...och inget av allt det där man tänker att man ska göra, blir gjort.   Jag förstår inte vart tiden tar vägen, igår klippte jag Salza och förutom allt det där vanliga jag gör varje dag så hann jag inte så mycket mer. Heller hann och hann... jag orkade inget mer.   

Salza var verkligen lurvig och det tog sin lilla tid att få av henne all "onödigt" päls, och idag är det Jippies tur... eller otur... eller hur man nu ska se det. Men han har ju pyttelite päls som tur är.  Det är mest halsen och öronen som behöver hyfsas till där, och så tassarna förstås. Det måste vara ren pälsgödning på marken där vi brukar gå för jisses så pälsen på/under tassarna växer.    Eller också är det så att vi går för ofta i skogen och på fälten, pälsen slits inte under tassarna på samma sätt då, som det hade gjort på asfalt kanske. 

Sen så har vi tränat lite, lite... Jippie och jag. Jag har ju belönat honom när vi är ute och går och han spontant kommer springande och faller in vid min vänstra sida, så det är inget nytt. Men nu har jag börjat med att stanna och lägga honom vid min sida också. Och han är knepig den hunden....   

Jag har inget som helst minne av att jag har använt kommandot Ligg till honom nån enda gång. Men nu när jag skulle börja med det så kunde han det redan.   Ingen tvekan alls när han direkt slängde sig ner på marken, jag hann inte ens hjälpa honom med ett handtecken innan han redan låg ner.  

Och inte var det situationsbundet heller för när vi tränat på läggande och liggande här hemma så har det varit inomhus och han har varit placerad framför mig, inte vid sidan...  knepig hund som sagt...   Fast... förklaringen kanske är att hans matte är lite senil, jag kanske helt enkelt har glömt vad vi har tränat   

Skämt åsido....  Jippie lär sig snabbt som ögat, men han ska samtidigt hålla koll på precis ALLT som händer i omgivningen också, och när något annat fångar hans uppmärksamhet, då är han helt totalt döv och okontaktbar. Så det är den biten vi har att jobba mest med, och den är ju faktiskt svårare än själva momentinlärningen.  Men jag har ju hela tiden sedan jag fick Jippie intalat mig själv att skynda lååååångsamt med denna hunden, så då får jag ju försöka leva upp till den målsättningen också. Vårt nya motto är alltså: "Vi hinner!"  vilket kanske är ett vågat motto för nån i min ålder.   

Här får ni i alla fall en bild på paddan Jipppie....  gulleplutt.