Inte här hos oss. Husse vill ha en hundhårfri soffa, och varken Salza eller Ibsen har nån enda gång varit uppe i soffan. Däremot så har dom fritt tillträde till våra sängar…   

Men mina cockrar ( som jag hade när jag flyttade hit) var vana att ligga i soffan hos mig, men de köpte snabbt de nya norrlands-reglerna och höll sig på golvet. Och varken Salza eller Ibsen har sett ut som att dom saknar soff-liggandet. Man kan väl kanske inte sakna nåt man aldrig haft….   

Men… Salza har legat i soffan när vi varit och hälsat på sonen och hans familj. Då har hon fått vara i soffan, och hon och jag har sovit där på nätterna. Men det är som sagt enda gångerna Salza varit uppe i en soffa.

I går kväll när jag satt och tittade på TV så låg Salza som vanligt i husses TV-fåtölj, den intar hon snabbt så fort han går därifrån.

Men efter en stund gick hon ner på golvet och la sig intill soffan, under soffbordet, där ligger hon ofta.

Och efter några minuter sätter hon sig upp, vänd mot soffan. Hon tittar frågande på mig och jag fattar inget alls…. ”vad vill du?” säger jag, ”jag förstår inte”.   

”Jo”, säger liten Salza, ”snälla matte, jag vill också ligga i soffan och gotta mig” och så sitter hon kvar på golvet, men lägger upp båda framtassarna i soffan medan hon bevekande tittar på mig.

Jag förhärdade mitt hjärta och sa ”nej du får inte ligga där!”, men blicken jag fick när hon återigen la sig på golvet var obeskrivbar. Hon har ju förmågan att verkligen uttrycka vad hon tycker och vill med en enda blick, den där tjejen. Och egentligen, bara det att hon så försiktigt ”frågade” om hon fick, borde hon ju vara värd en belöning.   

Men hur i all världens dar kom hon, efter dryga 6 år, på att hon ville ligga i en soffa där hon aldrig en enda gång satt sin tass? Det rör sig mycket i huvudet på de där små älsklingarna vi har…    

I går var det annars ingen jättebra dag för mitt onda knä. Kanske jag var lite för flitig med mitt gående dagen innan, inte vet jag. Men värken släppte inte nåt, ens med hjälp av piller igår, fast idag känns det nog som att det kanske är lite bättre, hoppas kan jag ju alltid.   

Men det är väl bara att vänja sig kan jag tro… ryggen, axlarna, nacken, händerna… och så nu knäna… jaja… det finns ju faktiskt några stackars försummade kroppsdelar kvar som ännu inte värker, alltid något att vara tacksam för.   

Och jodå, jag vet…. jag borde gå ner i vikt. Men varje gång man läser, eller hör, om någon som gått ner rejält i vikt så upptäcker man att det ligger en operation bakom, och det är jag noll intresserad av.  

Jag har hört, och träffat, ett flertal människor som berättat om besvärliga biverkningar som operationen gett, och att det medfört ytterligare ett antal operationer…. och det kan hända att yngre människor så att säga hamnar på plus när man räknar ihop för- och nackdelar i längden, men jag tror knappt att den som är i min ålder ”hinner” tjäna ihop tillräckligt många plus för att det ska vara försvarbart.

Och antagligen är det väl också så att äldre människor inte ens är påtänkta för en sån operation… ni vet… ”bunt’ ihop dom och slå ihjäl dom….”   

Fast man behöver naturligtvis inte gå ner massor i ett svep… varje kilo som man gör sig av med är väl ett plus i sig kan jag tro.

Men för att banta måste man vara motiverad och i bra form för övrigt, och tyvärr så är jag väl varken det ena eller det andra just nu. Men, men…. jag kanske ändrar mig, större under än så har skett.

Salza o jag kanske skulle göra gemensam sak och göra en insats under vintern, hon väger också alldeles för mycket. I hennes fall kan man ju, delvis, skylla på en förändrad ämnesomsättning i samband med hennes kastrering förstås, men det håller inte hela vägen det heller.

Fast… ska man gå ner i vikt så behöver man , förutom att minska kaloriintaget, motionera mer också…. och det går inte jättebra mitt i vintern med ett värkande knä.

Och tänk vilken tur att jag fick nåt att skylla på där nu då… äh, skämtar bara lite.    

Men ibland kan det bli väldigt fel. Jag hade tidigare en arbetskamrat, några år äldre än mig. Han hade ”rondör” som det så snällt kallas, och blev lite rundare allt eftersom åren gick. Rätt som det var så började han gå ner i vikt…. och alla var vi väldigt imponerade.   

Han berättade stolt att han minsann inte använde sig av nån ”metod”, han hade bara slutat med godis och fikabröd och såna onyttigheter, och så åt han förståndigt i övrigt, det var inte alls svårt att banta påstod han.

Och han blev magrare och magrare och magrare…. och till slut började vi säga till honom att han fick sluta nu… han var ju nästan bara skinn och ben.

Och efter ytterligare en tid så visade det sig att han hade en obotlig, dödlig sjukdom som gjorde att han hela tiden magrade, vilket han ville eller ej.   

Och vad sensmoralen med den här historien är vet jag inte… men kanske kan det vara att om själva bantandet går alltför lätt, då kanske man ska bli lite misstänksam… i så fall kanske det är nåt som är fel nånstans…. ja, inte vet jag.   

   
Idag är det i alla fall fredag igen…. veckorna bara skenar iväg och allt bara lunkar på i sina gamla hjulspår nästan utan att man märker att tiden bara rinner iväg.

Så det är ju bara att återigen önska er en trevlig avslutning på veckan och en trevlig helg…. stressa bara inte ihjäl er, jul blir det oavsett vad ni hunnit… eller inte hunnit… göra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Japp, så får det bli. En massa strul och inga svar från supporten, så nu byter jag bloggplats till    www.tedsams.blogspot.se   Lite sorgligt... jag har bloggat här i många år nu, men det krånglar lite för mycket. Krångligheter har jag no...

Ja det är ju en gammal sanning som man alltid kan lita på. Eller.... man får vad man förtjänar.... det är också ett ordspråk som oftast stämmer.      Och den här gången syftar jag på hundträning.... inte andra klanterier jag gjort..    Vi skulle ...

Ja, min Salza är en liten stjärna hon. Det visade hon i och för sig tidigt, men det håller i sig, trots stigande ålder och nästintill obefintlig träning.      I morse när vi var ute så skulle Jippie få leta upp en pinne som jag gömt i en rishög. ...

Hösten är min tid....  njuter av lite kyliga, klara dagar då man måste ta på sig en tröja eller jacka för att inte frysa när man går ut.    Både igår morse och idag vaknade jag till strålande solsken från en klarblå himmel... eller... solen hade ...

Under den gångna helgen har ju Rallylydnads-SM gått av stapeln här i Sundsvall, och jag försökte vara på plats så mycket jag kunde. Sällan man får chansen att se landets bästa ekipage på nära håll eftersom de allra flesta av dem hör hemma många mil h...