I går när vi var ute så fann han resterna av en skatungevinge. Det kryllar av skatungar här och tydligen så förolyckas dom lätt... eller vad det nu är som händer. Det ligger i alla fall ett litet skatlik här och där både då och nu, och igår fann Jippie en del av en vinge.... till sin stora förtjusning. 

Jisses så han for omkring med den där vingen... til slut var det bara ett par fjädarar kvar, men dom dög dom också. 

På bilden här så kommer han sakta gående... det beror på att hans matte sa att hon ville ha de där resterna och Jippie var inte så pigg på att dela med sig. Men han kom med dom trots allt...   

Han är bra på att komma med saker, och han härmar Salza....  kommer ofta och vill lämna saker i förhoppning om att få en godis istället. Och sånt kan man ju inte nonchalera...  fast det blir inte en godis varje gång, ibland använder vi grejen och leker lite istället. 

Men jag inser ju för varje dag som går att jag är alltför dålig på att träna med Jippie. Han är kanonduktig när det gäller att vara lös ute, lyssnar och gör som man säger, och håller kontakten kanonfint.  Han lär av Salza där också... går dom lösa före mig på gångvägen och vi kommer fram till en korsande gata med biltrafik så säger jag alltid Stanna där! och då stannar Salza och inväntar mig och så går vi tillsammans över gatan.

Häromdagen såg jag att Jippie var den som reagerade först när jag sa Stanna där! Han stannade, och vände sig mot mig med en frågande blick.... kanonbra. 

Men man ser också att han känner sig tryggare och tryggare här ute i omgivningarna....  han är snart 5 måander så nu är det väl snart dags att börja testa lite gränser kanske... även där lite styrkt av de andra hundarna kanske.

Han kommer finfint på inkallning när han är lös... om det inte finns nåt annat som lockar mer. Då skiter han i sin matte, så det måste vi också ta tag i.  

Och han har inte heller fått lära sig vad NEJ betyder tillräckligt väl.. NEJ här hemma funkar kanonbra, och det funkar i många situationer ute också, men inte alltid. Den där trasig fågelvingen igår var det till exempel svårt att låta bli när elaka matte bestämt att den skulle lämnas kvar i diket.

Fast.... han har ju MASSOR som han ska lära sig. Han är jätteduktig med mycket redan nu, men de svåra grejorna är ju kvar att lära sig. Och för att uppnå det så måste vi ju träna....   och jag måste ju i ärlighetens namn erkänna att det mesta som han redan kan, det är nog medfött, det är inte min förtjänst. 

Jo en sak är min förtjänst.... hans enorma vilja att hoppa upp på stenar. Jisses, han letar stenar när vi är ute... och när han ser en så springer han fort, fort dit och klänger upp på den... och får sin godis förstås. En rolig kunskap, men inte speciellt viktig förstås...   

Läste på nätet om en klubb som planerade för sin första rallylydnadstävling, och tankarna återvände till vår senaste tävling. 

Det är kul att klura lite tycker jag, att fundera på skillnader tävlingar emellan, vad som är bra och vad som är mindre bra,  och tänka tillbaka genom åren på hur tävlingar har förändrats.

Vår tävling avlöpte hyfsat bra.... men det inträffade en oväntad komplikation direkt tidigt på morgonen, vilket spräckte min planering rejält. Det som jag hade tänkt göra innan de tävlande kom, kunde jag inte göra eftersom jag var tvungen att rycka in med annat, och det som jag skulle ha gjort kunde ingen annan göra... så det blev ogjort, vilket inte var så bra med tanke på resten av dagen. Men det redde upp sig hyfsat bra i alla fall.... det gör ju det om man har duktiga medhjälpare.    

Men det är så kul att se de tävlande när de kommer. De som är rutinerade vet exakt vad som ska ske och vad som väntar, de har läst PM:et och förstått vad som står där. De som är debutanter eller nästintill debutanter, de har också läst PM:et, men utan tidigare erfarenheter så får dom inte svar på alla sina frågor där. Och det går förstås inte heller att skriva ett PM som besvarar alla frågor som folk kan ha... det gäller att ta sig tid att besvara dom på plats istället.

Där fanns en nervös första-gångs-tävlande som nästan bodde i hasorna på mig hela långa dan... hon hade tusen frågor... varav jag kunde svara på några hundra kanske   ...  och till slut var jag tvungen att fråga henne om hon gått nån kurs eller så. Men det hade hon inte, vilket jag väl egentligen förstod... hon hade tränat själv.  Och tyvärr så saknades det mycket kunskap om vad man får elller inte får göra.... och hur olika moment går till.   

Och det där är något som man ofta ser på nätet också... att de som är nybörjare och ska ut och tävla knappast vet om att det finns en regelbok. Eller att det finns bra litteratur som behandlar det mesta om hur det ska gå till både på träning och på tävling. Tråkigt att misslyckas bara för att man inte läst på... 

Det som däremot är väldigt roligt, det är när tävlanden kommer och tackar för en trevlig tävling, oavsett hur deras resultat blivit.    Och där ser  man tydligt att de som tävlat mycket, och kanske själva varit med och arrangerat tävlingar, de är bättre på det än vad andra är. Själv försöker jag i alla fall alltid hojta ett "tack för i dag" till "de som har hand om'et" innan jag åker hemåt, och nåt som jag nog alltid gör... om det finns möjlighet... är att jag tackar domaren. 

Vet ni att det glömde jag på vår tävling... när det var prisutdelning och alla var samlade, då glömde jag tacka domarna som stått i den stekande solen i flera timmar.    Usch vad jag skämdes när jag kom på det... men då var både dom och jag redan hemma. Jag tackade dom förstås så där oss emellan när vi sa hej då och fixade ersättningen och så... men som arrangör så bör man ju tacka dom i samband med prisutdelningen också. Jag skäms fortfarande när jag tänker på det.....  

Och något som ofta slår mig när det gäller rallytävlingar (men jag har ju bara tävlat själv 7 gånger och varit arrangör 2 gånger, så min erfarenhet är inte jättestor) det är att ingen går fram och tackar domaren i samband med att de får sitt resultat och sitt protokoll.   

Nu kanske det inte är så på andra tävlingar heller numera, men under alla år då jag tidigare tävlat tillhörde det i alla fall god ton att tacka domaren, oavsett resultatet. Man tackar ju inte för betygen, eller resultatet, man tackar ju främst för deras arbetsinsats... tycker jag i alla fall.   

Men vet ni att jag har blivit lite tävlingssugen. Inte på grund av Jippie då, utan sugen på att tävla med Salza igen. Undrar om vi inte ska ge oss på det där med högerhandlingen igen... på "allvar". Vi har ju liksom inte tagit det där med rallyn "på allvar" nån gång direkt. Salza har ju en sån följsamhet och kontakt så det har inte varit några problem nånstans på vägen, inte förrän högerhandlingen dök upp.... och då gav jag upp väldigt snabbt.

Jag tycker ju att det är roligt att tävla också, inte bara att träna, och jag behöver en tävling för att motivera mig till att träna ordentligt. Jag är egentligen lite avundsjuk på alla dom som kan träna och träna och träna, utan minsta tanke på att de ska tävla. Jag tycker ju också det är  kul att träna, men inte utan ett mål i sikte. 

Och apropå det så läste jag nånstans på nätet (tänk så mycket man kan läsa där    ) om någon som gått från första start i nybörjarklass till att kvala in till SM under hundens första tävlingsår. 

Hmmm... vi hoppas ju att SM i rallylydnad ska går här i Sundsvall nästa år.... kanske det vore något för Jippie det... starta nybörjarklass vid 10 månader (han är född 24 februari) och sedan kvala in till SM  i september samma år. Men då gäller det att det finns tillräckligt många tävlingar inom räckhåll förstås... men det kommer det säkert att göra, så det lär jag inte kunna skylla på när den fantasin inte uppfylls.   

Tänk att det alltid är så med mig...  oavsett om det gäller kurser eller tävlingar eller nåt annat... så är det alltid planeringen och funderingarna innan som är det allra roligaste. När det väl kommer till skott, då har entusiasmen sinat... och jag gör det jag måste, men mera av tvång, eller pliktkänsla eller vad man ska kalla det, än för att det är roligt.   

Jaja... man är som man är...  Nu ska jag i alla fall ta ett djupt andetag och tillsammans med husse försöka klippa Jippies klor. Eller försöka och försöka, jag klipper förstås hans klor, men vi har en liten diskussion om det varje gång. Och varje gång hittills har jag lyckats klippa nån klo lite för långt så att det blöder. Han sliter ner sina klor rejält så jag kan bara ta den lilla lilla yttersta biten av klon om det inte ska blöda. Men jag vill ta lite i alla fall så att han vänjer sig vid att de ska göras. Och när han sprattlar och bråkar så kan det lätt bli en mm för långt... men han verkar inte bry sig, han säger inte ett pip när det händer. Och det är inte kloklippandet i sig som är problemet, det är att han inte tycker om att bli fasthållen. I andra sammanhagn går det bra att hålla honom och vända och vrida på honom lite hur som helst, men inte i den situationen.

Men han vänjer sig väl han också... dom brukar göra det. Alla kan ju inte vara som Salza, som från allra första gången nästan somnade när det var dags för kloklippning.   

Idag åkte vi ut för att bada, hundarna och jag. Jag säger "vi" för jag badade fötterna och en del av benen...  och hundarna badade hela sig så det gick svallvågor om dom. 

Vi åkte till det där stället där man kan gå ganska så långt ut i älven genom att gå på de sandbankar som finns där. Det är inte djupare än att det når mig till knäna, inte förrän sandbankarna tar slut, då blir det tvärdjupt, och strömt. Så där ute får bara Ibsen ochSalza bada och simma, Jippie får hålla sig där han bottnar. Älven är lurig, mycket vatten och våldsamt strömt på sina ställen.

Salza o Jippie hämtade dummies, och Ibsen hade en stor pinne som han hetsade upp sig så över, att han ibland inte ens hittade den. I såna lägen får Salza rycka in och hämta den åt mig där ute i vågorna, så att jag kan kasta den en gång till. 

Jippie är lika duktig på att hämta grejor ute i vattnet som han är på land. Ingen tvekan alls, och han lämnar av i handen om jag ber honom om det. Men idag kom han på att han kunde överfalla Salza när hon kom in på grunt vatten, och ta hennes dummy...  så det fick jag ju försöka sätta stopp för. Men det var inte så enkelt, Jippie är snabbare i vattnet än vad jag är.

I alla fall så blev Jippie gång på gång nersprungen av Ibsen när han kom vältrande som det ånglok han är. Han har noll respekt för andra i det läget, ångar bara på... och står det då en liten Jippie i vägen så mejas han helt enkelt ner. Men skam den som ger sig... Jippie frustade lite , ruskade på sig så gott det gick i vattnet och kämpade vidare.... tills han blev nermejad nästa gång. 

Till slut var jag rädd att han skulle tappa sugen och tycka att det var läskigt att hamna under vattnet gång på gång, så vi avbröt badandet och gick upp på land. 

För att hjälpa dom att torka lite fortare så tog vi en promenad längs med älven. Solen sken och det blåste rejält, det gick rejäla vågor i vattnet, så jag antog att pälsarna skulle torka fort. Och det gjorde dom också... och precis när jag skulle vända tillbaka till bilen så kom det ett gäng vattenskotrar ute på älven. Dom hade skitkul där dom studsade omkring i vågorna, så jag tänkte sätta mig på en nerfallen trädstam och titta en stund... 

Jippie tyckte också att dom såg kul ut. Dom lät ju rejält, och dom studsade fram på vågorna så det small om dom. Så han sprang fram till älvkanten för att titta. Just där är det ca en halvmeter ner till vattnet och där är det tvärdjupt i vattnet. Där står ibland fritidsfiskarna och drar upp stora laxar....  så det är rejält djupt där och dessutom rejält kallt vatten. 

Ibsen o Salza undersökte några buskar en bit bort (kan ibland finnas fiskrens där), men rätt som det är så ser Ibsen att vi tittar på nåt... antar jag. Han kommer i alla fall farande i full karriär... och då går det fort ska ni veta.... springer rakt på Jippie och tvärnitar sedan. 

Jippie däremot han flyger ju ner i vattnet.... i det djupa och kalla vattnet. Och jag rusar fram till kanten, och ser precis hur en frustande Jippie kommer upp till vattenytan och börja sprattla omkring där nere. 

Tusen tankar hinner ju passera i mitt huvud.... tar han sig upp? kommer han att simma eller sjunker han igen? ska jag ropa på honom? eller ska jag vara tyst och låta honom fokusera på det han gör? ska jag hasa ner och försöka nå honom och dra in honom till land? ja, ni kan ju själva tänka er hur tankarna gick. Och jag ville ju absolut inte skrämma honom genom att låta panikslagen eller rädd heller... 

I alla fall så nöjde jag mig med att locka på honom... men när han snurrade runt och började sprattla sig ut i älven, rakt mot de stora vågorna, då hördes det nog kanske lite panik i min röst förstås. Men han vände, och han sprattlade sig in till land där han tog sig upp...  och sen så skuttade han glatt vidare mot Salza som fortfarande undersökte sina fynd i de där buskarna.  

Puuust.... sa jag för mig själv, samtidigt som jag talade om för Ibsen vad jag tyckte om hans bufflighet. Men han såg inte ut som att han brydde sig speciellt. 

I alla fall så avskräckte det som väl är inte Jippie från att bada. När vi kom tillbaka till bilen fick jag ta till den stränga rösten för att han inte skulle springa ner i vattnet igen, och det kändes ju skönt.  Men jisses så illa det kunde gått om vi haft lite otur där. 

Igår var vi ute på betydligt säkrare äventyr. Då tog vi en promenad i "stora" skogen där Jippie inte varit förut. Det var hiskeligt varmt så vi gick sakta, rastade och drack vatten ofta och gick inte så långt, men var ändå ute i nästan 3 timmar. Och det var så skönt att mitt knä inte blev helt kaputt efteråt, det gör faktiskt inte mer ont idag än vad det brukar göra. 

Det kommer lite blandade bilder här... men en sak är i alla fall säker. Jippie har till 110% anammat det där med att hoppa upp på stenar för att få en godis. Men han är inte lika duktig som Salza när det gäller att stå stilla medan jag fotar... men det kommer kanske det också. 

Och visst fann dom en pöl där det gick att bada... lerigt och äckligt tyckte jag, men dom såg ut att njuta i värmen..

Vi var högt uppe.... i höjd med trädtopparna.....  

Men även trevliga skogspromender har ett slut.... här har vi inte så lång väg kvar innan vi är hemma.

I går hjälpte Jippie mig att bära sopor till källsorteringsrummet igen. Han skuttade stolt framför mina fötter med en stor äggkartong i munnen.... förbi en stor grävmaskin och en lastbil som stod i vår väg eftersom man håller på med en massa grävarbeten på gården. 

Inne i soprummet bytte han bort äggkartongen mot en godis och så var hans arbetsuppgift avklarad.

När vi gick ut från soprummet såg vi en liten rottisvalp som kom gående med sin matte över gården, och jag skulle tro att hon var i Jippies ålder, ca 4 månader....  kanske nån vecka till.

Matte fick stora problem när dom skulle passera grävmaskinen och lastbilen, vovven vägrade gå. Hon lockade med godis och försökte på alla de sätt utan att lyckas... och till slut nästan kröp valpen förbi. 

Och när dom passerade oss, vi väntade vid soprumsdörren så att vi inte skulle mötas just vid grävamskinen, då var naturligtvis Jippie tvungen att säga VOV! till den där stackars hunden. Jo jag säger "stackars hunden", för när Jippie gav ifrån sig det där enda skallet, då skrek valpen till och slängde sig ner på marken, trots att Jippie och jag var flera meter därifrån och Jippie satt stilla vid min sida. 

Det må vara att valpen var ung, men jisses.... hoppas att den har fått en ägare som kan hantera det hela, men utifrån mattes agerande i de här situationerna såg det inte så lovande ut.

Jag blir ledsen när jag ser såna reaktioner hos små valpar.   Det är ju när dom är små som dom inte känner till ev. farligheter, och då brukar dom inte heller reagera nåt speciellt på saker och ting. Dom har liksom inte förstånd på att bli rädda....

Det är ju först när dom vuxit till sig lite som rädslor för sånt som är "mystiskt" och lite skrämmande brukar dyka upp. Men då brukar det ju vara en övergående fas eftersom dom förhoppningsvis har en viss grundtrygghet med sig från tidigare... eller har en förare som ger sån trygghet att det inte blir några problem av det hela.

Jag är i alla fall tacksam att valpen vi mötte inte är min valp.... det är nog mycket jobb med att uppfostra och forma en "normal" valp än att man dessutom ska behöva kämpa med en massa extrabekymmer. 

men det här var sista gången för nåt år framöver. Vi hade ju en rallylydnadstävling på klubben igår, en officiell tävling med alla fyra klasserna och två domare och 89 anmälda starter. Och det var som sagt jättekul att det blev så många tävlande och att vi hade soligt och +30 grader i skuggan… eller… värmen kunde ju varit lite mer lagom förstås… men jag tror att allt gick bra och att de allra flesta var nöjda.  

En del hundar klarade värmen dåligt förstås, nåt annat är ju inte att vänta. Men andra gjorde trots värmen strålande resultat… men så är det ju på tävlingar, alltid lite upp och ner med resultaten.  

Det som gör att jag säger ”sista gången” beror helt och hållet på att vi är alldeles för få som hjälper till i såna här sammanhang. Vi var två stycken som på lördag em/kväll ägnade 4 timmar åt att förbereda allt på plats. Redan då sa rygg och knä ”Stopp o belägg, nu lägger vi av!”  

På tävlingsdagen var jag på klubben i 10 timmar, och i full fart hela tiden. Men jag tror att jag såg 3 hundar tävla, och jag hann inte prata med en bråkdel av dom jag skulle velat bytt ett ord med.  

Nu fanns det naturligtvis några vänliga själar i klubben.… 1000 tack till era alla, ingen nämnd och ingen glömd… som hjälpte till på tävlingsdagen, dom jobbade och slet hela dan i värmen dom också, men vi var alltför få.  

Men tidsplaneringen för hela långa dagen höll, så när som på 15 minuter, och det är jag himla nöjd med.

Och det fanns som väl är tävlande som ryckte in och räddade oss när det uppstod en akut krissituation på morgonen innan tävlingsstarten. Och det fanns tävlande som ställde upp på andra sätt också, trots att de själva tävlade, och det är jag våldsamt tacksam för.   Men det ska inte behöva vara så i en klubb med flera hundra medlemmar…

Jag gillar annars att göra sånt här, att planera och sköta papper och tänka på alla smådetaljer som ska funka…. men det kan som sagt bli för mycket när det dessutom är en massa praktiskt jobb som ska göras både före, under och efter tävlingen.

Nästa år har i alla fall inte jag planerat in nån ralllytävling för vår klubb, och om inte nån annan gör det heller så blir det ingen tävling med Timrå BK som arrangör. Jag vet att Collieklubben ska ha sitt SM i Timrå nästa år och dom ska ha en tävling med alla klasser, men där har ju inte jag huvudansvaret även om jag lovat att hjälpa till. Men ”hjälpa till” är inte detsamma som att ha ansvaret och själv vara tvungen att göra allt sånt som man inte får nån annan att hjälpa till med.

Näe, det är väl förmodligen dags att göra som de allra flesta i de allra flesta klubbar göra… ägna sig åt sina egna hundar och inte lägga en massa tid på andras hundar.   

Kruxet är ju bara att om alla tänker så, så blir det inga tävlingar nånstans. Men som väl är så finns det klubbar där man inte har samma problem med funktionärer, så utan tävlingar lär vi väl inte bli.

Salza var med mig igår, men hon fick mest bara ligga och vänta. Ett par snabba kissrundor och så lite upptäcktsfärd både här och där när jag och kompisen var ensamma kvar och städade undan sedan alla åkt hem.

Jippie var hemma hos husse o Ibsen, och han sov tydligen större delen av dagen så det får väl jag och Salza sota för idag då kan jag tro. Jag har nyss varit ute med dom två, och Salza hade mycket spring i benen idag så Jippie fick springa av sig lite energi när han försökte jaga ikapp henne.  

Idag hade jag inte tänkt göra så speciellt mycket annat än det där vanliga man gör varje dag. Det värker i knät och ryggen, och jag känner av att jag gick och stod mycket igår, fast det är inte alltid det bästa att hålla sig i stillhet då heller… skit samma.. antingen går det över så det blir bättre, eller också gör det inte det… jag kani vilket fall inte påverka det. 

Förresten.... jag tipsade Sundsvalls Tidning om tävlingen... och hör och häpna.... dom skickade dit en kille. Han visste inget alls som hundar och hundtävlingar, men jag tyckte han fick till det bra i alla fall. Han fick lite info av mig (fast han gav mig fel namn i tidningen     ) och sedan gick han runt och pratade lite med de tävlande. Och så blev det en stor fin bild på ett ekipage.  Kul.....  fast jag hittar det inte på nätet, annars skulle ni fått en länk här. 

Inte vet jag om han är ett underbarn, lilla Jippie, men jäkligt duktig är han i alla fall.   Jag har ju ett antal hundar att jämföra med, men tyvärr så är det ju så att man glömmer med åren. Fast Salzas valptid har jag fortfarande hyfsat gott minne av förstås, men det är ju lite ojust att jämföra med henne för hon var/är ju verkligen ett underbarn.  

En sak som jag minns från Salzas valptid är hennes stora föremålsintresse, och även hennes stora vilja att äga föremålen. Jag kan än idag se henne framför mig när hon i racerfart rusar ut för att hämta en grej, hur hon kommer i lika full fart tillbaka mot mig med bytet i munnen, för att i sista sekunden vika av och räcka lång näsa åt mig när hon triumferande rusar runt med sin ägodel precis utom räckhåll för mig.  

Den som ser henne apportera och hämta grejor idag tror säkert inte att det är sant, men så är det. Med lite envishet och ganska mycket tålamod så fick vi ordning på det också. 

Jippie däremot, han är en naturbegåvning på det området. Ett minst lika stort föremålsintresse som Salza, men han kommer mer än gärna tillbaka med grejorna och lämnar till och med av dom fint i handen.  

Och det kan jag inte alls ta åt mig äran för, han är född sån. Han kommer ofta med en leksak och vill leka och kampa, och kastar jag iväg den en bit bort så hämtar han den och kommer tillbaka med den, Och igår när vi var ute, Salza o Jippie och jag, så passade jag på att träna lite också…

Vi började med apporteringen eftersom det var så himla varmt ute, jag tänkte att orken kanske skulle ta slut fort… och så fel jag hade ..

Men jag hade tagit med en liten apportbock, så jag plockade fram den, satte Jippie vid min sida, höll lite i halsbandet för att förhindra att han drog iväg efter apporten när jag kastade den, och så slängde jag iväg apporten så långt jag kunde. Det är inte så våldsamt långt, men kanske 15 m i alla fall.

När apporten landat och låg stilla i gräset så släppte jag Jippie och han galopperade iväg för att hämta den. Han tar den utan tvekan och vänder och kommer i full fart tillbaka till mig med den… och lämnar av den i handen och får som belöning springa och jaga efter snörbollen.

Vi gör om alltihop efter att ha kampat med snörbollen en stund…. och exakt samma sak upprepas. Han sitter lugnt och stilla medan jag kastar apporten, full fart ut och full fart in och lämnar av i handen. Han sitter stilla utan att jag håller i halsbandet, men jag gör det för säkerhets skull, eftersom jag inte vill riskera att han ska frestas att springa efter apporten innan den landat.

Tre gånger gör vi det här och varje gång så gör han det helt kanonbra. Han lämnar förstås inte av sittande vid sidan, fattas bara, utan jag tar apporten när han kommer springande fram till mig. Det där med att hålla fast, och att sitta vid sidan och lämna av, det är en senare fråga det. Nu ska det bara vara kul och lönsamt att springa i full fart och hämta det som matte kastar.  

Sen så tränade vi lite på snabba lägganden från sittande, och det gör han också bra. Han är snabbt som sjuttan ner i marken med frambenen. Fast jag använder inget kommando ännu, använder handen och visar vad jag vill.

Och så tränade vi på att han ska sätta sig upp från läggande, och det är inte heller några problem. Och här använder jag kommandot Sitt, men jag hjälper till med handen så att han verkligen ska sätta sig upp på första försöket.

Och sedan så tränar vi på att han ska lägga sig från stående. Det kan han inte riktigt lika bra som att lägga sig från sittande, men å andra sidan har vi inte heller tränat så mycket på det.   Men det syns så tydligt att när han har gjort det ett par gånger, då trillar 10-öringen ner, och då gör han det kanonfint sedan..

Och som avslutning så får han och Salza ägna sig åt sin paradgren…. att leta bollar i det höga gräset. Nedrans så duktiga dom är på det…  

Att Salza kan det är ju ingen överraskning. Hon letar intensivt och ihärdigt tills hon hittar det hon ska, och jag tror att hennes utmärkta markeringsförmåga och hennes minne är en del av förklaringen till att hon är så duktig på att hitta det hon ska. Och inte vet jag om hon berättat för Jippie hur man gör, men han är… trots sin ringa ålder… också suveränt duktig på det.  

Jag gjorde så att jag slängde ut två snörbollar i högt gräs, hundarna satt vid min sida och väntade, och när jag sedan gav dem lov så rusade de ut i gräset och började leta. Jag såg inte hundarna, bara hur gräset vajade vid deras framfart, men jag förstod att Jippie följde i Salzas fotspår.

Och det gick snabbt för Salza att hitta den ena bollen, och när hon kom farande ut ur gräset med bollen i munnen så var Jippie tätt i hälarna på henne. Dom for omkring på gräsmattan en stund, Salza med bollen i munnen och Jippie efter. Sedan kallade jag in Salza, tog bollen och satte henne vid min sida.

Jippie vimsade omkring där några sekunder till, men innan jag hade bestämt mig för hur jag skulle gå vidare nu då, så drog han in i det höga gräset igen. Jag sa till Salza att stanna kvar och gick fram en bit för att bättre se vad Jippie gjorde därute i djungeln…

Och han for runt där och letade och letade och letade… och rätt som det var så såg jag att han fick vittring av bollen…. och han letade sig ivrigt fram till den, tog den i munnen och kom i en rasande fart ut ur det höga gräset.

Men… tänkte jag… kunde han verkligen komma ihåg att det nog låg en boll till därute i gräset? Eller tycket han bara att det var roligt att springa omkring där? Fast då skulle han väl inte så uppenbart ha letat efter något?

Vi gör om, tänkte jag, och ser vad som händer denna gången. Så alltihop upprepades… nästan. Jag satte hundarna, slängde bollarna, släppte iväg hundarna… men skillnaden nu var att jag slängde bollarna långt ifrån varandra åt sidorna. Tänkte som så, att om Jippie nu bara springer lite planlöst där han och Salza nyss sprang och så råkar han känna vittringen av en boll, då är det ju bara en lyckträff att han hittar bollen. Men gör han på nåt annat sätt, då finns det en tanke bakom.  

Salza hittade en boll och kom med den, med Jippie i släptåg. Nu stod jag bara passiv och gjorde inget alls, och Salza satt vid min sida…. och Jippie skuttade lite här och där i några sekunder, sedan drog han in i gräset igen.

Nu var det spännande, tyckte jag….

Och han gjorde en snabb raid där de hittat den första bollen, sedan drog han mycket målmedvetet iväg åt det håll där den andra bollen landat, och där började han söka. Och som tur är så hittade han också bollen efter en stund, och kom med den i full fart….

Inte vet jag om det är vanligt att valpar som är knappt 4½-månad har en så väl utvecklad markeringsförmåga och en så bra näsa att dom fixar sånt här.   Jag är i alla fall vansinnigt imponerad av det han gjorde, och bara för att förvissa mig om att det inte var en slump, så gjorde vi om det en gång till efter en stunds vila. Och han agerade på nästan exakt samma sätt…. som sagt… kusligt imponerande.  

Vi tränade också lite Fot-ingångar, utan kommando förstås, och dom på vänster sida går bra, de på höger sida är knorkigare. Men det beror säkert på att jag beter mig knöligare då… det är svårt det där med att ha hunden på höger sida.  

Men ingångarna och positionen på vänster sida var så bra så jag gjorde några högersvängar också, och det gick kanonbra, han höll positionen precis som han skulle. Ok då… korv i handen, men ändå…. och vi har skam till sägandes tränat det här väldigt lite.  

När allt detta var gjort, då fick dom busa med varsin snörboll, och då for dom omkring som galna getter på gräsmattan. Deras matte var nästan medvetslös av värmen, men på hundarna var det full fart.

Jag måste erkänna att jag är väldigt nyfiken på vad det ska bli av den lilla Jippie. Det är spännande, och lite skrämmande, med en ny hund. Även om han och Salza är lika i mycket, så är dom också väldigt olika i mycket. Men tyvärr så är ju Jippie, liksom Salza, belastad med en gammal halt och lytt matte, och det lär väl sätta vissa begränsningar förstår jag.  

Skit samma, en både duktig och rolig hund är han i alla fall…. och världens bästa förebild har han i Salza, så helt fel kan det väl kanske inte bli.  

Det finns en grupp på FB där man diskuterat momentet platsliggning, och det är som alltid ett stort bekymmer för många. 

Jag har ju alltid åsikter om allting så jag kan ju inte låta bli att tycka till nu då förstås. Jag har tävlat med olika hundar i ungefär 35 år, med lite olika uppehåll då och då beroende på hundars ålder och så. Och jag måse erkänna att jag nog haft en väldig tur eftersom jag mycket sällan har sett några allvarliga incidenter i samband med platsliggningen. 

Och med allvarliga incidenter menar jag då hundslagsmål eller rena överfall där den överfallande hunden är aggressiv. 

Att en hund reser sig och går till sin förare tycker jag inte är något problem alls. Om en hund reser sig och ser sig omkring efter lekkamrater så gäller det att ens egna hund är vältränad och vet vad den ska göra. 

Och om en hund lyckas få fart på ytterligare en hund och sätter igång stora lekstunden eller kapplöpningsracet, så gäller det också att ha en vältränad hund. 

Och den där hunden som reser sig och står där och utmanar omvärlden och bara väntar på att nån ska möta hans blick så att han får en anledning att sätta igång, den hunden ska ju min hund strunta i och inte stirra tillbaka på, vilket också är en träningssak. 

Nu ska jag väl erkänna att jag också är lite pirrig under det här momentet. Platsliggning är läskigt, men ärligt talat så är resten av tävlingen också lite läskig. Och så känner nog de flesta som tävlar tror jag, Skillnaden är väl "bara" att under platsliggningen är man negativt pirrig, eller hur jag ska säga. Under resten av tävligen är man mer positivt pirrig...  Förstår ni hur jag menar?  

Är man nervös och rädd för slagsmål och andra eländigheter så påverkar man sin hund negativt vid platsliggningen. Det gör hunden osäker och ängslig, och om det då händer nåt så kanske det är droppen som får bägaren att rinna över, och så reser sig hunden och går för säkerhets skull till sin förare. 

Kunde man förmedla den där positiva pirrigheten som finns under resten av lydnadsprogrammet så skulle inte hunden känna sig änsgslig och osäker, den skulle säkert påverkas, men den skulle inte bli nervös och ängslig i alla fall. 

Men vet ni... jag har sagt det förr och jag säger det igen, och inget som någon säger kan få mig att ändra på den uppfattningen....  platsliggning är som vilket lydnadsmoment som helst. Säger jag Ligg kvar så ska hunden ligga kvar, så enkelt är det. 

Säger jag Fot så ska hunden gå fot, inte så sällan ganska så långt, säger jag Stå så ska hunden stanna i stående o.s.v Varför i all världen ska man då inte kunna kräva att hunden ligger där den ska tills jag säger nåt annat?

Alla dessa hundförare som chansar och lägger sin hund trots att dom nästan säkert vet att  hunden inte ligger tiden ut, de är en styggelse.  Det må vara att såna hundar ska rapporteras idag, men hur ofta händer det då? Där har domarkåren mycket att förbättra.... 

Och det enda dessa förare bevisar är att dom är en dålig hundförare som inte förmår lära sin hund det som krävs.  Herregud, man kan lära en hund vilka märkliga konster som helst, inte sjuttan är det då så svårt att lära den att ligga stilla i två eller tre minuter.... det heter ju "lydnadsprov"... alltså ska hunden vara lydig och inte göra lite som den vill när den känner för det. 

Sitt kvar! eller ligg kvar! är två mycket enkla kommandon som man kan lära in redan när hunden är liten valp. Och grundlägger man det tidigt så är det mycket enkalt att uppehålla den lydnaden sedan, trots trotsåldrar och löptikar och det ena med det andra. 

Och är jag som förare lugn och trygg och ger klara besked om vad som förväntas av hunden, då blir också hunden lugn och trygg i förvissning om vad som krävs av den.

Och vi vet ju att vi själva påverkar hundarna oerhört mycket med vår sinnesstämning och vårt humör, och inte minst i samband med platsliggningen är det viktigt att tänka på det. 

Näe... jag förstår att detta moment är en plåga för dem som har hundar som råkat illa ut, men det är ju så jäkla onödigt att det ska behöva vara så. Lär hundarna att ligga stilla tills dom får tillåtelse att resa sig upp... oavsett vad som händer runt omkring... krångligare än så är det inte. Men det tar lite tid och lite möda och lite tålamod, fast det är det ju värt flera gånger om.   

I går åkte jag ut till ett av våra gamla jaktmarker för att gå med hundarna och kanske kunna träna lite spår med Jippie. 

Spårträningen sket sig ganska så snabbt eftersom en vrålande Ibsen störde Jippies koncentration ganska så rejält. Ibsen kan ju inte hålla käften när nån annan hund gör något, så han satt ju och stormskällde när vi försökte gå det där spåret. 

Man kan inte begära att en så ung hund som Jippie ska kunna hålla fokus på ett spår då.... fast han trasslade sig faktiskt runt spåret, trots Ibsens oväsen. Och jag hade lagt två pinnar i spåret också, bara för att se hur han gjorde, och dom tog han upp i munnen när han hittade dom, och när jag bad honom om det så kom han och lämnade den till mig.    Men det går inte att träna nånting alls när Ibsen är med. Han stressande i alla situationer omöjliggör det. 

Fast en sak kunde vi träna... att komma på visselsignal. Det har vi inte gjort förut när Jippie varit med så det testade vi igår, och det gick ju förstås kanonbra eftersom både Salza o Ibsen kommer som en raket när man visslar. 

För ett tag sedan testade jag med lite stopp/sitt-signal när Salza o Jippie och jag var ute, men i går var det som sagt inkallning som gällde. Och den där visselpipan är fruktansvärt effektiv när det gäller att få dom att släppa allt och komma i full fart, och Jippie hakade förstås på. 

Vi var ute ganska så länge i skogen, vi tog det sakta i värmen, men hundarna sprang ju ganska så mycket förstås. Och det blev längre än vad jag tänkt från början. Eftersom det var så varmt och hundarna var så flåsiga så tyckte både dom och jag att dom behövde svalka av sig i vattnet, men det var en bit att gå dit.... och sista biten var det en brant sluttning mer till vattnet. 

Ibsen o Salza har ju varit där förut så dom halkade nerför den där sluttningen och ner i vattnet. Jippie följde efter en bit, sen tyckte han nog att det blev för brant och vände och kom upp till mig igen. Jag själv vågade inte gå ner eftersom jag misstänkte att mitt onda knä skulle bli problem när jag skulle uppför sedan igen. 

Ibsen och Salza plaskade där i vattnet en stund och Jippie for fram och tillbaka där i sluttningen men vågade inte riktigt ner.  De stora hundarna kom upp till ossigen, och då... då bestämde sig Jipppie för att han vågade sig hela vägen ner och ut i vattnet. Jag såg honom i vattnet, han fick simma lite för det var djupt där... sen ropade jag på honom och han klev upp ur vattnet.

Men där var det sedan en upphöjning som han inte kom upp för. Han var uppe ur vattnet, men kom inte upp för den där upphäjningen... jag ropade igen, och igen... för att på så sätt egga honom att ta i det där lite extra som behövdes så att han kom upp. Just när jag bestämt mig för att jag nog trots allt fick ta mig ner för den där sluttningen så hade Jippie fått nog... vi hade varit ute länge då, och hans små ben hade sprungit långt..... och nu skrek han på hjälp. 

Ett ljud jag aldrig hört från honom förr, nåt skallgnäll av nån sort, och Salza som stod bredvid mig och spänt tittade på vad han gjorde, hon reagerade kraftigt....  men innan hon hann rusa ner, vilket hon var på väg att göra, så fann Jippie en alternativ väg och kom skuttande uppför branten. 

Sen var det dags att gå tillbaka mot bilen igen. Och efter en lång, lång djävulsk backe (där Jippie och Ibsen lekte jaga uppför backen) så satte jag mig på en trästam för tt vila mitt onda knä. 

Och när vi gick därifrån sedan så glömde jag kopplen där. Vi hann långt innan jag kom på det, och då fick vi vända för att hämta dom. Det var INTE så kul.....

Jippie tänkte ta sig över den där trädstammen lika galant som Salza nyss gjort, men hans ben var både kortare och tröttare. Men han kom över så småningom...     

Nåväl, vi började om vår vandring tillbaka till bilen, nu betydligt långsammare än tidigare. Men det berodde inte på hundarna, dom lekte tafatt i skogen bredvid stigen så strån och stickor rök om dom.  Och jag kan meddela att Jippie jagar med skall....   

Och han är smart den där Jippie. Han hinner ju inte ifatt Salza när hon blixtsnabbt snor runt mellan buskar och träd, men då har han kommit på att man kan gina lite så att man slipper springa så långt och dessutom nästan, nästan kommer ikapp henne då. 

Och jag fick bruk för visselpipan också. När vi gått en bit så stannade alla tre hundarna upp och vädrade in i skogen. Det går mycket vilt där så det var säkert ett rådjur eller en älg dom kände vittring av.... och precis när Salza (det är alltid hon som leder såna expeditioner) drog iväg med de andra i hasorna, så blåste jag inkallningssignalen  i visselpipan. Och alla tre tvärvände och kom i full galopp tilll mig.... 

Det är som sagt bra med duktiga förebilder när man ska fostra valpar...   

Ja, vi kom till bilen... och hem.... så småningom, men det var vådligt varmt och svettigt och vi hade sällskap av miljoners mygg och bromsar. Bromsarna ägnade sig mest åt Ibsen, han är ju nyklippt och säkert den som var mest lockande för de där blodtörstande betarna. Men han verkade inte bry sig, det var mest jag som flaxade och sjasade bort dom så gott det gick.  Myggorna delade vi broderligt på.... och nedrans så envisa dom kan vara.   

Sen när vi kom hem så skällde husse på mig för att Jippie var ute i skgen och härjade och sprang och blev alltför trött... men jag vet inte jag.   

Han behandlas så som alla mina andra hundar har behandlats, och det har ju gått bra, så jag hoppas att det gör det denna gången också. Visserligen har han ett temperament som gör att han verkar outtröttlig, men det betyder ju inte att jag tror att han verkligen är det också. 

Men när vi kom hem och gick från garaget, vem tror ni det var som då hoppade och skuttade som en galning och försökte hänga Ibsen om halsen... jo, lilla Jippie förstås. Fast han sov gott sedan när han fått sin mat....    och det gjorde de andra två också. Bara matte var vaken...