Inte så att jag är arbetsskygg eller så. Och inte så att jag försöker smita ifrån jobb som ska göras heller. Men jag går inte och letar efter arbetsuppgifter bara för att jag ska ha något att göra.

Jag tror nog att jag gör det som ska göras, och är det mycket som ska göras så sliter jag som ett djur tills det är klart... men sen latar jag mig.

Och jag gör gärna saker på det enklaste och minst arbetskrävande sättet... vilket ibland kan reta folk som gärna krånglar till saker och ting och hyllar principen "men så har vi alltid gjort".

Och så är jag lat när det gäller att gå.... visserligen går jag en rejäl promenad med hundarna varje dag, i ur och skur, men egentligen vill jag helst slippa.

Fast jag gillar att gå, när jag väl kommit igång. Men tanken på att klä på mig och sedan trava runt i ett par timmar, den känns alltid minst sagt motig, där är det latmasken som återigen kommer till tals.

Och när jag väl är ute och går så går jag hela tiden och letar efter genvägar som bär hemåt.

"Om jag svänger där borta, då kommer jag fram där, och då kan vi gina den vägen hemåt. Vi behöver inte gå så långt idag, vi gick så långt igår... "

Men....  "Äsch, nu har hundarna redan sprungit förbi där, vi går väl en bit till då..."

Så där håller jag på hela tiden...  och jag försöker räkna ut hur jag ska gå för att slippa en massa långa uppförsbackar, vilket i och för sig är helt omöjligt här.

Men rätt som det är så befinner jag mig på nåt konstigt sätt i nån skogsdunge nånstans, och försöker desperat låta bli att halka ner när jag med stor möda försöker ta mig upp på nån halkig mossbeklädd höjd där hundarna står och väntar tålmodigt på att jag ska ta mig upp så att vi kan fortsätta promenaden.

Jag förstår inte riktigt hur min hjärna arbetar. Jag vill inte gå speciellt långt, och jag vill definitivt inte behöva anstränga mig när jag går. Inga uppförsbackar och inga halkiga skogsstigar...

Lika sjuttan så går jag många kilometer varje dag, och nån gång under promenaden så befinner jag mig alltid nånstans där jag håller på att bryta benen av mig bland stubbar och stenar, eller också håller jag på att få andnöd för att det hela tiden bara går uppför och uppför.

Nåt i min knorkiga hjärna fungerar inte som det ska. ...   

Jag kan ju välja att gå på asfalterade gångvägar hela tiden... och jag kan ägna mig åt att gå runt den närbelägna Sticksjön där "alla andra" går... inga uppförsbackar och inga stubbar och stenar så långt ögat når... och lite lagom långt, så där 2-3 kilometer eller nåt liknande.

Men nej då... inte jag inte... trots att jag är en latmask som helst vill slippa gå alls. Nåt är alldeles väldigt fel i min skalle....     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Japp, så får det bli. En massa strul och inga svar från supporten, så nu byter jag bloggplats till    www.tedsams.blogspot.se   Lite sorgligt... jag har bloggat här i många år nu, men det krånglar lite för mycket. Krångligheter har jag no...

Ja det är ju en gammal sanning som man alltid kan lita på. Eller.... man får vad man förtjänar.... det är också ett ordspråk som oftast stämmer.      Och den här gången syftar jag på hundträning.... inte andra klanterier jag gjort..    Vi skulle ...

Ja, min Salza är en liten stjärna hon. Det visade hon i och för sig tidigt, men det håller i sig, trots stigande ålder och nästintill obefintlig träning.      I morse när vi var ute så skulle Jippie få leta upp en pinne som jag gömt i en rishög. ...

Hösten är min tid....  njuter av lite kyliga, klara dagar då man måste ta på sig en tröja eller jacka för att inte frysa när man går ut.    Både igår morse och idag vaknade jag till strålande solsken från en klarblå himmel... eller... solen hade ...

Under den gångna helgen har ju Rallylydnads-SM gått av stapeln här i Sundsvall, och jag försökte vara på plats så mycket jag kunde. Sällan man får chansen att se landets bästa ekipage på nära håll eftersom de allra flesta av dem hör hemma många mil h...