dom är så lydiga och följsamma.

Det är ju trots allt djur det handlar om, men dom lyssnar och gör som jag säger, och dom bryr sig inte om varken folk eller fä som vi möter.... ibland när jag tänker på det så känns det lite "mäktigt" att ha sån kontroll över två varelser av en helt annan art.   

Näe, nu ska jag ta itu med dagens bekymmer. Idag består det av att jag ska klippa Ibsen. Tänkte passa på innan han blir för långhårig, det är så jobbigt då...

Men idag är det frost och kallt ute, och jag har ingenstans att stå inomhus. Till vintern blir jag väl tvungen till det i och för sig... att stå inomhus alltså... men just nu känns det som att jag nog borde stå ut med att stå utomhus. Det är ett elände med hundhår precis överallt inomhus när man klipper hundar.

Just för att jag klipper den där korta pälsen, så blir det ju miljoners små, små hår som flyger omkring överallt. Det är lite annorlunda när jag hyfsar till Salzas päls, det blir en annan sorts hår då.

För henne måste jag också ta ganska så snart... hon är snart nästan lite lurvig, och så vill vi inte ha det. Dessutom fastnar det en massa pinanr och skit i pälsen då...    

Dags att plocka fram klippmaskinen nu då ... hoppas ni får en bra dag idag!!   

Kan ni se det framför er..? 

Ett skogsområde med gamla mossiga träd och fullt med mossiga stenar på marken, och mellan alla dessa miljoners mossiga stenar rinner det mängder av små bäckar.

Eller små och små... ganska så strida egentligen... precis så strida att mina korta ben inte kunde kliva eller hoppa över dom. Ett enda stort bäck-delta kan man nästan säga....

Ganska så vackert att se på... och Salza och Ibsen tyckte det var skitkul att skutta omkring där. Kruxet var att vi på något vis skulle över alla dessa små bäckar... över till andra sidan och den lilla stig som fanns där.   

Först försökte jag gå förbi hela eländet, men vi hade redan gått en halvmil och hade ganska så långt hem,    så när det där deltat bara fortsatte och fortsatte, då insåg jag att jag var tvungen att ta mig över på nåt vis.

Och på nåt vis blev det förstås... gissa vilket...??

Härligt badväder i dag..  som sagt   

Mossiga, våta stenar och så jag då.... med mitt obefintliga balanssinne...

Jodå, några stenar tog jag mig över, men det var ju förutbestämt .... jag visste det.... men hade ju inget att välja på.    

Efter ett antal övervunna stenar så var det dags... benen for undan under mig och jag satte mig pladask på rumpan.

Men lite tur hade jag för jag satte mig torrt, så rumpan förblev torr, men fötterna och benen fick ett rejält bad.

Och som vanligt när jag ramlar så tycker hundarna att det är skitkul     Dom kom farande i full fart, och det blev jag ju inte torrare av precis... och sen drog dom igång världens jaga-lek mellan träden där... i bäckarna...   

Jaja, det var ju deras promenad så det var väl bra att dom hade kul då    

Resten av promenaden blev lite kylslagen för mina fötter, tur att det är plusgrader ute i alla fall.

En bit bort, medan jag fortfarande var uppfylld av min blöta fötter och ben, så upptäckte jag att hundarna var på väg in i skogen i full galopp, rakt mot en schäfer som stod där med sin husse. Tyst och stilla stod dom, och jag hade missat dom, fick inte syn på dom förrän mina hundar var nästan framme hos dom.   

Så tankspridd får man ju inte vara när man går med lösa hundar, men för en gångs skull blev det så nu då.... får väl skylla på att jag fortfarande var uppfylld av mitt sköna bad.     Men jag hojtade snabbt till, och Salza och Ibsen vände direkt och kom i full galopp tillbaka till mig.

Känns skönt att veta att dom fixar såna där saker....  men nu var ju den där schäfern lite extrem för att vara schäfer också. Han satt alldeles tyst och stilla hos sin husse... inte ett ljud eller en rörelse såg jag trots att mina hundar kom farande emot dom...  såna brukar de flesta schäfrar inte vara    

Hade han uppfört sig som dom brukar, så hade jag i och för sig hört honom långt tidigare  och då hade situationen aldrig uppstått.

Ja, det var dagens äventyr det.... fick duscha mina fötter och ben i varmt vatten när jag kom hem., det var ingen höjdare att gå flera kilometer i sjöblöta skor och byxor.