Den där som glatt viftande på svansen lämnar sin matte eller husse för att rusa iväg och hälsa på en främmande hund som närmar sig?

Eller den där hunden som glatt står och tuggar på nåt äckelpäckel precis utom räckhåll från matte/husse? Och som springer precis utom räckhåll så fort man närmar sig?

Eller den där hunden som snabbt sväljer när/om husse/matte lyckas få tag i nackskinnet på den för att plocka ut äckelpäcket ur munnen på den? 

Eller den där hunden som med stora harsprång skuttar iväg efter springande barn, samtidigt som den ger ifrån sig ett och annat skall? 

Eller den där hunden som, trots ett skarpt NEJ från matte/husse, hoppar som en guttaperkaboll upp i ögonhöjd på en stackars besökare? 

Har ni aldrig träffat nån sån hund så är ni välkomna hit för att stifta bekantskap med Jipppie.  De senaste veckorna tror jag ta mig sjuttan att själva f...n har flugit i honom.   Fast det är väl 9-månadersdjävulen som slagit till förstås... 

Idag brast mitt tålamod så det stod härliga till. Jag hade ägnat flera timmar åt att vara chaufför till en bekant som skulle handla, och när jag äntligen kom hem igen så var det dags för hundpromenaden. Och Jippie skötte sig hyfsat bra, ända tills vi var nästan hemma igen.... då flög djävulen i honom. 

Först skällde han ut några barn vi mötte på en gammal lekplats. Dom var som väl är inte rädda för hundar utan stannade och pratade, men Jippie slutade inte skälla för det inte. Inte förrän jag fått ett mindre anfall... fick ju lägga lite band på mig för att inte skrämma ihjäl barnen.  

Sen drog han iväg när han såg en hund låååååångt borta. Men där fick jag som väl är stopp på honom, men det tog sin lilla tid. 

Och där borde jag tänkt till och kopplat honom, men jag är så jäkla van vid att mina hundar lyder mig när jag säger till så jag missade den chansen, trodde att vi var klara med olydnaden för idag.. 

Nästa grej var att han och Salza hittade nåt, i deras ögon, delikat att äta på ute i det höga gräset. Jag ropade på dom, men noll reaktion. När jag skärpte till tonen och började gå mot dom så kom förstås Salza... men inte Jippie. När jag hade honom nästan inom räckhåll så stack han... och det upprepades ett antal gånger utan att jag fick tag i honom, och hela tiden tuggade han febrilt.

När han väl svalt det han hade i munnen kom han tassande, och fick då höra vad jag ansåg om hans uppförande. Det gjorde honom en liiiiten aning moloken så han tassade sedan lugnt och stilla på vid min sida, där redan Salza och Ibsen gick. 

Och vi hann nog nästan 20 meter innan nästa grej hände. Då kom det två småkillar springande bakifrån, förbi oss, och gissa vem som tog upp jakten på dom? Vilt hoppande och skuttande och skällande drog han iväg, den lilla söta Jippie.     Och att matte ropade, det hade ingen som helst betydelse i det läget. 

Jaja, mitt eget fel som har hunden lös utan att jag är säker på att han lyder mig... jag vet. Men det gör mig inte mindre förbannad, och det märkliga är att när jag väl blir förbannad, då lyder han. Då vet han vad det jag säger betyder, och vad han förväntas göra, och då gör han det. Vilket alltså tyder på att han helt enkelt skiter i det jag säger när det inte passar honom att göra som jag vill. 

Nu har jag vid två tillfällen fått fånga in min glatt skuttande hund som sprungit iväg till andra hundar för att hälsa, och jag har fått be om ursäkt och känt mig precis så där misslyckad som alla hundägare borde göra när de har en hund som inte lyder dom. Och den känslan finns ju där trots att det suttit två hundar vid sidan av och lugnt väntat där jag sagt åt dom att stanna.  Det hjälper ju inte att ha två lydiga hundar när den tredje röjer för dom allihop.

Nej, nu måste här tajtas till ordentligt, både det ena och det andra. Det är ju inte Jippies fel att han inte lyder, han gör det som han tycker är roligast, och det är förstås mitt ansvar att se till att han väljer att göra det som jag säger, istället för något annat.

Men ska han få gå lös här i området så måste han lyda när man säger till honom, annars blir det koppelpromenader som gäller, och det gillar varken han eller jag, det är jag övertygad om. 

Det blir till att försöka glömma det där ljuvligt spanielsöta, och de där spjuveraktiga sammetsögonen som kan se så smäktande och bedjande ut när han vill. Han är ingen söt liten valp längre, han är en unghund mitt i könsmognaden, sprittande av allehanda hormoner och till stor del styrd av sitt livliga temperament och sin stora livsglädje. 

Han är ju visserligen inte mindre söt för det, snarare tvärtom, men han kan inte behandlas som en liten busig valp längre. Han ska förstås inte "tuktas" så att hans sprittande glädje och nyfikenhet försvinner, men han måste lära sig att lyda när man säger åt honom. Att han gör som jag säger när jag blir arg på honom, bevisar ju bara att han nånstans därinne bland allt unghundskaos vet vad jag menar, och känner igen det jag säger. Men just nu är det annat som tar över, och det jag en gång lärt honom skuffas undan till förmån för, i hans ögon, roligare och intressantare saker. Och så får det ju inte vara....   

Men varje gång jag haft en unghund (i all synnerhet om det varit en hanhund   ) så tänker jag på alla dessa annonser på hundar som ska omplaceras pga "allergier" och "ändrade familjeförhållanden"... de hundarna är nästan alltid antingen i 8-10-månadersåldern eller också runt 18 månader....  och visst är de tålamodsprövande de små ligisterna men aldrig att jag nån enda gång i mitt liv tänkt tanken att "byta bort" den där lilla ligisten. Det vore ju nästan som att byta bort ett barn som kommit i nån trotsålder av något slag.... 

Nej, det gäller bara att göra sig av med latmasken och kavla upp ärmarna och ta tag i saker och ting... för lydiga hundar får man inte utan ansträngning. "Man får den hund man förtjänar" brukar jag säga, och det är väl kanske nåt att tänka på... även för mig.