På lördagar filas klor och fixas och donas med hundarnas tassar och öron och tänder i det här huset, och idag fick Jippie vara med. Vi kan väl säga som så att han har gjort sånt som han uppskattar mer i sitt korta liv    Fast tänderna har vi inte tagit ännu... det blev fullt upp med det andra så tänderna få vänta en stund. 

Han protesterade högljutt, men han är inte alls svårkorrigerad. Salza blev taggad de få gånger jag var tvungen att ta tag i henne när hon var liten, det tyckte hon var skitkul. Jippie, han försöker visserligen en kort sekund, sedan viker han sig direkt. 

Han är väldigt duktig på att förstå både hundar och oss människor. Och han märker direkt när vi eller hundarna menar allvar, då viker han ner sig omgående. Däremot så frestar han lyckan så länge han kan och vågar, så länge han märker att det inte ligger nåt riktigt allvar i det man "säger".  Ibsen morrar ibland åt honom när han ligger på golvet och Jippie kliver på honom, men det struntar Jippie i. Antagligen säger Ibsen bara nåt i stil med: "Ta det försiktigt, gör det ont så äter jag upp dig!"   

De få gånger då Ibsen däremot verkligen har menat allvar och sagt ifrån, då har Jippie snabbt tagit till flykten. 

Jag tillhör de där människorna som spontant säger NEJ! när hundarna gör nåt dom inte får, så det är mitt förbudsord, och Jippie behövde inte höra det många gånger förrän han lärde sig vad det betyder. 

Men han har temperament den lille sötnosen, och det är jag tacksam för. Jag vill gärna att det finns lite "att ta av" när man ska jobba och ha kul tillsammans, och det hoppas jag ju att vi ska ha, Jippie och jag. 

Igår blev han ju arg på Salza, och det tycker jag var helt OK. Hon var onödigt och obefogat elak mot honom, dessutom råkade hon då också knuffa honom utför ett trappsteg ner från verandan, och det gjorde säkert ont när han drattade ner över kanten och hamnade på rygg. Där kom hans temperament fram, han blev helt enkelt, för nån enda sekund, skitförbannad...   

Idag ser man i alla fall tydligt att lekstunden ute i den där sandgropen igår har gett effekt. Salza är mycket mer tillåtande idag. Han till och med kröp ihop och låg och sov hos henne en stund förut, utan att hon reagerade.   

Alla hundarna letade godis förut ute på gräsmattan. Det är också en övning som jag tycker är bra när man vill få hundarna att accepera varandra. Dom går där och snusar bland grässtråna och deras nosar luktar på samma ställen och dom biter nästan i samma godisbit...  och alltihop utan minsta konflikt.  Blir man utan godisbit så är det bara att leta vidare tills man gör nästa fynd.   

Han har en jäkla kamplust och älskar att dra i allting. Så idag tänkte jag att jag skulle testa vad han gjorde om jag vann dragkampen och kastade iväg leksaken en bit bort.  Och han skuttade snabbt efter, anföll leksaken, tog en liiiiten runda med den och kom sedan tillbaka för att leka mer. Kanonbra tycker jag.   

Så nästa test var att ta leksaken ifrån honom, byta med en godis alltså, och så slänga iväg leksaken samtidigt som jag försiktigt, med hjälp av handen, hindrade honom från att springa efter. 

Han kämpade en stund för att komma förbi min hand, men satte sig sedan ner... och då tog jag omedelbart bort den hindrande handen och han skuttade genast iväg och tog leksaken. 

Tre gånger gjorde jag det där, och han uppförde sig likadant varje gång. Den fjärde gången satte han sig direkt när jag slängde i väg leksaken....  och även den femte gången. Sedan avbröt vi där och kampade vilt med bytet... 

Nedrans så lätt det är att lära valpar olika saker....  hoppas bara att jag inte klantar mig och gör sånt somjag får ångra sedan. Det är svårt att alltid tänka på ev. konsekvenser av det man gör, eftersom man gör det mesta bara för att det är så himla roligt.   

Nu sover han i alla fall sött, med resterna av en trasig zebra som sällskap.   

Det är mycket att upptäcka när man har en ny hund, nya överraskningar varje dag. Och hur det känns för lilla Jipppie det kan man ju bara gissa, livet måste te sig överväldigande väldigt ofta för honom.

Det går bra med de andra hundarna, Salza "håller" ju på sig, men det mjukas upp lite pö om pö. Men hon har ju tyvärr en viss benägenhet att vakta, så ibland när jag inte hinner med så talar hon om för Jippie att han kom för nära i nån viss specifik situation. Men hon gör honom ju inte illa, och han förstår henne väldigt väl så det lär inte bli några problem av det. Långt innan han kommer upp i slyngelåldern har dom med all säkerhet redan klarat upp eventuella oklarheter i den frågan    

I dag tog vi en promenad till närmsta skogsdunge, och det var mycket att titta på och nosa på och lyssna på tyckte Jippie. Men huvudsyftet med promenaden var egentligen att "limma samman" Salza o Jippie lite. Att göra roliga saker ihop stärker förhoppningsvis känslan av att Jippie är ett positivt tillskott i flocken, och inte bara en liten pest. 

Och mycket riktigt.... Jippie fick helt plötsligt göra saker med Salza som är helt otänkbara inomhus. Vi hittade en stor sandhög och Salza går igång på sand...   så dom lekte faktiskt en lång stund.

Jag försökte filma, men jag är ju inte sams med min mobil när det gäller filmer så det blev lite sisådär.... lite allt möjligt blandat men det är ju kul att ha sånt där oavsett om det blir lite rörigt på filmen   

Salza hade hittat en gammal boll som hon måste stoltsera med uppe på stubben...    

Och här är nån sorts fortsättning....    

Vi passade på att testa ett litet godissök också, och det gick bra. Jippie är lika godisfixerad som Salza så han letade ivrigt tills han fann sina små bitar med godis.    

Vi var inte ute så länge, men för Jipppie var det förstås en stor händelse. När vi kom hem var han trött, och blöt och smutsig om magen, så jag hämtade en handduk för att torka honom. Och trots att han var så trött så skulle han ha dragkamp med handduken förstås...  och kom lite för nära och knuffade på Salza som satt alldeles bredvid och blev klappad av husse. 

Bitchiga Salza var helt plötsligt tillbaka och sa ifrån på skrapen, väldigt mycket på skarpen, och precis som jag skulle lägga mig i och säga STOPP där!!!  så säger Jippie ifrån själv. "Sluta nu sura tanten!" sa han... "jag är liten och jättetrött nu, sluta bråka med mig!!" Han fräste till och svarade för ett litet ögonblick... och gissa vem som blev snopen????     

Ja, Kurt förstås, han tappade dragen totalt...   men även Salza. Hon blev så sur och så snopen så hon bara tvärvände och gick in och lämnade oss andra kvar ute på verandan. 

Sen så har vi tränat lite annat också de senaste dagarna, Jippie och jag. Jag har klickat in honom, busenkelt med en godissugen valp, och vi har börjat träna på att han ska ta ögonkontakt med mig för att få klicket/belöningen. 

Och det var väl en baggis, sa han... det fixade han snabbt. Så i morse gjorde jag det väldigt mycket svårare.. då gick vi ut i köket där husse o Ibsen satt, då blev det väldigt mycket mer störning helt plötsligt. Salza är ju med hela tiden när vi gör sånt där, så det var inget nytt, men ny plats (för den övningen alltså) och så husse och stora farbror Ibsen som hade sin älsklingsboll med sig dessutom. 

Nu fick han tänka till lite första gången, men det tog inte många sekunder innan han förstod att samma gällde där, oavsett störningen. Duktig pojke, den där Jippie    

Men nu sover han i sin lilla "koja" och jag ska snart gå ut med de stora hundarna. Han lär väl vakna snart och vara hungrig antar jag, men Kurt får väl fixa det om jag är ute då. När han väl vaknar (jippie alltså    ) så vill han nog ha mat på direkten, det är längesedan det var frukost nu.   

Blogg-uppehållet blev inte så långt som jag hade tänkt mig. Men det har hänt mycket här, på en knapp månad.

Våren är äntligen på väg, massor av snö har smält bort och vårblommorna blommar. Fast på sina ställe ligger det djupt med snö fortfarande förstås, än kan man inte gå hur som helst ute i naturen.

Det är fullt upp med kurser, just nu under en kort period har vi två kurskvällar/vecka, och det kräver ju lite engagemang. 

Och så har flocken här hemma utökats med Kvistagrans Yippie (kallas Jippie), en liten springerkille som nu bara är drygt 8 veckor. Vi hämtade honom i söndags, och igår tog jag en liten tripp till skogen med alla hundarna... och det var vådligt spännande tyckte Jippie. 

Men han är inte stor, den lilla plutten....   

Salza ser helt plötsligt väldigt stor ut...   

Ibsen tillbringade första dagen med att fundera på vad den där lilla skuttande saken egentligen var för nåt. Men han är tolerant, och tillåter en hel del. Fast inga våldsamheter eller alltför närgångna saker... då säger han MOOORRR.

Salza talade ganska så omgående om för Jippie var han har sin plats här i huset. Hon tolererar att han nosar på henne, men inte att han ligger hos henne eller är närgången på nåt annat vis. 

Och det är ju helt OK så länge hon inte är elak mot honom tycker jag. Nåt som jag däremot inte tolererar är om hon vaktar något gentemot Jippie, varken saker eller mig eller sängen eller nåt annat. Jo, sin mat får hon vakta när det gäller Jippie, men det behövs inte. Han fick direkt en rejäl respekt för henne och hon behöver bara titta på honom så vet han vad som gäller. 

Han är duktig på att förstå hundspråket, och han reagerar direkt på rätt sätt när de vuxna hundarna säger något till honom. Och det är ju skönt, han är som sagt pytteliten och Ibsen som inte är medveten om sin storlek skulle, helt utan avsikt, kunna göra honom illa annars. 

Vi håller fortfarande på att lära känna varandra, och försöker få till lite rutiner, men det tar sin lilla tid. Jag har haft många valpar i mina dar, men ingen är ju den andra lik, alla har sina små egenheter och sitt sätt att vara så det blir till att börja om från början varje gång.

Och i ärlighetens namn så är inte småvalpar det allra roligaste som finns.   Dom är det allra sötaste och gulligaste som finns, men för övrigt är det mest bara spring och passa med kissning och mat och alla andra såna där "småbarnsgrejor". Det allra roligaste börjar om några månader tycker jag... 

Fast.... lite kan man ju göra nu också, som att klicka in valpen, och att lära honom att sitta stilla och vänta i olika situationer... och lite annat sånt där tjafs som alltid är bra att få till tidigt.   

Det kluriga med småvalpar är ju faktiskt att dom lär sig så oerhört fort. Och det är på både gott och ont... för dom lär sig ju fel lika fort som dom lär sig rätt. Man behöver inte göra en sak, eller tillåta en sak, speciellt många gånger innan det sitter fast i lilla huvudet... och då gäller det att man gjort på "rätt" sätt så att man slipper försöka "lära bort" ett felbeteende lite längre fram. 

Men som sagt... syndigt söta är dom ju, och mysiga på alla de sätt, i all synnerhet när dom är trötta och ska sova.. 

Men det är lika bra att jag redan nu utfärdar en liten varning!!!! 

Ni som följt min blogg vet ju redan att Salza är världens åttonde underverk, och nu är det ju förstås så att Jippie är världens nionde underverk, så orkar ni inte höra mina översvallande lovord över denna fantatiska hund så ska ni nog inte kika in här alltför ofta.    

Men ni som står ut, är förstås alldeles väldigt välkomna    

Ja, nu blir det paus här i bloggen ett tag. Jag lider visserligen alltid av skrivklåda, men jag har en känsla av att det jag babblar ur mig har föga eller rent av noll intresse för er andra, så nu skriver jag bara för mig själv ett tag. 

Jag återkommer med all säkerhet framöver   och då förhoppningsvis med nya friska krafter, men till dess säger jag och Salza bye, bye.... och på återseende  

När anser ni att er hund är tävlingsklar? Den frågan dök upp i en grupp på FB, och på den frågan finns det väl lika många svar som det finns hundförare antar jag, men det är lite kul att läsa de olika svar som ploppade upp.

Och så började jag fundera på mig själv då…   ibland är det ju lite nyttigt att göra det.

Nu är det ju 6 år sedan jag tävlade med Salza första gången så det är lite svårt att minnas, men jag antar att jag tänkte likadant då som jag gör nu, och som jag gjort med mina tidigare hundar.

Fast… om jag tänker efter och är riktigt ärlig så stämmer det nog inte helt. Salza var så oerhört lättlärd så jag ökade nog kraven en aning när jag tränade med henne. Mina tidigare tävlingshundar har också varit lättlärda, men hon har ju den där unika förmågan att snabbt växla mellan belöning och tjo och tjim och sedan direkt samla ihop sig för nästa moment. Det gjorde nog kanske att jag omedvetet höjde kraven på henne.

Vi tränade alltid länge och intensivt och varvade lek och momentträning ganska så friskt redan från början, och jag upplevde ju aldrig att hon tröttnade, varken på leken eller den lite striktare träningen.

Det i sin tur gav ju mig ett stort självförtroende när det gällde just den där biten att hon skulle orka ett helt lydandsprogram, även i eliten sedan. Jag har aldrig behövt känna mig osäker på om hon skulle ”slockna” en bit in i programmet eller nåt sånt….

Och eftersom jag dessutom är en ivrig förespråkare för överträning så kan man nog säga att jag har ganska så höga krav på min hund innan jag går ut och tävlar första gången.

Hunden ska kunna alla moment, och lite till…. Vilket betyder att hunden ska kunna momenten även om det händer nåt utöver det vanliga, och då tänker jag på olika störningar som kan drabba oss, och på ett tävlingsupplägg som kanske är lite ovanligt.

Gruppmomenten är något som ska sitta som berget innan vi ger oss ut och tävlar. Och det har flera orsaker…. Jag vill ju inte att min hund ska få till vana att den ostraffat ska kunna resa sig på tävling. Och jag vill absolut inte att någon annan hund ska bli störd av att min hund inte ligger/sitter stilla.

Så såna moment tränar vi tidigt, tidigt… och dessutom ställer jag höga krav redan från början. Det där är moment som inte på något vis är förhandlingsbara, de ska utföras på ett enda sätt, oavsett allting annat, och ju fortare hunden lär sig det desto bättre.

På bilden här är Salza 4 månader, och den enda förmånen hon fick när vi tränade platsliggning var ett lite större avstånd till kompisen Teddy. 

Nej, jag är inte elak mot hunden när vi tränar, men i såna moment kräver jag ovillkorlig stadga. Och stadga över huvudtaget är något som jag träna väldigt, väldigt tidigt med mina hundar.

Och det har jag en jäkla nytta av under hela deras liv, oavsett om vi tävlar eller går på prov eller bara larvar runt i vardagen. Och det finns massor av exempel på att stadgeträningen med Salza har varit effektiv…

Igår när jag var ute med hundarna, blev jag förbannad på lilla söta Salza när hon var lite för ohörsam. Jag satte henne ner hos mig och läste lusen av henne och muttrade och fräste en stund, sedan sa jag… ”nu går vi” och så travade vi iväg… dvs Ibsen o jag travade iväg. Efter en stund upptäckte jag nämligen att Salza inte var med, då satt hon där jag hade satt ner henne tidigare, och där satt hon och väntade på kommandot som gav henne lov att sticka iväg.

”Nu går vi”… som jag sa till henne, är inte det kommando som hon lärt sig löser upp ett sitt-kommando (eller liggkommando), så hon satt där hon satt och väntade på ”rätt” kommando.   

Och jag vill ha en sån fasthet i lämna-situationer innan jag går ut och tävlar. Oavsett vad som händer ska hunden ligga/sitta kvar. Det är väl få retningar som är större än att matte och Ibsen går sin väg….

Men jag tränar stadga med att kasta boll framför och bakom henne medan hon ligger/sitter stilla, jag tränar med att leka med en annan hund framför henne, jag kallar in en annan hund (när Salza var ung var det ju Teddy) framför och bakom henne och jag försöker hitta på alla möjliga störningar som hon kan tycka är jobbiga.

Ligger/sitter hon i såna lägen, då funkar det troligtvis på tävlingen också, oavsett vad som händer.

Men sen så finns det också en annan viktig bit när det gäller träningen av just gruppmomenten. Man måste lära sin hund att andra hundar inte är intressanta. Eller… det kan man kanske inte lära dom, men man kan lära dem att dom trots ett visst intresse inte får bry sig.

Om en annan hund går upp och börjar rassla runt på planen, så ska min hund veta att den inte ska bry sig. Det spelar ingen roll om den andra hunden får ett stollryck och rusar runt som en galning, min hund ska ligga där den ligger, och det gör den också, eftersom den är lärd att inte bry sig om vad andra hundar gör. Och den har också lärt sig att matte är roligare och intressantare än andra hundar, alltså bryr man sig inte.

Det där har en dubbel effekt också…. om en hund går upp och kikar sig runt efter en kompis som den kan lura till ett litet race, då väljer den inte i första hand en hund som verkar noll intresserad. Då väljer den att gå fram till den hund som visar intresse och ger signalerna att den kanske blir en kul lekkompis.

Ja, det fanns som sagt många olika svar på den där frågan jag hittade på FB…. Och jag blir lite besviken när jag ser att det finns ett flertal människor som säger att dom går ut på tävling för att testa om hunden kan momenten.

Jag vet inte hur man tränar om man behöver gå ut på tävling för att testa om hunden kan momenten, det syns väl klart och tydligt på träningen det, eller?

Det är väl snarare så att man vill testa hur man själv fungerar ihop med hunden på tävling kanske. Om man klarar av att få hunden att hålla fokus och intresse på sig själv och inget annat…. om hunden fixar att fokusera på det den ska göra och inte har fullt upp med att kolla allt annat som händer.

Men det är just sånt man ska träna på sedan hunden väl lärt sig momenten… överträning. Träna med störningar av alla tänkbara, och otänkbara, slag, då behöver man inte använda tävlingar som nån sorts träningspass.

På nåt vis måste man komma på ett sätt att få hunden att tycka att jag själv är roligast och intressantast, och mest lönsam att hålla koll på… och att allt annat som finns runt omkring är ointressant.

Salza är världens mest nyfikna hund, men kan jag få henne att stänga av omvärlden och enbart ägna sig åt det jag säger och gör, då kan det inte var nån omöjlighet för andra heller.

Men då är det ju det där förstås… vilka ambitioner har man? Vad vill man åstadkomma? Hur långt vill man komma tävlingsmässigt? Och man kanske inte ens vet från början att man vill tävla…

Jaja, vi har alla olika målsättningar och olika höga ambitioner, men huvudsaken är väl ändå att vi har kul och trivs tillsammans med våra hundar.   

Efter att ha läst minnesanteckningarna från den centrala lydnadsdomarkonferensen i höstas så förstår jag att det är en omöjlighet att få till en rättvis bedömning för oss som tävlar.  

Deltagarna på konferensen fick bedöma vissa moment som de fick se på video, och nedrans vilken skillnad i bedömning det var i vissa moment.

En grupp gav en hund 0 i betyg i ett visst moment, en annan grupp gav samma hund betyg 8 i samma moment. Och det finns fler såna exempel där betygen skiljer sig åt, både markant och helt oförklarligt. Så jäkla svårtolkade är väl ändå inte bedömningsanvisningarna? Eller det kanske dom är…. men i så fall behöver dom ju förtydligas så att alla kan förstå vad det står där.

Och vid det här tillfället har man ändå suttit i lugn och ro och tittat på en video, hur tokigt kan det då inte bli i verkligheten?

Förresten…. jag har inte läst de nya lydnadsreglerna så där himla noga eftersom vi har slutat tävla lydnad. Men så dök det upp en fråga som gjorde att jag började läsa lite mer noggrant…. och till min stora häpnad ser jag att det i klass 2 är samma koefficient på momenten fritt följ och sändande med ställande (rutan).   

Hur i all världens dar tänker man då??? Fritt följ som innehåller så många småmoment där allting ska funka, och så sändande till rutan och ställande som är relativt lätt att lära in… jisses… skillnaden i svårighet är ju lika stor som natt och dag. 

Men jag har aldrig varit någon vän av att man ska göra de olika klasserna lättare varje gång det sker en regelrevidering. Att man ändrar sånt som inte funkar så bra, och att man pillar lite i koefficienterna är helt OK tycker jag… och jag tyckte att det var bra när det sas att man skulle försöka jämna ut den stora skillnaden mellan klass 2 och klass 3 lite.

Hoppet mellan klass 2 och klass 3 var ju himla stort… men inte vet jag m det blivit nåt mindre nu inte. Det som har hänt är väl att man gjort klass 2 väldigt mycket lättare, men steget upp till klass 3 är fortfarande väldigt stort.

Och eliten ska jag inte ens prata om… den klassen är ju förstörd för alla oss vanliga människor som inte har en hund av den ”rätta” rasen.

Jaja, det var det om det…. ingen idé att offra krafter på sånt som inte går att förändra. Allt tävlande är ju frivilligt så det är ju bara att låta bli om det inte passar…   

Idag har jag i alla fall paketerat mina hundsaxar för att skicka dom på slipning. Det har jag tänkt på lääänge, det behövs verkligen, men det har inte blivit av. Men nu ska det äntligen ske…!

Och så har jag gjort en massa smånyttigheter här hemma, sånt där som aldrig syns, ni vet. Det tar en massa tid, men det är ju bara om man inte gör det som det verkligen syns.

Nu ska jag kika lite på skidor på TV, sen ska jag gå ut i solskenet. Tyvärr så är det väl några fler än jag som vill ut i solen, och det är ju lite synd om doggsen som får gå kopplade hela promenaden då… men, men… bor man så här så blir det tyvärr så.   

Hoppas ni har en fin helg framför er!!   

Det är det minsta man kan säga om våra två hundar… ja även frånsett storlek och utseende då förstås.  

Jag tänker inte göra nån djupgående mental analys på något vis, men jag kan ge ett exempel från verkligheten.

Under en av våra promenader passerade jag igenom ett närliggande bostadsområde, Salza gick lös och Ibsen var kopplad. I såna lägen måste Ibsen vara kopplad, han har långa ben och rör sig snabbt, och i ett bostadsområde vet man ju aldrig vad eller vem som finns bakom nästa hörn. Salza håller sig nära, har många, många dofter att undersöka... och får därför förtroendet att vara lös även på såna ställen.   

Nu mötte vi ingen människa alls, däremot så var det en av fastighetsskötarnas bilar som skulle passera oss på den smala gångvägen mellan snövallarna. Ibsen och jag gick åt sidan, och åt Salza som skuttade omkring uppe på en av snövallarna sa jag bara Stanna, så blev hon stående stilla där medan bilen passerade.

När vi gått en liten bit till så kom vi fram till fastighetsskötarnas lokal, där stod bilen parkerad och en kille lastade ur saker som han sedan bar in genom en öppen dörr i huset. När han såg oss komma vände han sig mot mig och sa att han tyckte att jag hade duktiga hundar, fick han hälsa på dom?

Javisst, sa jag och gav klartecken till Salza samtidigt som jag kopplade loss Ibsen. Salza tassade raskt fram mot killen som satte sig på huk för att hälsa på dom, men…. 

Äsch, sa Salza… bara en människa och dessutom utan godis…. och så gav hon honom en snabb sniff och en snabb svansviftning, och försvann sedan in genom den öppna dörren bakom ryggen på honom istället.

Ibsen tassade däremot fram till killen, satte sig på sin rumpa framför honom och la upp en tass på vardera axeln på killen, och sen satt han där och ville bli gosad med.

Så typiskt för dom båda två…. Salza är minimalt intresserad av främmande människor, däremot har hon en enorm nyfikenhet på allt annat, så den där öppna dörren den lockade henne långt mer än vad en människa gjorde.

Och naturligtvis är det inte så att Salza är född sån. Jo, oerhört nyfiken har hon ju alltid varit… men jag kommer ihåg när hon var valp, nedrans vilket jobb jag hade med att få henne att förstå att man inte ska rusa fram till alla människor för att hälsa på dom.

Men nu med facit i hand så är jag fortfarande glad för att jag la ner allt det där jobbet på att lära henne att nonchalera folk vi möter eller ser ute. Det har vi haft stor nytta och glädje av, både till vardags och när vi har tävlat.

Är hon "tvungen", så tolererar hon naturligtvis att folk hälsar på henne, men det är bara folk som hon redan känner som hon visar nåt intresse för… i alla andra fall så finner hon sig bara, och väntar otåligt på att få dra iväg till nåt mer spännande.

När det gäller Ibsen så är det precis tvärtom…. så fort han hittar en människa han får hälsa på så sitter han som klistrad där sedan. Man får kommendera honom därifrån, och då flyttar han mycket motvilligt på sig.

Ja, det är ju trevligt med lite variation på konfekten..…  

Först stod jag i lördags i någon timme och skrev på en rallylydnadstävling, igår stod jag i några timmar och klippte Ibsen, och idag har jag varit i tvättstugan där man ju står och står och står…   

Ingen idé att klaga på att ryggen känns som att den är helt av då inte… det finns ju en förklaring till eländet. Det finns inget som är så förödande för min knorkade rygg som att stå… usch.   

Och ikväll är det kurs… och som instruktör så är det ju alltid risk för att man står stilla ganska så mycket, i alla fall när man har fortsättningsekipage som är duktiga. Jag får försöka tänka på att röra ordentligt på mig…. kan ju skutta omkring och leka störning kanske…  

Måste anknyta till det jag skrev igår.... att det är så oerhört lärorikt att titta på andra som tävlar. Nu senast var det ju rallylydnadsekipage jag kikade på, men jag står (ajaj säger ryggen om det) gärna och kikar på lydnadstävlingar också. Och jag tycker faktiskt att jag lär mig nåt varje gång… eller i alla fall blir påmind om vissa saker.

Det är ju inte bara det tävlande ekipaget man ser, man ser också hur tävlingsledaren har planerat och hur han/hon agerar under tävlingens gång. Och, inte minst intressant, man ser hur domaren dömer. Som sagt, det ger massor av erfarenheter även om man inte själv tävlar.  

Kommer så väl ihåg hur ställda både Salza o jag blev när vi kom med startnummer ett till en elittävling och vi fick börja fria följet med språng marsch… det har vi aldrig gjort förr och vi var inte beredda på det. Jag måste erkänna att jag tycker det är lite taskigt mot de tävlande att börja så, men det är tydligen inte helt ovanligt, så hade jag bara varit lite alert där så hade vi förstås tränat på det också, likaväl som vi tränat på så mycket annat.

Det finns ju lika många varianter av tävlingsupplägget som det finns tävlingsledare, så man kan som sagt få många värdefulla erfarenheter genom att bara vara åskådare också.

Jaja… lydnadsbiten är avklarad för Salza och mig nu i alla fall. Ibland blir jag lite sugen på att anmäla oss, men jag sansar mig alltid och låter bli. Vi har som sagt tävlat färdigt när det gäller lydnad, och elitlydnad kan man definitivt inte tävla om man inte har tränat. Visserligen har hon ett suveränt minne, lilla Salzan, hon kan förstås alla moment fortfarande, men den precision och exakthet som krävs, den har man inte om man inte tragglat och tragglat och tragglat alla momenten.

Nej, nu ska jag preparera mig med lite piller så att jag fixar en promenad med doggsen… sen ska det lagas middag och sedan är det avresa till kursen…. och jag inser att jag kommer att missa dagens avsnitt av TV-serien Dicte… tråkigt.