I går var det gassande varmt ute och strålande solsken, och vi tog en liten tur till närmsta skogsdunge här i området. Det är en "välanvänd" skogsdunge med grillplatser för dagisbarnen och kojor och byggnationer av allehanda slag så jag har aldrig någon känsla av att våra lydiga hundar stör viltet nåt speciellt, även om hundarna går lösa. 

För vilt kan det finnas där, men kan se rådjuren på håll ibland när de försvinner över åkrarna in i den där dungen. Men igår var det mitt på dagen i strålande solsken, och då brukar rådjuren dra sig in i svalare och mer avlägsen skog. 

Skogsdungen är inte så stor, och på ena sidan går den asfalterade, livligt använda, gångvägen till områdets lilla centrum. På andra sidan går det ett promeandstråk runt en liten sjö. 

Vi kom i alla fall tassande i sakta mak där igår.... och plötsligt ser jag Salza stelna till. Har man tre hundar lösa så får man inte direkt gå och drömma, då måste man vara lite på alerten och ligga lite i framkant när det gäller vad som ska ske härnäst. 

Och i samma sekund som jag ser Salza stelna till, så ser jag också rådjuret... 15 m framför Salza står det alldeles stilla, och tittar med sina stora ögon på oss. 

Jag förstod ju att det bara var fråga om nån sekund innan rådjuret skulle försvinna i rasande fart så jag hojtar till...  NEJ, Salza, STANNA!! 

Och i och med att jag hojtar så drar rådjuret iväg, men Salza står kvar. Hon står redo och ser ut att vara på väg att dra efter, men hon står där hon står. Och efter ett par försök så får jag henne att komma in till min sida.... puuuhhh!    Men hon har hela tiden hela sin uppmärksamhet riktad åt det håll rådjuret försvann....   

Och rådjuret drog rakt mot den där asfalterade gångvägen där man kan tänka sig att det rörde sig en massa folk en fredag eftermiddag. Den låg bara 50 m bort, och tänk vilken katastrof det skulle blivit om folk sett ett rådjur komma rusande över vägen, jagad av en flåsande springerspaniel och en ännu mer flåsande stor svart farlig hund (för ni vet väl att alla stora svarta hundar är farliga? ) dvs Ibsen. Jisses... då hade vi fått flytta från området.

Fast det spelar ju ingen roll om nån ser dom eller inte, jag vill aldrig se dom jaga nåt vilt ute i markerna.  Fast OK då... sorkar och möss må vara tillåtet, och en och annan ekorre som försvinner uppför trädstammarna, men där går gränsen.    

Det är inte första gången jag fått stopp på hundarna när vi stött upp rådjur i skogen, och jag är såååå himla tacksam för den lydnaden.    I och med att jag vet att jag har den kontrollen över hundarna så kan dom ju också få lite frihet och slippa kopplen ibland, även i skogen, 

Ibsen har egentligen noll viltintresse, men springer Salza, så springer han. Så det är alltid Salza jag får hålla tummen i ögat på ute i skogen, för där finns det ett stort viltintresse. 

Och så småningom får jag väl skaffa mig ett rejält split-seende, för Jippie lär väl också ha ett sort viltintresse. Det vet vi ju inte så mycket om ännu, men troligtvis är det så och då blir det två kvicksilver att hålla koll på när vi är ute. Hoppas att jag förmår att ge även honom en sån lydnad som Salza har, då blir det ju inga problem sen heller.   

Idag lyser solen med sin frånvaro, i alla fall än så länge. Jag ska fixa lite nyttigheter här hemma, och sen kanske jag tar bilen och åker nånstans med doggsen när det blir dags för promenaden. När Jippie är med så gäller det att hitta ställen där de vuxna hundarna kan få sin motion och sitt aktivitetsbehov tillfredsställt utan att lilla Jippie behöver gå alltför mycket. 

Hoppas ni har en härlig pingsthelg framför er!!   

Ja skrytet då alltså... skrytet om lilla Jippie som oftast får heta Jippan har jag märkt. Teddy hette Teddan och Salza heter ofta Salzan, och nu kommer jag gång på gång på mig själv med att säga Jippan när jag vill Jippie något. Och det går väl bra det med... kärt barn har många namn.   

I går var vi i alla fall ute en vända igen, ute i buskagen och vid vattnet den här gången. Och Jippie har ju aldrig sett vatten i såna sammanhang förut, så när Salza klev i så kom han farande efter. Full fart ut i vattnet där det förstås blev tvärstopp, han slog en framlängesvolt ner i vattnet, hamnade under vattnet och kom frustande upp igen och såg mäkta förvånad ut. Men en stund senare klev han i vattnet och ut till Salza i alla fall... bra gjort med tanke på att det är älvvatten som är svinkallt.   

Men det var ju inte det jag skulle skryta med      utan jag måste återigen få berätta hur duktig han är med att bära och hämta och lämna saker. 

Vi hade med oss en massa roliga leksaker som vi lekte med, och om jag kastar iväg en leksak några meter bort så skuttar han iväg och hämtar den och kommer tillbaka till mig med den, och 9 ggr av 10 så lämnar han av den i handen på mig.   

Har han fått riktigt gott godis som belöning några gånger så är risken stor att han slöpper grejen när han kommer fram till mig, men eftersom han är så duktig med det här så får han ingen godis då, utan då gör vi om och gör rätt, istället. 

Och han kommer med sina leksaker till mig och vill kampa med dom, kanonbra. Han är inte ens 12 veckor gammal men han har redan lärt sig att det gäller att gå till matte om nåt kul ska hända... förhoppningsvis ser han mig som en resurs som tillhandahåller roligheter.... och det är jag i så fall himla tacksam för. 

Det som är allra mest imponerande är att han gör allt det här medan de andra hundarna rusar runt och härjar med sina bollar och sina pinnar och allt vad det nu är för nåt. Han fixar att hålla fokus på mig och det vi gör... suveränt. 

Jaja... jag vet... jag har redan hunnit skriva om det här flera gånger, men det ÄR imponerande. Och ni vet ju... jag är inte så lätt att imponera på...   

Annars... när han inte visar framfötterna som apportör   ...  så är han fortfarande bara en liten plutt. Fortfarande söt som socker förstås, men han har vuxit en hel del och vuxit en hel del mentalt också förstås, det kan man se på hur han uppför sig i vardagen.

Man kan nästan se från dag till dag hur han utvecklas och skaffar sig erfarenheter och lärdomar. Vi har ju t.ex en "gågata" utanför vår uteplats där grannar kommer och går och där cyklar och mopeder svischar förbi och inemellanåt även bilar . Barn leker där, sparkar boll och åker sparkcykel och såna roligheter...  och i början var ju Jippie väldigt konfunderad över det där. Han sprang ofta uppför trappan till verandan och satte sig där när nåt verkade främmande och lite farligt. Nu springer han istället fram till grinden så fort det händer nåt utanför.   

Och jag tillbringar många, många stunder ute för att försöka få honom att kissa ute istället för inne. Men nu håller han sig mycket längre stunder så nu är det svårt att veta när han behöver kissa. Enda gången som är säker "kisstund" är väl tidig morgon efter nattsömnen, men sedan stämmer inte det där med att han ska kissa efter mat och lek längre. Det är ju i och för sig bra att han håller sig längre och längre, men samtidigt är det svårt att veta när man ska rusa ut med honom. 

Och dom där små ligg-övningarna som vi gjorde förut, och som funkade ibland och ibland inte, dom funkar till 100% nu.  Han lägger sig varje gång nu, det blir inte perfekt alla gånger, men inte ens jag begär det av honom heller    Men ge oss några veckor till så sitter det nog där, nästintill perfekt ska ni se    

Nu har han i alla fall sovit i ett par timmar efter att ha röjt järnet här på morgonen. Han har lärt sig att man kan springa runt, runt, runt här i lägenheten och det gör han... i full fart... varvat med en och annan rusch ut på uteplatsen...  och så sedan in igen i full fart.   

Ja, han är en behändig liten kille, den där Jippie.    

Det har ju varit några mulna och "regnriskiga" dagar nu, men idag skiner solen i alla fall. Och vi ska ta en tur ut i buskagen nånstans idag också tror jag. Men just nu sover han, den lille terroristen. 

Han har röjt ute i solen på uteplatsen hela förmiddagen, så han behöver nog vila en stund innan vi ger oss iväg på nya äventyr. 

I dag kanske husse följer med oss, då kan jag ev. prova på det allra första lilla spåret med Jippie. Jag tänkte göra det igår, men insåg snabbt att det inte var läge att göra det med en gnällande och skällande Ibsen bakom ryggen. 

I går kväll gick vi och la oss ovanligt tidigt, jag och mina hundar. Och det blev dåligt med kvällsmaten för Jippies del, det var nog för tidigt för honom, men han sov faktiskt hela natten ändå. Inte förrän vid 5-tiden vaknade han till, och då var det som vanligt Salza som väckte upp honom... och mig. Men sen så halvsov vi nån timma till i alla fall... ganska så suveränt det där att han kan somna om när han varit ute och kissat och bajsat på morgonen.  

Sen ikväll är det kursdags igen. Jag fick ställa in förra gången eftersom båda våra bilar lite oplanerat hade hamnat på verkstan då. Men idag ska det bli av i alla fall....  

Det är roligt med kurser, men det krävs att man tänker till lite när man har en nybörjarkurs. Det som är så väldigt självklart för mig sjäv sedan många, många år är ju en total nyhet för många av dem som går kursen. En vis man sa en gång till mig att "när du har kurs Barbro, ska du förutsätta att alla deltagare är idioter" och det ligger nåt i det. Det han menade är att man inte ska ta något för givet, utan utgå från att allting är nytt för alla, och att ingen kan något sedan tidigare. 

Sen stämmer det ju inte på alla deltagare förstås, men dom utmärker sig ganska så snabbt och då kan man hantera dom utifrån deras kunskaper och erfarenheter. För faktum är ju att det alltid finns någon/några som kan väldigt lite om hundar och om inlärning, och det är ju jätteviktigt att man verkligen får med sig dom ordentligt redan från början.

Men jag misstänker att det finns några av dom som går/gått kurs för mig som tycker att jag är "mindre vetande" eller nåt sånt. Jag är inte så mycket för att använda en massa uttryck eller ord som de allra flesta inte riktigt begriper när det gäller det här med hundar och inlärning. Jag är en anhängare av "keep it simple" och försöker verkligen göra det enkelt för alla.  Känns meningslöst att visa och förklara saker och ting, och sedan dessutom få förklara vad en del av de ord man använt betyder... nej.. keep it simple... är det som gäller för mig. Och dessutom så vet vi ju att det inte alltid är alla som vill erkänna att dom inte förstår vad ett uttryck eller ett ord betyder, alltså frågar dom inte... och då har dom ju verkligen inte lärt sig något. 

Ibland när jag läser hundbloggar så funderar jag på varför folk svänger sig med en massa såna ord/uttryck? Är det för att imponera och verka kunnig, tro?  Vill dom visa att dom minsann kan en massa om det här med hundar bara för att dom kan en massa krångliga ord? 

För om det är så att dom vill förmedla sina åsikter och sitt kunnande till så många människor som möjligt, då borde dom istället bemöda sig om att skriva så att alla, oavsett kunnande och erfarenheter, förstår vad dom menar. 

Äsch... skit samma.... blir dom lyckliga av att svänga sig med en massa krångliga ord så må det väl vara dom väl unnat. Man behöver ju inte läsa sånt man retar sig på.... 

Vet ni att medan jag sitter och skriver detta så sover hela huset här...  dörren står öppen ut, folk babblar utanför och gräsklipparna smattrar, men alla.... både tvåbenta och fyrbenta... snarkar och sover. Undrar om jag får åka ensam till skogen, tro?    

Det kan det väl kallas när jag först kastar en snörboll så långt jag kan så att Ibsen ska få springa och leta reda på den i buskagen. Precis när jag slängt iväg den bollen så slänger jag en annan boll åt Salza, åt andra hållet, annars tar Ibsen den också. Och det är brådis att få iväg bollen, annars kommer han med sina långa ben och mejar ner Salza om hon inte hinner först med att hitta sin boll.  

Och dom hittar sina bollar snabbt, och kommer i full galopp tillbaka till mig så att jag ska kasta iväg bollarna igen... men....  under de sekunder det tar för dom att hitta bollarna och komma tillbaka med dom till mig så har jag kastat/rullat iväg en boll åt Jippie också. En tennisboll utan snöre, och bara några meter bort... och han rusar efter den, tar den i munnen och kommer tillbaka till mig med den, och där får han en godis som belöning.   

Och det fantastiska är att detta gör lilla Jipppie trots att de stora hundarna då är tillbaka hos oss och springer kors och tvärs med sina bollar i munnen, Ibsen dessutom ofta skällande, i ivrig väntan på att jag ska kasta iväg bollarna igen. Snacka om störning.... 

Men det är så det får bli... Jippie kommer att få lära sig det han ska kunna med de störningar som de övriga hundarna och deras aktiviteter innebär, och det kan jag inte se något som helst negativt med. Han är ju van att dom finns runt omkring honom här hemma, då bör det ju vara självklart att dom finns runt omkring honom när vi gör andra saker på andra platser också. 

De där problemen med att hundar är störda av andra hundar som finns i närheten har jag aldrig haft med mina hundar. Det kan ju bero på att dom är vana vid att det ska vara så...  

Eventuellt kan det bli ett "problem" om jag inte ser till att göra saker och ting utan de andra hundarna också... då kan det ju bli så att de måste finnas där för att det ska funka, och så vill jag ju inte ha det.  Men än så länge är det inget jag behöver tänka på...  det blir en senare fråga det. 

Men jag är så himla glad för att han kommer med sina saker till mig... inte alltid, men 95 gånger av 100 och det är ju kanonbra. Och när han vill ha en lekkompis och leka med en leksak, eller ha dragkamp med något, då kommer han till mig med grejen, och det tycker jag är superduperpositivt.   

Jag har ju på ett vis lite tur där, att ingen av de andra hundarna vill leka med honom och leksakerna... då är jag enda alternativet och det tackar jag ju för.   

Vi var i skogen idag  och överraskades av ett störtregn när vi hade en bra bit tillbaka till bilen. Nedrans så blöta vi blev... och nedrans så lilla Jippie frös när vi kom hem. Ute i regnet brydde han sig inte, skuttade glatt omkring precis som vanligt, men när vi kom hem var han en ynklig liten bebis som fick torkas och viras in en filt för att bli varm igen.   

Jag har ju skrivit tidigare om hur lätt han påverkas av de andra hundarnas sinnessstämning och det syns i olika situationer varje dag, och det är inte på något vis positivt men tyvärr svårt att undvika. 

När det är mat på gång så är ju förväntningarna på topp förstås. Salza är ju altid superhungrig, menhon sitter tyst och stilla och väntar på att hon ska få sin skål, menhela hon andas ju förväntan förstås. 

Ibsen han låter förstås, det gör han alltid när han har förväntan på något, och han har svårt att vara stilla, trampar runt, runt, runt om man inte säger till honom på skarpen att sitta stilla. 

Och när Ibsen stressar och trampar runt, då stressar också Jippie upp sig... och springer runt, runt.  Då säger jag Jippies namn, och när vi får ögonkontakt så höjer jag handen mot honom och säger "sitt och vänta " och den lille plutten sätter sig ner och sitter lugnt och stilla trots Ibsens stressande alldeles intill.   

Hoppas det håller i sig för det finns väl få saker som så lätt påverkar andra hundar som upphetsning och stress. 

Nu är det i alla fall kvällen igen, och eftersom vi tyvärr startade dagen kl 5 så är det väl dags att sova kanske. Hockey på TV så där finns inget att hämta idag... lika bra att sova så stör vi ju ingen den stunden i alla fall.   

Jag har lagt band på mig länge nu, men nu är det ju verkligen hög tid för ett skryt-pass. Och den här gången är det inte underverket Salza som är huvudperson, även om hon också har skött sig kanonfint de senaste vekcorna, utan det gäller förstås den lilla stjärngossen Jippie.    

Enkelt uttryckt så kan man säga att han är en myckt behändig hund. Behändig är ett bra ord tycker jag, och det beskriver honom bra. Det är ett gammalmodigt ord som jag förälskat mig i...  för er som inte är så bekant med detta gammelmodiga ord så är "lätthanterlig, hanterlig, smidig, sinnrik, kvick, vig, flink, näpen, nätt"  några synonymer.

Och det är han... lätthanterlig, näpen, kvick... och en massa annat också förstås.   Han är oerhört lättlärd, och det utnyttjar jag förstås. Han har nog kanske ganska så höga krav på sig redan nu, det blir ju gärna så när man är duktig    , men han lever lätt upp till dom.

Ett exempel....

Husse ger alla hundarna en slurk filmjölk när han tittat färdigt på TV på kvällarna. Då ska hundarna sitta/ligga i vardagsrummet, vid dörröppningen ut till köket, medan husse gör i ordning skålarna med fil i köket. 

Salza är ju en stjärna på det där... hon flyttar sig aldrig. Inte ens när husse varit så taskig att han sagt till henne att ligga o vänta nånstans där hon inte ser ut i köket. Hon ligger snällt där i alla fall. Ibsen är lätt i rumpan och har svårt för att vara stilla, och lille jIppie... han förvånar verkligen. 

Han sitter snällt vid dörröppningen och väntar tills skålarna sätts ner på golvet. I går var husse extra tankspridd för han sa sa till Salza att lägga sig o vänta där hon inte kunde se vad han gjorde, och så sa han sedan till Jippie att vänta på samma ställe. Ibsen är ju som sagt lätt i rumpan så han tassade direkt fram till dörröppningen och satte sig.

Lilla Jippie satt kvar hos Salza några sekunder, sedan tassade han ivrigt fram till dörröppningen, tog klivet över tröskeln och husse vänder sig om, tittar på Jippie och pekar ut mot vardagsrummet. Jippie vänder direkt, tassar över tröskeln och sätter sig på sin lilla rumpa bredvid den store Ibsen, och sitter där tills det är serverat.   

Det är så jäkla bra gjort så det är nästan inte sant. Och det är minsann ingen tryckt hund som med svansen mellan benen tassar iväg, nej då... svansen viftar förväntansfullt och han tycker uppenbarligen att det är helt naturligt att han ska sitta där och vänta på sin tur. 

Salzas prestation ska vi ju egentligen inte ens tala om. Den stackarn är ju konstant vrålhungrig och hon börjar vänta på sin filmjälk redan vid 8-tiden på kvällen... men hon ligger stadigt och väntar. Men hennes stadga har jag ju skrutit med många gånger förr...   

På morgonen när husse går ut med de stora hundarna, då sitter Jippie hos mig en bit in i hallen och tittar på. Han vill sååååå gärna följa med, men han sitter där vid mina fötter, och inte ens när husse tar fram de roliga kopplen (roliga att dra i tycker Jippie) så tassar han dit. När husse öppnar dörren, då kommer det ett litet gnäll från Jippie, men han sitter stilla..... och när dörren sedan stängs så tittar han på mig och då går vi in i sovrummet och tar ett par små godisar från godisskålen som står där.  

Tänk er...  han är bara 11 veckor gammal, det där lilla knytet, och han fixar att sitta där utan att springa iväg trots att han känner och ser och hör upphetsningen hos de två hundarna som ska få gå ut. Jag är så jäkla imponerad av det där...   

Det märks ju annars väldigt tydligt hur han påverkas av de andra hundarnas upphetsning i olika situationer. Salza blir ju upphetsad på ett sansat sätt, hon gnäller aldrig eller låter på något annat sätt när hon blir ivrig och fylls av förväntan på något kul. Ibsen däremot, han är en mycket ljudlig hund. Så fort han blir det minsta upphetsad, och det blir han lätt, så låter det om honom och han kan inte vara stilla. 

Det där vill jag ju förstås inte att Jippie ska ta efter, så jag försöker väl mota Olle i grind där, så att säga. Och Jippie har, tack och lov, en tydlig avstängningsknapp. Jag håller ju på att lära mig hitta den i en massa olika lägen nu då, och hittills har det funkat bra. 

På Salza har det ju alltid varit "lägg dig och vänta" när hon ska lägga sig och koppla av. Då har hennes avstängningsknapp trätt i funktion och hon har stängt av och lagt sig till ro. Hos Jippie så tror jag att det är "lägg dig och vila" i såna där lägen då jag vet att han är trött, men ändå inte av egen kraft kan komma till ro. Man kan ju inte begära att en livlig pytte-valp som är mitt uppe i en lek av något slag ska kunna stänga av, så som en vuxen hund ska kunna. Men i andra, mer aktiva lägen där jag vill lugna ner honom, säger jag "sätt dig här och vänta" och då sätter han sig vid mina fötter och sitter stilla  där. 

Och han är som sagt bara 11 veckor gammal.... jag försöker påminna mig själv om det varje dag så att han verkligen ska få vara den vilda valp han är också. Risken finns ju annars att det blir en negativ verkan i och med att han är så himla lättlärd och lättförd....  jag vill ju ha det där vilda, ohämmad kvar även när han blir äldre. 

Men han är en temperamentsfull liten herrre, den där Jippie också. Han har ett jäkla humör, vi har sett det i ett par situationer där han antingen gjort sig illa eller varit väldigt trött. Och det är bara bra det... att han har humör alltså... det kan man ha stor nytta av när det gäller att få honom att tagga till sig lite. För såna situationer kommer det förstås framöver... situationer när han behöver lite jäklar anamma...  så det är ju skönt att veta att det finns där. 

Ja, det var dagens skryt-inlägg det... det är bara att buga djupt och tacka uppfödare Kvistagrans-Kerstin som återigen har gett mig en hund som verkar vara en fullträff på alla möjliga sätt och vis.   

Det är nog som maken sa för några dagar sedan... "ja, med den där hunden kan du inte skylla på nåt annat än dig själv om det inte blir bra"...    

Idag drog vi till skogs igen, och det för att träffa en släkting till Salza o Jippie. Ja, det är vår tränings- och tävlingskompis Gimzo som jag menar förstås, men det var första gången Jippie skulle få träffa en annan vuxen hund, förutom den egna flocken då förstås. 

Gimzos matte var förstås med också, och vi träffades i ett skogsområde där hundarna fick röja runt lite...  och för en gångs skull var det full fart på Salza också. När man går i skogen med henne så är hon mest intresserad av dofter och sånt, hon är inte så mycket för att leka och busa då inte. Men idag gjorde hon det, mycket mer än vanligt... kanske det är nyttigt med en valp i huset.   

Jippie höll sig lite avvaktande och visade respekt för Gimzo precis som sig bör. Han tuffade till sig lite så småningom och gjorde sina små anfall, men då var det Salza han gav sig på.. som vanligt. 

Helt klart så är det där med sand + galenskap något som går i den där släkten, för det blev full rulle på vansinnigheterna när vi passerade en sandhög. Både Salza o Gimzo blev som tokiga, och lille Jippie åsåg det hela med STORA ögon...   

Han fick sitt egna lilla idiotryck när vi kom till en snöhög, han.... 

Ja, det är härligt med galna hundar....     

Varje kväll när det är sovdags kurar lille Jippie ihop sig i sin bädd som står nedanför mattes säng. Där sover han ett par timmar, sedan vaknar han och går upp och dricker vatten. När han gjort det så vill han sova i sängen hos Salza och matte, så då lyfter matte upp honom och sedan sover allihop igen.  

Ibland vaknar matte lite senare av att Jippie tycker att det är varmt i sängen   han flåsar och flämtar och protesterar inte när han blir nerlyft för då slänger han sig på det svala kala golvet och somnar om igen. Och efter några timmar så har han svalkat av sig och vill upp i sängen igen... och där sover han sedan tills det är dags att gå upp. 

Men..... i natt sov matte dåligt, var vaken mesta delen av natten och passade på att ta ut Jippie för att kissa när han varit vaken och druckit sitt vatten. Men han var inte kissnödig... bara sömnig... så han slängde sig på verandagolvet och tänkte somna där istället, så han blev inburen till sin bädd igen och där somnade han. 

Matte däremot låg vaken medan Jippie sov i sin bädd och Salza snarkade i sängen... timma efter timma.... men vid femtiden somnade matte och sov tungt ett par timmar, och när hon sedan vaknade vid sjutiden så låg Jippie i sängen och sov sött. 

Hmmm....   han kan inte ta sig upp i sängen själv, och han har blivit såpass tung nu att man inte lyfter upp honom med en hand heller, man behöver båda händer och det är lite bökigt om man samtidigt ligger i sängen, så att matte skulle gjort det halvsovande är inte heller troligt. 

Frågan är hur han kom upp???

Och faktum är att det där har hänt ett par gånger förut också. Att han legat i sängen utan att matte kommit ihåg att hon lyft upp honom...  men varje gång har hon tänkt som så att "äh, jag var väl halvsovande och tänkte inte på att jag lyfte upp honom"... men det stämmer dåligt.   

Han säger nämligen inget när han står vid sängkanten och vill upp. Han hoppar bara upp med framtassarna och sedan tittar han med sina bedjande spanielögon och säger "snäääälla matte, hjälp mig upp!" och är man då halvsovande (eller helsovande   ) så ser manju inte det.  

Och i morse sov jag så djupt de där stackars två timmarna så det finns inte en chans att jag skulle gjort något "halvsovande"... så....  hur kom han upp i sängen???

Ja, inte gentemot mig, om nu nån trodde det   utan när det gäller Jippie. Enligt husse är han unik på alla de sätt... ja på alla positiva sätt alltså. Jippie har charmat honom totalt....

Och Jippie är verkligen en glädjespruta.... det bara strålar av livsglädje omkring honom när han skuttar runt och terroriserar oss andra. Och han terroriserar verkligen de andra hundarna....  Ibsen säger inte ifrån, det har han inte gjort på hela tiden. Salza har ju sagt ifrån flera gånger, men när Jippie är leksugen verkar hon ha svårt för att bita ifrån sig. Då går hon bara undan när han blir jobbig.... och han följer efter. Ibland lägger jag mig i och säger åt honom, men egentligen vill jag att Salza fixar det där själv. 

Än så länge räddar sig både Salza och Ibsen upp i husses säng när det blir för jäkligt, men det är ju bara en kortvarig frist, snart tar han sig upp där också. 

Han har vuxit "jättemycket" nu. Alla grannar ser det, och nu ser faktiskt jag det också. Och trots sin sprudlande livsglädje och sina stollryck så tycker jag att han är en samlad kille. 

Det som husse är mest imponerad av, är att Jippie är så duktig på att sitta och vänta på sin tur i olika sammanhang. Och han är duktig på det....  att sitta och vänta alltså. När de andra t.ex går ut på morgonpromenaden så vill han ju följa med, men det får han inte. Då sitter han hos mig i hallen och tittar på de andra när de gör sig i ordning. Han protesterar lite ibland, men han sitter där hos mig. Nån gång gör han ett försök att springa fram till dom, men det räcker med att jag säger Nej, och petar lite på honom så sätter han sig igen och sitter stilla där. 

Och när dom ska äta så har han inga som helst problem med att sitta stilla medan först Salza får sin mat, och sedan Ibsen... och sedan till sist lilla Jippie. 

Han är väldigt "lättstyrd" eller hur man ska säga. Han vet vad Nej betyder, och han går och lägger sig i nån av sina bäddar när man säger åt honom att han ska gå och vila... om han inte är jättepigg, då funkar det förstås inte.

Och han har lärt sig att när jag går ut med de andra hundarna så ska man gå till husse och lägga sig i Ibsens säng och vänta där. Till att börja med så sprang han omkring och ylade och grät när vi gick ut, men nu är han tyst och lägger sig och väntar tills vi kommer tillbaka igen.

Han är som sagt oerhört lättlärd/lättstyrd, men det är ju en baksida på det också... han självlär sig massor av saker, både bra och mindre bra grejer.... men det är ju sånt man får på köpet så att säga.

Det vi behöver göra nu är att träffa folk. Vi går mest här hemma, och så ute i skogen ibland, men det blir dåligt med människokontakter.  Hade lite planer på att åka till  klubben nån dag, där finns alltid hundvant folk, men så var det ju det där med bilen som står på verkstan just nu då... 

Och jag hade tänkt att han skulle få följa med och titta på när jag har kurs också, men hittills har det ju varit för kallt på kvällarna. Idag hade det gått bra, men idag är ju kursen inställd eftersom jag inte tar mig dit utan bil. 

Jaja, det blir väl fler tillfällen hoppas jag, men veckorna går fort. 

I morgon är det Kristi Himmelfärdsdag, vår gamla "cockerlägerhelg". Jag tänker alltid på det när den här helgen kommer, det var en rolig period i livet. Men helgen ligger tidigt i år, här uppe har inte våren kommit igång fullt ut ännu, den ligger i startgroparna kan man säga.... 

Antagligen får jag väl inte min bil förrän efter helgerna nu, det är  lite tråkigt för det är fint ute i naturen nu och det vore trevligt att göra nån liten utflykt ut i buskarna om det blir fint väder. 

Men vi har ju som tur är våra uteplatser där lilla yrvädret Jippie kan springa av sig lite energi, och vi kan sitta och lapa lite sol. Och sen har vi ju inte så våldsamt långt till skogen heller, fast för Jippie är det för långt att gå. För hans del får det i så fall bli närmsta lilla skogsdunge, och det lär väl räcka det också skulle jag tro, det är mycket att upptäcka ute i buskarna för en liten valp.