Men det stämde inte i mitt fall.    Jag letade bland gamla filmer för att hitta en film på Salza när vi lärde in kommandot Fot, men jag fann ingen. Jag ville se hur gammal hon var… om mitt minne inte sviker mig så började vi med det redan vid 12-13 veckors ålder, och det har verkligen gjort att kommandot sitter som berget.

Att skutta in till mattes vänstra sida och sitta som ett litet ljus i rätt position där, det kunde hon tidigt, tidigt. Fast jag ville veta exakt hur tidigt, men jag fann som sagt inga bevis.

Men det där med att göra detsamma vid mattes högra sida, det är svårt det. Och det är inte bara Salza som har problem, jag har minst lika stora problem med att hantera henne på höger sida.

Och det där med bakdelskontroll på höger sida… det får varken Salza eller jag nån ordning på.

Men nu när jag kikat på alla filmer från hennes valptid så förstår jag i alla fall varför Salza aldrig varit påverkad eller störd av omgivningen när vi jobbar. Vi hade nästan alltid två stora rottisar och en liten cocker som vimsade runt oss när vi tränade. Ja, Teddy (cockern) var förstås oftast tätt, tätt intill oss och väntade på att få sin andel av mattes uppmärksamhet och godis, och rottisarna brottades eller kampade med nåt alldeles i närheten, och hur rottisar låter när dom kampar, det vet ni väl antar jag.

Vi tränade oftast hemma i trädgården när hon var pytteliten, och då var alla hundarna alltid ute. Kanonbra störning, och det var ytterst sällan något som splittrade Salzas uppmärksamhet på mig och det vi gjorde tillsammans.

Hon hade en bra uppväxt, lilla Salza. Stor trädgård och tre andra hundar att roa sig med....

Och att fostras av.......

När jag nu tittar på filmerna, så inser jag ju hur enkelt det är att ha en valp/hund när man bor i egen villa, till skillnad mot att bo i ett flerfamiljshus.

Fast nu bor vi ju lite så där mittemellan… egen lägenhet i markplan, men tyvärr bara nån pytteliten gräsplätt istället för en trädgård. Fast jag tror att både jag och hundarna saknar trädgården… när Salza får sina stoll-ryck och drar runt i 100 knyck i vår lilla 3:a, då vore det skönt att kunna öppna dörren och låta henne röja vidare ute i trädgården. Men sånt är inte livet längre….   

Men för att återgå till "allvaret".... jag vet ärligt talat inte hur jag ska få till det där med högerhandlingen. Jag skulle behöva gå en kurs i just det. Jag känner mig ungefär som när jag försöker skriva med vänster hand istället för den högra, som är naturligt för mig. Det blir klantigt och knöligt och konstigt och bakvänt alltihop…. och då kan jag ju inte heller begära att Salza ska få ut nåt vettigt av det hela.   

Tur att det är långt till våren….  

Ja julen är ju bortstädad nu, så då är det datorernas tur. Häromdagen städade och sorterade jag bland 2012 års bilder i min dator, och igår städade jag i Kurts dator… eller städade och städade…. jag sorterade in bilder och dokument i mappar av olika slag, han är dålig på sånt. Det fanns lite att rota omkring i, det tog ett par timmar nästan.   

Och idag ska jag göra en kraftansträngning och städa bland mina dokument också. Det finns massor där som kan slängas, bara dumt att spara på sånt som är inaktuellt… men det är lite bökigt att städa bland dokument, ofta måste jag öppna dom för att se vad dom innehåller, och det tar ju lite tid.

Och så har jag flera olika versioner av några hemsidor liggande också… gamla versioner… för säkerhets skull.   Fånigt, idag åker dom i papperskorgen…. och i övermorgon händer säkert nåt så att jag behöver dom…. fast dom finns förstås på nån gammal CD i nåt skåp också.   

Men min dator är inte helt frisk, den krånglar ibland, men å andra sidan är den 3-4 år nu och där nånstans ligger väl livslängden på en dator nu för tiden… hoppas den hänger med ett tag till trots att den känner sig lite krasslig ibland.

Och apropå krasslig… idag ringde jag och efterlyste besked från min knäröntgen. Sköterskan sa att röntgensvaret sa att det fanns pålagringar, men att en läkare skulle ringa mig under förmiddagen och förklara lite mer ingående. Fast det finns väl inget direkt att förklara… jag vet vad pålagringar är och vad det innebär, jag har sånt lite här och var i kroppen.  

Men just nu så gör det allra minst ont i mitt knä när jag går, om jag inte går för fort, och det är ju himlans bra. Visserligen har jag en svaghetskänsla i det som dyker upp då och då, och då bär liksom inte det benet, men det går över på några sekunder så det kan jag i och för sig leva med…. fast det gör att jag blir lite osäker på att benet ska funka, så jag blir nog lite extra försiktig när jag rör mig tror jag.

Det som just nu är jobbigast är att jag inte kan sova på nätterna eftersom det gör ont i knät när jag ligger ner… knepigt tycker jag, men så är det.  

Men apropå det här med smärta…. en smärttåligare hund än Salza har jag aldrig träffat på. När man kammar henne och träffar på små tovor i pälsen så kan man rycka och dra hur mycket som helst, hon säger inte ett pip. Jag försöker ju hålla emot när jag kammar ut päls som tovat ihop sig, men eftersom hon är så tålig så glömmer jag mig och slarvar nog med det ibland…. men hon säger som sagt inte ett knyst.  

Ni vet, där i värmen i armhålan… där det lätt blir små, trassliga tovor och där dom ofta är så himla ömtåliga… inte ett knyst när man drar och sliter i håret där. Fast oftast klipper jag bort de där små tovorna förstås.

Och när Kurt klipper klorna på henne så är det likadant. Han började fila klorna på henne också… som han gör, och har gjort, med alla andra hundar…. men numera klipper han Salzas klor. Han filar ju klorna för att undvika att klippa för långt så att det börjar blöda och gör ont…. men om han klipper för långt på nån av Salzas klor och det börjar blöda så reagerar hon inte alls.   

Det händer ju inte ofta, men OM det händer så är reaktionen noll från Salzas sida. Jag har då aldrig haft nån hund som inte i alla fall ryckt åt sig tassen när sånt händer… men inte Salza inte.

Hon har ju haft urinvägsinfektion några gånger, och veterinären har tagit urin direkt från urinblåsan på henne. Och varje gång så är dom så imponerade över att jag bara lägger henne ner, och så håller jag henne lite lätt medan vetten sticker in sin långa nål i urinblåsan och suger ut urin…. inte en rörelse eller ett pip från Salza.

Fast senaste gången såg jag på henne att hon inte gillade det, men hon la sig snällt och hon låg blickstilla tills allt var klart.… det var bara hennes min sa att hon inte tyckte det var speciellt roligt.  

Ja, hon är en stjärna på många sätt, lilla Salza.  

Nu ska jag i alla fall käka frukost, och sedan ska jag ägna några timmar åt min dator…. för så lång tid lär det nog nästan ta.

Ha en bra dag, mina vänner…..    

…. i alla fall om man ser till alla efterlysningar som finns på FaceBook, och jag tycker att det är konstigt.  

Ja, inte att efterlysningarna finns på FB, utan det faktum att så många hundar springer bort.

Det finns två frågeställningar kring det här tycker jag. Varför springer dom bort? Och varför hittar dom inte tillbaka igen?

Jakthundar har väl i alla tider försvunnit då och då, men har dom inte förolyckats under sin utflykt så har dom alltid, förr eller senare, kommit tillbaka hem igen. Så i mitt följande resonemang utesluter jag helt och hållet jakthundar på drift eftersom jag tror att helt andra förutsättningar gäller för de hundarna och de situationerna.

Jag håller mig till våra vanliga sällskapshundar istället. Hundar som lever som en familjemedlem i våra hem, hundar som är vana vid vårt samhälle med de störningar som finns där, och hundar som förhoppningsvis är väl omhändertagna och har det bra där de bor.

Vad är det som får en sådan hund att springa iväg på ett sånt sätt att den sedan inte kan hittas på flera dagar? I värsta fall aldrig….

Och varför söker den sig sedan inte tillbaka till ett känt ställe där den är van att vara och där den känner sig trygg?

Ok då… det finns hundar som är på besök på ett främmande ställe och kanske blir så skrämda att dom springer därifrån i vild panik, såna hundar har ju ingen trygg plats att återvända till. Där är ju risken stor att dom virrar omkring utan att veta vart dom ska ta vägen.  

Men man läser ju ofta, ofta om hundar som försvinner på sin vanliga rastnings/motionsrunda och då är dom ju i kända marker. Dessutom bor de ju antagligen inte alltför långt därifrån heller…

Om hunden blir skrämd och får panik, då springer den huvudlöst bara så långt därifrån som möjligt. Då hinner den långt innan den lugnar sig, och sedan måste den samla ihop sig så att den kan ta sig tillbaka i sitt eget spår. Vilket den kanske inte alls vill, eftersom den blev så skrämd på den platsen….

Men då borde den leta sig hemåt i alla fall tycker jag…. alla vi som går i skogen med våra hundar har väl många gånger tydligt sett att hunden mycket väl vet varåt ”hem” är? eller vart bilen står?

Varför tar sig inte hunden hemåt när den lugnat ner sig???

Och om vi då ser till den andra typen av bortsprungna hundar… dom som ger sig iväg utan att ha blivit skrämda… så är frågetecknen ännu fler.

En anledning till att dom springer iväg kan ju vara ren nyfikenhet… ett spår eller en doft som lockar så att dom ger sig iväg. Men när det spåret sedan tappar lockelsen, varför springer dom då inte tillbaka dit där dom började spåret? Där matte eller husse finns….

En hund som ger sig iväg för att följa ett spår eller en doft visar ju att den kan spåra och följa vittring, då borde den inte heller ha några problem att ta sig tillbaka igen.

Och sen vet jag i ärlighetens namn inga fler anledningar för en hund att ge sig iväg…. antingen när den blir skrämd eller också av ren nyfikenhet på något som finns en bit bort.

Varför skulle annars en hund dra iväg nånstans utan sin förare? Ja… jo… hmm… jag glömde nästan nu… jag har faktiskt haft en hund som ”försvann”, men han drog med all sannolikhet iväg för att leta efter mig. För er som inte läst den historien förr så finns den att läsa här.

Men springer hunden iväg för att ha kul en bit bort, utan husse eller matte, då är den ju inte rädd och skrämd och borde kunna ta sig tillbaka utan problem.

Eller är det så att många hundar enbart får gå i koppel och aldrig får använda sin nos till det den är ämnad till, och aldrig fått lära sig att hålla reda på sin förare… och kanske leta upp honom/henne om dom försvunnit utom synhåll. I så fall kanske dom helt enkelt inte kan ta sig tillbaka med hjälp av sitt luktsinne och sitt lokalsinne, dom vet inte hur man gör helt enkelt.  

I en del efterlysningar kan man läsa att hunden kröp ur selen eller halsbandet och försvann, till synes utan anledning. Och vad ska man tro om det då? Varför gör en hund så?

Jag förstår inte det…. varför en hund gör så? Och jag förstår inte heller varför man har en sele, eller ett halsband, på hunden som den sedan kan krypa ur? Vad har man då för nytta av det?

Ok då… har man sån lydnad på hunden att den stannar när jag säger till, då spelar halsbandet eller selen ingen roll, men såna hundar springer ju inte bort. I alla fall inte medan matte eller husse ser på….

Nej, jag begriper ingenting jag….

Om jag hade en hund som vände rumpan till mig och bara gav sig iväg, då skulle jag känna mig som världens uslaste hundägare. En nyfiken ”matte-jag-måste-bara-kika-här-borta”-runda är helt OK, men tanken att min hund medvetet ska välja att springa bort från mig… och förbli borta… är mig väldigt främmande.

   
När Ibsen blev superskrämd övergav han husse och Salza, men han sprang till sitt trygga hem istället. Han drog inte huvudlöst iväg nånstans, utan han sprang hem trots att det var en dryg kilometer bort. Han klarade det, trots sin panik. Och värre panik än så kan knappast en hund drabbas av.  

Att en valp inte hittar tillbaka igen är fullt förståeligt tycker jag. Dom har inte den erfarenheten av att använda sin nos såsom en vuxen hund har, men varför springer en valp bort på ett sånt sätt att den inte går att hitta igen?

Är den extremt självständig kanske? Eller extremt nyfiken? Eller dumdristigt ”modig”? För hur många valpar har ni träffat som är så modiga/dumdristiga/nyfikna att dom drar iväg nån längre bit på egen hand?

När folk försvinner ur en valps synfält brukar väl valpen reagera ganska så snabbt? Och gör den inte det, så borde väl husse/matte istället reagera desto snabbare? En valp ska väl aldrig vara utom synhåll?

Jag läste för ett tag sedan om en hund som försvann på en parkering vid ett stort köpcentra. Den kröp ur selen och försvann medan familjen packade in grejor i bilen. Mina hundar har alltid varit väldigt mån om att inte bli ”bortglömda” så fort bilen och packning varit på gång. Jag vet inte vad som skulle få dom att springa iväg från mig och bilen i det läget…

Alla hundar är inte lika, jo jag vet… men tryggheten måste väl alltid finnas där matte/husse är, eller? Kommer man bort från den så vill man väl tillbaka dit så fort som möjligt? Eller är det så tragiskt att det finns massor av hundar som inte känner nån trygghet hos sin förare? Som känner sig utlämnade och tror att de måste klara sig på egen hand?

Ja, som sagt… jag förstår inget jag…. Jo jag förstår att en hund kan försvinna, men jag förstår inte att så många hundar försvinner hela tiden. Och jag förstår inte att dom är så svåra att hitta… vill dom inte bli hittade?

Jag vet förstås också att en hund snabbt blir förvildad och folkskygg om den är på rymmen, men det sker ju trots allt inte på en eller två dagar.

Fast… det var väl igår (eller nån annan dag kanske) det stod i tidningen om en hund som varit försvunnen i flera månader och som nu hittat sin ägare igen… men det fanns förstås nån jaktras i den hunden, vilket kan förklara i alla fall försvinnandet.

Jaja… livet är fullt av mysterier, men i min värld är det inget ”normalt” beteende för en familjehund att ge sig iväg på egen hand i flera dagar. Det måste finnas nån form av förklaring till att de gör som de gör… de stackars hundar som ”försvinner”. 

Ska man åka norrut eller söderut härifrån så är det stora E4:an som gäller, och där är det oftast vajerräcken mellan körfälten. Och det kan hända att det är bra med tanke på säkerheten, men jag tycker att det är superläskigt…    

I morse åkte jag norrut till grannstaden Härnösand, och det var det många fler än jag som gjorde. Vi låg en lång rad med bilar, några långtradare och fem-sex personbilar, och alla låg och körde 100km/tim som är maxhastigheten just där.

Jag låg sist i den där raddan, hade kört ikapp dom men la mig snällt sist och struntade i att försöka köra om. Det gick ju ändå så fort som man får köra och det är vinterväglag och halkigt ute nu.

Efter en stund ser jag en stor långtradare i backspegeln. Den närmar sig mer och mer, trots att vi fortfarande kör i 100 km /timmen. Och nästan innan jag hinner blinka har den kommit ikapp mig som ligger sist i den där raddan med bilar. Och just då var vi inne i ett avsnitt med enfiligt körfält och vajerräcke mot den mötande trafiken. Och eftersom det ligger stora snövallar både mot vägkanten och mot vajerräcket så är vägen extra smal nu på vintern…..

Men den där långtradaren som låg bakom mig, han la sig så nära att när jag tittade i backspegeln så såg jag inte ens hela fronten på bilen utan bara en liten del av den.    

I såna lägen blir jag lite stressad för jag har tillräckligt livlig fantasi för att kunna föreställa mig vad som händer om det av någon anledning blir stopp i den där raddan med fordon. Det räcker ju egentligen att någon framför mig bromsar hyfsat ordentligt, eller får sladd i halkan och kör in i snövallen vid sidan, då blir det stopp och jag får den där flera ton tunga långtradaren in i bakänden på min lilla bil.

Ligger han bara 10 meter bakom mig i 100km/timmen, då lär det inte bli många bitar kvar av varken mig eller bilen om jag måste bromsa. För det finns ju ingenstans att svänga åt sidan heller… stora snövallar på ena sidan och ett vajerräcke på den andra sidan…

Nej, jag tycker verkligen inte om enfiliga vägar med vajerräcken...   

Resan norrut berodde på att jag skulle röntga mitt knä, så nu är det bara att vänta på svaret. Fast jag får väl ett litet brev där det står att det inte finns nåt att göra åt det antar jag. Det är väl det enda engagemang jag kan vänta mig… jag går ju tyvärr hos en vårdcentral där de nästan inte har några läkare kvar och där det är nästintill helt omöjligt att få en läkartid.  

Jo då, jag ska byta vårdcentral, men jag ville inte göra det mitt uppe i det här med mitt knä. Men jag kanske blir tvungen om jag ska få nån hjälp alls, jag får väl vänta i alla fall till början av nästa vecka innan jag börjar bråka.

Men den här värken är märkligt. Ibland är det nästan bra, och ibland är det för jäkligt. I natt var jag tvungen att gå upp kl 2 för att ta ett piller… det värkte så jag var färdig att begå mord….    

Men när jag går har jag nästan aldrig ont… om jag går lite sakta och varsamt… märkligt att det gör mer ont när jag är stilla än när jag rör på mig. Men det kanske är så det funkar….  

Idag väntar jag svar på diverse mail som jag skickat iväg. Inte såna där privata babbelmail, utan mer lite småviktiga saker som gäller åtaganden av olika slag. Jag blir ju alltid lite irriterad när folk är dåliga på att svara på såna mail, så jag hoppas svaren dimper ner här under dan.

Och den här gången har jag bestämt mig för att INTE påminna om svar, jag ska istället helt enkelt göra som dom som inte besvarar mailen… skita i att göra det jag ska, om jag inte får de besked jag väntar på.

Hoppas ni har en fin vecka framför er…. här skiner solen lite försiktigt idag, och det är skönt när man kan se att det trots allt blivit ett annat ljus ute nu… kanske det kommer en vår i år också.   

Inom hundvärlden finns det väl få saker som hetsar upp en hundförare så som en ev. skottberördhet hos hunden. Jag skriver med vilje inte skotträdsla eftersom jag tror att de flesta hundar som reagerar på skott inte är skotträdda, utan bara berörda av skottet.

Jag har haft en skotträdd hund så jag vet mycket väl hur det är. Inte alls kul, varken för hunden eller människorna i dess omgivning. Och riktig skotträdsla tror jag dessvärre inte att man kan träna bort, det enda man kan göra är nog att försöka skydda hunden från skott och andra skrämmande ljud så gott det går. För en skotträdd hund är ju också ofta berörd av andra höga, för hunden, skrämmande ljud.  

En skottberörd hund däremot, den kan man träna så att obehaget i samband med skott försvinner.

Men… där är det ju väldigt viktigt att man inte glömmer att man själv påverkar hunden, ofta omedvetet, i alla lägen. Är jag spänd och nervös när jag ska utsätta min hund för skott, då överför jag den känslan på hunden. Och eftersom det här med skott och hundar (nu tänker jag mest på de hundar som tränas för tävling) är så uppskruvat och träningen ofta konstlad, så är det inte alls konstigt om vissa hundar, kanske enbart beroende på förarens agerande, blir berörda av skotten.

Det går alldeles utmärkt att med lite tid och arbete lära hunden att skotten är förknippade med något trevligt/roligt. Då har hunden en positiv förväntan när det smäller, och det kan i min värld aldrig vara fel.

Men nu kommer jag in på det andra momentet inom hunderiet som nästan i ännu högre grad är förknippat med nervösa, spända förare, som själva gör momentet till nåt svårt och märkvärdigt, vilket det inte alls är.

Och nu pratar jag om momentet platsliggning i grupp….

Det finns dom som inte vill skotträna sin hund så att den har en positiv förväntan i samband med att det smäller… för då kanske den sedan inte ligger stilla på platsliggningen. Har ni hört nåt så dumt…?   

Platsliggning i grupp är ett väldigt enkelt moment. Hunden ska ligga stilla tills jag säger nåt annat, oavsett vad som händer runt omkring.

Och hur många av er håller med mig om det då?? Inte så många antagligen…. 

För vore det många som höll med mig så skulle det inte finnas så mycket nerver och vånda omkring det här momentet.

Jag kan hålla med om att jag inte heller vill att min hund ska bli påhoppad av en olydig aggressiv hund som reser sig vid platsliggningen och angriper andra hundar. Men i ärlighetens namn…. hur ofta händer det då?

Jag har tävlat mycket med mina hundar under många år och jag har ALDRIG varit med om att någon hund rest sig för att angripa nån av de andra. Jag har däremot ofta varit med om att någon hund rest sig för att försöka bjuda upp nån av de andra hundarna till lek, eller att en hanhund vill uppvakta en lockande tik. Och jag har varit med om att det då kan finnas nån annan hund som vill leka polis och därför reser sig och försöker lägga sig i det hela så att alltihop urartar.

Men i ett sånt drama är det den leksugna, eller kärlekskranka, hunden som är boven, inte den som sedan vill skapa ordning o reda i gänget igen.

Så om den där lekfulla hunden, eller den där hunden som gillar tikar lite för mycket, bara hade fått lära sig att ligga stilla när den är tillsagd att ligga stilla, så hade det förmodligen inte hänt nåt alls. Men i slutänden är det enbart den hunden som lekte polis som alla kommer ihåg, trots att den inte gjorde nåt värre fel än de andra. Den hade tyvärr bara en annan mentalitet än de som var leksugna…   

Och nej, jag försvarar ingen av hundarnas agerande, men felet är ju helt enkelt att dom inte är lärda att göra som dom blir tillsagda. Dom kan inte momentet… 

Tänk er nu att ni tränar med en metod där ni enbart nonchalerar felaktiga beteenden och belönar det beteende ni vill ha.

Ni lägger hunden ner och säger åt den att stanna där. Hunden tröttnar efter en stund och reser sig för att göra något som verkar roligare än att bara ligga stilla. Kanske gå fram till grannhunden för att nosa och tjingsa lite…

Ni går dit och leder tillbaka hunden till platsen där den ska ligga, lägger ner den igen och börjar om. Ni berömmer den för att den ligger där den ska, men efter en stund reser den sig igen.

Ni hämtar tillbaka den, lägger den, berömmer den för att den ligger… men den får återigen tråkigt efter en liten stund och reser sig….

Nu väljer ni att göra annorlunda… lägger hunden, berömmer den för att den ligger, och skyndar er tillbaka innan den självmant hinner resa sig, och låter den sätta sig upp. På det viset fortsätter ni, och utökar efter en tid den tid som hunden ska ligga.

Men… när tiden blir för lång så tröttnar hunden i alla fall på att ligga där och vänta… och reser sig. Ni hämtar tillbaka hunden och börjar om…. och så kan ni hålla på tills hunden är gammal och grå, den kommer aldrig att lära sig att det är just det där att den reser på sig som är fel….   

Jo då, jag vet… allting går att lära en hund genom positiv förstärkning. Kan så vara, men den hund som inte fått lära sig att den inte får resa sig, oavsett retningen, den kommer aldrig att få till en säker och pålitlig platsliggning.

Den har ju bara lärt sig att om den reser sig så får den göra om, och göra om, och göra om… Och varje gång den reser sig får den också en belöning i form av lite omväxling och något som händer.

Jag har aldrig haft några problem med platsliggningen för mina hundar. Men jag har alltid talat om för dom att… NEJ, nu gör du fel… om/när dom reser sig för tidigt. Jag tycker att det är ojuste mot hunden att inte ge klara besked om vad som förväntas av den. Lika väl som att jag talar om när den gör rätt så ska jag också tala om för den när den gör fel.

Ja men, min hund blir osäker då, om jag tillrättavisar den…. och jag vill att han ska känna sig trygg när han ligger där…. är ett vanligt argument i den här diskussionen.

Om jag har en hund som jag tränar med för att kunna tävla med den, och den blir så fruktansvärt osäker för en tillrättavisning av mig, som är hans ägare och förare, då är det nåt allvarligt fel i mitt och hundens förhållande.

Hunden blir väl lugnare och tryggare om jag tydligt har talat om för den vad den ska göra, istället för att den ska gissa sig fram till vad och hur jag vill ha det? Osäkerheten över vad som förväntas av den kan i stället mycket väl göra hunden otrygg och osäker.

Jodå, jag kan köpa metoden att belöna det jag vill ha och nonchalera det jag inte vill ha i många andra lydnadsmoment, men inte när det gäller platsliggning i grupp.

Och när man grundlagt momentet i lugn och ro så gäller det att utsätta hunden för alla tänkbara frestelser och störningar, hundar som leker, bollar som kastas, hundar som kampar, barn som skuttar omkring… låt fantasin flöda.  

Och lär den att NEJ, det kvittar vad som händer runtomkring, du kan lugnt och tryggt ligga där tills jag säger nåt annat.

Om alla tävlande verkligen förvissade sig om att deras hund kunde momentet ordentligt så skulle det inte alls hända några äventyrligheter under platsliggningen i grupp. Men det finns ju tyvärr folk som tror att bara dom håller andan i de där 2 minuterna så fixar det sig nog… med minsta lilla tur så ligger deras hund stilla.

Och dom inser inte vilka risker dom utsätter sin hund för, om den inte ligger där den ska. Det där med att agera polis är inget ovanligt beteende hos en hund, och det är inte alls otroligt att det finns minst en sån i varje grupp vid en platsliggning. Och har även den hundens ägare slarvat med inlärningen av momentet, då blir det inte kul…. det är då det händer tråkigheter.  

Jag förstod att han inte skulle ligga stilla, det funkar ju aldrig när vi tränar heller…. det är ett yttrande som jag hört många gånger. Och hur ansvarslös är man inte som hundförare då? Både mot andra hundar och andra hundförare, men inte minst mot sin egen hund…. usch…   

Jisses så långt det här blev då…. men det där med skottberörda hundar aktualiserades ju nu i helgen, och det där med platsliggning i grupp är alltid aktuellt. Det förefaller vara ett jätteproblem för många, många förare. Och det är synd för det är ju egentligen ganska så enkelt.   

Och varje gång jag pratar om det, eller skriver om det, så tänker jag att… nu, nu kommer säkert Salza att bli påhoppad av nån annan hund bara för att jag säger så här, och trots att hon bergsäkert ligger där hon ska. Men vi tävlar ju inte sånt längre så jag känner mig ganska så trygg där ….   

Nej, skämt åsido, jag tror faktiskt på det jag säger/skriver, det är grundat på många års erfarenhet och många hundar och många tävlingar. Men det hindrar förstås inte att det finns andra med samma sorters erfarenheter som tycker nåt helt annat… jaja, må var och en bli salig på sin tro. Men jag ändrar gärna åsikt, bara nån kan bevisa för mig att jag har fel….    

 Jisses så vi längtar till grönt gräs och maskrosor....    

.

…. och än så länge kan vi bara till största delen gissa vad det nya året för med sig. Och det är väl tur att man inte kan se in i framtiden, lika bra att inget veta.  

Men önskningar och förhoppningar kan man ju ha förstås, det har vi väl alla antar jag. En del av oss har säkert storslagna förväntningar, medan andra kanske nöjer sig med att allt helst bara ska gå sin gilla gång utan alltför många förändringar.

Och oavsett hur ni tänker så hoppas jag att det nya året blir exakt precis så som ni önskar och vill, och att alla sorger och bekymmer håller sig långt borta.  

För egen del har jag stora förväntningar på nåt alldeles speciellt roligt, men det är väl inte alls säkert att de önskningarna infrias. Kunde man själv råda och fixa och dona så att det blev som man ville vore det inga problem, men så funkar ju inte livet.  

Fast i slutet av det här året blir jag pensionär.. jisses!… , då ska jag väl kanske leta fram gungstolen och stickningen och ägna mig åt att sitta där och sticka till barnbarnet. Fast jag känner mig inte riktigt så gammal ännu, det känns som att det var alldeles nyss som jag var… om inte 18 år…. så i alla fall kanske bara 35-40….  

Jaja, skit samma…. åldern kan man inte göra något åt så det är inget att tjafsa om. Den mest akuta önskningen just nu är i alla fall att mitt knä rättar till sig lite, men det är ju svårt att påverka förstås. Jo då, liiite kan jag kanske påverka, men inte fullt ut… och det där som man brukar säga när man börjar bli till åren… ”det är inte så svårt att bli gammal bara man får vara frisk” det blir mer och mer sant ju äldre man blir.

Men med tanke på pensioneringen… jag slutade att jobba för 10 år sedan när jag flyttade hit… det är inte att rekommendera med tanke på den framtida pensionen. Men det är inte heller nåt jag kan påverka nu, och för 10 år sedan låg pensioneringen lååångt fram i tiden. Men som man bäddar får man ligga heter det ju…

På Salzafronten innebär det nya året mer rallylydnad hoppas jag. I maj har vi tänkt debutera i avancerad klass, och det ska bli himla spännande.  

Det är ju inte nog med att vi måste behärska högerhandling, både Salza och jag, utan det blir också mer att hålla reda på i banan. När övergår det till högerhandling och när återgår det till vänsterhandling? Såna saker som en gammal förvirrad hjärna lätt kan blanda ihop och röra till, tillsammans med alla skyltar och alla svängar och krokar som finns sedan tidigare.  

Den som lite föraktfullt rynkar på näsan åt rallyn kan ju prova på en bana i avancerad klass och mästarklass så får vi se vad dom tycker sedan.  

Men vi får nog snart börja träna, lilla Salza och jag. Salza är lättlärd som sjuttan, hon lär sig lätt som en plätt bara hon får träna, men när det gäller matte är det annorlunda. I nästan 50 år har hon enbart jobbat med hunden på vänster sida, nu ska hon plötsligt lära sig att hantera hunden på höger sida…. jag måste tillstå att jag blir lite imponerad av mig själv om jag fixar det.  

Det ska bli spännande att se hur det hela utvecklar sig i alla fall. Ett nytt år innebär alltid överraskningar… ibland bra och ibland dåliga… det är bara att haka på och göra det bästa av alltihop.  

Vi önskar er i alla fall en god början och en minst lika God fortsättning på det nya året!   

Det kan tyckas vara ett något tillspetsat uttalande, men det är inte helt fel. Ju mer tid och arbete man lägger ner på sin hund och förhållandet oss emellan, desto trevligare… och lydigare… hund får man.   

Ibland träffar man på folk som tror att bara för att dom talat om för sin hund ett par gånger att den t.ex inte får dra i kopplet så ska den sluta med det.

Eller också tror man att bara för att man själv vill att hunden ska komma till mig, så släpper den allt annat intressant och kommer.

Hundar gör bara sånt som dom tjänar nåt på…. det är ju ett faktum som vi väl alla känner till vid det här laget. Och varför ska dom göra som husse/matte vill om dom tycker sig tjäna mer på att göra nåt annat?

Det är där det där kommer in… man får den hund man förtjänar… Har man inte lagt ner varken intresse eller tid på att få hunden att tycka att man själv är det mest lönsamma och intressanta som finns, då kan man inte heller förvänta sig att hunden ska bry sig om vad jag säger eller gör.   

Och med lönsam menar jag nu inte den som stup i kvarten delar ut godis… man kan vara lönsam och intressant på många andra vis som hunden egentligen uppskattar ännu mer.

Det går att lära hunden nästan vad som helst, det är bara en fråga om tid och tålamod, och intresse förstås. Att då klaga på att man har en hund som drar i kopplet, eller som struntar i att komma när jag ropar på den… det avslöjar ju enbart att jag som hundförare inte brytt mig om att lägga ner tillräckligt med tid och möda på att få hunden att inse att den ska göra som jag säger.   

För det är nämligen så att folk oftast mycket väl hur dom ska göra för att rätta till såna här problem, det har dom både läst om och hört instruktörer berätta. Grejen är att dom inte vill lägga ner det jobb, och den tid, som krävs.

Och då kan jag tycka att då kan dom stå där med sin olydiga, ohörsamma hund som struntar i vad dom säger.

Det är väl också en av anledningarna till att folk rasslar runt på en massa olika kurser, utan att nå nåt resultat, kan jag tro. Dom letar efter den där perfekta kursen där hunden plötsligt lär sig utan att dom själva behöver anstränga sig.

Sen är det en annan sak som också i hög grad påverkar hundens vilja att göra som matte/husse vill. Och det är mattes/husses sinnesstämning och inställning till det dom håller på med.

”Det är ingen idé jag ropar på honom, han kommer inte i alla fall…” vem har inte hört den varianten många, många gånger.

”Klart han kommer när jag ropar, annars ska f-n ta honom…” är en mycket bättre inställning.   

Vi vet ju att hundar är oerhört duktiga på att avläsa vår sinnesstämning och vårt humör, och det gäller naturligtvis vid alla tillfällen.

En hund som aldrig stannar på kommandot Stanna, stannar i alla fall när matte/husse inser att hunden kommer att bli överkörd av den där långtradaren som kommer dundrande i full fart, om hunden inte stannar där den är, och därför vrålar STANNA!!! med panik i rösten.   

Det gäller att mena det man säger, och att säga det på ett sånt sätt att hunden verkligen förstår att vi menar det vi säger. Inte alls speciellt märkvärdigt när man tänker på hur känsliga hundarna är för vår sinnesstämning.

Och då kommer vi också in på det här med skotträdsla och rädsla för raketer och smällare och allt sånt elände.

Missförstå mig inte nu… jag tycker inte om raketer och smällare och ser gärna att dom förbjuds helt och hållet….. men nu finns dom, och då måste även våra hundar lära sig att leva med det eländet.

Och när det gäller den biten är det kanonsuperviktigt hur vi människor beter oss. Många av dem som har en hund som är rädd för såna här saker börjar oroa sig ett par dagar i förväg, och som sagt…. vi vet ju hur vår egen sinnesstämning påverkar våra hundar.

Det är jätteviktigt att hundens familj och omgivning beter sig lugnt och sansat och inte visar nån oro såna här dagar. Lättare sagt än gjort, visst…. men det är enda sättet att hjälpa den hund som är rädd.

Allt ska gå i sina vanliga spår, inga speciella arrangemang just denna dag, och så en lugn och trygg matte/husse som visar att allt är lugnt och tryggt, inget farligt på gång här inte.

Att hundar reagerar på raketer och smällare är ju helt normalt, men det betyder inte att dom är rädda för det som händer. Däremot kan en klantig matte/husse lätt få hunden att tro att det den reagerar på är något farligt.

Men det är ju nästan onormalt att hunden inte alls reagerar, i all synnerhet om den inte varit utsatt för nåt liknande tidigare, däremot så behöver det inte betyda att den blir rädd för all framtid bara för att den reagerar just denna gången.

Vet ni att jag är övertygad om att många av de hundar som är rädda för raketer och smällare har blivit det pga sin omgivning. På grund av rent oförstånd får vi hoppas, men ändå…   

Men det är ju inte alltid det hjälper med lugna och trygga flockmedlemmar heller….

En av mina tidigare hundar stod alltid med framtassarna på soffryggen och tittade ut genom fönstret på tolvslaget, han beundrade raketerna. En av de andra hundarna låg på golvet i hörnet bakom hörnsoffan och önskade att allt skulle vara över så fort som möjligt.

Han var inte skotträdd, han var skottfast på alla de sätt och totalt opåverkad av skott från både startpistol och hagelbössa, men han gillade inte tjutet som raketerna gav ifrån sig. Smällare som bara smällde var helt OK, men inte raketer som tjöt och visslade…    

Men han löste det på sitt sätt, och så fort sista raketen var avfyrad ruskade han av sig obehaget och sällade sig till oss andra. Och vi människor gjorde aldrig nån affär av det, så det blev aldrig något problem. Men vi hade säkert kunnat förvärra det hela genom att påverka honom på fel sätt.

Jaja… det blev långt det här, men jag tror att det är väldigt, väldigt viktigt att vi inte glömmer att våra hundar är så enormt duktiga på att tolka oss och vår sinnesstämning och vårt humör vid precis alla tillfällen, även vid tillfällen då vi själva inte tänker på att hunden finns i vår närhet. Våra hundar ägnar den mesta av sin vakna tid åt att hålla koll på oss….   

Förra nyåret var det intressant att se hur den lite osäkra Ibsen löste sina problem. Husse var ju nyopererad då och hade intagit sängläge långt före 12-slaget, så det var matte och Salza och Ibsen som var vakna när raketerna hördes.

Hmmm…??? sa Ibsen när de första raketerna hördes, och så lyfte han lite oroligt på huvudet där han låg på mattan i vardagsrummet.

Jaha… funderade han vidare…. matte kollar på TV som vanligt, och Salza sover i husses fåtölj. Hör dom inte att det är nåt farligt på gång? Puttar för säkerhets skull lite på matte så att hon blir medveten om att nåt konstigt händer.

Nähä… gå och lägg dig igen, sa hon bara då. Jaja… bryr dom sig inte så bryr väl inte jag mig heller då…. och så la han ner huvudet igen och somnade om.  

Hur som helst… vi önskar er alla ett.....

Bilden har några år på nacken, men hon ser ungefär likadan ut varje år när hon festat loss på nyår….  

Har ni aldrig haft den där känslan av att ni vill stanna tiden en stund? Några år eller så…    Inte för att bli yngre, eller för att undvika att bli äldre, utan mer för att stanna utvecklingen lite.

Allting förändras ju hela tiden, och tekniken gör ju att vardagen för oss alla hela tiden innebär nya saker.

Nu gillar jag teknik och teknikprylar så jag klagar inte på den delen i sig…. men utvecklingen går på nåt vis för fort framåt. En dator eller en mobiltelefon som köps idag är gammal till midsommar…. och det är ju bara en liiiten del av all den teknik vi omger oss med. Ni som har barn och ungdomar känner väl av det här ännu mer antar jag…. och jag tycker inte att det känns bra att felfria saker ska bytas ut efter mindre än ett 1 år.   

När jag köpte ny spis till min lägenhet i Alingsås, så frågade säljaren hur länge jag haft den gamla spisen. Tja… sedan husen byggdes, sa jag… i drygt 20 år. Ja så länge kan du inte räkna med att dagens spisar håller, dom är inte gjorda för det… högst 8-10 år kan du räkna med, svarade han då.

Och förr var såna saker som spisar och kylar och liknande saker kapitalvaror. Dom kallas kanske så nu också men dom lever definitivt inte upp till det. Dom är inte gjorda för att hålla länge… Men å andra sidan så har folk så gott om pengar nu för tiden att dom byter såna saker bara för att det finns det som är snyggare och roligare. Inte kul tycker jag…. eller också är jag väl kanske bara avundsjuk…  

I alla fall så har ytterligare ett år snart gått, och det kan gärna få försvinna i fjärran, det har inte varit nåt sånt där aktivt roligt pang-år direkt.

Och det kan ju bero på att jag börjar bli gammal och trött kanske… eller också beror det på att jag inte är tillräckligt gammal och trött ännu, utan bara har tråkigt helt enkelt. Det kanske är läge att tänka på att man får så roligt som man gör sig…. men det är inte alltid så enkelt det heller.   

Kanske mitt knä-problem gör det lite extra jobbigt just nu, mitt uppe i snö-eländet och så…. och jag blev ju inte gladare över att häromdagen få veta att jag inte längre kan få Voltaren eller Diklofenak utskrivet mot smärtan. Det är det enda som hjälper när det är som värst, men tydligen har Läkemedelsverket gått ut med varningar till vårdcentralerna och rekommenderat dem att inte skriva ut den medicinen annat än i undantagsfall. Och jag är tydligen inget undantagssfall…

Fast å andra sidan… dumt att envisas med en medicin som tydligen ger allvarliga biverkningar… men det är jäkligt skönt att vara smärtfri nån gång då och då. Jaja, skit samma… förmodligen överlever jag trots allt. En läkare sa en gång för länge sedan till mig att… ”man dör inte av att ha ont”…. och det är ju förstås sant.

    
Nej, nu ska doggsen promeneras och husses tidning inköpas. Köpte dubbar till skorna för ett tag sedan och dom behövs nu. Snöröjningen på gångvägarna är bra nu, men då blir det halt istället… men bättre det än att behöva pulsa i snö hela tiden.   

Men jag måste säga att jag är imponerad av alla de joggare som man ser ute även nu… de springer lika avslappnat som om det vore barmark, de måste ha himla bra skor.

Hoppas ni har det bra i vintermörkret och snön….