Ja, lilla Jippie förstås...  han har lört sig ett osvikligt knep för att få godis. Och det har säkert Salza lärt honom....

Han kommer till matte med diverse olika saker, håller dom i munnen och ställer sig framför matte och tittar förväntansfullt på henne med sina spanielögon.... och vem kan motstå det? Det blir betalt för både det ena och det andra...

Häromkvällen kom han med en gammal tidning som han tagit ur tidningskorgen i köket. Jag satt framför TV:n i vardagsrummet och han kom tassande och bar den så fint i munnen. Stannade framför mig och höll fast tidningen tills jag tog den... naturligtvis så blir det en godis för sånt. 

Och nu nöjer han sig inte med att slöpa iväg med Ibsens filt in i vardagsrummet på kvällarna, nu släpar han fram den till mig och står där med ett hörn av filten i munnen och väntar.... sånt ger förstås också en godis. 

Och flera gånger per kväll (för det här händer mest på kvällarna när jag sitter stilla framför TV:n) så kommer han med en leksak i munnen. Men han vill inte leka med den, han vill byta den mot en godis. I början trodde jag att vi skulle leka med de där grejorna, men då såg han nästan förnärmad ut och satt bara stilla på sin lilla rumpa och besvarade inte alls mina inviter till lek.  Så småningom insåg hans trögtänkta matte vad det var som gällde, och vissa kvällar ligger det ett litet berg med leksaker vid mina fötter...  

I går när vi var ute så hittade han en boll i gräset. Den sprang han sedan och retade Ibsen med en lång stund, men sedan kom han till mig med den och då ville han inte att jag skulle kasta den åt honom utan han ville byta den mot en godis... och han fick förstås som han ville. 

Lite senare när vi var på väg hemåt igen så hittade Salza bollen och då såg man tydligt vem som trots allt bestämmer i hundflocken. Det är inte ofta hon säger ifrån, hon låter sig oftast terroriseras av Jippie så att vi till slut måste ingripa, men nu när hon hade bollen då höll sig både Jippie och Ibsen på lite respektfyllt avstånd. 

Hon svassade runt med den där bollen i munnen och de andra i släptåg, och hon la den i sanden och grävde en grop, men ingen av de andra kände för att hjälpa till och gräva just då.

Och till och med jag ser hennes förändrade kroppspråk i såna situationer... svårt att tro att det är samma hund som utan vidare låter Jippie plocka dummisar ur munnen på henne i vattnet, eller som snällt underkastar sig Jippies attacker där han drar och sliter i hennes öron med alla sina krafter. 

Hon kan tydligen sätta båda killarna på plats ganska så enkelt om hon vill, synd bara att hon inte vill praktisera det lite oftare. 

.... men igår var första gången som Jippie var på en brukshundklubb.     Ja, han var med mig tidigare ett par gånger när jag hade kurs, men det räknas liksom inte. Då satt han mest i bilen och sedan var han med inne i klubbstugan en stund. Men igår kväll var vi på den närliggande klubben och tittade när det var lydnadstävling där. Mycket folk och många hundar...     

Och han uppförde sig faktiskt bättre än vad jag hade väntat mig. Han voffade lite på andra hundar det första han gjorde, men efter en tillsägelse så la han ner det projektet. Han hälsade på folk, inte översvallande på nåt sätt, men han viftade på svansen och lät sig klappas. 

Han fick hälsa på ett par valpar också, en pytteliten sheltiesvalp och en nästan jämnårig rottisvalp. Rottisvalpen fick honom först att backa och resa ragg (han har väl hört alla rykten som går om farliga rottisar förstås) men sedan ville han leka med lilla rottistjejen. Det fick han ju inte för matte förstås så det var ju en besvikelse..  

Nu var han ju rejält trött redan när vi kom dit... vi hade ju varit ute och badat i ett par timmar innan... men jag tror nog att han hade varit ganska så cool ändå. Han nosade som en galning på alla spännande dofter förstås, men han satt vid mina fötter när jag stod stilla och inget hände, och han gick förbi både folk och fä utan att vara stökig, bara nyfiken. Fast när han fick min tomma dricka-burk så härjade han med den förstås... det blev bara strimlor kvar av den    

Men han behöver förstås vara ute på egen hand, d.v.s utan Salza, mycket mer än vad det nu blir, men det är så svårt att lämna Salza hemma också.   Han är väldigt trygg i skiftande, olika miljöer, det är mest det där med främmande hundar och sånt som han behöver se lite mer av. Och i och för sig så är ju Salza att bra föredöme där, men det är ju också bra om han får skaffa sig alldeles egna erfarenheter och kunskaper. 

Jaja, vi får väl se hur det utvecklar sig med det....

Det var i alla fall kul att vara publik på en lydnadstävling igen, det var länge sedan nu. Och jag kan ju bara konstatera att allt är sig likt...  både när det gäller de tävlande, publiken och domarna...   

Vi var och badade igår igen... och nu kastade jag ut Jippies dummy på så pass djupt vatten att man måste simma lite. Och simmar gör han, fast det blir väldigt plaskigt än så länge, men han lär sig väl.

Salza badade första sommaren, men hon gick inte i så att hon behövde simma. Jippie har inga såna hämningar, han slänger sig handlöst i vattnet och när han når sin dummyn så greppar han den med sån kraft att det blir svallvågor runt honom och dummyn.   Det finns förresten en kul film på Salza från hennes första sommar. Då badar hon och cockern Teddy, och Salza hittade sitt egna lilla sätt att slippa simma...  http://www.youtube.com/watch?gl=SE&hl=sv&v=hOuyRU_NEKE

När hundarna hade badat och badat och badat igår så fick dom leta leksaker i det höga gräset... och jag vet att jag är tjatig... men jisses så duktig han är på att leta saker, lilla Jippie. 

Salza är ju en bra förebild, hon ger sig aldrig och hon letar systematiskt tills hon hittar det hon ska... men Jippie har inte behövt nån förebild, han gjorde helt rätt redan från första början. 

Om jag kastar ut två saker i högt gräs och sedan låter både Salza o Jippie springa ut och leta, då springer han och letar där Salza letar, men....  om Salza hittar en grej först och springer till mig med den, då följer han inte efter, då fortsätter han att leta tills han också hittar en grej att komma med. 

Men för det mesta så får den ena sitta och vänta medan den andra letar och det funkar fint det också. För säkerhets skull kopplar jag Jippie då, men nu har han lärt sig att han ska sitta och vänta på på sin tur så för det mesta behövs egentligen inte kopplet.

Men han är nästintill outtröttlig den där killen... dom badade och hämtade dummys en lång stund först. Och han simmade och hämtade flera gånger, omväxlande med att han hämtade dummyn på grundare vatten. 

Och sedan tog vi en rastningsrunda, därefter var det en kort vilostund då han gick på egen upptäcktsfärd i omgivningen medan de andra två låg i gräset och slappade. Sedan fick dom leta grejor i det höga gräset.... många gånger.  Och därefter var det dags att svalka av sig vattnet igen...   men nu slängde jag inga grejor som skulle hämtas utan nu fick dom plaska som dom ville. Och han var sist upp ur vattnet förstås... 

Och medan vi packade ihop och gjorde oss klara att åka hemåt igen så fortsatte han sin upptäcktsfärd bland buskarna.... i bilen la han sig visserligen ner, men när vi kom hem så verkade han inte speciellt trött. Fast efter maten sedan så somnade han gott....    och kvällen blev väldigt lugn. 

Men han är precis som Salza, så länge man håller på med något som är kul så ser man ingen som helst tendens till trötthet. Och man ser ingen mattning i tempot heller... trots att han ju måste ha varit supertrött både i sina, numera lååånga, ben och sitt lilla huvud. 

Nu ska han och jag snart gå ut och träna lite för oss själva. Jag måste till garaget först och hämta lite träningsgrejor, och sen måste jag släpa med dom till nåt lämpligt träningsställe. Tänk så enkelt det var när Salza var liten och det fanns en stor trädgård, då var alla grejor på plats jämt och man kunde slinka ut och träna en liten stund då och då när det passade.... nu är det mer som ett helt företag att ge sig ut.

Men det blåser fortfarande och det är inte många plusgrader på morgonen inte. Fast det är bara bra om det inte blir för varmt tycker jag, jag är ju ingen älskare av alltför mycket värme. 

Igår var vi iväg till ett gammalt promenadställe och där fick hundarna alldeles gratis och oväntat lite skotträning. Det är ett område där det finns en gammal soptipp för hushållssopor, numera överväxt... med miljoners brännässlor tyvärr.... men runt omkring är det sand och sand och åter sand, och sand älskar ju våra hundar. 

Allt det där fint gröna i bakgrunden på bilden är brännässlor...   

Jag hade tänkt gå en helt annan väg än vad jag nu fick göra eftersom det var folk som fått för sig att det var helt OK att träna skytte där bland grusvallarna. Lite läskigt egentligen.... 

Och jag blev lite bekymrad för det small ganska så bra där mellan sandhögarna och Ibsen är ju ganska så skottberörd. Jag var väl inte så bekymrad för hans del direkt, utan mer fär att Jippie som alltid är Ibsen tätt i hälarna när vi är ute, skulle påverkas av Ibsens sinnesstämning när det small. 

Och när de första skotten kom så hoppade Ibsen högt och Jippie tvärvände och såg sig om åt det håll skotten kommit ifrån. Men som tur är så är ju Salza en klippa.... hon tassade på som om hon inget hört... och Jippie hakade på henne. Ibsen stod där med låg svans några sekunder men bestämde sig sedan för att han nog trots allt skulle överleva den här gången också. 

Sen small det då och då under nästan en timmas tid, ibland flera skott i rad och ibland flera minuter mellan varje skott. Och jag hade inte så mycket att välja på utan var tvungen att traska omkring lite planläst i området eftersom jag hade bilen så parkerad att jag skulle vara tvungen att passera alldeles intill skyttarna för att komma dit.  Och jag ville inte riskera att de brände av en salva när vi var alldeles intill... det small som sagt ganska rejält av de där skotten. 

Det enda alternativ som fanns för att ta sig därifrån en annan väg var att forcera en massa brännässlor och det gick ju inte. Ibsen tål inga mängder av sånt... han reagerar ganska så direkt och får stora svullnader av nässlorna.  Och det är väl inte snällt att utsätta de andra för det heller, även om dom hitills har tålt det. Eller... Jippie vet jag ju inte, men Salza har aldrig reagerat på nässlor. 

I alla fall så väntade vi ut de där skyttarna, så när dom åkt därifrån så fick hundarna röja i de där jättelika sandhögarna... 

Som väl är så var det en bra bit att gå tillbaka till bilen sedan, då hann de springa av sig den mesta sanden som följt med i pälsen.   

Men Jippie, som är den som gräver ner sig allra mest i sanden, han fick ett bad idag på morgonen. Lite sent påtänkt kanske, men bättre sent än aldrig. 

Och han är kanonduktig när han ska badas. Jag ställer in trimbordet i duschen och där står och sitter han som ett litet ljus medan jag duschar och schamponerar och fixar och donar med honom. Och sen, när han är skapligt avtorkad, då åker fönen fram. Den var han livrädd för i början när vi använde den på de andra hundarna, men nu kommer han tassande när jag kallar på honom och så sitter han lugnt och stilla medan jag torkar honom.  Är man en spaniel så är det ju bra att man gillar sånt där, för det får man ju stå ut med hela livet...   

Nu ska vi ta en liten promend i skogen, Salza o Jippie och jag. Han fick inte följa med på morgonpromenaden idag, och nu har Ibsen o husse åkt iväg bort så nu tar vi en egen promenad så att även lilla Jippie får lufta sig lite. 

Det blåser verkligen rejält här nu, det skallrar i fönsterrutorna.... och det har pågått hela veckan tror jag... fast jag gillar egentligen blåst, problemet är att det blir lite kallt eftersom temperaturen har sjunkit betydligt också. Men vädret rår man ju inte på så varför bry sig...? 

Jippie har varit med på morgonpromenaden idag också, liksom igår... och det var inte rikitigt meningen. Jag vill inte att han ska gå den där rundan varenda morgon, det är ju en bit att gå och kruxet är att han inte går, han springer nästan hela vägen bara för att försöka hålla jämna steg med Ibsen.   

Det är väldigt stor skillnad på hans beteende om alla hundarna är med, jämfört med hur han beter sig om han bara har Salza i sällskap. 

Då gör han sånt som jag helst vill att hundarna ska göra när vi är ute... nosar och sniffar och undersöker och använder näsan för att läsa av vad som hänt där vi går.  När Ibsen är med då springer han... då hjälper det inte att Salza gör som vanligt, nosar och sniffar både högt och lågt, då är det enbart Ibsen som gäller. 

Igår var det vara Salza och Jippie och jag på eftermiddagspromenaden, och först gick vi en bit i skogen, sedan fick dom gå kopplade en bit genom ett bostadsområde. Och Salza går ju helst på höger sida när hon är kopplad på promenderna... det är sviter efter rottistiden då hon nästan blev nertrampad av två stora rottisar på vänster sida... så Jippie får gå på vänster sida. Och inte sjuttan har vi tränat på att gå fint i löst hängande koppel inte, men efter ett par tillsägelser så tassande han också fram snyggt och prydligt vid min sida. 

När vi går hemifrån och han är lite taggad och uppspelt, då vill han alltid bära kopplet i munnen, och då drar han.  Det är väl delvis kamplusten som kommer fram där antar jag... ju mer han drar desto större motstånd blir det ju... men skit samma, i det läget bryr jag mig inte. Men nu visade han i alla fall att det inte behövs speciellt mycket för att han ska förstå att han ska gå fint vid min sida när jag säger så...   

Och då kan jag ju inte låta bli att fundera på alla dessa människor som har såna våldsamma problem med att få sin hund att sluta dra i kopplet. Inte minst i olika grupper på FB finns ju den frågeställningen i stort sett varenda dag...

Visserligen är Jiuppie lättärd, men det är säkert de allra flesta andra hundar också. Ibland har jag en känsla av att folk ofta krånglar till saker och ting onödigt mycket.... eller också har dom väl haft otur och har fått en hund som är ovanligt egensinnig.   

Jag har ju skärpt till kraven lite när det gäller Jippie, efter den där schäferrusningen som han gjorde häromdagen, och han har verkligen lätt för att lära sig. Men det gäller ju att man är på alerten och inte tillåter en sak en gång och nästa gång förväntar sig att han ska låta bli. Det är ju inte bara bra saker som han lär sig superfort...    

Numera gillar han i alla fall att åka bil. De första veckorna var det ju lite si och så med det, men nu vill han in i bilen först av alla. Och han har åkt bil ensam med mig flera gånger också och skött sig kanonfint. Tyst och stilla i bilen, och om jag parkerat och uträttat nåt ärende så har han legat och sovit när jag kommit tillbaka till bilen igen.   

Fast när vi var ute och tränade spår häromdagen, då lämnade jag hundarna i bilen när jag gick ut spåret. Och då gjorde jag misstaget att öppna luckan bak så att de såg när jag gick... jisses vilket hallabaj det blev. Han var helt hysterisk...  Men jag gick tillbaka och slängde igen luckan,  och då blev han tyst, och jag hörde honom inte heller när jag sedan kom tillbaka från skogen. Som väl är så är ju Salza en tyst hund, även när hon är lite uppjagad, förhoppningsvis så smittar det av sig...  

Men jag har nog en bit kvar att jobba med där om han ska klara av att sitta tyst i bilen när jag jobbar med Salza eller andra hundar. men det kommer säkert det också... man kan inte få allt på en gång. 

Förresten... jag glömde en sak närjag skrev det där blogginlägget om att man enbart har sig själv att skylla om inte allting går som planerat på tävling. Om hunden misslyckas med nåt moment och så....

På vår rallylydnadstävling hade en av domarna med 8:ans frestelse i sina banor. Och för er som inte vet...  8:ans frestelse är två koner och två frestelser som är placerade så att man går i en 8:a runt dom.... och då ska förstås inte hunden bry sig om frestelserna. Titta är förstås tillåtet, men inte att tappa kontakten med föraren eller gå fram och nosa på frestelserna eller så... då blir det poängavdrag. 

Och frestelserna brukar här i trakterna i stort sett alltid vara två godisburkar med ett galler över så att den hund som förleds att gå fram till skålen i alla fall inte ska kunna ta en smakbit. Men frestelserna kan vara annat också, och på vår tävling föreslog jag att vi skulle ta två hyfsat stora mjukisdjur och sätta som frestelser, och det gick domaren med på. 

Och vilken reaktion det blev bland de tävlande som såg när vi gjorde i ordning banan.    Ojojoj, nu går det åt skogen, det där har jag aldrig tränat på, hördes en röst. 

Det där klarar min hund aldrig! hördes en annan röst....   och flera i den stilen hakade på.  Avsikten var ju förstås inte att en massa tävlande skulle få problem, tanken var ju bara att det skulle bli lite roligare med mjukisdjur än den där vanliga tråkiga godiskålen.  

För mig är det lite självklart att man tränar på både det ena och det andra  när det gäller sånt där... inte minst när jag tränat stadga med Salza har jag använt allt man kan tänka sig, och lite till, som frestelser.

De flesta klarade de där frestelserna galant, men det var tyvärr några som fick stora problem.... och förhoppningsvis gick dom hem och tränade lite mer varierat sedan. Man ska ha fantasi när man tränar hund... man vet aldrig vad domare och tävlingsledare hittar på för roligheter.    

Så tycker Jippie i alla fall...    Det finns ju massor av såna här i området, inga långa mörka saker utan såna som går under bilvägarna bara. Men av nån konstig anledning så har vi missat att gå i såna ända tills nån gång förra veckan, och Jippie reagerade direkt. 

Tunnlarna har väggar av grå betongsten och nästan överallt är det klottrat på väggarna med färgglada färger. Jippie tassade på som vanligt och plötsligt är han mitt inne i tunneln och stannar och tittar sig häpet omkring. Han ser ut som att han tänker "men vad är det här för konstigt ställe??" . Ingen låg svans eller så, bara nyfiket...  

"Ja du, mysko ställe det här", säger hans matte som stannat till hos honom, "och så ekar det här också" och så HoHoar hon lite försiktigt. 

"Tjoho... så kul det låter", säger Jippie och viftar vilt på svansen medan han ser sig omkring. Matte HoHoar lite högre och Jippie tycker det är skitkul....   han är lättroad den där lilla killen. Salza däremot, hon står utanför gångtunneln och ser ut som att hon skäms för oss där vi larvar oss...   

Efter det där så har jag ofta valt vägar där vi passerar en tunnel, och varje gång så stannar Jippie till, tittar sig omkring och ser förväntansfull ut. Och då tror jag att han väntar på mitt HoHoande så då hojtar jag lite och han ser ut som att han uppskattar det, i alla fall om man ser till hans vilt viftande svans.    

Jaja, jag vet vad ni tycker nu... men det underlättar här i livet om man är lite knäpp    

... de där som har noll koll på sin hund, som springer efter och hojtar och skriker för fullt när deras hund drar iväg efter eran hund som går snyggt och snällt och stilla hos er?? 

En sån är jag....  en sån som har en sån olydig hund alltså... en hund som inte lyder och som skiter i vad jag säger eller gör. Jodå... sån är den bittra sanningen...    

Åkte ut för att träna på ett litet spår med Jippie idag, och Salza följde förstås med. Och dom väntade snällt i bilen medan jag gick ut ett spår som var knappt 100 m långt med totalt 4 pinnar. 

Och medan spåret "låg till sig" lite så tog jag ut Jippie för att träna lite annat. Han är ju så himla duktig den där lille krabaten, lyhörd och förig som bara den.   

Och visst ser jag att det kommer en tjej gående med en lös schäfer, men som sagt... Jippie är ju jätteduktig på det där när vi går omkring på gångvägarna här hemma. Bryr sig nästan inte alls om andra hundar och sitter fint vid min sida när dom passerar. 

Jojo... vems hund tror ni drar iväg mot den där schäfern, vilt skällande och studsande på bakbenen??? Jodå, lilla lydiga Jippe....   

Och gissa vem som i den första upphetsningen gapar och ropar och till och med springer efter den där skällande odågan...?? Jo just det...    

Sen besinnar jag mig och försvinner istället därifrån... han ska jäklar i min själ inte ha hjälp att skrämma bort schäfern i alla fall. Men schäfern med matte viker av åt ett annat håll och Jippie kan stolt komma tillbaka och berätta att han minsann skrämt bort det där stora odjuret.   

Vad matte i sin tur säger till lilla Jippie i det läget, det vill ni garanterat inte höra...   Tack o lov att det var ordning och reda på schäfern i alla fall, annars kunde lilla Jippie blivit schäfermiddag idag. 

Men det var ju på sätt och vis bra att det hände, nu fick jag mig en tankeställare och inser att det är hög tid att tajta till lydnaden för lilla Jippe. Han må vara gudasöt och charmig och liten och bara en liten valp fortfarande och allt det där... men det där ska inte hända en enda gång till.... och det är ju inte minst med tanke på hans egen säkerhet jag säger så. 

Spåret då....?  Jodå, trots tumultet med schäfern så gick han sitt lilla spår med liv och lust så snart vår lilla diskussion var avklarad.

Han tog upp vittringen från spåret på långt håll, valde direkt att gå det åt rätt håll när han fann det, och när vi närmade oss första pinnen så var han lite vid sidan om själva spårkärnan... men han kände vittringen från pinnen och letade upp den, tog den i munnen och kom till mig med den.  

Vid den andra pinnen tog han upp den och tänkte fortsätta spåra med pinnen i munnen. Vid den tredje pinnen stannade han till, tog den i munnen, spottade ut den och tänkte fortsätta spåret... och den fjärde pinnen var sedan slutet och den tog han också på vittringen eftersom han även där var nån dm från själva spårkärnan.

Spåret hade inga hårda vinklar, men gick lite slingrigt genom skogen. Och på ett ställe passerade vi en bred, väl upptrampad stig, men det orsakade inga problem för Jippie.   

Han är ju född till spårhund den killen.... Vid ett par tillfällen hade han lite bråttom och missade den sväng jag gjort på spåret, men han stannade efter nån enda meter, gick tillbaka den där lilla biten och fann det rätta spåret och fortsatte målmedvetet framåt igen. Han har alltså helt klart för sig vad han ska göra trots att det här bara var hans tredje spår här i livet.

Och idag använde jag min viltspårlina, den är "bara" 10 m lång men 10 m ute i skogen kan vara långt för en liten valpis.... fast det brydde han sig inte alls om.... han travade fram i spåret i nästintill lite för hög fart. 

Sedan så tränade vi på NEJ... att låta bli att springa efter när matte slänger en boll t.ex., och vis av den tidigare skadan så använde jag lina där.  Men han lär sig fort, fast han har lite svårt att koncentrera sig på det jag vill att han ska göra..... det är mycket som fångar hans uppmärksamhet. 

Men sedan när vi gick en promenad med Salza också, så testade jag inkallningen i olika situationer och det funkade kanonfint... men då var det ingen schäfer i närheten förstås...   Mja... det vill nog till att matte skräper till sig lite när det gäller det där med att han ska lyssna i alla lägen och inte bara när det inte finns nåt roligare att göra.   

Men vet ni... jag förstår inte hur jag ska klara av att lära honom t.ex ett snyggt fritt följ. Det känns som att det ligger flera mil bort, och jag vet inte hur jag ska göra.  

Eller... teoretiskt så vet jag väl det kanske... men det känns verkligen som att jag inte kommer att klara av det. Och det beror naturligtvis inte på att det är nåt "fel" på Jippie... han är oerhört lyhörd och följsam och lättlärd... nej, det beror enbart på mig. Helt plötsligt känns det som att jag inte kan... inte vet... inte duger till...   ja ni förstår kanske hur jag menar. 

Ingen prestationsångest direkt, eftersom jag alltid bara strävar mot mina egna mål, men ändå lite så där att det gick så himla bra och lätt och problemfritt med Salza och det var helt och hållet hennes förtjänst. Jag liksom bara hakade på där.  och det vore ju helt otroligt om jag hade fått en sån hund till, den här gången kanske det krävs att jag själv presterar nåt också.... ischa...    

Ni som brukar följa min blogg vet ju redan vad jag tycker om det mesta här i livet... men nåt ska man ju skriva om så idag kommer jag säkert att upprepa sånt som jag redan skrivit om tidigare nån gång under årens lopp.

Man får den hund man förtjänar...  det är en sanning som jag levt med länge och som jag fortfarande vidhåller. Och med "förtjänar" så menar jag då att man får betalt för det jobb och engagemang man lägger ner på sin hund. Betalt med god kontakt och en lydig, lyhörd hund som föredrar mattes/husses sällskap framför andra hundar eller andra människor. 

Har man bara en hund så är det lätt som en plätt, har man flera hundar så får man jobba lite extra för att uppnå det där. Gemenskapen med artfränder är en svår konkurrent... men med lite god vilja så går det då också. 

Och efter att ha följt en lång diskussion på FB som gällde en tävlingsbana i rallylydnad, så måste jag ju återigen få påpeka att man får den hund man förtjänar... 

Och det gäller förstås inte bara rallylydnad, utan allting som man kan tänkas företa sig med en hund.  Men rallyn är lite fascinerande för där finns massor av människor som tagit fasta på det där att det enbart ska vara roligt och glatt samarbete, inget tvång och ingen tävlingslydnad. 

Och ett roligt och glatt samarbete ska det förstås vara, men ska man komma upp i mästarklass och få hyfsade resultat på vägen dit, då måste det till nån form av lydnad och krav också. 

Man får de resultat man har tränat för.... och det är absolut ingen idé att klaga på "dåliga" banor eller korkade upplägg på lydnadsplanen, för man får som sagt det resultat man tränat sig till. 

Tänk så många gånger jag stått vid en lydnadsplan och hört så många knäppa varianter av ursäkter för att hunden t.ex inte klarat momentet där den ska springa till rutan. 

Rutan låg åt fel håll...

Det stod ett träd bakom rutan... eller vid sidan av...

Det fanns folk vid sidan av planen där rutan låg...

Konerna hade en annan färg än den "vanliga"...

Hunden hade solen i ögonen...

O.s.v  o.s.v.

Ja, det finns massor av fler exempel på dåliga ursäkter, när sanningen helt enkelt är att man inte tränat tillräckligt under skiftande förhållanden. 

Och det gäller ju i rallyn också förstås... en bana kan ju varieras i det oändliga... och det ligger massor av banskisser på nätet som man får låna, så det finns ingen ursäkt alls för att hunden inte lyckades så bra just den dagen. 

Nu menar jag inte att hunden alltid lyckas bara man tränar "rätt"... hundarna är inga maskiner och även om man tränar så "rätt" man kan, så kan det misslyckas då och då.

Men det jag menar är att man som förare inte ska skylla ifrån sig på banbyggare eller tävlingsledare eller vad man nu kan hitta på att skylla på. Man kan enbart lasta sig själv om hunden misslyckas på en tävling....  om man nu absolut måste "lasta" nån för det. Varken hundarna eller vi är som sagt några maskiner, och ett enstaka misslyckande är inte så mycket att bry sig om så länge det bara är en enstaka händelse.  Händer det ofta så får man väl tänka till lite förstås....

För att återgå till den där diskussionen om rallybanor.... eller rallylydnad rättare sagt. Jag är ju ny i de sammanhangen, men har ju många års erfarenhet från andra hundsporter och det är ju ofrånkomligt att man vid vissa tillfällen gör jämförelser. 

I den här aktuella diskussionen var någon väldigt uppbragt över att enbart 20% av de startande hade fått godkänt resultat. Och jag tycker att det är ett bra resultat med tanke på att banan tydligen var lite klurig... 

Varför ska man just i rallylydnaden förvänta sig att i stort sett alla ska ha ett godkänt resultat? Det är ju en tävlingsform det också, och på något vis så ska väl i så fall banorna ha en viss svårighetsgrad så att det blir någon form av bortgallring av de ekipage som inte har tillräcklig kunskap? Eller...??

Ska alla få godkänt resultat bara för att de har en pigg och glad hund som har god kontakt och viftar på svansen banan runt? 

I så fall borde alla elitlydnadsekipage få ett 1,a pris.... där finns inga hundar som inte har god kontakt och viftar på svansen programmet igenom... 

Näe, det är en dålig jämförelse, jag vet. Men även i rallylydnaden måste det få finnas ett krav på att man ska prestera något tillsammans med sin hund..., inte bara delta.... om man ska uppnå godkänt resultat. Fast det heter inte godkänt, det heter kvalificerande resultat...

Och det kanske är det som är "felet"... det heter kvalificerande resultat, och det kanske heter så för att de som uppnår 3 sådana resultat är kvalificerade för att få delta i nästa, högre, klass. Det kanske skulle finns ett spann därunder där man "bara" var godkänd.

Då skulle de duktigaste få ett kvalificerande resultat, nästa gäng skulle bli godkända, och så skulle det finnas några som inte blev godkända... och så de som blir underkända då, eller diskade som det heter i andra sammanhang.

Ja, inte vet jag... men att klgga på banbyggare eller andra omständigheter när man inte lyckas så bra som man tänkt sig på en tävling, det är dålig stil tycker jag. Det är bara att bita i det sura äpplet och inse att man tränat för lite, och för fantasilöst...