Det vet jag….     SM i rallylydnad kommer att utspela sig här nästa år, år 2014, samtidigt med Räddningshunds-SM. Och SM i lydnad och agility går av stapeln i Sollefteå lite tidigare på sommaren 2014. Det ska bli kul att få se de allra duktigaste hundarna utan att behöva åka 50 eller 75 eller 100 mil enkel väg och krångla med övernattning och såna saker.    

Och nej… om nu någon fick den vilda idén… vi satsar INTE på att vara med och tävla i rallyn. Salza och jag kommer aldrig att nå den nivån, och jag har inte mer lust att tävla SM i rally än i att tävla SM i lydnad, så det är inget vi strävar efter heller. Men det ska bli kul att se alla duktiga ekipage som är med…   

Men oavsett vilken gren vi pratar om inom hunderiet... jag blir alltid lite så där ”avslagen” varje gång jag inser att det spelar absolut ingen roll vad man sysslar med, så finns där alltid massor med folk med pekpinnar av olika slag.

Mina pekpinnar ägnar jag mest åt vardagslydnaden och ren uppfostran av hundar. När det gäller tävlingsträning då ligger jag väl ganska så lågt med mina pekpinnar, eller vad tycker ni? Tävlingsträning är ju lite ”grädde på moset”, vardagslydnad är ju tvunget för att hunden ska bli accepterad i vårt samhälle, av alla.

Men det retar mig när människor som verkligen inte har så våldsamt mycket att luta sig emot, kan och vet allting. Framför allt vet dom vad alla andra gör för fel….  

Det där med tävlingsträning är svårt det. Man måste ha rätt ”handlag” med hundar för att lyckas fullt ut, och man måste inte minst ha kunskap om hur hundar funkar och hur inlärning på hundar funkar. Man måste veta hur ett visst moment ska läras in och inte minst måste man veta hur momentet ska se ut när det är perfekt utfört.

Man måste känna till regler och allmänna bestämmelser, och man måste inte minst veta vad man själv vill åstadkomma med sin träning och tävling. Och så bör man kanske också ha lite insikt om sina egna brister och begränsningar…. och även hundens begränsningar.   

Och sist, men inte minst, så måste man också behärska sina tävlingsnerver när det verkligen gäller, och det är inte helt lätt.

Och när det då ploppar upp människor som snabbt skriver andra på näsan hur enkelt allting är om man bara gör allting på rätt sätt redan från början, då vill jag nästan spy.   De flesta av oss är ju inte så perfekta att vi funkar på det sättet, vi gör misstag och vi försöker rätta till det vi tycker är fel, men det är väl inte alltid vi lyckas med det även om vi i teorin vet exakt hur vi ska göra.  

Varken vi eller våra hundar är några maskiner, och i mina ögon är det ju det som är tjusningen med hundar och hundträning. Man kan aldrig riktigt säkert veta var man hamnar, trots de allra bästa intentioner från början.  

Jag vet att jag är stor i munnen och alltid vet bäst när det gäller vardagslydnad, men där tycker jag att man kan/ska kräva att ALLA hundägare verkligen ser till att ha koll på sin hund, och att dom lär den att uppföra sig på rätt sätt i alla de situationer man kan hamna i. Och just när det gäller vardagslydnad finns det inte så många alternativ, antingen lyder hunden eller också lyder den inte.

När det gäller tävlingslydnad däremot känner jag mig faktiskt ganska så ödmjuk… jodå, det är sant.  

Jag har visserligen min egen uppfattning om hur saker och ting ska läras in, och hur det ska se ut när det är färdigt, men jag har den allra största respekt för andras sätt att tänka och göra när det gäller just tävlingsträning. Gör de rätt så får de framgångar som de i så fall verkligen har förtjänat, och gör de fel så drabbar det bara dom själva genom uteblivna framgångar.

Så är det inte med vardagslydnad, där drabbar det även omgivningen när någon misslyckas med att få hyfs på sin hund.

Ja, nog om det nu då…. nu ska jag bylta på mig en massa kläder igen, det är dags för en promenad med doggsen. Den gångna natten var för bedrövlig rent ut sagt, det känns mer som att jag vill sova en stund istället för att promenera. Mitt knä hörde nog när doktorn sa att jag inte hade ont "på rätt sätt", för nu värker det våldsamt precis överallt i knät. Hoppas det blir lite bättre när jag börjar röra på mig..  och vi har faktiskt bara  –9 grader här nu, i morse var det –19… brrr.... så det är väl bara att tassa iväg ut förstår jag. 

…. att det finns nåt ätbart att hitta långt där nere i snön??

Jag trodde inte det, och lät Salza röja runt där i den djupa snön… och titta vad hon fann….

Den där jäkla brödskivan (syns dåligt, men det är en stor brödskiva hon tuggar på)  fick jag henne inte att släppa, den tuggade hon i sig medan hon stod utom räckhåll uppe i snödrivan.   

Men hon kravlade sig över den jättehöga snövallen, pulsade några meter genom den djupa snön och började sedan gräva ner i snön på rätt ställe… snacka om att de har luktsinne de där små födgenierna.

Men den här släppte hon i alla fall… en ostbit.

Varför måste folk slänga ut sånt där i snön? Fåglarna kan inte gräva så om det är tänkt som mat åt dom så blir det helt fel…  

Annars hade vi en väldigt ensam promenad idag på morgonen, vilket jag gillar skarpt. Vi mötte inte, eller ens såg, en enda människa förrän vi kom till områdets lilla centrum och då hade vi gått nästan 4 km. Där fanns det några människor som skulle till affär och busshållplats, men sen när vi gick därifrån så var det lika öde igen. Och jag förstår att dom som absolut inte måste ut, stannar hemma en sån här dag.

Det var tungt att gå idag, oplogade gångvägar överallt. På en del ställen 2-3 dm snö att pulsa igenom, och på andra ställen kanske bara 1 dm…. men det var jobbigt i alla fall.  

Men nu kan jag med gott samvete gå en lite kortare runda på nästa promenad. Det är skönt att veta att doggsen fått springa och härja som dom vill under en hel lång promenad, dom hade minsann inga problem med snön inte.

Fast nu vill vi inte ha mer snö. Det må vara så att februari är en vintermånad, och det är väl helt OK, men det behöver ju inte vräka ner snö för det. Vi har haft vinter och snö så länge nu, så vi behöver definitivt ingen mer snö.   

…. att det finns helt främmande människor som orkar reta sig på vad jag skriver i min blogg?    

För ett antal år sedan skulle det verkligen peppat mig, men nu blir jag nog mest bara förvånad. Men jag blir ju inte alls förvånad över att det verkar vara den typen av människor som tydligen kan väldigt lite om hur hundar funkar som får såna där små utbrott över mina texter.   

Hunden är ett djur som reagerar och fungerar som ett djur, inte så som en människa gör. Hunden lever i nuet och mår allra bäst om den blir omhändertagen av en stark och trygg flockledare som tar ansvar för allt som händer i hundens tillvaro.

Så enkel är min filosofi om hundar, och som väl är så finns det mängder av hundägare som tänker och tycker likadant, likaväl som det finns mängder av hundägare som inte alls tycker så. Men må var och en bli salig på sin tro, bara deras hundar inte far illa på vägen så.   

Men mitt skryt om min perfekta hund, det slipper ni minsann inte. Och ni som följt min blogg vet ju att det är ständigt återkommande… och har så varit i snart 7 år nu.   

Men det är helt klart så att jag har en kanonbra hund, men det är ju inte min förtjänst. Jag kan bara buga och tacka uppfödaren som gjorde den kombinationen, och som lät mig köpa en av valparna.   Salza har allt det där som jag gillar hos en hund så för mig är hon verkligen den perfekta hunden.  

Nån annan kanske inte alls skulle tycka så, inte vet jag… men mig passar hon alldeles perfekt.

Vet ni att Salza fyller 7 år snart… helt otroligt. Fast hon har inte blivit gammal än som väl är, hon får fortfarande sina stollryck med jämna mellanrum och hon är piggelin som bara den.

Det märks i och för sig inte så mycket av det till vardags nu under vintern, vi går ju lite i ide under vintern här. Och det är ju bara skönt att hon kan koppla av och ta det lugnt när inget händer…. men när hon märker att nåt är på gång, då är det full fart direkt.  

Men ni kanske kommer ihåg att jag förr alltid utfärdade en spy-varning när jag tänkte skryta hämningslöst med min Salza? Jag har slutat med det (att utfärda varning alltså, inte att skryta   ) för jag tänkte att ni var vana nu… fast det finns tydligen dom som blir illamående ändå.

Här kommer i alla fall en liten film från Salzas första helg hos oss. Ni som varit med ett tag har nog sett det mesta redan, men i alla fall jag njuter när jag ser hennes framfart bland de stora hundarna redan första gången de träffas. Vi var ju på rottisläger i Dalarna den helgen och invigde den nya videokameran samtidigt…

Titta och njut……    fast det är lite sorgligt också... det är bara Salza som finns kvar av alla hundarna   

Den där inställningen att man inte får korrigera eller säga Nej till sin hund, den verkar breda ut sig i raketfart, och det är förstås inte alls bra.   

Läste ett blogginlägg idag som tog upp den frågan, och jag kan bara instämma i vad som skrivs där……. http://kennelblagul.blogspot.se/2013/02/hur-korrigerar-du.html 

Och lite senare läste jag Fredrik Steens blogg, och där finns också ett inlägg som berör det här. Alla som jobbar med hundar korrigerar på något vis. Och även om dom inte använder ordet Nej så visar dom i alla fall på något vis när hunden gör fel…. hoppas jag.

Gör man inte det, visar/talar om när hunden gör fel, då är man inte juste mot hunden. Hur ska en hund veta vad man vill om man inte förklarar det?   

Det står faktiskt en hel del bra i Fredrik Steens blogg, liksom i många andra bloggar förstås. Eller också är det kanske för att det han skriver stämmer så bra överens med vad jag själv tycker, som jag tycker att det är bra  

Ja, det får vara som det vill med det, jag blir i alla fall bekymrad när jag läser alla åsikter och synpunkter om att det är så fel att korrigera en hund som gör något fel. När man ser hur en del hundar och hundägare uppför sig ute bland folk och andra hundar, så blir man inte förvånad över att det finns massor av människor som anser att hundar endast ska tillåtas ute på landet, och inte i tätorterna.

En av våra grannar har en hund ( ja det kryllar av hundar här) som är hysteriskt vansinnigt arg på våra hundar. Han är totalt galen, försöker slänga sig över staketet när vi passerar där de bor, och bär sig åt som om han vore rabiessmittad eller nåt… och det helt utan orsak.

Fast kanske att Ibsen eller Salza lipat åt honom nån gång när vi passerat, sånt vet man ju inte, men dom har i alla fall inte gjort något som vi har observerat. Och dom går snyggt och städat vid vår sida när vi tvingas passera den där hunden… inte en enda gång har dom ”besvarat” utfallen.   

Men nu har den där hundens husse och matte löst problemet. Så fort dom ser oss komma när dom är ute med hunden så tar dom hunden med sig och springer åt ett annat håll. Häromdagen pulsade hundens matte i väg över ett oplogat gärde, plumsade fram i snön som gick långt över knäna på henne och drog sin hysteriskt skällande och vrålande hund efter sig i kopplet genom snön. Tänk så mycket enklare livet skulle vara för dom alla, om dom lärde hunden att uppföra sig städat när vi möts istället.

Och jag känner mig så himla dum där jag går med våra hundar. Dom gör ju inget, tittar bara lite på den där galna hunden, men ändå så känner jag mig som boven i det där dramat. Som om det vore mitt/vårt fel alltihop….. vilket det förstås inte är, men ändå…. 

Salza avskyr ju stökiga hundar, så hon skulle säkert försöka sätta den där hunden på plats om hon fick tillfälle. Men hon kan inte slåss, hon bara låtsas att hon kan det, så hon skulle säkert vara den som råkade rejält illa ut vid ett sånt möte.  

Häromdagen när Kurt var ute med hundarna så sa Salza till en annan stökig hund att han skulle uppföra sig. Den hunden skäller konstant så fort han ser andra hundar, och hans matte säger alltid ”han vill så gärna leka”, vilket inte alls är sant men hon vill gärna tro det.

Men när Kurt och den där hundens matte står där och babblar, så håller han på och skäller och väsnas hela tiden och Salza tröttnar på det och säger åt honom att hålla käften. Då tystnar han, stelnar till och visar tänderna mot henne…. varvid Salza snabbt slänger sig upp på Kurt och säger ”hjälp, han anfaller… hjälp mig husse!”   En sån modig slagskämpe är hon   och tur är väl det, jag vill inte ha nån slagskämpe till hund.

Och så måste jag väl också i ärlighetens namn säga att även om vi har mängders mängder av grannar som har hundar här i området så är de allra flesta väldigt väluppfostrade. Men det är ju som alltid de andra som syns och hörs mest...

Men vi har ett par-tre hushåll här som har rottisar, till och med i något fall flera rottisar i samma hushåll, och de är nog faktiskt de som är allra mest väluppfostrade. Jag tror till och med att dom kanske, fast bara kanske  , slår våra hundar när det gäller att uppföra sig, och det är imponerande.     Men dom har tydligen ägare som insett att dom har en ras där man måste vara noga med lydnaden, folk har ju gärna förutfattade meningar om att alla rottisar är både hund - och människoätande. 

Hoppas ni har en fin helg framför er! Här har husets herre beställt semlor till förmiddagsfikat, så jag ska nog ge mig iväg och leta upp såna då, samtidigt som jag hämtar upp en kaffegäst också. 

Jag börjar tröttna på allvar på det här onda knät nu.    Visserligen har jag konstigt nog minst ont när jag går, men jag måste gå sakta, och rätt som de är så bär inte knät ordentligt utan jag måste stanna en stund så att det får rätta till sig.

Men det är tråkigt att inte kunna gå ordentligt, och det är tråkigt att jag blir straffad med en djävulsk natt nu när jag har varit ute och gått en lite längre bit än bara en eller två kilometer.

Idag har solen lyst och det har varit plusgrader så idag struntade jag i mitt onda knä och tog en liten anings längre promenad med doggsen. Jag får som sagt plikta för det i natt, men det må vara hänt.   

Men Salza gick 2,5 km på promenaden i morse (ja, hon går ju lite längre eftersom hon springer lite fram och tillbaka), senare på förmiddagen travade hon (utan uppehåll) i hyfsat raskt trav på löpbandet i 45 minuter och sedan gick vi 5 km…. ja, jag gick 5 km, hundarna springer ju som sagt fram och tillbaka så dom gick nog ytterligare 1 km skulle jag tro.   

På nåt vis så känns det som att Salza har fått tillräckligt med motion idag, och det känns himla skönt. Jag känner mig alltid lite nöjd med mig själv när jag ser att hundarna kurar ihop sig och sover är vi kommer hem, då vet man att dom är nöjda med den aktivitet dom fått.   

Fast man kan ju uppnå samma effekt bara genom att träna så att dom får använda hjärnkontoret och bli trötta av det istället, men då får man ju själv ingen motion, och man njuter inte riktigt på samma sätt av det fina vädret heller.   

Men nu ska jag strax laga mat till oss tvåbenta, och när det är fixat och maten uppäten och hundarna utfodrade och disken borta… då ska jag slå mig till ro med en bok… det är alltid lika trevligt att ha en bra bok att se fram emot.   

Det finns antagligen lika många metoder att träna hund som det finns hundägare, eller vad tror ni?

Ramlade oförhappandes in i en repris på TV, ett finskt program där man lärde en liten valp inkallning. Dom sa det… att dom skulle lära valpen inkallning…. och dom sa också att man inte ska använda kom eller hit eller nåt annat liknande kommando, utan bara hundens namn.

Hmmm…. det stämmer noll med mitt sätt att tänka, men var och en blir ju salig på sin tro. I min lilla värld vill jag att hunden direkt tar kontakt (tittar på mig) med mig när jag säger namnet, och dessutom frågar ”ja, här är jag, vad vill du?”.

Då kan jag sedan tala om vad jag vill. Kom hit! eller Stanna! eller Ligg! eller vad det nu är som gäller. Jag vill inte ha en hund som kommer springande till mig så fort jag säger namnet… men det är mitt sätt att tänka det.  

Jag är ju ständigt fascinerad av det här med inlärning och hur man hanterar sin hund. Och nu pratar jag som vanligt inte om tävlingsträning utan om ren uppfostran. Alla hundar behöver ju uppfostras, få lära sig vad man får och vad man inte får, men på nåt vis så verkar det som att det finns många (alldeles för många!) hundägare som anser att man förolämpar hunden om man lär den några enkla regler som man sedan kräver att den ska rätta sig efter.

”Jag skulle aldrig vilja förnedra min hund genom att säga Nej till den om den råkar göra något den inte får…” var det nån som skrev på nätet för några dagar sedan. Men herregud…. hur dum i huvudet får man vara??   

Vilken hund blir ”förnedrad” av att man säger Nej! till den???? Att man talar om att ”nej så får du inte göra!” Det är ju så löjigt alltihop så man kan ju fråga sig om det är på allvar eller om nån driver med oss bara.

Säg att jag använder ett annat ord istället….. ”Ja nu gjorde du fel, och det får du inte” det är ju ungefär samma sak sagt med andra ord. Blir hunden förnedrad av det också?? Eller undviker man att såra sin hund bara man undviker ordet Nej??

Tänk så många så kallade ”problemhundar” vi skulle slippa om folk kunde inse att det är en hund dom har, inte en pälsklädd liten människa.

Fast man kan ju undra…. tillåter dessa människor att barn gör som dom vill också, bara för att dom inte vill förnedra dom och tala om när dom gör något som är fel??

Ta bara det här med alla kissfläckar som finns i alla snödrivor nu på vintern. Jodå, jag vet, det är ofrånkomligt, hundar kissar ute, det är bland annat därför vi går ut med dom, för att dom ska kissa och bajsa.

Men är det så fruktansvärt hemskt om jag säger Nej åt min hanhund när han tänker kissa utanför grannens dörr? Hos grannen bor det en annan hanhund och då vill ju naturligtvis den hund som gör förbi markera där. Helt naturligt för en hund, men inte så trevligt för alla de människor som bor runt omkring.    

Begår jag ett oförlåtligt övergrepp om jag säger åt min hund att vänta med att kissa tills vi är utanför gården?

Om min hund inte kan hålla sig den lilla biten fram till ”gårdsgränsen”, då borde jag kanske gått ut med den lite tidigare? För inte är en vuxen, frisk hund så akut kissnödig att den absolut MÅSTE kissa mer eller mindre direkt när den kommer ut?

Salza (tikar) gör ju ofta så att dom bara helt plötsligt böjer på bakbenen och så kissar dom, och då står man där och kan inget göra. Men å andra sidan så blir det ju bara en liten rund gul fläck i snön på marken efter det kissandet.

En hanhund, han försöker markera så högt upp han kan på snödrivan han passerar, vilket innebär att alla hanhundskissfläckar riktigt lyser i ögonen på folk. Men han visar ju så tydligt när han tänker lyfta på benet och kissa, att honom kan man lätt säga till att han får vänta några meter till innan han kissar.

Och vet ni… jag kan inte för mitt liv inse att jag är en vidrig människa och en vidrig hundägare om jag inte låter min hanhund skvätta och kissa precis exakt där han själv vill.

Lika lite som jag kan inse att han ska behöva kissa var 10:e m när vi är ute och går koppelpromenader. En hanhund kissar oftast för att göra en dominansmarkering på en doft han hittar. Det betyder inte att han är akut kissnödig varje gång han vill lyfta på benet.

Vill man förmänskliga hundarna så kan man ju överföra det här på små barn också då.

”Mamma, jag är kissnödig!” ”Oj då, kom här då så kissar vi här i rabatten… eller här på trottoaren… eller vid grannens grindstolpe…. eller på trappan in till butiken”....

Eller som jag hörde i somras här på lekplatsen: ”dra ner byxorna då och sätt dig bakom den där busken och kissa” och efter några sekunder hördes det… ”ja men jag menade ju inte i sandlådan”…

För inte kan väl säga att ”oj då, då får du hålla dig lite till så skyndar vi oss in till en toalett” ??

Och varför ska man bry sig… katterna har barnens sandlåda som toalett, och hundarna pinkar hej vilt överallt… spelar det nån roll om våra barn gör likadant då?

Jaja… var och en gör som dom vill, det kan inte jag förändra. Men tycka kan jag göra, och då tillåter jag mig att tycka att det finns oerhört många oerhört idiotiska hundägare i vårt avlånga land.

Det första dom borde lära sig är att det är en hund dom har i kopplet, inte en människa. Och sedan borde de snabbt som ögat försöka lära sig något av allt det som skiljer en hund från en människa.  

Nog om det… nu ska jag gå ut med doggsen… och låta dom kissa nästan så ofta dom vill (i alla fall när dom går lösa) och nästan var dom vill också…. fast inte inne på gården.   

Ja det här skrev jag igår men hann inte lägga ut det i bloggen då. Men det får duga som dagens inlägg också…..

I natt har det snöat igen, och då försvinner ju alla gula kissfläckar för ett tag…. det är ju det enda som är positivt med ännu mer snö till allt det vi redan har. 

Fast det är vackert med alla snötyngda träd och buskar....

I förrgår kände jag för en lite längre promenad än vanligt, eller det som blivit vanligt sedan jag fick ont i mitt knä i alla fall. Så vi tassade iväg, doggsen och jag. Det gick inte jättefort, men det gick och jag hade nästan inget ont alls. Märkligt nog har jag alltid minst ont när jag går…

Vi gick en runda som är ca 7 km…. och det var jätteskönt. Solen sken och kylan bet i kinderna… men det är ju vackert som ett vyort ute så det var i alla högsta grad njutbart. Och jag hade inte värre ont än vanligt på kvällen och natten sedan.   

I går morse (dagen efter promenaden alltså) så hade jag tvättstugan bokad. Och när jag kom in igen efter att ha matat maskinerna så sov husse, men hundarna var vakna och såg ut som att dom ville ut på rastning.

Termometern visade –22,5 grader, men skit samma… jag tar en kort rastning, tänkte jag, så kan husse gå en längre runda när han vaknar.

Så jag tog bara på mig mössan och vantarna förutom det jag hade haft när jag tassade iväg till tvättstugan. Det vill säga….. jag hade bara ett par mjukisbyxor och en t-shirt plus vinterjackan och ett par osnörda kängor på mig, men strunt samma, vi skulle ju bara gå en kortis runt kvarteret.   

Efter en mycket kort stund saknade jag mina långkalsonger, men vi skulle ju snart vara inne igen så strunt samma….

Men när vi kom dit där vägen svänger mot den vanliga 2,5 km-rundan, då ville hundarna tassa iväg åt det hållet… och vem kan motstå en sån bön då… inte jag i alla fall, så vi svängde av där och satte upp farten lite.

Efter en liten stund funderade jag på att kanske stanna och knyta kängorna, men bara tanken på att stanna upp fick min frusna bara armar (jaja, jackan hade jag ju på mig över förstås) att frysa ännu mer, så jag avstod.

Så med oknutna kängor, blåfrusna ben och av kylan knottriga armar rusade vi i racerfart den där slingan på 2,5 km. Ja.… rusade och rusade… fort gick det i alla fall. Det var en märklig upplevelse… att frysa om armar och ben och svettas på resten av kroppen.   

I alla fall så kom vi snabbt hem igen…. och mitt knä beslöt sig för att ”nu fick det verkligen vara nog!!!”

Nedrans så jäkla ont jag hade hela dan och natten igår…. det är inte kul att få så himla ont så fort jag rör mig en aning mer än minimalt.

Idag får det väl bli en mer lagom runda förstår jag. Lagom med knäets mått mätt….   

Men jag har (Tack för det Stina!   ) äntligen hittat den där texten som jag letat efter ett tag nu. Texten där man skriver om kastrerade hanhundar som kanske skulle behövt sitt testosteron för att må bra, Hundsport nr 12/2010.

Jag fick texten som en bild av Stina, infogar den här så hoppas jag att ni kan läsa vad det står.

Om inte, så kan jag snabbt sammanfatta det med att vissa hundar som är lite ängsliga av sig före en kastration blir ännu mer ängsliga efteråt. Testosteronet ger hunden mod, och med för lite testosteron blir hunden räddare och ängsligare. Till och med aggressivare, om den tendensen funnits redan tidigare.

Vet ni att jag tror på det där. Och jag blir inte alls förvånad om ni, när ni tänker efter, har träffat på nån hanhund… nån gång… som påverkats på det sättet vid en kastrering. Inte att dom kanske blivit aggressivare, det är ju inte så många hundar som är så speciellt aggressiva trots allt, utan mer det där med lite vaktigare och lite ängsligare. 

Nu för tiden gör man ju oftast en kemisk kastrering (ett chip som verkar i ca 6 månader) på hunden innan man ev. opererar, och det är ju bra. Upptäcker man då såna här tendenser så bör man ju avstå från en operation.

Vi har en granne (det kryllar av hundägande grannar här i området) som har en hund som hon funderade på att kastrera. Han fick ett chip inplanterat och efter ett par månader började han förändras… till det sämre.

Han blev lite skällig mot andra hundar, vilket han aldrig varit förr. Han blev rädd, för både hundar och människor. Han backade till och med för Salza som han lekt med sedan han var liten valp. Med andra ord… han förvandlades från en glad liten skit till en rädd, skällig hund som stack svansen mellan benen så fort man försökte ta kontakt.   

Matte var jätteledsen och förstod inte alls vad som hänt med hennes pigga, glada hund. Men så slog det mig… det där som jag läst nånstans nån gång…. och hon tog upp det med sin veterinär, som aldrig hört talas om nåt liknande… alltså stämde det enligt henne inte alls.   

Men jag kunde inte släppa den där tanken… och plötsligt dök ett minne upp i min virriga skalle. Ibsen fick ett sånt chip en gång i tiden, tanken på en kastrering fanns då. Men han förändrades också till det sämre… han blev vaktigare och skälligare, och istället för att blir lite mindre orolig och ”vimsig”, så blev det värre.

Då hade jag inte läst den där texten, men resultatet blev i alla fall att han inte kastrerades eftersom vi på egen hand på något vis kopplade ihop det där chippet med hans förändring till det sämre.

Så nu kan väl ni vara så snälla och gräva i minnets gömmor och hitta minnet av nån kastrerad hund där ni också sett den här förändringen till det sämre. Bara så att jag får lite mer kött på benen när jag tror att det faktiskt ligger nåt i det här.   

Grannhunden förresten…. han som plötsligt var så rädd… det har gått 5 månader sedan han fick det där chippet nu, och han är nästan sitt gamla jag igen. Inte alls så rädd och försiktig längre, uppmanar Salza till lek igen… och viftar på svansen åt allt och alla.  

Men hans veterinär har fortfarande aldrig hört tals om den här teorin. Det var därför jag behövde texten, för att få svart på vitt på att jag inte bara fantiserade.

Idag skiner solen återigen, det ser ut som ett vintervykort ute, men det är –16 grader och KALLT. Det blir en ”lagom” promenad idag...  tråkigt.... men mitt knä bestämmer aktiviteterna för mig för närvarande. Fast jag ska väl vara tacksam att värken är mer ”normal” idag än vad den var igår. 

Men visst är tillvaron lite ynklig när det är normalt med värk…?

Här i området bor det en familj som skaffade sig en valp i somras. En gudasöt liten blandrasvalp som tonårdsdottern i familjen ofta var ute med.

Och jag kanske har skrivit om den där valpen tidigare, för jag reagerade redan från början på hur valpen hanterades.

Så fort de var ute med valpen och såg att vi skulle mötas nånstans på nån gångväg, så antingen vände dom och gick tillbaka samma väg dom kommit, eller också lyfte de upp valpen och mötte oss samtidigt som dom såg ut som att vara övertygade om att våra hundar skulle anfalla och äta upp både dom och valpen.

Nu är det ju så att våra hundar alltid går lugnt och sansat i koppel när jag är ute med dom och vi möter andra hundar. Och dom gör verkligen inga ansatser att ”anfalla” eller nåt liknande. Dom tittar på den hund vi möter, men mer är det inte….

Varifrån den där skräcken hos just den här hundägande familjen har kommit har jag ingen aning om. Kanske räcker det med att dom inte kan nåt om hundar och tror att en stor svart hund är livsfarlig… eller också tror dom kanske inte att jag kan kontrollera två hundar. Jag vet som sagt inte, det enda jag vet med all säkerhet är att det aldrig hänt något som skulle kunna föranleda den här reaktionen.

Men i flera månader hände samma sak om de var ”tvungna” att möta oss… valpen lyftes upp och de småsprang förbi oss.

Jag var flera gånger frestad att hejda dom och fråga varför de gjorde som de gjorde, och kanske försöka förklara varför det var så tokigt att göra så… men så tänkte jag ”skit samma, det är inte mitt problem…”

Valpen var nog inte mer än 4-5månader när jag första gången hörde att han morrade när han passerade oss, högt där uppe i mattes famn.

När vi möts nu för tiden så lyfts han inte längre upp i famnen… nu har ägarna fullt sjå med att hålla sin hund i kopplet. Han gör rejäla utfall mot mina hundar när vi möts. Han morrar och skäller och nästintill vrålar, så liten han är… och den som håller i kopplet har stora problem.

Och alltihop är ju helt och hållet ägarnas fel eftersom dom gjorde så fel från början. Istället för att lära sin lilla valp hur den ska uppföra sig när den möter andra hundar, så har dom lärt den att våra hundar är farliga, att deras matte är rädd för dom och att det gäller att försöka skrämmas så gott det går för matte är ju bara rädd och vill därifrån, från henne har den inget stöd att vänta.

Och det är ju så fånigt alltihop. Både Salza och Ibsen gillar valpar…. Salza måste visserligen allra först tala om för dom att hon är den som bestämmer, men sen leker hon gärna. Ibsen vill gärna leka, men han brukar inte få göra det med små valpar eftersom han är så stor och tung, en olycka kan lätt hända.

Hade dom fått träffa den där hunden när den var valp så hade det inte varit några problem alls. Idag är ju läget då tyvärr lite annorlunda….

Och Salza avskyr verkligen stökiga hundar… dom ska omedelbart sättas på plats och veta hut. Och det gäller både hanhundar och tikar… minsta lilla upphetsning eller obalans hos en annan hund, så reagerar hon. Så om hon fick chansen att träffa den där lilla hunden idag, då jäklar skulle den få lära sig att uppföra sig.

Vi har en tik här i området som avskyr andra hundar, framför allt andra tikar, men hon är också väluppfostrad. När vi möts och stannar och pratar, då sitter våra båda tikar med ryggen åt varandra… så kan man också lösa det där med avsky mot en viss hund.

Men det är intressant att se hur det där med stökighet och balans påverkar Salzas beteende.

På en av våra tävlingar stod jag och läste på en anslagstavla och hade Salza med mig. Plötsligt blir jag medveten om att det är mycket folk runt omkring oss, och även hundar. Två främmande tikar alldeles intill oss och jag stelnar till lite, beredd att snabbt sätta stopp för Salza om det skulle behövas.

Men inte heller… de där två tikarna är vana vid andra hundar, lugna och sansade och då var det inga som helst problem. Dom nosade lite nyfiket på Salza och Salza i sin tur nosade tillbaka, hur avslappnad som helst. Ingen som helst tendens till spänning dom emellan.

Senare samma dag skulle en bekants springerhane få hälsa på Salza… trodde jag alltså. Borde ha vetat bättre eftersom jag känner hunden…. han är uppskruvad på högvarv för det mesta även om han just då var ovanligt lugn. Salza kände förstås av de oroliga signalerna, och hon som avskyr stökiga, uppskruvade hundar gav honom en rejäl  omgång, bara så där pang på.

Lite pinsamt tyckte ju jag att det var förstås, och hanhundens matte ville ta sin hund och snabbt sätta sig och hunden ”i säkerhet” långt från vilda Salza. Men så kan man ju inte låta det sluta...

Även om Salza inte gillar stökiga hundar så ska hon inte uppföra sig på det viset i alla fall… i alla fall inte på en tävling   ….  så jag bad hanhundens matte att stanna där vi var, och så fick Salza finna sig i att hanhunden, efter mycket tvekan, vågade sig fram för att nosa på henne lite.

Salzas blick då var obeskrivbar…. Hon gav först mig en blick som sa allt vad hon tänkte om mitt påhitt, sedan satt hon på sin lilla rumpa och låtsades som att den där vidriga hanhunden inte fanns. En gång tänkte hon fräsa ifrån när hon tyckte att han blev för närgången, men då räckte det med att jag sa NEJ!! så avstod hon…. men under protest, om nu en mördande blick kan räknas som protest.

Men förhoppningsvis så lärde hon sig… kanske… att det inte alltid är så vinstgivande att försöka uppfostra främmande hundar. Och hanhunden gick därifrån med glatt viftande svans istället för att smyga därifrån med svansen mellan benen.

I vilket fall så är det tragiskt att man ”förstör” en hund på det sättet som våra grannar gjort. Istället för att forma en glad och trygg hund som kan hantera hundmöten på rätt sätt, så har dom lärt honom att vara livrädd för i alla fall våra hundar. Tråkigt….