…. Salzas gamla dagböcker. Eller rättare sagt, de dagböcker jag skrev när Salza var liten och kom in i mitt liv. De låg ju länge på nätet, på Salzas sida på min hemsida, men därifrån har jag tagit bort dem för längesedan.

Men dom finns i datorn fortfarande och det är såååå mycket som jag har glömt, det inser jag nu när jag läser vad jag skrev en gång i tiden. Men himla kul att läsa...    

Jag la hennes första spår när hon var 10 v till exempel, att det var tidig spårdebut det minns jag, men inte att det var så tidigt. Fast det var nog så att jag ville ge henne chansen att gå några människospår innan vi började med blodspåren.

Hon blev godkänd i anlagsklass på viltspåret redan vid 6 månaders ålder, och innan dess hade vi befäst människospåren hyfsat bra. Ett blodspår är ju så vansinnigt mycket lättare att följa än ett människospår, så jag är nog av den uppfattningen att vill man att hunden ska bli van vid, och hyfsat säker på även människospår, så ska man träna det först, innan man introducerar blodspåren.

Och så gick vi tydligen en valpkurs för tävlingsintresserade också, den där första hösten/vintern. Den har jag helt och hållet förträngt. Inte ens när jag läser vilka fler hundar som deltog så kan jag minnas att vi var med där. 

Ja jisses så mycket jag har att läsa och minnas, om jag nu vill det. Men det är beklämmande att inse hur fort man glömmer, eller förtränger. Fast förtränger är nog fel ord, det är ju inte så att det är något obehagligt och tråkigt som man vill glömma. Tvärtom så vore det nog egentligen kul att minnas lite mer än vad jag nu inser att jag gör, den där tiden när man kan börja träna en helt ”färsk” hund är ju den allra roligaste delen av hunderiet.  

Men inte har vi nått våra framgångar genom att glida in på ett bananskal inte, om nu någon trodde det. Det är massor av problem som har drabbat oss på vägen, men som vi med mycket klurande och mycket jobb har fixat till slut. Som sagt, nyttigt att läsa gamla anteckningar…   

Och nånstans på FB för nån dag sedan så fanns det ett inlägg om det där med att ha bråttom upp i klasserna. Och det har jag ofta tänkt på…. varför har folk så bråttom upp till eliten? Varför inte tävla några gånger i de lägre klasserna och ge hundarna lite tävlingserfarenhet på vägen?

Oavsett hur mycket man tränar, och under vilka former, så är det ingen träning som är likadan som en tävling. För mig har det aldrig varit viktigt att kunna skryta med att jag har kommit upp i elitklass med min hund om jag inte samtidigt kan skryta med att det också går bra för oss.  

Fast ett mindre bra resultat behöver ju inte bero på bristande rutin, tränar man fel så får man aldrig några bra resultat i nån klass. Fast i de lägre klasserna kan man ha lite tur och misslyckas med ”rätt” moment så att man ändå får sitt 1:a pris, det går inte i elit. Men tränar man fel så är det ju ändå det som är orsaken till att det inte alltid går så bra, då hjälper det inte hur mycket rutin man än ger sin hund. Tvärtom så befäster man kanske bara det där ”feltränade” för varje tävling man gör. Jaja, skit samma…..  

Igår tvingade jag ju till mig en tid för mitt onda knä hos sjukgymnasten på vårdcentralen, mycket olustigt. Olustigt att man ska behöva bli otrevlig och arg innan man kan få en tid alltså….   

Den där vårdcentralen är en av de allra första här i området som blev privatägd. Och den blev snabbt populär…. och så småningom flyttade min läkare dit, och då följde jag efter.

Nu har de läkare som var bra och populära flyttat från den där vårdcentralen, och märkligt nog så hände det i ungefär samma veva som den såldes till ett riskkapitalföretag med många utländska intressenter.  

Men jag ska byta vårdcentral, jag också, så snart behandlingen av mitt knä är slut. Men problemet är ju att en bra vårdcentral snabbt blir jättepopulär, och eftersom de inte får säga nej till nya patienter så har de snart alltför många patienter för att hinna ge en bra service. Bra vårdcentral med bra läkare = många patienter = så småningom ont om tid för varje patient, och svårt för sjuka att få tid när det behövs = en dålig vårdcentral. En olöslig ekvation egentligen…  

Men jag får väl se om rörelserna jag ska göra hjälper mitt knä något. Man ska ju inte döma ut något innan man provat, så jag får väl ge det hela en chans.

Nu har jag i alla fal varit lite duktig och tagit hand om 2 kg köttfärs som jag köpte häromdagen. Liiite tjatigt tycker jag nog att sånt är, men det är ju bra att ha lite i frysen såna dagar man inte vill/hinner göra i ordning nåt från grunden.

Salza har troget legat bredvid och hoppas att jag skulle tappa nåt på golvet, men det gjorde jag inte. Fast både hon och Ibsen fick förstås en smakbit av köttfärsen i alla fall.  

Och eftersom den här natten inte heller var speciellt trevlig, vaknade till och med av huvudvärken, så ska jag unna mig att lägga mig och läsa en stund nu.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Japp, så får det bli. En massa strul och inga svar från supporten, så nu byter jag bloggplats till    www.tedsams.blogspot.se   Lite sorgligt... jag har bloggat här i många år nu, men det krånglar lite för mycket. Krångligheter har jag no...

Ja det är ju en gammal sanning som man alltid kan lita på. Eller.... man får vad man förtjänar.... det är också ett ordspråk som oftast stämmer.      Och den här gången syftar jag på hundträning.... inte andra klanterier jag gjort..    Vi skulle ...

Ja, min Salza är en liten stjärna hon. Det visade hon i och för sig tidigt, men det håller i sig, trots stigande ålder och nästintill obefintlig träning.      I morse när vi var ute så skulle Jippie få leta upp en pinne som jag gömt i en rishög. ...

Hösten är min tid....  njuter av lite kyliga, klara dagar då man måste ta på sig en tröja eller jacka för att inte frysa när man går ut.    Både igår morse och idag vaknade jag till strålande solsken från en klarblå himmel... eller... solen hade ...

Under den gångna helgen har ju Rallylydnads-SM gått av stapeln här i Sundsvall, och jag försökte vara på plats så mycket jag kunde. Sällan man får chansen att se landets bästa ekipage på nära håll eftersom de allra flesta av dem hör hemma många mil h...