Och för mig är det nog det enda tänkbara sättet, så länge jag själv kan bestämma över min tillvaro i alla fall  

Och då tänker jag på det där med att ha hund. Det kan tänkas låta löjligt, men jag kan inte tänka mig ett liv utan hund.

Jodå, jag har provat... ett par år för snart 30 år sedan, men det gick inte att vara utan hund.

Trots att livet många gånger skulle varit väldigt mycket enklare och bekvämare utan hund, så har jag ändå "alltid" haft hund.  Och jag kan som sagt inte tänka mig att inte få ha (eller klara av att ha) en hund i mitt liv.

Hur det ska bli med det när jag ska baxas iväg till hemmet, det föredrar jag att inte ens tänka på....     

Men det är ju jag det... alla är ju som väl är inte som jag. Det finns massor av folk i min bekantskapskrets som skaffat hund, haft den i några år och sedan funnit att det finns annat som är roligare, och så har hunden omplacerats.

Eller man får barn, och då har man inte tid/lust med en hund. Man byter jobb och har ingen tid över för en hund, man byter man/fru och vederbörande gillar inte hundar, man upptäcker att det är trevligt med långväga solsemestrar och då är det bökigt att ha hund....osv, osv. 

Man får andra intressen och andra åtaganden, och då räcker inte tiden till för en hund också.... och jag kan förstå att det kan bli så....  men för mig själv är det otänkbart.   

Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag slagit knut på mig själv för att fixa det där med både hund och barn och jobb och hem, men att avstå från att ha hund har aldrig varit ett alternativ.  Och jag tror och hoppas att mina hundar trots allt alltid har haft ett hyfsat bra liv hos mig....

Jag kan tänka mig att det låter lite överspänt på nåt vis... jag kan inte leva utan en hund... men det är nästan så.  Eller... det känns så... men så småningom lär jag väl få erfara hur det är också kan jag tro, men så långt föredrar jag att inte tänka just nu.   

Och hur kom jag på det härnu då? Jo jag träffade en bekant som gått kurs hos mig tidigare, och när jag frågde hur hunden mådde så fick jag veta att "oh nej då, henne har vi inte kvar. Du vet det tog sån tid och det var ju nästan som att ha småbarn igen, så hon har flyttat".

Och det var väl bra... förhoppningsvis har de nya ägarna mer tid och lust att ägna sig åt henne, men det fick mig att tänka till lite.

Jag vet inte vad som skulle kunna hända som skulle få mig att sälja min Salza. Men så är det ju enkelt att säga när man är hyfsat frisk och har både tid och ork att ta hand om en hund förstås.

Det räcker ju med att man blir allvarligt, eller långvarigt, sjuk så har man kanske ingen möjlighet att ta hand om en hund...  men vilken mardröm det skulle vara.    

Ja, nog om det......

En hund som det i alla fall är synd om, är en stor hund av brukshundsras som går omkring här i området. Han går alltid i flexikoppel, och bär sig ganska så illa åt när han möter andra hundar.

Han kan inte släppas lös för då sticker han sin väg, alltså får han alltid gå kopplad.  Och enligt hans matte så är det det enda dom gör tillsammans med sin hund... promenerar med honom i flexikoppel.

Idag såg jag honom och hans matte på håll när vi var ute. Då slängde matte snöbollar åt honom som han fick springa ut i snön och hämta... i flexikopplets längd.    

Ursäkta svordomen, men vad är det för ett jäkla liv för en stor, stark brukshund??? 

Och ja, jag vet att dom inte gör en massa nyttigheter eller roligheter med honom hemma heller....  jag har pratat med hans matte, promenaderna är hans enda aktivitet.

Man behöver inte träna och tävla med sin hund, men man är i alla fall skyldig att se till att dom har ett bra liv de få år vi får ha dom hos oss... och med ett bra liv menar jag då sett ur hundens synpunkt. 

Nu var det lilla utbrottet avklarat också då....  ända till nästa gång jag ser hundstackarn försöka skutta runt i snödrivorna i sitt flexikoppel.   

Hmmm... vad ska jag klaga på nu då, tro???

Nedrans också, jag har inget mer på lager, mycket märkligt    Fast jag försöker att inte bry mig så mycket nu för tiden, orkar inte hålla på och reta upp folk i tid och otid     Men just när det gäller det där med hundar så rinner det över ibland.

Men jag kan ju strö lite rosor   omkring mig som omväxling kanske....

Jag har nog nämnt att vi har en granne som är riktigt imponerande gammal. Hon bor ensam och verkar klara sig själv helt och hållet, en pigg och alert tant med andra ord.

Hon hämtas av taxi när hon ska åka nånstans (vilket är ganska så ofta), och eftersom taxin stannar utanför vårt köksfönster så kan jag inte undgå att se hur det går till...

Chauffören går ur bilen, hämtar tanten vid ytterdörren, räcker henne armen så att hon kan hålla sig i den, sedan låser han hennes dörr, stoppar ner nyckeln i hennes väska och hjälper henne försiktigt fram till bilen (det är svinhalt och osandat på vår gård) där han artigt hjälper henne in i bilen.

När hon kommer hem igen så upprepas samma sak åt andra hållet... hon hjälps ur bilen, chauffören räcker henne armen och med andra handen samlar han ihop hennes väskor och kassar. De går sakta och försiktigt fram till dörren, där får han nyckeln av henne, han låser upp, hjälper henne in, lyfter in hennes kassar och väskor, stänger sedan dörren efter sig och återvänder till sin taxi.

Och man ser aldrig nån chaufför som verkar jäktad eller som försöker skynda på. Alla verkar väldigt gammaldags artiga...  men det kan ju bero på tanten herself förstås    

Jag har noll erfarenhet av taxi eller färdtjänst i den här kommunen, men håller den samma klass överallt så är jag imponerad.   

Nu är det slutbabblat för idag... ha en riktigt trevlig fredagskväll!!