Ja… anledningen till att jag för mååååånga år sedan hamnade på den lokala brukshundklubben och sedan har hängt kvar där. Tja… det har vid något tillfälle varit något enda års uppehåll, men det hade sina praktiska förklaringar… som jag inte ska gå in på här. Och jag har i och för sig bytt klubb också, men det beror på att det är lite opraktiskt att åka 70 mil varje gång man vill åka till klubben…  

Men idag har jag varit till en av distriktets brukshundklubbar för att få min utbildning som rallylydnadsskrivare i samband med en rallylydnadstävling som gick av stapeln där. Och plötsligt påmindes jag om en del av det som var en bidragande orsak till att jag fastnade i hunderiet.   

Mycket folk, full rulle redan på morgonen, glada människor som babblade hej vilt med alla och envar. Hela klubbstugan full med folk och hundar, och ett fint fungerande kök med glada, positiva människor.

Lunch serverades till alla som ville ha, och allting var smakligt utan att det på något vis var några märkvärdigheter.

Inga sura miner och inget gnäll så långt jag kunde höra, trots att dagen blev lång och många fick vänta i flera timmar innan det var dags för deras insats.

Nåja…. jag var en av de få som smet i väg innan tävlingen var klar, jag åkte när jag gjort det som krävdes för min utbildning, men stämningen var fortfarande hög när jag åkte, trots att det var nån timma kvar innan alla gjort sitt.

Idag har ju de flesta klubbar svårt att få återväxt i klubben. Svårt att få folk som är villiga att jobba en hel dag på ideell basis. Svårt att få nån som vill offra en hel lördag eller söndag för att laga mat och fixa fika åt folk som ska tävla med sin hund.

Svårt att få nån som står ute på planen i regn och rusk, eller snö och kyla, och gör det med ett leende trots att det inte ger nån inkomst. Ok då, domare har rätt till ett arvode, och inom rallyn har även skrivaren den rätten, men det är ju brukligt att man inte tar ut den ersättningen när man jobbar på den egna klubben.

Och vet ni att den där svårigheten att få folk att engagera sig, den tror jag delvis kan bero på att man kanske inte fått känna av den där stämningen och den där känslan som infann sig hos mig idag.

Idag är allting så himla effektivt när det är dags för tävling. Allt administrativt sköts via datorn, det går snabbt och lätt och man har rutinerade och drivna tävlingsledare och tävlingssekreterare, och resultaten är klara nästan minuten efter det att sista hunden gjort sista momentet. Sedan blir det en snabb prisutdelning, oftast efter varje klass, och alla åker hem till sitt.

Många klubbar bryr sig idag inte om att erbjuda de tävlande nåt annat än kaffe och smörgås att äta, lunchen är enbart till för funktionärer, det verkar nästan som att man vill att folk ska ge sig iväg därifrån så fort som möjligt.

När det är dags för den sista prisutdelningen, då håller köket på att plocka ihop och den som sparade fikat till efter tävlingen, kanske pga taskiga tävlingsnerver, den får vara utan nåt att äta.

Nej då, allting var inte bättre förr. Sekretariatsjobbet är ett jättelyft jämfört med hur det var förr, men man också har tappat den där stunden då alla satt och väntade på resultaten, fikade tillsammans och pratade och utbytte erfarenheter om allt och inget.

Man har också tappat bort den värdefulla biten att man, medan man väntar antingen på sin tur eller på prisutdelningen, kikar på de ekipage som bedöms på planen. Det är väl få saker man lär sig så mycket på som att titta på andra tävlingsekipage. Man lär sig enormt mycket på det, både sånt som är bra och sånt som man ska undvika att själv göra.

Visst kan jag förstå att det finns dom som har tider att passa, och dom som har bråttom av olika skäl, men är det verkligen så nödvändigt att alla vi andra alltid ska skynda oss så?

Anmäler man sig till en tävling några mil bort, då kanske man inte ska räkna med att man ska vara hemma igen till lunchen. Jag är alltid så förbryllad över att den som är utställningsintresserad kan sitta och vänta i timmar för att få visa upp sin hund i nån minut, medan vi brukshundklubbsmänniskor ska ha allting avklarat så fort det nånsin går så att vi kan ge oss iväg därifrån sedan. Vad är det för speciellt med oss som gör att vi alltid har så ont om tid?

Sen finns det ju en annan aspekt på det här också. Hur påverkar det våra hundar? Snabbt dit, vänta i bilen en liten stund, ut och kissa, en snabb uppvärmning, kanske en snabbkiss till, snabbt genomföra ett program, in i bilen igen… och så hemåt.

Jag tror kanske inte att det är det ultimata scenariot för så speciellt många hundar…   

Och i och med att jag skriver det så här så inser ni väl att jag inte innefattar brukstävlande ekipage i det här. Dom lägger ju verkligen en hel dag på sitt tävlande. Nej, det är vi lydnadsmänniskor som jag tycker ska skärpa oss i första hand… och så hoppas jag verkligen inte att rallylydnadsmänniskorna tar efter och blir likadana. Men risken för det är stor, det finns många lydnadsekipage bland dem som tävlar rally.  

Jaja…. inte lär nåt förändras bara för att jag tycker ditten eller datten, det är ju dom som planerar och lägger upp tidsschemat för tävlingen som avgör hur det blir. Och vill dom bli av med de tävlande så fort som möjligt så har många klubbar hittat det ultimata sättet tror jag. Fast idag var det inte så, och jag tror att många med mig tyckte att det var en mycket trevlig dag…. oavsett hur det gick för dom på tävlingen.   

Nedrans så kallt det är trots att vi är framme i mitten av mars.   Nästan 20 grader kallt på nätterna och även om det är strålande sol på dagen sedan, så är det KALLT i alla fall. Solen värmer ju inte speciellt mycket ännu.  

Och vi har mängders mängder av snö kvar, och lär väl ha så länge kylan håller i sig…. jisses så trött jag är på denna jäkla vinter.

Jag minns inte om jag berättade att jag var på gång att utbilda mig till rallylydnadsdomare? I vilket fall så insåg jag i sista stund att mitt eländes knä inte skulle klara av de intensiva utbildningsdagar som var planerade, och inte heller resan på 40 mil enkel väg… så jag ställde in det hela. Nedrans tråkigt, det hade varit skitkul… och så behövs det ju fler domare här uppe, det är en skriande brist på såna. Vi håller på och sliter ut den enda som finns…  

Det är klart att det finns fler domare att hitta söderöver, men det blir så våldsamt kostsamt när resorna blir på 30-40-50 mil…. enkel väg. Tråkigt när det är många tävlande och tävlingarna ändå inte ger nån direkt vinst… det är ju en hel del arbete för både oss ansvariga och övriga funktionärer, det vore kul om det också gav en liten inkomst till verksamheten. 

Jaja, det är som det är med det….  

I morgon ska jag i alla fall upp i ottan och kylan och åka 9 mil enkel resa till en annan brukshundklubb för att där utbilda mig till rallylydnadsskrivare. I rallylydnaden är det nämligen så att den som skriver åt domaren ute på planen måste vara auktoriserad… och skrivaren har också rätt till reseersättning och skrivararvode. Så det är alltid en besparing om man har egna funktionärer i alla fall till viss del. Men det gäller nog att bylta på sig rejält då, att stå stilla i flera timmar i denna kylan kräver väl nästan polarkläder. Här uppe är vi inte pjåskiga av oss, här kör vi utomhus i kylan och snöhelvetet…  

Vi (Timrå BK) har i alla fall en tävling med alla klasser nu i sommar (7juli), då hoppas jag att vi, bland alla andra, får besök av några riktigt duktiga mästarklass-ekipage så att vi får se dom ”live”. Vår tävling ligger så att det är sista chansen att bättra på eventuella SM-poäng, hoppas att det finns någon som känner att det skulle sitta fint med en fullpoängare inför SM och prövar lyckan hos oss. Dom kan ju också passa på att reka lite inför nästa år, då SM i rallylydnad går här uppe.  

Nog om det… hoppas det är liiiite mildare än –20 i morgon bitti i alla fall.

Idag blev det en promenad i grannkommunen, solen sken och där vi gick var snön fortfarande vit och fin. Fast jag hade nog föredragit barmark förstås….  

Doggsen var i alla fall lyckliga, dom fann lite gräs här och var vid buskar och snår, och dom undersökte noggrant alla dofter som fanns där.

Nu slöar i alla fall hela familjen en stund, och jag klurar på vad jag ska hitta för kläder till imorgon, kläder som gör att jag slipper frysa till en is-stod.  

Fick ett foto med mailen idag. Ett foto från augusti 2007 då Salza och jag gjorde en liten turné söderöver och passade på att tävla lydnad.   

Om nån av er förträngt det så måste jag få påminna er… det tog bara 4 månader och 6 tävlingar innan hon erövrat både LP1 och LP2, och då var hon knappt 1½ år gammal.   

Och en månad senare slog hon till i appellklass och åstadkom 306p av 320 möjliga.   

Ja, jisses så mycket kul vi har haft, Salza och jag. Nej då, vi är inte helt döda än, varken hon eller jag, men jag har sagt det förr tror jag... jag har en känsla av att vi nått så långt vi kan på tävlingsfronten, liten Salza och jag. Men det beror inte till någon del på hennes begränsningar, det beror helt enkelt på mig och min bristande motivation.   

Ett lydnadschampionat var mitt mål med Salza, och det gick så nedrans fort och enkelt att nå dit, så vi kom liksom av oss där sedan. Det var inget mer planerat, jag trodde det skulle ta lång tid för oss att nå dit… men Salza förnekar sig ju aldrig. En och en halv månad och fyra tävlingar i elitklassen tog det… sedan var målet nått.   

Jaja… vi har ju gjort en massa annat kul också, sånt som inte visar sig i tävlingsresultaten.

Vi har spårat en hel del, både personspår och viltspår, och hon tog förstås sitt viltspårschampionat fort o lätt också. Och vi har tränat sök en hel del, och det är verkligen hennes gren det. Hon är kanonduktig i sökskogen… men där faller det hela på hennes skröpliga matte och hennes rygg.   

Men hon är nedrans piggelin och alert fortfarande, Salza alltså... alltid pigg på vad som än erbjuds som aktivitet. Och även om hon blir 7 år nu snart så är det ju ingen ålder på en frisk hund. Hennes matte räknar med att hon hänger med i många, många år till….  

Ja, nu har jag haft mitt lilla återfall av Salza-skryt. Det var kul…. jag tänkte att det var så länge sedan sist att ni hunnit glömma att hon är världens bästa hund… och det går ju inte för sig.  

Och så över till gnällavsnittet då….

Jag har noll förståelse för klubbar/folk som gör reklam för den egna klubbens kurser och verksamhet på andra klubbars FB-sidor. Ungefär som att man annonserar ut sina kurser i andra klubbars medlemstidningar. Så jäkla dålig stil tycker jag….   

Det är en viss skillnad med aktiviteter som inte ligger inom den vanliga verksamheten, aktiviteter som arrangeras som engångshändelser, men så är ju inte fallet med kursverksamheten.

Om nu de ansvariga har noll koll och bär sig så opassande åt, så tycker jag nog att nån med nåt slags övergripande ansvar borde ingripa och påtala att så gör man inte. Det är som sagt så jäkla dålig stil så man kan knappt tro sina ögon. Men det händer gång på gång, och det lär hända snart igen…. men det är lika förkastligt för det.   

Fast… egentligen borde såna inlägg tas bort tycker jag… av den som ansvarar för FB-gruppen. Fast det är väl som vanligt… ingen vågar stå upp och göra en markering.   

Jaja… varför bry sig…. det slutar i alla fall bara med att skiten faller tillbaka på mig själv.   

Näe, man ska inte bry sig…. konstigt att det är så jäkla svårt att inse det. Undrar när jag ska bli så gammal att jag inte orkar bry mig…   

Jag är helt totalt världsklantig när det gäller snörbollar och träd.     Och igår lyckades jag igen....

Vi var ute på isen och gick, och jag hade med mig en varsin boll till hundarna. När vi gått ett tag så drog vi oss mot land, tanken var att dom skulle få springa och leta bollar en stund... och vips, på första kastet, så satt den där.

Det fanns ingen som helst möjighet att få ner den... om bara bävrarna hade gnagt lite till på stammen så att trädet vält så hade problemt inte uppstått, men dom lämnade arbetet halvgjort.     

Och jag blir så jäkla sur på mig själv varje gång det här händer... och det händer ofta tyvärr. Den här gången var det en helt ny, fin oförstörd boll dessutom....   

Nu fick vi lämna den hängandes där som nån sorts björkprydnad, och så hade vi bara en boll kvar att leka med, men det gick det också. Salza fick den, och så jagade Ibsen efter henne när hon sprang runt med den. Han vågar inte ta den från henne, men han skulle nog väldigt gärna vilja.

I morse var vi också ute och gick i solen. Nästan 20 grader kallt var det, men solen sken från en klarblå himmel och alla träd och buskar var täckta av en tunn ishinna. När solen sken på dom såg det ut som att det satt tusentals minismå lampor och blinkade i träden. Och naturligtvis hade jag glömt mobilen hemma så det blev inga fina bilder att visa upp.  

Men vi var tämligen ensamma ute klockan halv åtta på morgonen, det är ganska så rofyllt att traska omkring utan att se en enda människa. Vi gick vår 5-kilometersrunda och nu bär snön för hundarna så dom slapp att gå enbart på den plogade gångvägen. 

Men idag var det en insändare i tidningen här, där man spydde galla över lösa hundar.  Lösa hundar som ofredar både människor och djur, som driver och river rådjur och bär sig allmänt illa åt. 

Och jag kan ju bara hålla med, sån hundhållning är en styggelse. Kruxet är väl att alla tror att alla lösa hundar är hundar som gör lite som dom själva vill och inte lyder sin förare. Sånt där slår naturligtvis mot oss som har ordning på våra hundar också...  det är som sagt ett fåtal människor som tror på att vi faktiskt kan kalla in våra hundar i alla lägen. 

Fast man får naturligtvis inte gå och halvsova på promenaderna. Det finns mycket vilt i skogsdungarna här i området, och Salza har ett stort viltintresse så man måste vara vaken och se signalerna i tid. Men än så länge är mitt samvete rent som snö... i alla fall när det gäller min hundhållning.    

Hoppas solen skiner på er också idag.....    Men även om det är en kanonfin dag idag så skulle det inte vara helt fel om det vore en halvmeter mindre snö ute.   

Ja, det är bara att inse att jag har blivit gammal och börjar bli defekt både här och där.  

Jag ringde ortopeden igår för att försöka skynda på så att jag slapp vänta 8 veckor för att få en tid där, och det slutade med att jag fick en tid för ett läkarbesök 1 timme senare.   

Jag ilade förstås dit, och fick träffa en läkare som mycket pedagogiskt, med hjälp av röntgenbilderna, visade mig hur det såg ut i mitt knä.

Visst har jag ett antal små benbitar i knät, men han visade också på hur jag hade pålagringar på leden och hur lederna nästintill låg och skavde mot varandra. "Ingen idé att försöka få bort de där små benbitarna" tyckte han, "där dom ligger har du inte ont av dom. Det är bara att inse att du har artros, till och med grad 2, och är man i din ålder så är det snarare ovanligt att man inte har det. När det hela blir outhärdligt ont kan man byta ut knäleden mot en konstgjord knäled istället, dessförinnan är det sjukgymnastik och smärtstillande som gäller."

Jaha… så var det med det då… bara att bita ihop alltså. Fast jag fick en kortisonspruta i knät, men den gick ganska så obemärkt förbi tror jag. Jag har lite mindre ont idag, i vissa ställningar, men nåt underverk åstadkom den inte. Och i ärlighetens namn så trodde inte läkaren att den skulle göra det heller…. men har man inte provat så vet man ju inte.  

Läkaren sa att vårdcentral-läkaren kunde ge kortisonsprutan. ”Klarar han det”, sa jag, ”att ge den på rätt ställe?” ”Så du misstror din läkare”, tyckte han… ”Nej då,” sa jag, ”men ni är ju specialister på skelettet så ni kan säkert bättre”.

Så han skulle ge mig sprutan då… men han skrattade illmarigt när han kom tillbaka med sköterskan och ett rullbord med grejor. ”Vi har en läkare här som utbildar sig till distriktsläkare”, sa han. ”Hon skulle behöva träna på att ge såna här sprutor, kan hon få göra det på dig? Under mitt överinseende...”

Så jag blev återigen försökskanin för en läkare under utbildning. Fast hon gjorde det bra…. tror jag. Bra i den meningen att det inte gjorde vrålont i alla fall.  

Förra gången jag var försökskanin åt läkare som håll på att utbilda sig var när jag låg på sjukhuset innan sonen föddes. Jag låg där i en månad på grund av att mitt blodtryck var svindlande högt….. och varje dag så var det nån undersökning som skulle göras… av läkarkandidater förstås. Och det var liksom inte en person det gällde, oftast var det 5-6 stycken. Jisses… man kändes sig inte ens mänsklig, mest bara som nån sorts experimentdocka som låg där och inte kunde annat.  

Jodå, det gick att säga nej… men att ta den diskussionen två gånger om dagen i en månads tid när man mår så dåligt att man knappt är vid medvetande, det orkar man inte. Men jag överlevde det också…. ont krut, ni vet….  

Fast vid ett tillfälle när jag låg på sjukhus sa jag NEJ med stora bokstäver, och det blev ett jäkla hallå. Det var vid ett tillfälle när min mage krånglade, jag var fastande och låg med dropp. Och mina ådror är inte roliga att sticka i, dom går sönder….

Och efter några dagar med dropp och ständigt trasiga ådror där man ideligen fick göra nya stick, så brast mitt tålamod. Jag sa NEJ när det kom en ung, orutinerad människa och skulle sätta ett nytt dropp. Mina armar och händer var mörkblåa efter tidigare stick och jag hade som sagt fått nog.  

Jag vägrade… sköterskan kom klivande och försökte ”tala förstånd” med mig, men jag vägrade. En sköterska till kom och gjorde samma försök…. men jag var ståndaktig. Två läkare kom och satte sig på sängkanten och talade om att jag inte fick äta eller dricka, jag var tvungen att ha dropp…. men jag vägrade.

Sen var det misstänkt tyst ett tag, och så kom det till slut ännu en ung tjej med en vagn. Jag laddade för ytterligare ett NEJ, men hon presenterade sig och talade om att hon jobbade på onkologen och var van att sätta dropp på de mest konstiga ställen när folk var sönderstuckna, och nu hade dom ringt efter henne så att hon skulle fixa det här.

Och jag trodde henne och lät henne försöka. Och det tog 15 sekunder så hade hon letat rätt på en åder i armen, på ett för mig jättekonstigt ställe, satt droppet och var klar. Och det där jäkla droppet satt där, utan att ådern gick sönder, i flera dagar. Tänk så mycket duktiga människor det finns som aldrig gör nåt väsen av sig.  

Ja, det var en nostalgitripp i sjukvården det…. nu skiter vi i den delen och så får det bli som det blir med saker och ting. Kan jag leva med artros i händer, axlar och rygg så kan man väl leva med det i knäna också… man får anpassa sig och inse sina begränsningar helt enkelt… alternativet är ju inte så himla kul precis.  

Solen skiner här i dag också, fast molnen börjar hopa sig lite. Och det är kallt… -17 grader i morse…. usch…. jag vill ha vårsol och lite vårvärme nu.  

Och varför skaffar man sig då en spaniel som är en ras som ska trimmas/klippas, kan man fråga sig? Jo, det gör man för det som finns innanför pälsen, framför allt det som finns innanför pannbenet. Och så är de ju vackra att se på också… inte minst när de är nyfriserade….   

Fast Salzas päls är inte alls besvärlig på nåt vis, så det är bara jag som är lat eller vad man ska kalla det.   Det är egentligen mest på grund på min artros i händerna som jag tycker det är jobbigt, jag har allra mest ont i tummarna och pekfingrarna… och gissa vilka fingrar man använder när man klipper med en sax?

Men det är väldigt mycket lättare att sköta Salzas päls än vad det var med cockrarnas…. eller…. Samson päls var ungefär som Salzas, men de andra två var inte så roliga. När det gäller cockrar har jag en teori om att färgen påverkar hurdan päls dom har, men det kan vara helt fel förstås. Undrar om man kan säga så om springrar också? Nån som vet? Där finns det ju inte så många färger och färgkombinationer som hos cockrarna… men vem vet… svartvita kanske rent generellt har mindre päls än brunvita?   

Fast kikar man på utställningsbilder så har jag nog fel där… det finns pälsmonster i båda färgerna tror jag.

Ja i vilket fall så är det helt totalt fel med såna där läskiga pälsmonster som man ser ibland på utställningar. En springer är en jakthund som ska leta efter vilt i buskar och snår, ofta taggiga och täta och eländiga, och då kan man inte ha en päls som fastnar i riset eller blir full med skräp så fort dom kommer ut i skog och mark.   

Ibsen har ju också en päls som ska klippas/trimmas. Fast honom klipper jag med klippmaskinen, men det ska putsas och fejas med saxen både här och där på honom också….. fast idag tvättar jag i tvättstugan så hans frisering får vänta till i morgon… eller på lördag kanske. 

Näe, tacka vet jag boxrar… eller rottisar… i alla fall när det gäller just pälsvården.  

Jag är medlem i ett antal grupper på bl.a FB och det är jag mest bara för att det är intressant att ta del av andras åsikter och synpunkter på våra gemensamma intressen. Och till allra största delen är det förstås hundrelaterade grupper där det gemensamma intresset är hundar och hundträning av olika slag.

Och det är intressant att läsa om hur andra tränar och hur andra tänker runt det här med träning. Men ibland är det också lite skrämmande…. och det är när man träffar på det som jag kallar en ”glad entusiast” .

En ”glad entusiast” är den som glatt, och oftast utan eftertanke, slänger sig in i diverse aktiviteter för att sedan så småningom hejda sig och slänga ut en fråga som vederbörande borde ställt sig innan alltihop tog sin början.

Det är skönt att såna människor finns, det vore himla tråkigt om alla var såna kontrollfreaks som jag är, men jisses… tänk så annorlunda det skulle bli för dem, om de tänkte till lite innan de sätter igång och bara gör.   

Men vi är alla olika och det är ju tur det….  

En annan sak som jag funderar över är alla filmer som läggs ut lite överallt. Det är där rubriken till dagens inlägg kommer in… till vems nytta?   

Och nu menar jag inte de filmer som läggs ut i syfte att visa upp och informera…. t.ex hur ett moment ska utföras, eller hur föraren ska agera i ett visst moment. Instruktiva filmer som fyller ett syfte….

Nej jag tänker på alla de filmer där man ser en liten snutt av ett träningspass, utan text eller tal som förklarar vad som sker. Vem har nytta av den filmen? Ingen alls… 

Men som sagt.. det behöver inte vara nytta med allting, man gör det väl för att det är kul att visa upp sin duktiga hund antar jag. Eller… för att visa upp hur duktig man själv är kanske. Det är ju förstås alltid trevligt med beundran….   

Och när jag skriver det här så slås jag av tanken på alla de hundägare som är tvärtom. Som våndas så fort de ska visa upp vad deras hund kan, de med taskiga tävlingsnerver.

De som alltid absolut vägrar att bli filmade när de tränar, och de som mår dåligt flera dagar innan en tävling... tänk om det där behovet av att visa upp sig kunde vara lite mer jämnt fördelat bland oss människor. I alla fall i såna här sammanhang…   

Som ni väl vet vid det här laget så har jag inga som helst problem att visa upp min egna duktiga hund.    Fast jag håller mig till att visa upp enbart hunden för det mesta, själv avstår jag gärna från att vara med på både filmer och bilder.

Men personligen tycker jag det är roligare att visa upp sånt som inte är förknippat med rena lydnadsmoment, t.ex filmen där Salza hämtar saker som hon lärt sig namnet på. Eller filmer där hon letar föremål eller liknande…. eller en bra helt vanlig vardagslydnad…. men smaken är ju förstås olika.

Jag hade en kursavslutning en gång…. vi körde en liten rallybana med deltagarna och jag hade som vanligt Salza med mig. Hon brukar alltid vara med, bra att ha en hund att visa med om det skulle behövas, men den här gången behövdes inte hennes hjälp så jag la henne vid sidan av planen där vi höll på, och så sa jag åt henne att stanna där.

Sen glömde jag bort henne…. ni som provat på rally vet hur förbryllande och virrigt det är första gången, så jag hade fullt upp med att förklara skyltar och lotsa deltagarna runt den lilla banan. Salza hade jag som sagt helt glömt bort…. 

När vi var klara och hade avslutat det hela, så kom jag ihåg henne och slängde ett öga åt det håll där jag lagt henne, och där låg hon lugnt och stilla fortfarande.  

Jag gick dit och löste upp henne från kommandot och hon skuttade glatt upp… inget konstigt alls för varken henne eller mig. Men kursdeltagarna kom rusande fram och började babbla om hur duktig hund jag hade och att dom inte trodde sina ögon när hon låg, utan koppel, på sin plats hela tiden utan att flytta på sig eller beklaga sig på något vis.  

Och sånt skryter jag gärna med… eller visar upp för andra, fast just den här gången var det ju inte medvetet direkt.  

Men att gå fin linförighet, eller lägga sig snabbt eller nåt annat grundläggande lydnadsmoment, det kan varenda hund lära sig ganska så enkelt. Att däremot, lugn och avkopplad, stanna på sin plats (utan att vara kopplad alltså) medan matte jobbar med andra hundar och andra hundar skuttar runt och har kul alldeles intill, det klarar minsann inte alla hundar.

Fast det är klart att dom skulle kunna göra det, med träning. Men hur många lär in sånt? Min tro är att Salza har roligare där hon ligger och ändå är med, utan att delta, än vad hon har om hon sitter i bilen som står på en parkeringsplats en bit bort.

Men hur vanligt är det inte att den hund som inte tränas får sitta i bilen? Istället för att hunden får vara med och att man lär den att ”nej, det är inte din tur nu, du får vänta här” och den lär sig att koppla av även med andra hundar skuttandes runt omkring.

”Äh, han/hon stressar upp sig om hon får sitta vid sidan om och titta på”… hur ofta har man inte hört det då? Klart att hunden gör det om den inte är van vid det, och om den inte lärt sig att vänta på sin tur.

Men det kan också hänga ihop med vilken typ av hund man har. Vilken ras alltså…. en spaniel, och även en retriever, ska kunna vara passiv och tyst och lugnt gå och vänta på sin tur medan andra hundar jagar och fåglar skjuts och apporteras. Dessutom krävs en riktigt rejäl stadga i dessa situationer också. Det kan ta timmar innan den egna hunden ska jobba…. men en hund som är orolig och inte kan vara tyst i såna lägen diskvalificerar sig direkt.

På brukshundklubbar ser man oftast att hunden väntar i bilen och tas ut först när den ska börja jobba… eller några minuter innan. ”Den bara stressar upp sig och tröttar ut sig om den är med” är ett argument. Och det är klart att den gör det om den är van att det är dags att jobba så fort den kommer ut ur bilen. Då är förväntningar höga från början och sen går hunden på högvarv hela tiden…. och så är orken slut när det är dags.

Men även såna hundar går naturligtvis att lära att vänta och koppla av så att de sedan, när det är dags, har kraft och motivation att jobba. Det är mest vedertagen praxis det där… att alla hundar ska sitta i bilen medan en enda hund tränas.

Och sedan klagar samma människor på att deras hundar blir störda och tappar fokus när det rör sig andra hundar runt omkring när de är ute på tävling.

Jaja, må var och en bli salig på sin tro…..  

I alla fall så ska Kurt gå och titta på rottisvalpar nu. Det finns en uppfödare här i området som har tio stycken 5-veckors valpar… undrar o han kan gå därifrån utan att stoppa ner en av valparna i fickan?  

Ja det är väl så man kan översätta ordet smartphone, eller? Och min nya telefon är faktiskt smart… han (för det är konstigt nog en han  ) lärde sig t.ex blixtsnabbt vilka ord jag brukar använda när jag skriver in text, oavsett om det är i ett meddelande eller nånstans på nätet.   

Och han hade dessutom ett rejält ordförråd redan från början. Kanonenkelt att skriva in text eftersom han direkt föreslår rätt ord redan efter en eller två bokstäver. Och sedan kommer nästa ord, och nästa ord, och nästa ord utan att jag ens behöver skriva en enda bokstav…. så himla bra.  

Överhuvudtaget så är det imponerande med dagens teknik. Jag vet ju att det är logik som till 100% styr såna saker som mobiler och datorer, men ibland kan man nästan tro att såna prylar kan tänka och dra slutsatser. Fast slutsatser grundar sig väl på logik förstås…. jaja, i vilket fall så är det imponerande vad man idag kan göra med en mobiltelefon… fast telefon är väl det minsta dom är kanske….    

Min förra telefon var bara drygt 2 år gammal, men i den världen var den urgammal förstås. Men jag var lika impad av den när den var ny....  fast den här får nog duga till mig i mååånga år nu. Det finns fortfarande en massa fineser som jag inte ens hunnit kika på.... och som jag i ärlighetens namn kanske inte ens har användning för, men det är kul med teknik.