Så sa Salza i morse när vi var ute och hon såg Ibsen och Jippie röja i snän.... men det slutar alltid på samma sätt när den respektlöse ynglingen Jippie är med.   

Det blir roligare när matte kopplat Jippie.....

Även om Ibsen blir frustrerad när han inte hinner med i Salzas svängar så är han ändå inte en bråkdel så hårdhänt med Salza som vad Jippie är. Och han har lite hälsosam respekt för flockens tik....

Jag får be om ursäkt för den dåliga bildkvalitén, men det var på vår morgonpromenad, det var mörkt ute fortfarande och då blir det lysande monsterögon och lite suddigt och mörkt. 

När vi går ut på nästa promenad så är det kanske ljusare ute, men då är det så mycket folk och hundar ute så då blir det inte så mycket lössläppta lekar.

Men jag önskar verkligen att Salza kunde säga ifrån till vildbasaren Jippie. Hon litar på att jag eller husse tar hand om det där, och vi hinner oftast inte med innan Jippie redan har knuffat omkull henne och energiskt försökt dra loss hennes öron.   

Ibland signalerar han tydligt att ett anfall är på gång och då hinner vi säga ifrån, men han är blixtsnabb och vi är oftast tyvärr inte lika snabba. 

Han skulle behöva få en rejäl omgång av tant Salza, men hon fixar inte det.... synd det, han tror oftast att han är universums härskare när det gäller umgänget med henne. 

Jaja... dom har i alla fall kul i snön, han försöker ju inte rycka öronen av henne hela tiden, dom ägnar sig ju åt lite annat också.  Gräva efter sork är bland annat något dom har som gemensamt nöje, där lägger dom ner en massa energi men än så länge har dom, till mattes glädje, inte lyckats få tag på någon... 

I går kväll började det snöa, och sedan dess har det snöat och snöat och snöat.   I morse när jag gick ut med doggsen var det fortfarande mörkt och vi var väldigt ensamma ute. Oplogat och oskottat överallt, menhundarna hade förstås skitkul trots att snön kom vågrätt....

På vissa ställen hade det blåst så jag fick pulsa till knäna i snö.... och eländet ska tydligen fortsätta ända tills i morgon     

Jippie har ju faktiskt upplevt snö förr, jag minns nån bild där han tassade runt huset i snömodd i hälarna på sin kennelmamma, men så här mycket har han aldrig sett. Han hade skitkul ute, men jag fick koppla honom så att Salza fick härja med Ibsen en stund. Är Jippie  med så manglar han henne på direkten och sen vill hon inte leka mer, och det kan man ju förstå. Nu fick hon och Ibsen härja fritt en stund, utan att marodören la sig i, och när dom tröttnat så var det fritt fram för vilddjuret igen. 

Bilderna blir lite konstiga.... tätt snöfall och så mörker och blixt på det.... ingen bra kombo...  

Här har det ljusnat lite så här använde jag inte blixten....  man slipper de lysande monsterögonen då, men snöfallet finns ju kvar förstås.   

Men även om dom spår varmare väder till veckan igen så lär vi väl få behålla den här snön nu. Slut med promenader över fälten och i skogen alltså... fy så tråkigt.  

Och det blir så jobbigt med all snö som fastnar i pälsen på hundarna. Är det kallt så fastnar det ju inget, men när det håller sig runt nollstrecket på termometern då är det eländigt.   Tack och lov att jag klippte Salza häromdagen i alla fall... det underlättar lite. 

Nu ska jag i alla fall pulsa ut i snön igen och se om jag kan få en ny tvättid i tvättstugan. Jag skulle tvättat i morse men det blev ju en snöpromenad istället. Och så måste jag iväg och handla lite mat också. Det skulle jag gjort igår, men då gick nästan hela dagen istället åt att hjälpa nån annan att handla.

Ingen bra dag att åka nånstans idag.... och jag kan tänka mig hur parkeringsplatserna vid stora köpcentrat ser ut nu innan man har hunnit ploga ordentligt.  Jaja... vi har klarat oss ovanligt länge utan snö i år så det är väl bara att bita ihop. Det lär i alla fall inte hjälpa att klaga....

Den där som glatt viftande på svansen lämnar sin matte eller husse för att rusa iväg och hälsa på en främmande hund som närmar sig?

Eller den där hunden som glatt står och tuggar på nåt äckelpäckel precis utom räckhåll från matte/husse? Och som springer precis utom räckhåll så fort man närmar sig?

Eller den där hunden som snabbt sväljer när/om husse/matte lyckas få tag i nackskinnet på den för att plocka ut äckelpäcket ur munnen på den? 

Eller den där hunden som med stora harsprång skuttar iväg efter springande barn, samtidigt som den ger ifrån sig ett och annat skall? 

Eller den där hunden som, trots ett skarpt NEJ från matte/husse, hoppar som en guttaperkaboll upp i ögonhöjd på en stackars besökare? 

Har ni aldrig träffat nån sån hund så är ni välkomna hit för att stifta bekantskap med Jipppie.  De senaste veckorna tror jag ta mig sjuttan att själva f...n har flugit i honom.   Fast det är väl 9-månadersdjävulen som slagit till förstås... 

Idag brast mitt tålamod så det stod härliga till. Jag hade ägnat flera timmar åt att vara chaufför till en bekant som skulle handla, och när jag äntligen kom hem igen så var det dags för hundpromenaden. Och Jippie skötte sig hyfsat bra, ända tills vi var nästan hemma igen.... då flög djävulen i honom. 

Först skällde han ut några barn vi mötte på en gammal lekplats. Dom var som väl är inte rädda för hundar utan stannade och pratade, men Jippie slutade inte skälla för det inte. Inte förrän jag fått ett mindre anfall... fick ju lägga lite band på mig för att inte skrämma ihjäl barnen.  

Sen drog han iväg när han såg en hund låååååångt borta. Men där fick jag som väl är stopp på honom, men det tog sin lilla tid. 

Och där borde jag tänkt till och kopplat honom, men jag är så jäkla van vid att mina hundar lyder mig när jag säger till så jag missade den chansen, trodde att vi var klara med olydnaden för idag.. 

Nästa grej var att han och Salza hittade nåt, i deras ögon, delikat att äta på ute i det höga gräset. Jag ropade på dom, men noll reaktion. När jag skärpte till tonen och började gå mot dom så kom förstås Salza... men inte Jippie. När jag hade honom nästan inom räckhåll så stack han... och det upprepades ett antal gånger utan att jag fick tag i honom, och hela tiden tuggade han febrilt.

När han väl svalt det han hade i munnen kom han tassande, och fick då höra vad jag ansåg om hans uppförande. Det gjorde honom en liiiiten aning moloken så han tassade sedan lugnt och stilla på vid min sida, där redan Salza och Ibsen gick. 

Och vi hann nog nästan 20 meter innan nästa grej hände. Då kom det två småkillar springande bakifrån, förbi oss, och gissa vem som tog upp jakten på dom? Vilt hoppande och skuttande och skällande drog han iväg, den lilla söta Jippie.     Och att matte ropade, det hade ingen som helst betydelse i det läget. 

Jaja, mitt eget fel som har hunden lös utan att jag är säker på att han lyder mig... jag vet. Men det gör mig inte mindre förbannad, och det märkliga är att när jag väl blir förbannad, då lyder han. Då vet han vad det jag säger betyder, och vad han förväntas göra, och då gör han det. Vilket alltså tyder på att han helt enkelt skiter i det jag säger när det inte passar honom att göra som jag vill. 

Nu har jag vid två tillfällen fått fånga in min glatt skuttande hund som sprungit iväg till andra hundar för att hälsa, och jag har fått be om ursäkt och känt mig precis så där misslyckad som alla hundägare borde göra när de har en hund som inte lyder dom. Och den känslan finns ju där trots att det suttit två hundar vid sidan av och lugnt väntat där jag sagt åt dom att stanna.  Det hjälper ju inte att ha två lydiga hundar när den tredje röjer för dom allihop.

Nej, nu måste här tajtas till ordentligt, både det ena och det andra. Det är ju inte Jippies fel att han inte lyder, han gör det som han tycker är roligast, och det är förstås mitt ansvar att se till att han väljer att göra det som jag säger, istället för något annat.

Men ska han få gå lös här i området så måste han lyda när man säger till honom, annars blir det koppelpromenader som gäller, och det gillar varken han eller jag, det är jag övertygad om. 

Det blir till att försöka glömma det där ljuvligt spanielsöta, och de där spjuveraktiga sammetsögonen som kan se så smäktande och bedjande ut när han vill. Han är ingen söt liten valp längre, han är en unghund mitt i könsmognaden, sprittande av allehanda hormoner och till stor del styrd av sitt livliga temperament och sin stora livsglädje. 

Han är ju visserligen inte mindre söt för det, snarare tvärtom, men han kan inte behandlas som en liten busig valp längre. Han ska förstås inte "tuktas" så att hans sprittande glädje och nyfikenhet försvinner, men han måste lära sig att lyda när man säger åt honom. Att han gör som jag säger när jag blir arg på honom, bevisar ju bara att han nånstans därinne bland allt unghundskaos vet vad jag menar, och känner igen det jag säger. Men just nu är det annat som tar över, och det jag en gång lärt honom skuffas undan till förmån för, i hans ögon, roligare och intressantare saker. Och så får det ju inte vara....   

Men varje gång jag haft en unghund (i all synnerhet om det varit en hanhund   ) så tänker jag på alla dessa annonser på hundar som ska omplaceras pga "allergier" och "ändrade familjeförhållanden"... de hundarna är nästan alltid antingen i 8-10-månadersåldern eller också runt 18 månader....  och visst är de tålamodsprövande de små ligisterna men aldrig att jag nån enda gång i mitt liv tänkt tanken att "byta bort" den där lilla ligisten. Det vore ju nästan som att byta bort ett barn som kommit i nån trotsålder av något slag.... 

Nej, det gäller bara att göra sig av med latmasken och kavla upp ärmarna och ta tag i saker och ting... för lydiga hundar får man inte utan ansträngning. "Man får den hund man förtjänar" brukar jag säga, och det är väl kanske nåt att tänka på... även för mig.   

...och inget av allt det där man tänker att man ska göra, blir gjort.   Jag förstår inte vart tiden tar vägen, igår klippte jag Salza och förutom allt det där vanliga jag gör varje dag så hann jag inte så mycket mer. Heller hann och hann... jag orkade inget mer.   

Salza var verkligen lurvig och det tog sin lilla tid att få av henne all "onödigt" päls, och idag är det Jippies tur... eller otur... eller hur man nu ska se det. Men han har ju pyttelite päls som tur är.  Det är mest halsen och öronen som behöver hyfsas till där, och så tassarna förstås. Det måste vara ren pälsgödning på marken där vi brukar gå för jisses så pälsen på/under tassarna växer.    Eller också är det så att vi går för ofta i skogen och på fälten, pälsen slits inte under tassarna på samma sätt då, som det hade gjort på asfalt kanske. 

Sen så har vi tränat lite, lite... Jippie och jag. Jag har ju belönat honom när vi är ute och går och han spontant kommer springande och faller in vid min vänstra sida, så det är inget nytt. Men nu har jag börjat med att stanna och lägga honom vid min sida också. Och han är knepig den hunden....   

Jag har inget som helst minne av att jag har använt kommandot Ligg till honom nån enda gång. Men nu när jag skulle börja med det så kunde han det redan.   Ingen tvekan alls när han direkt slängde sig ner på marken, jag hann inte ens hjälpa honom med ett handtecken innan han redan låg ner.  

Och inte var det situationsbundet heller för när vi tränat på läggande och liggande här hemma så har det varit inomhus och han har varit placerad framför mig, inte vid sidan...  knepig hund som sagt...   Fast... förklaringen kanske är att hans matte är lite senil, jag kanske helt enkelt har glömt vad vi har tränat   

Skämt åsido....  Jippie lär sig snabbt som ögat, men han ska samtidigt hålla koll på precis ALLT som händer i omgivningen också, och när något annat fångar hans uppmärksamhet, då är han helt totalt döv och okontaktbar. Så det är den biten vi har att jobba mest med, och den är ju faktiskt svårare än själva momentinlärningen.  Men jag har ju hela tiden sedan jag fick Jippie intalat mig själv att skynda lååååångsamt med denna hunden, så då får jag ju försöka leva upp till den målsättningen också. Vårt nya motto är alltså: "Vi hinner!"  vilket kanske är ett vågat motto för nån i min ålder.   

Här får ni i alla fall en bild på paddan Jipppie....  gulleplutt.