Igår städade jag bland alla mina papper och pärmar och fick ihop massor som skulle slängas. Och idag har jag städat lite på hemsidan och det var sjuttan så mycket enklare att slänga i den papperskorgen….   

Jag tog bort en hel del på hemsidan. När jag gjorde den för 100 år sedan så var hunderiet väldigt annorlunda. Och datoriet var också annorlunda… tänk er… FaceBook fanns inte då. Hur i all världens dar överlevde folk???  

Eller det kanske fanns, men inte sjuttan var det nåt som jag kände till inte. Och då var jag ändå ganska så uppdaterad på datorer eftersom jag jobbade inom den sektorn då.  

Nej, saker och ting har förändrats väldigt mycket de senaste åren när det gäller hemsidor och datorers användning. Nu ligger de flesta bekantas hemsidor nästan i träda, och det är enbart FB som gäller. Lite tråkigt tycker jag….  

Fast bloggarna finns ju förstås, de ersätter ju till stor del hemsidornas uppdateringar, och de är ju faktiskt lite trevligare än FB.

Ja, jag är ingen älskare av FB trots att jag använder mig av det, har fallit för trycket och gör som alla andra för en gångs skull.

Men den som inte ”knyter ihop” sitt FB-konto utan låter allting finnas tillgängligt för alla och envar, den lever lite farligt. Det är oerhört lätt att kartlägga människors liv via FB… och de av er som såg programmet Stalkers igår kanske noterade att det hela började med en vanlig vänförfrågan via FB.   

Och jag kan förstå att en person som redan är ”offentlig” kan vara generös med att godkänna vänförfrågningar o.s.v men det finns faktiskt mängder med knäppskallar runt omkring oss, så det skadar inte att vara lite misstänksam ibland.   

Vet ni att jag har faktiskt varit ute för ett sånt där ”förföljande” en gång i tiden och det var inte kul alls. Det var visserligen ingen främmande person utan ett ex som inte ville släppa taget, men det gjorde ju inte det hela roligare.

Och det i sig var ju skrämmande… att en människa som man stått nära, plötsligt kan förvandlas till någon som man är rädd för.

Jag bodde i markplan då också, och det var knackningar på rutan och nån som smög omkring och kikade in genom fönstren titt som tätt, sönderslagna blomkrukor och kringslängda trädgårdsmöbler. Massor av telefonsamtal dygnet runt och obehagliga lappar i brevlådan (detta var så länge sedan att datorer inte var så vanligt).

Vi hade sovrummen på andra våningen, men det var faktiskt ingen trygghet. Det var många nätter jag låg vaken och hörde ”nån” utanför huset, och bara väntade på att vederbörande skulle ta sig in och börja smyga uppför trappan.

Inte kul som sagt…. och det är väl ett understatement att säga att jag kände mig maktlös och våldsamt utsatt.

Lösningen för min del blev en väninna som helt frankt flyttade hem till mig och sonen (som då var liten och inte noterade vad som hände). När ”förföljaren” visste att hon också bodde där så höll han sig i stort sett borta, han nöjde sig med lite sönderslagna blomkrukor och sånt som inte direkt gick att härleda till just honom.    

Och kanske det bidrog till att han fick tid till andra nöjen, för efter en tid träffade han en ny kvinna, och jag slapp hans trakasserier helt. Hur det gick för henne när det förhållandet sedan tog slut (för det gjorde det) det vet jag inte, och jag måste erkänna att jag i ärlighetens namn inte brydde mig heller. Jag var enbart så himla tacksam att hans intresse för mig hade flyttats över på någon annan.

Egoistiskt tänkt, jag vet… men jag lovar… ni hade alla känt precis likadant i den situationen.

Jaja, det var många år sedan nu, men jag kan mycket väl sätta mig in i hur det känns för dom som är förföljda av någon. Och jag tror inte att vederbörande ens behöver vara hotfull i det han/hon gör och säger, det räcker med att dom finns där och inte försvinner… det är tillräckligt hotfullt och skrämmande.

I mina ögon är det ju ett sjukt beteende, och när det gäller sjuka människor så vet man aldrig vad som slår slint… eller när… eller hur.

Näe, ingen idé att rota i det förgångna, men jag tycker att TV-programmet är angeläget. Många människor har svårt att förstå hur det känns att vara utsatt, men det är faktiskt ett vanligare problem än man kan tro.

   
Salza, som sitter och läser över min axel, tröstar mig med att hon aldrig skulle tillåta nån att göra så mot hennes matte, men det är inte så enkelt, det där med hundar och deras skydd heller.

Jag hade hund på den tiden också, men det var en helt vanlig snäll familjehund som ju dessutom var van vid att denna människa, som spökade runt utanför på nätterna, hade funnits i familjen. Inte lätt för en hund att förstå att vederbörande helt plötsligt tillhörde ”fienden” numera, och inte familjen….….  

Nu är det i alla fall dags att gå ut med doggsen…. solen skiner idag också och det är torrt och fint på marken, vilket Ibsens trasiga tassar tackar särskilt för.