Kan ni se det framför er..? 

Ett skogsområde med gamla mossiga träd och fullt med mossiga stenar på marken, och mellan alla dessa miljoners mossiga stenar rinner det mängder av små bäckar.

Eller små och små... ganska så strida egentligen... precis så strida att mina korta ben inte kunde kliva eller hoppa över dom. Ett enda stort bäck-delta kan man nästan säga....

Ganska så vackert att se på... och Salza och Ibsen tyckte det var skitkul att skutta omkring där. Kruxet var att vi på något vis skulle över alla dessa små bäckar... över till andra sidan och den lilla stig som fanns där.   

Först försökte jag gå förbi hela eländet, men vi hade redan gått en halvmil och hade ganska så långt hem,    så när det där deltat bara fortsatte och fortsatte, då insåg jag att jag var tvungen att ta mig över på nåt vis.

Och på nåt vis blev det förstås... gissa vilket...??

Härligt badväder i dag..  som sagt   

Mossiga, våta stenar och så jag då.... med mitt obefintliga balanssinne...

Jodå, några stenar tog jag mig över, men det var ju förutbestämt .... jag visste det.... men hade ju inget att välja på.    

Efter ett antal övervunna stenar så var det dags... benen for undan under mig och jag satte mig pladask på rumpan.

Men lite tur hade jag för jag satte mig torrt, så rumpan förblev torr, men fötterna och benen fick ett rejält bad.

Och som vanligt när jag ramlar så tycker hundarna att det är skitkul     Dom kom farande i full fart, och det blev jag ju inte torrare av precis... och sen drog dom igång världens jaga-lek mellan träden där... i bäckarna...   

Jaja, det var ju deras promenad så det var väl bra att dom hade kul då    

Resten av promenaden blev lite kylslagen för mina fötter, tur att det är plusgrader ute i alla fall.

En bit bort, medan jag fortfarande var uppfylld av min blöta fötter och ben, så upptäckte jag att hundarna var på väg in i skogen i full galopp, rakt mot en schäfer som stod där med sin husse. Tyst och stilla stod dom, och jag hade missat dom, fick inte syn på dom förrän mina hundar var nästan framme hos dom.   

Så tankspridd får man ju inte vara när man går med lösa hundar, men för en gångs skull blev det så nu då.... får väl skylla på att jag fortfarande var uppfylld av mitt sköna bad.     Men jag hojtade snabbt till, och Salza och Ibsen vände direkt och kom i full galopp tillbaka till mig.

Känns skönt att veta att dom fixar såna där saker....  men nu var ju den där schäfern lite extrem för att vara schäfer också. Han satt alldeles tyst och stilla hos sin husse... inte ett ljud eller en rörelse såg jag trots att mina hundar kom farande emot dom...  såna brukar de flesta schäfrar inte vara    

Hade han uppfört sig som dom brukar, så hade jag i och för sig hört honom långt tidigare  och då hade situationen aldrig uppstått.

Ja, det var dagens äventyr det.... fick duscha mina fötter och ben i varmt vatten när jag kom hem., det var ingen höjdare att gå flera kilometer i sjöblöta skor och byxor.