…. och det blir säkert jul även i år, trots att antagligen inte alla hunnit det dom hade tänkt sig. Tiden har en förmåga att tassa på oavsett vad som händer….    

Här blir det inget tjohejsan svejsan direkt… sonen med familj firar jul på annat håll, chanserna för att komma fram inom rimliga tider när man ska åka hit upp från Göteborg vid den här årstiden, är så försvinnande små så det var bara att ge upp den tanken direkt.   

Tråkigt, men flyttar man till såna trakter där snön ständigt lägger hinder i vägen för både bilar och tåg, så får man väl stå sitt kast kan jag tro.  

Men det där tjafset om att… det här är Norrland, här snöar det på vintern… det köper jag inte längre. Inte så länge man dagligen hör om stillastående köer både på E4:an och i tätorten, och dessutom tåg som inte kommer fram.

Och medan jag nu håller på och retar mig på saker och ting då…..    

Här i kommunen finns mängder av fina spår och stigar och vägar man kan gå i skogen. Både såna som är märkta, och andra som bara är upptrampade och finns där… och under hela barmarkssäsongen så går och springer och cyklar det folk på de där stigarna, och det går så bra så att samsas där.

Så fort snön kommer däremot… då kör man upp skidspår där, och sedan är det enbart skidåkare som får finnas där. Trots att spåren läggs just på de stigar där man annars går, så är det under hela snösäsongen skidåkarna som har ensamrätt på naturen.    

Den som kan tänka sig att trampa upp en stig i snön där man brukar gå när det är barmark, kan glömma det. Där är det som sagt skidspår nu och stackars den som vågar gå i närheten av dom.   

När det nu är mycket snö, och man gör de där fina skidspåren med häftiga maskiner, kan man då inte dra dom vid sidan av gångstigarna? Så att vi som vill gå och pulsa i snön kan få gå där det är mest ”lättgått” (om det nu finns nåt sånt på vintern)?

Nej då… skidspår överallt där man annars kan gå, och det enda som återstår är bara tråkiga plogade gångvägar.

När vi bodde i Timrå kommun fanns det massor av snöskoterspår som man kunde gå i…. kanonbra!!! Och där blev man inte hotad till livet om man gick heller…. en skoter hörs ju på långt håll och då hann man gå åt sidan, och inte var det nån risk att spåren blev förstörda bara för att man gick där heller.   

Här finns inte ett skoterspår så långt ögat når. Och nej….. jag kan inte hålla på och åka till Timrå för att få rasta hundar nån annanstans än på tråkiga gångvägar.

Jaja, det låter precis som vanligt i min blogg på vintern…. en massa gnäll och klagan och tråkigt, tråkigt, tråkigt….

I går kväll kom jag i alla fall på en sak jag glömt köpa, så idag ska jag till stora köpcentrat. Undrar om det är nån mer än jag där idag???   

Fast jag har inte så våldsamt ont av att det är mycket folk där. bara jag hittar en parkeringsplats till bilen så fixar det sig nog sedan…. såna där stora köpcentra sväljer ju en massa folk utan att det riktigt märks att det är så många där.

Kan ju vara kul med lite julstämning också… julgranar och glitter och julmusik…. och trötta stressiga föräldrar med trötta, gnälliga barn som redan väntar på tomten kanske. Strunt samma, dom är ju inte mina problem… 

Hoppas ni har en bra julhelg framför er, och att den blir precis så där trivsam och fylld av glädje och gemenskap, som ni har önskat er!!   

… som väl inte heter Stora Stockholm längre… har ju gått av stapeln den här helgen. Vi var förstås inte där, men det är svårt att missa filmer och bilder och reportage därifrån om man surfar runt på nätet lite. Och det är ju bra… att även vi som inte var där får lite input, för det är ju sånt som ger lite energi och lite funderingar och tankar runt det här med hundar och allt som hör därtill. Och lite funderingar kommer här då….

Först ska jag klara av min gamla käpphäst….

En vacker hund är vacker att se på, men har den inte tillräckligt mycket bakom pannbenet så är den noll intressant för mig. Och att det avlas friskt på hundar som är enbart vackra, men tyvärr saknar viktiga rastypiska egenskaper, eller som inte är mentalt stabila, det kan i min värld aldrig bli försvarbart. Även om man ska ha en hund som nästan enbart ligger i soffan och myser så är det viktigt att den är mentalt stabil och fungerar som en ”normal” hund, men tyvärr så vet ju både ni och jag att det finns uppfödare som struntar i allt sånt bara hunden är vacker… enligt utställningsdomarna.   

Det är svårt att köpa valp, men man har nog gjort vad man kan för att lyckas om man forskar lite kring föräldradjuren och kollar om de är en sån hund som jag själv skulle vilja ha. Om inte… köp valpen nån annanstans.

Men nog om det nu….

Låt oss säga att jag har köpt den där valpen nu då…. den där som jag tror kommer att passa mig bra, och som förhoppningsvis har de egenskaper som jag gillar. Hur går man vidare sedan då? Så att hunden utvecklas så som jag vill…

Ja där finns ju miljoner olika åsikter förstås… och många av dom är säkert väldigt bra. Man måste ju också ta hänsyn till hurdan jag är som person också, och hur jag lever, det är ju ingen idé att uppfostra/forma en valp så att den passar en annan typ av människa än mig.

Om jag hade en valp så vet jag exakt vad jag skulle lägga tyngdpunkten på direkt från början. Såna saker som jag tycker är viktiga för att hunden ska fungera hos mig….

Den ska komma när jag ropar på den.
Den ska veta vad NEJ betyder.
Den ska kunna vara lös utan att springa ifrån mig.
Den ska kunna vara lös utan att springa fram till andra människor eller hundar.
Den ska gå i koppel utan att dra.

Allt det här grundlägger man tidigt, tidigt och valpen lär sig ju blixtsnabbt så det är hyfsat lätt gjort. Sen gäller det bara att ”underhålla” det och befästa det ordentligt eftersom valpar glömmer fort, och allteftersom dom bli äldre så är det ju också annat än matte som pockar på uppmärksamhet. Men som sagt, är grunden lagd tidigt så är det inga problem.   

   
Men det här är ju ”bara” ren uppfostran, det finns ju annat som man (i alla fall jag) vill göra med en valp också. Och det är där det klurar till sig lite….

Jag vill ju tävla med min hund, och där gäller också att ju tidigare man lägger grunden desto bättre. Och det är där det kan bli lite förvirrande…   

På nätet kryllar det av filmsnuttar där man tränar valpar/unghundar med tanke på kommande tävlings-aktiviteter. Och det kryllar av bloggar där man ger råd och tips om hur man tränar in ditten och datten.

Det är bara att plocka till sig så mycket råd och tips man kan och orkar, och så testa på den egna valpen. Eller…???

Jag tror inte att det är så bra att göra så. Vi vet ju att valpar lär sig oerhört fort, och har man då testat och provat nåt som sedan visar sig mindre bra, då sitter det som berget i den lilla voffsingens huvud. Det är alltid oerhört mycket svårare att ”lära bort” något, än att lära in det från början, det går liksom inte att säga till hunden att ”glöm det där vi gjorde igår, vi gör på ett annat sätt idag”.

Bästa sättet i såna fall är nog att anse det kommandot man använt som förbrukat, och lära in det man vill på nytt, med ett nytt kommando.

Det jag vill säga med det är att man ska ha en plan när man börjar träna sånt som inte är direkt uppfostran. Man ska tänka till ordentligt innan man börjar träna, klura på vilket kommando som är bäst att använda, och framför allt… hur vill jag att det färdiga momentet ska se ut?  

Det är just det som avgör hur jag sedan tränar och går vidare. Hur ser det perfekta utförande ut, med mina ögon sett?

Och då ska man tänka ända upp till elit, inte stirra sig blind på momenten i appellklass eller lydnadsklass 1, utan tänka till så att det jag lär in från början håller ända upp i de högre klasserna.

Och om jag nu hade en valp/unghund här idag, så skulle jag få problem där. Jag stirrar tills ögonen blöder (nästan) på filmer med duktiga hundar, de allra flesta bordercollies, och jag tycker ofta att det dom gör inte är så himla snyggt. Jodå, många moment är snygga att se på, men långt ifrån alla.

Men det är ju det utförandet som betalar sig hos domarna, så vill man ha höga betyg så är det ju det utförandet man ska satsa på förstås. Men det är ju svårt att träna mot en målbild som man inte gillar…

Fast jag kommer ju aldrig att ha nån bordercollie förstås, och då är det ju ändå svårt att nå till samma höjder….

Men så kan man ju fundera vidare då… är det BC-förarna som satt nivån för vad som är det perfekta utförandet, eller är det domarna?

Har alla dessa BC som utmärker sig på tävlingarna varit förebilden och måttstocken för domarna, eller har domarna satt nivån och BC-förarna sedan sett till att lägga sig på den nivån?

Naturligtvis så ska det ju vara det senare alternativet som är ”rätt”, men så är det med all säkerhet inte. Domarna borde ha klart för sig vad dom anser vara 10-mässigt i alla moment, oavsett rasen, och döma därefter…. men så är det nog tyvärr inte.  

Jag tycker också att det är supercharmigt med en blixtsnabb och alert BC som genomför ett lydnadsprogram i blixtrande fart, men ack så många slarviga utförande jag sett, som ändå genererat en 9:a eller 10:a i betyg.

Min erfarenhet säger mig att det tyvärr är så att en BC kan vara hyfsat slarvig och ändå nå höga betyg, medan t.ex en springer (eller vilken annan ras som helst) genast får betala med betygsavdrag för minsta lilla slarv.

Kanske domarna inte hinner se att en BC slarvar eftersom allt går så fort? Nej, så är det nog inte eftersom till och med jag i publiken hinner se slarvet… men det är lite tråkigt att det är som det är.

Ingen annan ras kan konkurrera med en BC när det gäller snabbheten och direktheten i ett utförande, men det betyder ju inte att andra hundar som gör saker och ting i sin rastypiska hastighet gör det sämre. Fast idag är det tyvärr ofta så domarna dömer på tävlingar.

Och med detta inlägg kan man tänka sig att det finns domare som känner sig påhoppade, och det är väl bara bra i så fall. Känner dom sig träffade så borde dom tänka till lite, och har dom gott samvete och inte känner sig träffade så är det ju ännu bättre, då finns det ett visst hopp för domarkåren i alla fall då….  

Och BC-förarna behöver ju inte alls ta åt sig av det här, jag lastar inte alls dom för det vissa domare gör… eller inte gör. Allt ansvar för en rättvisande bedömning ligger helt och hållet hos domarna.

Det ska bli kul att se hur lydnadsproven har utvecklats om 10 år. I de lägre klasserna kommer det alltid att finnas många olika raser representerade, men hur kommer det att se ut i eliten? En och annan förare som inte har BC kommer säkert även då att våga sig dit, men jag är övertygad om att det då i allra högsta grad har blivit en tävling bordercollies emellan.

Jaja, funderingarna hos mig är många... och åsikterna ännu fler… men trots allt så vore det himla kul att ha en ny valp att börja om med nu. Då skulle jag i så fall undvika alla de misstag jag gjorde med Salza…  men med all säkerhet göra en hel massa nya misstag istället.   

Salza 3 månader gammal... superdupersöt... då också    

Inte här hos oss. Husse vill ha en hundhårfri soffa, och varken Salza eller Ibsen har nån enda gång varit uppe i soffan. Däremot så har dom fritt tillträde till våra sängar…   

Men mina cockrar ( som jag hade när jag flyttade hit) var vana att ligga i soffan hos mig, men de köpte snabbt de nya norrlands-reglerna och höll sig på golvet. Och varken Salza eller Ibsen har sett ut som att dom saknar soff-liggandet. Man kan väl kanske inte sakna nåt man aldrig haft….   

Men… Salza har legat i soffan när vi varit och hälsat på sonen och hans familj. Då har hon fått vara i soffan, och hon och jag har sovit där på nätterna. Men det är som sagt enda gångerna Salza varit uppe i en soffa.

I går kväll när jag satt och tittade på TV så låg Salza som vanligt i husses TV-fåtölj, den intar hon snabbt så fort han går därifrån.

Men efter en stund gick hon ner på golvet och la sig intill soffan, under soffbordet, där ligger hon ofta.

Och efter några minuter sätter hon sig upp, vänd mot soffan. Hon tittar frågande på mig och jag fattar inget alls…. ”vad vill du?” säger jag, ”jag förstår inte”.   

”Jo”, säger liten Salza, ”snälla matte, jag vill också ligga i soffan och gotta mig” och så sitter hon kvar på golvet, men lägger upp båda framtassarna i soffan medan hon bevekande tittar på mig.

Jag förhärdade mitt hjärta och sa ”nej du får inte ligga där!”, men blicken jag fick när hon återigen la sig på golvet var obeskrivbar. Hon har ju förmågan att verkligen uttrycka vad hon tycker och vill med en enda blick, den där tjejen. Och egentligen, bara det att hon så försiktigt ”frågade” om hon fick, borde hon ju vara värd en belöning.   

Men hur i all världens dar kom hon, efter dryga 6 år, på att hon ville ligga i en soffa där hon aldrig en enda gång satt sin tass? Det rör sig mycket i huvudet på de där små älsklingarna vi har…    

I går var det annars ingen jättebra dag för mitt onda knä. Kanske jag var lite för flitig med mitt gående dagen innan, inte vet jag. Men värken släppte inte nåt, ens med hjälp av piller igår, fast idag känns det nog som att det kanske är lite bättre, hoppas kan jag ju alltid.   

Men det är väl bara att vänja sig kan jag tro… ryggen, axlarna, nacken, händerna… och så nu knäna… jaja… det finns ju faktiskt några stackars försummade kroppsdelar kvar som ännu inte värker, alltid något att vara tacksam för.   

Och jodå, jag vet…. jag borde gå ner i vikt. Men varje gång man läser, eller hör, om någon som gått ner rejält i vikt så upptäcker man att det ligger en operation bakom, och det är jag noll intresserad av.  

Jag har hört, och träffat, ett flertal människor som berättat om besvärliga biverkningar som operationen gett, och att det medfört ytterligare ett antal operationer…. och det kan hända att yngre människor så att säga hamnar på plus när man räknar ihop för- och nackdelar i längden, men jag tror knappt att den som är i min ålder ”hinner” tjäna ihop tillräckligt många plus för att det ska vara försvarbart.

Och antagligen är det väl också så att äldre människor inte ens är påtänkta för en sån operation… ni vet… ”bunt’ ihop dom och slå ihjäl dom….”   

Fast man behöver naturligtvis inte gå ner massor i ett svep… varje kilo som man gör sig av med är väl ett plus i sig kan jag tro.

Men för att banta måste man vara motiverad och i bra form för övrigt, och tyvärr så är jag väl varken det ena eller det andra just nu. Men, men…. jag kanske ändrar mig, större under än så har skett.

Salza o jag kanske skulle göra gemensam sak och göra en insats under vintern, hon väger också alldeles för mycket. I hennes fall kan man ju, delvis, skylla på en förändrad ämnesomsättning i samband med hennes kastrering förstås, men det håller inte hela vägen det heller.

Fast… ska man gå ner i vikt så behöver man , förutom att minska kaloriintaget, motionera mer också…. och det går inte jättebra mitt i vintern med ett värkande knä.

Och tänk vilken tur att jag fick nåt att skylla på där nu då… äh, skämtar bara lite.    

Men ibland kan det bli väldigt fel. Jag hade tidigare en arbetskamrat, några år äldre än mig. Han hade ”rondör” som det så snällt kallas, och blev lite rundare allt eftersom åren gick. Rätt som det var så började han gå ner i vikt…. och alla var vi väldigt imponerade.   

Han berättade stolt att han minsann inte använde sig av nån ”metod”, han hade bara slutat med godis och fikabröd och såna onyttigheter, och så åt han förståndigt i övrigt, det var inte alls svårt att banta påstod han.

Och han blev magrare och magrare och magrare…. och till slut började vi säga till honom att han fick sluta nu… han var ju nästan bara skinn och ben.

Och efter ytterligare en tid så visade det sig att han hade en obotlig, dödlig sjukdom som gjorde att han hela tiden magrade, vilket han ville eller ej.   

Och vad sensmoralen med den här historien är vet jag inte… men kanske kan det vara att om själva bantandet går alltför lätt, då kanske man ska bli lite misstänksam… i så fall kanske det är nåt som är fel nånstans…. ja, inte vet jag.   

   
Idag är det i alla fall fredag igen…. veckorna bara skenar iväg och allt bara lunkar på i sina gamla hjulspår nästan utan att man märker att tiden bara rinner iväg.

Så det är ju bara att återigen önska er en trevlig avslutning på veckan och en trevlig helg…. stressa bara inte ihjäl er, jul blir det oavsett vad ni hunnit… eller inte hunnit… göra.

….. var inne i gårdagens tidning. Den där ironiska insändaren ang snöröjningen här i området, som jag nämnt tidigare, ni vet. Och just precis igår var det väldigt välplogat på gångvägarna här. Men det var faktiskt första gången sedan snön började falla som man slapp pulsa omkring i nån dm snö…. men så typiskt att det sammanföll så illa med insändaren.   

Men idag har jag återigen plumsat omkring på oplogade vägar…. Undrar om dom bytt snöröjare här? De två tidigare vintrarna som vi bott här har det var kanonsuperduper bra plogat. Ja, skit samma…. det blir som det blir med det också, det är inte så mycket man kan påverka här i livet.

I går morse gick jag i alla fall 5 km med doggsen. Det var första gången på minst ett par månader som mitt knä godkände en sån promenad. Det gick visserligen saktare än vanligt, och jag fick vila benet då och då, och jag kände av det senare på dagen, men idag är värken inte värre än vanligt så det gjorde nog ingen skada i alla fall.

Jag var hos sjukgymnasten igår också, och vi pratade träning. Och hon poängterade återigen att det gör ont att träna när man har artros, men huvudsaken är att man återhämtar sig på 24 timmar. Får man mer ont dagen efter, så har man tränat för ”hårt”…   

Men egentligen är jag jäkligt trött på att ha ont i det där knät nu…. fast med minsta lilla otur så kommer jag att få ha värken lääääänge, kanske livet ut. Men å andra sidan… med minsta lilla tur så kan det gå över också… i alla fall under en period. Som sagt… det är inte så mycket man kan påverka här i livet.   

Fast jag är väl ändå inte så våldsamt drabbad förstår jag. En av de andra på det där mötet igår berättade att när hon hade som värst ont så nästan grät hon när hon var tvungen att lyfta benet över en tröskel. Enda gången jag nästan gråter är när jag måste gå nerför en trappa, just det är ganska så vidrigt just nu.  

Det snöar som sagt idag igen, och jag har lovat en bil-lös bekant att skjutsa henne när hon ska uträtta lite ärenden. Det lär ta sin lilla tid för snöröjningen är urdålig överallt i den här stan. Men det spelar ju ingen större roll egentligen, jag har ju hela långa dan på mig. Jag måste bara komma ihåg att ta med snöskyffeln till garaget så att jag får ut bilen.

Hoppas ni har det bra i allt julstök… allt sånt lyser med sin frånvaro i det här huset än så länge.

Måste förresten visa en bild för er som inte finns på FB, för där har jag redan visat den. Det är årets julgran här på gården. Vi har skippat den gamla vanliga traditionella granen och ersatt den med den här istället…. superfin!!

Det är en anordning som helt enkelt hissas upp i flaggstången, och den är flera tusen kronor billigare än den vanliga granen… både billigare och finare… inte illa.  

De två senaste åren har jag skickat insändare till lokaltidningarna och berömt snöröjningen här i området, och nu har jag alldeles nyss författat ytterligare en insändare. Men den här gången klagar jag på den obefintliga snöröjningen istället, vi får väl se om dom är lika villiga att ta in den som de andra.    

Urdåligt... är ett passande ord för snöröjningen i år. Visserligen har det snöat mycket, men det är ju inte precis första gången det gör det. Och i morse när jag var ute med hundarna var det alldeles knäpptyst ute... och OM det då hade varit en snöplog igång nånstans så hade den hörts lång väg. Men det var som sagt alldeles tyst, och oplogat...  

Jaja, det var förstås för bra för att få fortsätta....  men ibland kan jag nog tycka att norrlänningarna själv är dåliga på att leva upp till den där klyschan de sprider omkring sig titt som ättt... "Det här är Norrland, och här snöar det på vintern"... verkar som att vissa av dom trots allt inte känner till det, och blir överraskade av det.

I alla fall så har jag ett mycket knepigt knä. Jag har förstås ont fortfarande, men i alla fall något mindre ont än tidigare. Och det knepiga är att varje natt mellan ca 03.00 och 07.00 så har jag inte ont alls. 

Före kl 3 vaknar jag ett otal gånger, varje gång jag ändrar ställning i sängen, för då gör det ont i mitt knä. Men efter kl 3 och ungefär fram till dess jag vaknar vid 7-tiden, då sover jag ostört och när jag vaknar är jag bara lite öm i knät, men har inte ont på nåt annat sätt. 

Och det stämmer väldigt dåligt med artros-diagnosen. Då ska man få mer ont när man är stilla och sedan rör på sig.... och så är det under resten av dagen sedan. Jag har uthärdligt ont när jag är igång, men om jag sitter stilla en stund och sedan ska börja röra på mig, då gör det nedrans ont de första minuterna... men alltså inte på morgonen. Märkligt det där...    

Salza och jag har i alla flal enats om att vi inte tycker det är kul med all den här snön. Salza gillar att springa omkring i träddungarna och nosa efter fåglar och andra roliga djur, men nu är det så mycket snö så hon tar sig inte ens dit. Tråkigt att bara kunna gå på dåligt plogade gångvägar tycker hon   

Hon försökte ge sig iväg i ett färskt rådjursspår i morse, men gav snabbt upp när hela hon försvann ner i snön. I och för sig ska hon ju inte jaga rådjur, men ibland... om det är fri sikt och inga djur inom synhåll... kan hon få springa ett femtiotal meter i spåret innan jag kallar tillbaka henne. Nåt kul ska hon väl få ha kan jag tycka då...   och i och med att hon alltid går att kalla tillbaka så är det ju ofarligt för alla inblandade.   

Jo jag vet... ni tror mig inte när jag säger så. Men det är faktiskt sant... till och med om vi blir överraskade i skogen och hon har "bytet" inom synhåll, så stannar hon och kommer tillbaka om jag ropar på henne. Men det är klart, i det läget går det inte att be henne sluta jaga och komma tillbaka, då är det raka rör och klara beked som gäller. Och då kommer hon glatt tillbaka till mig, galopperande i full fart...   

Det där lärde vi in, tillsammans med lydiga Teddy, när hon var pytteliten och det sitter som berget fortfarande.  

Näe, nu ska jag kika lite på skidåkningen på TV.... känns som att det blir en lat dag idag... igen. Gäller att samla sig till nästa promenad i snöhelvetet, det lär väl inte vara plogat då heller kan jag tro.    

Så kan man tycka ibland , men det är ju fel, händer saker gör det ju hela tiden. Inte minst så faller snön envist ner utanför fönstren. I förra omgången kom det nästan en halvmeter och nu snöar det igen, ovädret söderut ska visst hälsa på här uppe också nu, sägs det.  

Och det är lite roligt det där med vinter norröver och söderöver. Norrlänningar gör sig ju ofta lite löjliga över att det blir kaos så fort det faller lite snö söderut… men så är det ju här också.

Dikeskörningar på löpande band, stopp på E4:an i flera timmar, inställd kollektivtrafik bilar som inte startar o.s.v o.s.v.… precis som söderut. Man ska inte kasta sten i glashus heter det ju… kanske ska man inte kasta snöbollar heller…  

För min del är jag tacksam när jag slipper ta ut bilen såna här dagar. Jag åkte några mil till sjukgymnasten i tisdags, i tätt snöfall och massor av snörök, och det var inte så kul.   Och när det är 20 grader kallt så hjälper det ju inte att salta på vägarna heller så det var ganska så rejält halt.

Men det gick bra…. fast sjukgymnasten hade ju inte nåt direkt glädjande att berätta. Jag deltog, tillsammans med några andra sjuklingar, i en s.k Artrosskola där sjukgymnasten berättade vad artros är, vad det är som gör ont och varför det gör ont. Det hela var inriktat enbart på knä- och höftartros och det var förstås intressant att få veta exakt hur det ser ut och vad som händer när man har ont.

Mindre kul var väl att höra att det inte går att bota, i bästa fall kan man lindra värken genom träning och ev. hjälpmedel, och enligt henne så var det i slutänden endast 10% som opererades.  

Träningen ska vi gå igenom nästa vecka på nästa träff, och det blir nog kul värre. ”Det gör ont att träna när man har artros,” sa hon och det tror jag säkert det. Men samtidigt så förstår jag att det är rena döden att vara stilla när man har artros-värk nånstans. Jag märker det själv, och hon poängterade det väldigt noga.  

Det jobbigaste just nu är inte värken, utan den där känslan av att benet ibland inte bär. Och det förstår jag faktiskt, även med mina dunkla kunskaper i sånt här, att det beror på att jag har för lite muskler i benen nu när knät inte kan/orkar fungera så som det ska.

Och då kan man ju fråga sig hur jag kan ha för lite muskler i benen när jag går så himla mycket, och när benen dessutom får jobba med att bära upp min övervikt…. men så funkar det förstås inte. Det finns väl några muskler nånstans där i benen som jag antagligen nästan aldrig använder, trots allt gående, och just dom musklerna behöver väl mitt knä nu då.  

Jaja, vi får väl se hur det artar sig… sjukgymnasten kunde i alla fall verifiera att det till stor del (50%) är ärftligt betingat, och det är ju tyvärr så att ju äldre jag blir desto fler av min mammas krämpor känner jag igen hos mig själv. Klagomål på ont i knäna känner jag väldigt väl igen….

För övrigt så har jag handlat julklappar, gjort julklappar och slagit in julklappar, och snart ska jag väl antagligen skicka julklappar också tror jag. Det är tyvärr inte till min sida av släkten… där är det fortfarande lite diffust hur det blir med julen… utan det är till Kurts släktingar alltihop.  

Jag är ju inte så förtjust i julen, så det blir inte några stora arrangemang här, men lite måste det ju vara i alla fall. Sen får vi väl se när barn och barnbarn dyker upp, troligtvis inte till julhelgen, men kanske lite senare.

Det finns ju släkt ”på andra sidan” också, föräldrar, syskon och kusiner…. Inte kul att känna sig som att man slits åt flera håll bara för att det är jul. Jag vet hur det är, och jag själv är ju som väl inte en sån människa som går under om jag inte får träffa barn o barnbarn just precis när det är julafton…

Det är besvärligt när det är så lång väg att åka också. Köra bil i 75 mil är ingen höjdare vid den här årstiden med snöstormar var och varannan dag. Och ska dom åka tåg så är det inte heller så kul med en 1-åring och allt som hör därtill + eget bagage + en hund, och så släpa på julklappar dessutom när det är tågbyten på vägen. Vi får väl se hur det fixar till sig…. för fixar sig gör det med all säkerhet.

Idag har jag bakat och fyllt på hundarnas kexfat med en stor hög kex, så nu får det räcka till efter julhelgen. Salza älskar de där kexen, hon skulle kunna äta hur många som helst men fler än ett par stycken per dag får det ändå inte bli.   

….. halkade på isen under snön och ramlade i morse? Och som naturligtvis fick det onda knät under sig?    

Rätt gissat…. Klumpedumpan Barbro.  

Nedrans så ont det gjorde när det onda knät veks och jag dessutom hamnade ovanpå just det benet. Fast det kanske var tur att det inte var det andra benet, då hade jag kanske haft ont i två knän nu…

Snön gick upp till knäna på mig där jag pulsade fram i snöhelvetet, och i en brant nerförsbacke halkade jag förstås. Jag vet att det brukar vara halt där, men jag föll i alla fall.   

Salza kom direkt tillbaka till mig och snurrade runt mig där jag låg i snön. Ibsen försvann runt en krök utom synhåll och struntade totalt i att hans matte ramlade omkull.   

Som straff för det blev han tillbakaropad och fick agera stöd när jag skulle resa mig igen…. vilket inte var så lätt eftersom jag inte kunde lägga nån tyngd på det onda knät. Men sånt är han bra till, stora starka Ibsen, inte första gången han fått agera stöd till sin rangliga matte.   

Jag skulle nog behöva ett par nya kängor tror jag. Inte minst med tanke på att sulorna på dom jag har är rejält slitna efter tre tidigare vintrar… men, men… så lär det inte bli.   

Det har kommit vansinnigt mycket snö, det har vräkt ner hela natten och det ser inte ut att mattas något nu heller.

Bilderna är sedan i morse, därav det dåliga ljuset... och så faller snöflingorna tätt också.   

Det hade inte spelat så stor roll med all den här snön om bara nån av oss här i huset hade varit frisk och fit-for-fight. Kurt skottar snö, men det ska han ju förstås inte göra med sin rygg. Gå promenad med doggsen kan han inte i all den här snön, men jag skulle gärna pulsat fram i snön i nån timma i morse, om jag inte haft ont i mitt knä.

Skotta snö är ju inte nån egentlig pest… bara man är frisk och inte har en trasig rygg eller ett trasigt knä….

Jaja, dom plogar väl i alla fall så snart det slutar snöa, om det nu gör det alls. Det ser ut som att det kan fortsätta hela långa dan…. och enligt prognoserna ska det det också.

Jag tröstar mig i all fall med att jag inte måste ut med bilen idag. Kan se framför mig vilket kaos det är på parkeringarna i stora köpcentrat idag, julhandel, en halvmeter snö och inga målade markeringar som syns nånstans…

Fåglarna har i alla fall kö till matautomaterna, dom måste ju blivit lika chockade som vi av alla den här snön.

Mina nyponpiller har kommit nu också… ligger hos ICA-butiken för avhämtning. Vi har en sån där fånig brevlåda som man låser, och med en ganska så liten öppning. Där går det inte in nåt annat än en tidningen o brev o reklam genom öppningen, så då får man hämta tjockare brev i affären. Inte så kul idag, men å andra sidan så överlever nog inte Kurt utan sin tidning heller, så eftermiddagspromenaden skulle väl i vilket fall lett oss till affären.   

Tur att det är skidåkning på TV idag, då kan man skylla på det och slappa i soffan och slipper att göra nåt nyttigt på hela långa dan....   

… att sticka ut hakan och tycka till lite. Och den här frågan är väl kanske lite känslig att tycka till om, finns säkert dom som tycker helt annorlunda, men det är ju tjusningen med det hela... att var och en får tycka som dom vill.  

Och nu tänkte jag fundera lite kring det där med hundrastgårdar, eller hundhägn eller vad man nu vill kalla det. Inhägnader där man kan släppa sin hund lös tillsammans med andra hundar alltså….

Det finns ju på många, många ställen (främst söder över härifrån sett) och det är ofta välbesökta platser. Och används de på rätt sätt så är det …kanske… bra med såna ställen. Men egentligen tycker jag nog inte det…. och det finns flera anledningar till att jag tycker så.

”Min hund är så snäll, och han/hon älskar andra hundar”…. det hör man ofta folk säga. Och då glömmer man att ett möte mellan två eller flera hundar inte är ensidigt. Det är ett samspel med (förhoppningsvis) kommunikation hundarna emellan, och i det fallet är det med hundar som med oss människor… vissa människor gillar vi och andra inte.  

Det förutsätter då också att alla inblandade parter fungerar sunt och ”friskt” på signaler och kommunikation. Det räcker att en enda individ missuppfattar, eller är dålig på att läsa vad andra hundar säger, så kan det spåra ur.

Och vi vet ju redan att alla hundar inte fungerar helt ”normalt” i såna sammanhang i dagens samhälle.

Kan verkligen alla ägare tolka sin hund så att man säkert vet att dom fungerar friktionsfritt med andra, främmande hundar? Och har man förmågan att ingripa i rätt tid OM någon liten schism är på väg upp till ytan?

Jag tvivlar på det…. och ett hundslagsmål i ett hundhägn borde väl vara alla hundägares värsta mardröm.  

Det finns andra anledningar också, till att jag inte är helsåld på tanken på ett hundhägn.

Vi vet ju alla att det är få aktiviteter som tröttar ut en hund så som att leka med andra hundar. Bra i vissa fall… mindre bra om det är så att ägaren faller för frestelsen att göra det lätt för sig. Så enkelt och frestande att gå till ett hundhägn, släppa hunden lös att härja där med andra hundar i en halvtimma eller så, och sedan gå hem med en trött och nöjd hund.   

Jodå, hunden har haft kul, och har fått motion, och husse/matte har pratat skit med ett antal andra hundägare under tiden…. men blir det här en aktivitet som ersätter gemenskap och samarbete och kommunikation mellan hund och förare så tycker jag att det är helt fel.

Och det är här den största risken finns tror jag. Vi människor har ju svårt att erbjuda våra hundar någon aktivitet som går upp mot att umgås med individer av den egna arten. Vi får jobba ihärdigt för att få en hund som föredrar vårt sällskap framför andra hundars sällskap, och den gemenskapen är viktig för att få en hund att fungera tillfredsställande i dagens samhälle, att hålla sig till mig trots andra hundar, att komma på inkallning oavsett störning o.s.v

”Jag kan inte släppa min hund lös, då sticker den, därför vore ett hundhägn så bra”, är också ett argument för ett hundhägn. Men då har man ju accepterat att hunden struntar i mig och det jag säger. Genom att släppa den i ett hundhägn och låta den härja tills den blir trött och därför kommer till sin förare, då har man godkänt att man själv bara är ett hjälpmedel för att hunden ska kunna ta sig till hägnet där de viktiga kompisarna finns.

”Min hund älskar alla andra hundar, han vill alltid hälsa på alla han möter” och med det menar man att det passar bra att kunna släppa den hunden i ett hundhägn där den får utlopp för sin lust att hälsa på alla andra hundar den ser.

Är det så vi vill ha det? En hund som enbart är intresserad av andra hundar som den ser, och struntar i den som håller i kopplet? Noll intresse för sin ägare, hela fokus inställt på andra hundar? För inte kommer intresset för andra hundar att minska om den titt som tätt får härja runt i ett hundhägn fullt med andra hundar.  

En hund är ett flockdjur, och hundens flock är den familj där den bor och lever. Sen finns det förhoppningsvis några kompisar som hunden umgås med, kompisar som har sin egen flock, men ändå kompisar som man sammanstrålar med ibland för att träna och leka tillsammans. 

Och har man själv fler än en hund så är "problemet" löst... fler kontakter med den egna arten behöver egentligen inte hundarna då. 

Men grejen är ju att det är jag som ska vara hundens ”huvudperson” här i livet. Kompisar behöver den, och det ska den ha, men det betyder inte att alla hundar den ser och träffar ska bli en ”kompis” som den ska härja och leka med.

Tänk så många ”problemhundar” vi skulle slippa om alla hundägare kunde anamma den tanken.  

Är jag viktig i hundens liv, en tillgång som den uppskattar och anser lönsam, då är det inga problem med inkallning, och inga problem med att den uppför sig jobbigt när den ser andra hundar… eller andra människor.

Om däremot hunden enbart ser mig som ett medel för att komma ut och träffa andra hundar, eller jaga harar och rådjur, eller springa efter lekande barn, då är ju i och för sig jag en resurs, men inte en resurs av det slaget som hjälper hunden att fungera bra i vårt samhälle.

Om ett hundhägn däremot fungerar lite som ”grädde på moset” så kan det kanske vara OK...

En promenad med matte/husse där man jobbar med kontakt och kommunikation och kanske tränar lite nyttigheter, och sedan som avslutning en liten raid i hundhägnet, det kan jag kanske… eventuellt… köpa.

Men jag befarar att de allra flesta nog ser ett hundhägn som ett bekvämt sätt att motionera sin hund trött utan att själv behöva anstränga sig eller engagera sig.

Vi kan ju förstås hoppas att jag har fel där…. men jag tillhör i alla fall dem som aldrig kommer att agera för att det ska skapas hundrastplatser/hundhägn.

Många problem kring det här med hundhållning skulle som sagt undvikas om alla hundägare jobbade lite mer med att skapa en bra relation till sin hund. En relation där hunden ser sin ägare som viktig, som en resurs som man ska hålla sig till just bara för att den där ”resursen” har så mycket kul att erbjuda. Och så förstås…. tänk så bra det skulle bli om alla hundägare insåg att det är ett djur dom har i kopplet, inte någon liten pälsklädd människa.

Ja, det var dagens tyckande det…..    

Idag snöar det lite här…. och det är några minusgrader så nu slipper vi leriga hundtassar i alla fall. Det är väl enda fördelen med vintern det….   

Mina promenader blir inte så långa nu när mitt knä krånglar, och det är ju lite tråkigt. Det var länge sedan vi kunde ta en rejäl promenad doggsen och jag… fast det beror ju till stor del på Ibsens tassar också, inte bara mitt knä.

Fast häromdagen hade jag så jäkla ont när jag skulle gå och lägga mig så jag beslöt att chocka kroppen lite. Stoppade i mig dubbel maxdos av alla piller jag har… (nja, nu överdriver jag lite, nöjde mig med den starkaste sorten) och tänk att jag vaknade bara ett par gånger för att det gjorde ont i knät den natten.

Så igår gjorde jag likadant, och idag har jag mindre ont. Ont gör det fortfarande, och svullet är det… men det känns inte lika outhärdligt ont längre. Bara lite lagom ont…. frågan är väl bara vad min lever tycker om det här ”chockintaget" av piller…?  

Får väl se vad som händer på promenaden sedan…. de senaste dagarna har jag varit alldeles kallsvettig på grund av smärtan när jag går, igår var det lite bättre, och med lite tur så kanske det känns hyfsat ont idag också.

Det är märkligt det där med smärta. Man vänjer sig (till en viss grad) när man alltid har ont nånstans, och man tror på nåt vis att det är så det ska vara, men det är det ju egentligen inte.

När jag möter folk som säger att dom aldrig har ont nånstans, möjligtvis lite huvudvärk nån gång, då känner jag mig som att ”men finns det så konstiga människor? har inte alla i alla fall lite ont nånstans?” och då inser jag hur ”hjärntvättad” man blir av ständig smärta….  

Ha det så gott där ute i snödrivorna…..