I alla fall så har husse nu i flera dagar kommit hem från morgonpromenaden och klagat på olydiga ohörsamma Salza.   Den bilden stämmer definitivt inte med den jag har av henne på våra promenader, så i morse följde jag med ut för att med egna ögon se eländet. 

Och mattes lilla ängel uppförde sig som… en ängel. Håller kontakt, lyssnar och lyder precis som hon ska. Där ser man så olika dom uppför sig med olika förare.   

Ibsen uppförde sig inte heller som han brukar när vi är ute, utan husse. För honom blev det antagligen lite kaos i huvudet att vi var med båda två, det är ytterst sällsynt, så han blev som en stressad barnunge som inte vet vilket ben han ska stå på.   

Men Kurt och jag är ju väldigt olika i vårt sätt att hantera hundarna. Därmed inte sagt att det ena sättet är bättre än det andra, vi agerar bara olika. Vi är ju väldigt olika som människor också, så det är ju inte så konstigt att vi har olika åsikter om hur hundarna ska hanteras.

Och hundar är ju så fantastiska varelser att dom oftast inte har några problem med att den ena gör si och den andra så. Dom anpassar sig… och det är ju himla bra.  

   
Läste en sak häromdagen som fick mig att fundera över hur viktigt det är hur vi själva reagerar när något utöver det vanliga händer våra hundar.

Salza svarar väldigt bra på mina tecken och mitt kroppsspråk, och det säger då mig att hon är van att läsa av mig på det viset. Även vid tillfällen då jag inte alls tänker på att hon läser av mig. Vad gör matte nu? Hur ser hon ut nu? Hur låter hon på rösten? Och vad säger hennes kroppsspråk nu?

Tänk då så viktigt det är att jag reagerar på ”rätt” sätt om något speciellt händer. Salza är van att förlita sig på mig, och jag är övertygad om att hon blixtsnabbt kollar av mig när något händer som gör henne tveksam eller påverkar henne på ett ovanligt sätt.

Och sättet som jag då agerar på kan betyda oerhört mycket för fortsättningen, oavsett om det är en bråkig hund vi möter, eller om något obehagligt händer, eller något skrämmande av något slag.   

Ser Salza att jag också påverkas, så påverkas hon naturligtvis mer än om hon ser att jag inte bryr mig. I såna fall, då jag kan förhålla mig passiv och oberörd, hjälper jag ju henne att lättare slå det ifrån sig och inte bry sig.

Jag är övertygad om att många hundars sviter efter olika ”incidenter” har fått ett djupare fäste än vad som var nödvändigt just pga deras förares beteende.

Det klassiska exemplet på hur lätt det är att påverka sin hund negativt är ju den förare som själv är bekymrad för möten med andra hundar, och därför vid varje möte i god tid kortar in kopplet till den egna hunden och själv blir spänd och orolig i kroppen så snart en annan hund siktas.

Det behövs inte många såna möten innan den hunden har lärt sig att det är något speciellt på gång när man möter andra hundar, antingen så att man ska skärpa till sig och bli stor och farlig, eller också att man ska akta sig och bli liten och rädd. Matte/husse är ju i alla fall rädd och orolig, så nåt farligt måste det vara…. 

Vi har ett ansvar att alltid vara den som är tryggheten för våra hundar, och även om det är svårt att leva upp till det alla gånger, så tror jag att det är viktigt att man i alla fall har det i åtanke och försöker leva därefter om något speciellt händer.

Jaja, jag vet… lättare sagt än gjort, men man kan ju i alla fall försöka.  

När jag tränade med Salza häromdagen så tänkte jag faktiskt till lite. Jag fick inte riktigt den responsen jag väntade mig/ville ha, och insåg att jag inte alls satt mig in i hur Salza uppfattade det vi gjorde.

Jag brukar alltid lite skämtsamt säga att när man planerar utbildningar och liknande ska man alltid förutsätta att alla närvarande (utom jag då   ) är idioter. Då hamnar man på rätt nivå för att få med sig alla direkt från första början.

Sedan kan man stegra svårigheterna fort när man inser att det inte finns några idioter bland deltagarna… men OM det nu finns nån som inget kan och vet, och som har lite svårt för sig, så ska även den personen ha chansen att hänga med redan från början. För missar man början, då får man heller inget sammanhang i resten….  

Och tänk att så funkar det med hundar och deras inlärning också. Det hade jag glömt… jag började så att säga ”mitt i” någonting, och Salza förstod nada. Och har man inte grunden så funkar det förstås inte… det vet jag ju…. och ändå klantade jag till det.

Fast, ingen skada skedd, vi börjar bara om från början, och jag ser till att liten Salza förstår vad vi håller på med, då kommer hon som vanligt att snappa upp resten snabbt som ögat.  

Men man måste faktiskt tänka till ibland… och det är ju inte alltid så lätt. Om inte annat så blir man bortskämd när man har en hund som lär sig allting fort och kvickt, då är det lätt att glömma att man trots det måste börja från scratch när man börjar med något nytt.   

Men just nu sover liten Salza som vanligt bland kuddarna i min säng, och jag ska ta mig i kragen och göra dom där övningarna som sjukgymnasten gav mig. Det är inte så kul för jag får ännu mer ont av dom  , men jag tröstar mig med att det kanske ska bli värre innan det blir bättre. Eller också förstör jag knät helt och hållet…. inte vet jag.

När det är gjort ska jag städa i frysen. Jag är väldigt nyfiken på vad som finns längst där inne på varje hylla…. Jag kanske till och med hittar nåt roligt som kan användas till middag idag, det ska bli spännande att se.