Nästan varje dag när vi har varit ute på vår middagspromenad så får Salza leverera kvällstidningen till husse. Vi köper den när vi är ute, och när vi kommer hem så får hon springa in först med tidningen och lämna den till husse. Vi andra väntar på verandan då, och nu när det är snö ute så passar jag på och borstar av de andra så mycket som möjligt av all den snö som fastnat på dom. 

Och när Salza lämnat av tidningen och fått sin godisbit av husse, då kommer hon och puttar upp ytterdörren och kommer ut till oss så att jag kan borsta av henne eventuell snö också. Det låter väl okomplicerat och bra...?

I går gjorde vi som vanligt, Salza tog tidningen i munnen och drog iväg in till husse i raketfart, och jag puttade igen dörren lite och började borsta av de andra lite av den snö som fastnat på dom. Och jag var så inne i det där borstandet så jag tänkte inte på att Salza inte kom tillbaka

När de andra två var klara så öppnade jag dörren för att släppa ut på Salza, men någon Salzas syntes inte till, däremot hörde jag ett märkligt klirrande från vardagsrummet.

VAD GÖR DU, SALZA?? ropade jag och klev in med mina snöiga kängor genom hallen och in i vardagsrummet. 

Vaddå gör??? Jag gör inget alls... står bara här hur oskyldigt som helst....     säger matvraket Salza och försöker se oskyldig ut. 

Jojo....... säger matte bistert och blir skitförbannad när hon ser vad som hänt.  

I pausen mellan skidstafetterna som visades på TV igår så tränade jag och Jippie lite i vardagsrummet. Jag skar tre kycklingkorvar i småbitar och la bitarna i en liten skål som jag hade på vardagsrumsbordet när vi tränade. Jippie fick förstås många godisar, men Salza fick också en godis då och då (jo, hon har kommit till det stadiet när det då och då är free food för hennes del), hon låg ju vid sidan om och bevakade noga vad vi gjorde. 

Sen började stafetten igen och då slutade vi träna, det var mycket korv kvar i skålen men den fick stå kvar på bordet. Jag tittade klart på tävlingen, sen gick jag och byltade på mig en massa kläder och så gick jag och hundarna ut. Vi var ute en dryg timma och sen kom vi som sagt hem med husses tidning i bagaget då. 

Och den där Salzan tog förstås chansen. När hon lämnat av tidningen inne i husses sovrum så anföll hon skålen med korvbitar som stod kvar på vardagsrumsbordet. Det var det klirrandet jag hade hörde när jag öppnade dörren.... glasskålen som klirrade mot kaklet på bordet när hon frenetiskt glupade i sig alla korvbitar som låg i skålen, och det var som sagt många bitar kvar.  

Hon glömmer absolut aldrig platsen där det finns... eller har funnits... något ätbart. Att det gått ett par timmar sedan hon fick nån godis ur den där skålen, det var en baggis för henne och hennes minne. Hon tänkte säkert "korvskålen står kvar på bordet hemma... mums" under hela promenaden och planerade hur hon skulle gå till väga för att komma åt den.   

Men jag blir så jäkla sur när hon gör så där.... och så blir jag besviken. Min lydiga Salza ska ju inte stjäla mat från bordet.   Lika lite som hon ska vara olydig när vi är ute, och det är hon ju nästan aldrig heller. Men de få gånger det händer, då blir jag först och främst besviken, inte arg. 

Jag tycker att vi har ett sånt förhållande, Salza och jag, att när hon gör nåt hon inte får, eller inte lyder när jag säger till henne, då blir jag som sagt mest bara besviken på att hon "väljer bort mig" till förmån för nåt annat som i hennes ögon är mer lönsamt. Men det är ju också då som jag påminns om att hon är ett djur i första hand, och min Salza i andra hand. 

Tur att sånt här händer så sällan, 99,9% av tiden är hon ju min underbara Salza.