Tedsams blogg

Senaste inläggen

Av tedsams - 27 augusti 2013 13:54


Vi har börjat med Parkour!… så skrev nån i en hundgrupp på FB för ett tag sedan. Jaha…???? tänkte jag då… Parkour vet jag faktiskt vad det är, när det gäller människor alltså. Nu var det hundar inblandade också…  


Och så kikade jag på en video där man visade hur Parkour för hundar ser ut, och upptäckte att det är precis det som Salza hållit på med i hela sitt liv. Hoppar över, kryper under, balanserar, klättrar… you name it. Tänk att hennes vilda övningar har ett så fint namn.  

   


Men det där med ”fina namn” har blivit lite av en farsot tycker jag, inom hundträningen alltså. Jag har hållit på aktivt med hundar sedan slutet av 60-talet men jag måste erkänna att ibland är vissa inlägg och bloggar totalt obegripliga för mig när jag försöker läsa dom.    


Varför kan man inte kalla saker och ting för det dom är, istället för att krångla till saker och ting så förbenat? Om nu jag inte förstår vad det står där, hur ska då nyblivna, helt ovetande hundägare förstå vad som menas? Eller också är det som jag misstänkt en längre tid nu, det är jag som är lite dum i huvudet.  

  


Omvänt lockande….. det måste vara många fler än jag som funderade på vad i all världens dar det betyder när dom hörde det första gången. Och när man då sedan kommit på vad som avses, då förstår man ändå inte varför det kallas just omvänt lockande?   


I min galna värld kallas det nåt helt annat, men då använder man ett, i många kretsar, förbjudet ord förstås. Kanske därför det blivit omdöpt.. .. fast det är ju ett spel för gallerierna förstås, grejen i sig är ju densamma.


Jaja… strunt samma….

  

  

I går ägnade vi dagen åt att röja i en bortgången släktings lägenhet. Hundarna var med och dom skötte sig ypperligt, trots att vi ägnade oss helhjärtat åt packning och röjning av allehanda prylar. Att Salza o Ibsen fixar det är ju inte så konstigt, men lilla Jippie var inte sämre han. Han är verkligen en behändig liten sak den där killen…  


Han fick en sån där gardinsnodd med tofs att roa sig med, och den tog Ibsen snabbt hand om. Han gnagde av själva tofsen och jag tog hand om den och la den åt sidan så att ingen hund skulle svälja den.


Husse och hundarna gick sedan till bilen före mig, och jag lyfte fram de kartonger vi skulle ha med oss därifrån till den öppna altandörren, och då upptäckte jag tofsen där den låg ensam och bortglömd på fönsterbrädan. Jag hade knutit ihop alla sopsäckar och ställt undan dom, så jag slängde helt sonika tofsen långt in i ett tätt buskage utanför den öppna altandörren.  

   

Och när jag sedan hämtade kartongerna och bar dom till bilen så följde Jippie med mig. Han behövde få skutta omkring lite efter all passivitet, så han flög omkring där på gräsmattan runt mina ben, men rätt som det var så stannade han till, satte upp nosen och vädrade…  


Och så dök han in i buskaget och kom strax igen fram med den där bortslängda tofsen i munnen. Gissa om han var stolt…. och det med all rätt tycker jag.  

   


Mindre stolt, men desto mer full i sjutton, var han i morse när han struntade högaktningsfullt i mina försök till inkallning. Han fastnade i nån doft på gräsmattan och när jag ropade på honom så lyssnade han inte alls. Jag ropade och ropade igen, och sedan gick jag mot honom för att tala om att han nog borde lyssna när jag ville honom något.  

HAHAHAHA… du kan inte ta mig…! ropade han då och pekade finger åt mig, och höll sig precis utom räckhåll för mig.

Det var som att återigen se galna Salza   när hon var i den åldern…. så nu är det väl så dags då kan jag tro. Att börja tajta till saker och ting och att kanske ta mig själv i kragen och börja träna lite mer målmedvetet på vissa saker… t.ex inkallningen. Det har funkat kanonfint hittills, men jag vet ju att det bara är en tidsfråga tills åldern och begynnande drifter tar överhanden hos lilla Jippie. Han är liksom ingen liten pyttevalp länge, han är på god väg att bli en ståtlig yngling, med allt vad det innebär.

   

  


   

   


Av tedsams - 22 augusti 2013 09:10

Tidigt på torsdag morgon räddades de boende på Luleåvägen mirakulöst från att bli uppätna av ett enormt monster som slitit sig och kommit löst.


Under hela sommaren har man kunnat se en märklig stor svart hög som legat på en gräsmatta mitt inne i området. Alla som passerat har trott att det här varit nån sorts avloppsrör eller nåt liknande som snurrats ihop och lagts där för framtida behov, men imorse uppenbarade sig den hemska sanningen...


Det var den modiga och dödsföraktande springerspanielvalpen Jippie som upptäckte faran och sedan med stort dödsförakt räddade hela området från ett fruktansvärt öde. Och så här berättar Jippie själv om hjältedådet:


"När jag och min matte skulle passera den där svarta högen på väg till sopsorteringsrummet så började den plötsligt att röra på sig.  Matte blev förskräckt och tappade nästan alla soporna hon bar på, men jag insåg direkt faran och anföll oförskräckt det stora monstret. 


Och jag upptäckte då till min fasa att det mitt inne i den där svarta ringlande högen fanns tre människor som slet och jobbade som galningar för att ta sig ur det svarta ringlande monstrets grepp. 


Här måste det riktiga krafter till, tänkte jag då och slängde mig vilt skällande in i högen. Jag rusade runt och skällde och gjorde utfall efter utfall mot det stora vilda monstret, och när mina krafter nästan var slut så såg jag att de där tre stackars människorna äntligen hade tagit sig ur monstrets grepp och darrande av skräck stod en bit bort på gräsmattan. 


Nu gällde det bara att göra en sista kraftansträngning och döda det där monstret så att det inte anföll flera intet ont anande människor, så jag samlade mina sista krafter och anföll modigt monstret. Och efter en vild och våldsam kamp så var monstret besegrat och låg alldeles stilla på gräsmattan. 


Jag släpade mig sedan med mina sista krafter tillbaka till min matte som stått och åsett det hela en bit bort, och där andades jag lättad ut och la mig vid hennes fötter. Men hon var antagligen så chockad av det hela så att hon inte var riktigt klar i huvudet, för hon böjde sig ner och klappade lite fjantigt på mig samtidigt som hon sa: "Men Jippe, det är ju bara en stor och tung kulvertslang som killarna sliter med för att försöka räta ut... inget att bry sig om."

 

Men min matte är gammal och lite förvirrad så hon insåg förstås inte faran. Och när hon sedan senare på dagen tog med mig och kompisarna till badplatsen, då var hon förlåten." 



     

       

   

   


   


    

      


Av tedsams - 21 augusti 2013 12:00


Jag skryter nog alldeles för lite med underverket Jippie tror jag, och det måste rättas till nu. Han är faktiskt en liten stjärna så liten han är….    


Ok då… han är INTE klar för varken lydnadsklass 1, appellklass eller nybörjarklassen i rallylydnad, och han är inte heller klar för jaktprov, vattenprov eller viltspårprov…. men han har en jäkligt bra vardagslydnad och det är det allra viktigaste tycker jag.


Igår när jag var ute med hundarna så gjorde jag den reflektionen att det är många, många vuxna hundar som aldrig någonsin varit i närheten av den lydnad som Jippie redan nu har, vid knappt 6 månaders ålder.

   

   

Jag hade som vanligt alla tre hundarna lösa, och i en korsning där 4 gångvägar möts dyker det upp en kille med en kopplad hund. I vanliga fall så stannar alltid den jag möter så att jag hinner koppla mina hundar, men den här killen bara fortsatte rakt mot oss. Jippie var för ovanlighetens skull längst fram, och var den som först av hundarna fick syn på hunden.   


Jippie kom! ropade jag, och då det bara var ca 15 m mellan Jippie och den mötande hunden. Jippie stod kvar nån sekund med hög svans och såg väldigt nyfiken ut, men så tvärvände han och kom i galopp tillbaka till mig. Där kopplade jag honom för säkerhets skull eftersom de andra två fortfarande var okopplade och mitt fokus låg på att se till att de stod stilla och inte sprang fram till den mötande hunden.


Jag blev faktiskt lite impad av Jippie. Jag hade inte alls blivit förvånad om han sprungit fram till den andra hunden i och med att det var så nära och den andra hunden hela tiden närmade sig ganska så snabbt. Vi har ju tränat på att han sitter stilla vid min sida tillsammans med de andra hundarna när hundar passerar oss, men det här var ju många steg svårare. Men han fixade det galant….     

   


Och i morse när Jippie och jag var ute så gick vi ut på ett stort fält här i närheten. 20 m framför oss ser jag en liten katt som gömmer sig bland grästuvorna, och jag ser på Jippie att han känner doften/spåret efter katten, men han ser den inte.


Jag väger snabbt för och emot, och bestämmer mig för att… Ok då… om nu Jippie ser katten och drar efter på synintrycket så må det vara hänt, ett bra tillfälle att kolla om möjligtvis det där med NEJ, Kom hit! kan fungera i den situationen. Ingen trafik, inga andra hundar eller människor och många, många ställen för katten att ”rädda sig” undan, så jag låter Jippie vara ifred och ägnar mig åt att studera vad han gör istället.

  

Han far runt med nosen i marken och eftersom katten inte är så långt borta så lyfter han också då och då nosen och vädrar i luften. Han känner helt klart vittringen av katten men kan inte helt lokalisera den. Jag, som ser katten, ser nu också att den smyger bort i det höga gräset och försvinner utom räckhåll med långa språng. Och när vi strax därefter kommer fram dit där katten låg och tryckte, då är ju spåret väldigt färskt och då drar Jippie iväg i högsta fart med nosen i marken.    

   

   

Jippiiiieee, KOM! ropar jag och plutten släpper spåret, gör en vid sväng och kommer tillbaka i full galopp. Jippiiieeee, skulle man kunna säga om det …     (Och just i såna här sammanhang inser jag att namnet Jippie ibland kan låta lite malplacerat     )

   


Sedan gick vi vidare till en liten skogsdunge som ligger som en liten ö mitt ute på ett stort fält. Där brukar vi vara ibland så där är Jippie van att härja runt. Han for som vanligt omkring och undersökte ditten och datten, men plötsligt så stannade han upp och jag trodde att han sett något som han tyckte såg konstigt ut. Men hur jag än kikade så såg jag inget, men Jippie stod kvar och vädrade och såg både nyfiken och lite fundersam ut.  

   

Sen började han springa hit och dit i skogskanten, och för en gångs skull så spårade han inte utan hade hög nos. Jag kikade så gott jag kunde för det brukar gå rådjur där ibland, men jag såg inget. Jippie fortsatte emellertid med sitt lite märkliga uppträdande så jag var lite på alerten jag också…

     

Och plötsligt ser vi båda två ett rådjur som dyker fram i skogskanten och skuttar iväg över fältet, bort ifrån oss. Det var inte alls långt ifrån oss, och jag tog det säkra före det osäkra och hojtade till på Jippie samtidigt som jag sprang åt motsatt håll, bort från rådjuret.

    

Och lilla Jippie slänger en sista längtansfull blick efter rådjuret, sedan kommer han i full karriär till mig.  


Nu är han ju fortfarande så ung, vi har den ”värsta” åldern framför oss, men med tanke på att det med all säkerhet finns massor av jakt i den där killen så är det kanonbra att vi fick till det så bra vid de här tillfällena.


Hade den store jägaren Salza varit med så hade han ju fått lite stöttning av henne förstås, men nu hade vi tur och var ensamma, och då gick det kanonbra.  

   

   

Han är oerhört hörsam och följsam när vi är ute, i all synnerhet när inte Ibsen är med. Ibsen har inget bra inflytande över honom, det blir mycket spring och fläng hit och dit och Ibsen har en lite för viktig roll i Jippies liv tycker jag. När dom håller på och härjar och flyger fram och tillbaka då hör Jippie dåligt…. och det är inte så bra. Men det är ju inget att göra något åt förstås, det gäller väl bara att utnyttja de tillfällen då Ibsen inte är med för att grundlägga det som jag tycker är viktigt.

    

Och sen så är det ju så att lydnad är en färskvara förstås, Jag inbillar mig ju inte att det jag lär honom nu ska sitta som berget i framtiden också. men finns grunden så är det sedan lätt att friska upp minnet på honom när det behövs.  

   


Nej, nu ska jag kompensera hundarna för en tråkig gårdag och åka iväg och låta dom bada och skutta omkring i vattnet en stund. Hösten närmar sig med stormsteg nu så det kanske inte är så många baddagar kvar i år, lika bra att passa på.    

     

     

    

Av tedsams - 19 augusti 2013 09:32


…. eller hur man nu ska se det.    ”Det ska bli roligt att se hur du ska få till det där med hans nosande” sa Kurt igår när jag berättade att Jippie hellre ägnade sig åt att undersöka alla dofter på marken istället för att titta på alla hundar som fanns på agilitytävlingen igår.


Alla mina spaniels har varit duktiga spårhundar, och sökhundar, och dom har gärna använt nosen för att lösa ”problem”, men ingen av dom har använt nosen så som Jippie gör. Han kan sätta nosen i golvet här hemma och så rusa runt i de andra hundarnas spår inne i lägenheten, och han missar aldrig en chans att följa ett spår, vilket som helst, när vi är ute. Och här finns många spår att följa….


Alla hundar använder förstås alltid nosen i massor av olika sammanhang, men hos Jippie är det så uppenbart att han helst, i alla lägen, vill spåra sig fram till saker och ting, och med hjälp av spåret få lösningen på sina funderingar.


Salza är ju en riktigt duktig sökhund, hon jobbar gärna med hög näsa. Hon är duktig på att spåra också, men söket är hennes grej.  


Jippie kommer aldrig att bli en riktigt duktig sökhund, inte utan en massa jobb i alla fall, och varför ska man försöka ändra på sånt som är naturligt? Hans grej är helt klart att spåra sig fram här i livet….

  

Och det är ju där min utmaning kommer in då…. tänk er en appellplan med alla dofter som finns där. Och tänk er sedan en tävling där alla tävlande dessutom går i samma spår på den där appellplanen… jisses….. här kan man snacka om utmaning.  

  

  

Förresten…. på tal om utmaningar. Vi var ju och kikade lite på en agilitytävling igår. En inofficiell tävling där kanske en del av de som deltog inte var helt klara för att tävla officiellt. En träningstävling kan jag tänka mig att det var tänkt som….


Men allt var som en ”riktig” tävling, högtalaranläggning och tält vid sidan av banan och folk och hundar lite överallt. Bra träning för Jippie tyckte jag, det tyckte han också… i 5 minuter…. sedan ägnade han sig åt att undersöka alla spännande dofter och struntade i stort sett i omgivningen.


Och det var väl bra på ett sätt, mindre bra på ett annat… men det var inte det jag skulle fortsätta tjata om nu då…

    

   

Jag reagerade ganska så starkt på en sak som jag såg och hörde på den där tävlingen.  


Och det var det arga och otrevliga tonfall en del människor använde till sina hundar på banan. Och med ”en del människor” så menar jag förvånansvärt nog en del ungdomar…. men bara en del av dom som väl är.

Att man i upphetsningen och farten ute på banan höjer rösten och blir högljudd är ju inte så konstigt kanske, men att man redan vid starten är arg på sin hund, det är inte kul tycker jag.  


Ok då att det säkert finns nerver med i spelet, men att låta det gå ut över den hund man alldeles strax ska tävla tillsammans med är ingen bra idé.   


Det var hårda nypor och ryck både hit och dit, och det var hårda ord som uttalades med arg röst…. och det varken såg eller hördes trevligt ut.

   

  

Och ni som känner mig vet ju att jag inte har något emot att man tar tag i sin hund om det verkligen behövs, för att lära den hyfs och fason, men i såna här sammanhang tycker jag att det är helt förkastligt.

   

Kanske hade dom här människorna problem med sin hund just vid starten och ville utnyttja tillfället att korrigera det, inte vet jag. Men nån borde talat om för dom hur dom skulle göra då, istället för det dom gjorde.

  

En sån där träningstävling måste ju vara till för båda sidor så att säga. Både för dem som gått kurser (eller tränat på annat sätt) och nu vill testa, och även för dem som haft kurser och nu vill se resultatet.

   

Man kan ju hoppas att dom där ungdomarna får lite extrahjälp så att de inser att det där är en kul grej som de och deras hund ska göra tillsammans…. när det kommer så långt som till tävling ska det inte vara nån sorts krig på startlinjen inte.

   

  

Eller också är det helt enkelt så att jag börjar bli gammal och blödig. På den tiden jag hade agilitykurser och själv tävlade agility, så var nog kanske andan en helt annan än vad den är nu.


Andra hundsporter har ju förändrats genom åren så det har förstås agilityn också gjort. Men det behöver ju inte betyda att man ska bete sig som de här ungdomarna gjorde. Det såg definitivt inte trevligt ut, och det gjorde definitivt ingen nytta heller…. hundarna blev mest bara tryckta och illa till mods.  

   

   

Ja, det var det om det…..

Nu undrar jag om någon av er jobbat med en titt-target??? I så fall vill jag gärna ha lite synpunkter och åsikter om det….     

    

     

    


Av tedsams - 18 augusti 2013 09:05

Den konsten lärde sig Jippie i går… av Ibsen.   Salza brukar ju vara den som har det bästa "där-är-katten!!" -ögat, men igår var det Ibsen som drog i högsta fart efter en katt, och Jippie hakade glatt på. Det var den allra första kattjakten för Jippies del, och med tanke på att det kryllar av katter här i området så hade jag hoppats att det skulle dröja länge innan det hände. 


Hittills har han bara kikat nyfiket på dom är dom passerat utanför vår uteplats, men nu lär det bli annat ljud i skällan….


Annars så var det en rekord-sysslolös dag för hundarna igår, ja kattjakten oräknad då. Dom satt i bilen i flera timmar medan vi var sysselsatta med en lägenhetsröjning, sedan satt dom i bilen medan vi var inne och åt på ett ställe på hemvägen, och sen fick dom en promenad på ett par kilometer, och sen fick dom softa resten av dagen och kvällen eftersom husses o mattes krafter var slut.   

   

Och det märkliga var att till och med Jippie klarade av att vara passiv en hel lång dag. Visserligen exploderade han när det var dags för promenaden, men sedan sov han, liksom de andra, när vi kom hem… och dessutom sov han hela långa natten sedan. Och i bilen var det tyst och lugnt hela tiden dom satt där… skönt att den biten fungerar så bra.  


Men imorse… då tog han igen alltihop. Nedrans så han sprang när vi var ute på promenaden i morse. Det är helt ofattbart att han orkar ligga i som han gör.  

    


Igår missade vi en del aktiviteter som hade varit bra för Jippie att vara med på. Såna där socialiseringsgrejor som vi har varit lite dåliga på, så idag ska vi åka till brukshundklubben där det är agilitytävlingar idag. Där blir det ju i alla fall en massa folk och hundar att kika på.

   

Jippie är fortfarande osäker på en del hundar som vi möter när vi är ute. Och hans osäkerhet yttrar sig i rest ragg och skällande, och det vill jag ju få bort så fort som möjligt. Fast… så fort som möjligt… han har alltid varit sån, så jag har ju haft 4 månader på mig att jobba bort det där, men, men…. matte får skämmas lite där, vi har som sagt varit dåliga på det där med socialiseringsträning.   


Men nu sitter jag i valet och kvalet vilket jag ska ta med Salza eller ej….


Vitsen med det hela är ju att Jippie ska ut på egen hand, men Salza kan ju få följa med och så kan hon få sitta i bilen ett tag medan Jippie utforskar saker och ting på egen hand. Sedan, när Jippie utforskat färdigt, kan ju hon också få komma med ut….


Eller också gör jag det enkelt för mig och utnyttjar Salza. Det finns ju inget som rubbar den damen, tryggare och coolare hund får man leta efter, så hon är ju ett bra föredöme för Jippie i alla tänkbara situationer. Men då får han ju inte skaffa sig erfarenheter på egen hand förstås…   


Men det svider i hjärtat när jag ska lämna henne hemma, och jag tror att hon hellre följer med och sitter i bilen och väntar, än att hon får stanna hemma och ligga där och vänta… eller vad tror ni?


Ja, så får det bli. Hon får följa med, och så får hon stanna i bilen ett tag medan Jippie gör sina egna upptäckter, sedan gör vi något där hon också kan få vara med. Det blir nog bra det….  

   

   

Av tedsams - 16 augusti 2013 09:30


Vi var ute igår doggsen och jag. Tanken var att jag skulle lägga ett spår till Jippie, men det växte hallon där,

och när jag plockat dom hade jag ingen lust att gå nåt spår, så doggsen fick göra lite annat istället. Men det är lite rörigt att ha med sig alla tre hundarna om jag ska träna nåt.  

   

Fast det har ju den fördelen att vi har, så att säga, inbyggd störningsträning i allt vi gör. Ibsen är ju en otålig hund, och han stressar förstås upp sig i dom här sammanhangen. Men Jippie får ju lära sig att matte då och då avbryter för att korrigera Ibsen när han inte håller sig stilla, och han får lära sig att jobba och göra saker som matte vill trots att Ibsen hela tiden hörs i bakgrunden…. för tyst går det inte att få Ibsen.  

    


När alla hundarna hade kämpat med både ditten och datten i värmen, och sedan vilat i skuggan en stund,

     

så tyckte jag att det var dags för lite stadgeträning för Jippies del. Han har ju så mycket vilja och så mycket spring i benen så än så länge är det lite ojust mot honom att börja med såna övningar. Det är ju större chans att det går bra om han sprungit av sig lite av all den energi han har.


Så jag tog fram bollen, satte koppel på Jippie och sa till honom att stanna kvar, och så kastade jag bollen en bit framför honom. Och han satt kvar, intensivt stirrande på bollen, men han stannade kvar.  


Den där övningen gjorde vi på lite olika sätt några gånger, och vid ett enda tillfälle reste han sig upp, men satte sig genast ner igen när jag sa NEJ till honom.


Och sedan gjorde jag så att jag gick med Jippie i koppel och så kastade jag iväg bollen alldeles framför honom samtidigt som jag sa NEJ. Och lillskrutten hejdade sig, alla gånger utom den första, och lät bli att springa efter bollen.  

   

  

Nästa steg var att han skulle hejda sig och dessutom sätta sig ner när jag kastade bollen. Det var lite svårare tycket han. Han var så fixerad vid bollen så han hörde inte riktigt vad jag sa…. Men med lite trixande hit och dit så lyckades vi med det också några gånger, och sedan fick han som belöning leka med bollen en stund.


Det är ju inte bollen som ska vara förbjuden, den får gärna vara en kul leksak. Grejen är ju att när jag säger NEJ då ska han låta bli den, även om den är rolig. Och när jag sa Varsågod åt honom, då drog han järnet till bollen, så han hade inte missuppfattat mig där.  

   

   

Men nu till det där som jag inte riktigt begriper. Hur lär man in stadga på en hund utan att korrigera när det blir fel???


För vissa människor inom hundvärlden är ju ”korrigera” ett mycket fult ord, och det skulle vara roligt att veta hur dom bär sig åt i just det här momentet.


Gör om och gör rätt, är ju ett populärt uttryck, och gör om antar jag att dom gör då. Gång på gång är det väl risk för att dom får göra om då …. för grejen är ju att momentet är självbelönande varje gång hunden gör fel.  


Varje gång hunden inte reagerar på rätt sätt på mitt NEJ så får han ju bollen (eller vad det nu är) som belöning. Då är det ju liksom ingen nytta med att göra om och göra rätt..… för rätt blir det ju inte förrän man visat hunden vad som förväntas av den. Och visar man hunden det så innebär det med automatik en korrigering….  


OK då, man kan lära in Stanna kvar! och befästa det så ordentligt att en sittande/liggande/stående hund stannar kvar även när det kommer en frestelse farande förbi nosen på dom, men även det är svårt utan att någonstans på vägen behöva korrigera hunden.


Men hur får man en hund i rörelse att avstå från att springa ikapp en frestelse som kommer svischande förbi utan att man korrigerar när det blir fel??


Fast det är sällan man ser en hund med 100-procentig stadga, trots att det är så himla viktigt i så många sammanhang. Det är ju inte bara i tävlings- och provsammanhang det är viktigt, det är minst lika viktigt i mängder av vardagssituationer.

  

  

Jippie var mycket duktig i går när vi tränade det där, och vi ska fortsätta nöta på den biten. Salza har ju en fantastisk stadga, det är ytterst sällan hon misslyckas, och jag skulle inte alls ha något emot att Jippie blir lika duktig.  


Men jag tycker personligen att det är orättvist mot hunden att inte visa och förklara vad jag förväntar mig av den i såna här situationerna. Det finns många saker man kan lära in genom att helt utesluta korrigeringar, om man nu vill det, men jag tycker nog att man ska tänka till ordentligt, och använda den metod som gör det så lätt och bra för hunden som möjligt.

   

En korrigering som går ut på att visa hunden att…. Nej så ska du inte göra, gör så här istället…. den kan inte göra någon som helst skada på någon hund i denna värld. 

   

När alla var "färdigtränade" fick dom dela på resterna av träningsgodiset genom att leta upp det i lingonriset....

   

 

     

Och så här mycket skräp får man på tungan då.....     

   

     

     

    


   

      

Av tedsams - 13 augusti 2013 11:34


I morse var jag ute i en dryg timma med hundarna. Det småregnade hela tiden, men vem bryr sig? Inte hundarna i alla fall...     


Jippe kan inte gå, han springer hela tiden. Han springer för att hinna ikapp Ibsen, han springer för att komma tillbaka till mig, han springer för att kolla vad Salza nosar på där borta... ja, han springer oupphörligt när vi är ute.


Idag gick vi en väg där det är diken och halvhöga slänter på båda sidor om vägen. Vem tror ni sprang ner i diket, uppför slänten, ner i diket igen, över vägen ner i andra diket, uppför den slänten, nerför slänten och ner i diket igen, över vägen, ner i diket, uppför slänten, nerför slänten, ner i diket , över vägen.... ja ni kan fortsätta så i ungefär 1 km så har ni bilden av vad Jippie sysslade med. 


Och när vi gick längs med ett fält med högt (blött) gräs så lekte han känguru i det där höga gräset... hoppade och skuttade runt som den värsta gummiboll. 


Så småningom kom vi hem, och när jag hade torkat 3 dyngsura hundar så fick dom mat, sedan torkade jag mig själv och bytte kläder och så... och så satte jag mig för att käka frukost, och Ibsen och Salza slog sig till ro under matbordet. 


Och Jippie då? Om nu nån av er trodde att han låg utslagen nånstans så trodde ni fel. När vi andra satte oss stilla då började han rusa runt med en pipleksak och försökte få igång de andra hundarna. Det gick ju inte förstås, dom gav honom knappast en blick en gång.


OK då, tänkte Jippie, då leker jag väl själv då.... och så rusade han runt, runt, runt i lägenheten med sin pipleksak, Slängde den hit och dit, fångade den med ett högt skutt i luften,  för att sedan ta ett varv runt lägenheten igen.  


Inte förrän jag blev alldeles utmattad av att se och höra honom, och sa till honom att lägga sig och vila, då slutade han.... men under protest kan vi väl säga. 


Snacka om att den hunden har kondition så liten han är..... jo då, ett livligt temperament också förstås, men han orkar hur mycket som helst, utan att bli trött. Kan ju vara så att alla våra "promenader" där han ägnat tiden åt att försöka springa ikapp Ibsen har gett honom en superkondis. 


Numera går vi ju promenader på ett annat sätt än tidigare. När Jippie var lite yngre rörde vi oss mest på ett litet område, men eftersom Ibsen springer hit och dit och Jippie springer efter hela tiden (om han får) så har det ju blivit en hel del springande för Jippie i alla fall. 


Känns som att jag skarpat ett monster när det gäller konditionen... hur ska man få den killen trött? 


Jo... med hjärngympa då förstås, det blir domju trötta av.   I all synnerhet de där små liven som inte har så stor erfarenhet av att jobba med huvudet.  


HA... HA.... HA...


I går åkte jag iväg för att lägga ett litet spår åt Jippie, och så skulle vi göra lite annat också, Lite sånt där som kan kallas hjärngympa tänkte jag.


Först blev det en liten rastningsrunda i skogen där han och Salza undersökte varenda liten doft som fanns.... sedan tränade vi lite bakdelskontroll på pallen. Sen tränade han på att sitta stilla och titta på när Salza tränade bakdelskontroll, och det var lite svårt... för Jippie alltså. 


Sen fick dom sitta i bilen medan jag gick ett litet spår åt Jippie.  Och när jag kom tillbaka till bilen så släppte jag ut hundarna igen, tänkte plocka lite hallon medan vi väntade på att spåret skulle ligga till sig en liten stund. 


Svisch... så det, så såg jag bara rumpan av Jippie när han tog mitt spår och i full fart bakspårade från bilen ut i buskagen där spåret låg. 


Jag ropade och gastade och skrek.... ingen Jippie....  och jag kände hur blodtrycket steg till en farlig nivå....   Finns det nåt jag avskyr så är det när hundarna helt enkelt skiter i mig och det jag säger....   


Nåväl, han kom farande ut ur skogen efter en stund... men då var han i onåd hos sin matte så då åkte han in i bilen igen, och det var många fula ord som han lärde sig av sin matte då.   


När jag plockat färdigt hallonen så tog jag ut honom ur bilen igen... en glad sprallig hoppande hund, totalt oberörd av mattes utbrott en stund tidigare. 


På med halsband och spårlina och så iväg mot spåret..... och han spårade och spårade och spårade. Det blev lite struligt ett tag för det började blåsa kraftigt, en förvarning om en åskskur... så han fick lite jobb med att hitta rätt där jag svängt i spåret, men han jobbade hela tiden. Letade reda på spåret igen när han tappade det, och kom till slutet där det låg godis och väntade. 


Tydligen hade han inte bakspårat ända dit för då hade ju godiset varit borta... men han ville inte sluta spåra när godiset var uppätet, han skulle fortsätta där spåret fortsatte.  Men vi löste det, och gick tillbaka till bilen en annan väg. 


Sedan fick han och Salza leta grejor i det höga gräset, och det är toppenkul, det tycker dom båda två. Full fart och dom ger sig inte förrän dom hittat det dom letar efter. Gräset var högt och det var inte så lätt att ta sig fram, men dom jobbade och slet en lång stund i värmen. Matte var ju så dum att hon envisades med att hela tiden slänga ut grejorna igen, trots att dom med möda nyss hittat och lämnat över dom till henne...   


När vi kände oss färdiga med det så blev det lite positionsträning, på både höger och vänster sida för Jippies del. Några små svängar hit och dit, men mest fokus på att sitta rakt och i rätt position vid sidan. 


Sen åkte vi hemåt.... och Jippie slängde sig utmattad ner på sin filt så fort vi kom hem.  HA HA....  trodde ni det???


Jag har som sagt skapat ett monster.....  motorn och viljan att jobba fanns ju med från födseln förstås... men konditionen är nog jag skuld till.... och de tre sakerna i kombination, dom vill det till att en gammal matte orkar med. 

    


     



Av tedsams - 10 augusti 2013 10:07

Så tänkte jag om Jippie häromdagen när jag såg att han var alldeles smutsig på halsen/bröstet. Hur har han blivit så smutsig där då? var nästa tanke....


Men det visade sig att det är svart päls som börjar växa fram där....  han har ju varit alldeles vit på halsen och bröstet hittills, men nu kommer det svart päls i det där vita. Det kommer nog att bli fint när hela pälsen växt ut, men just nu ser det mest ut som att han är väldigt smutsig.


Det kommer lite svart päls lite här och där i det vita han har på nacken/ryggen också nu.... men han kommer nog inte att bli lika prickig/fläckig som Salza är, och det är nog tur det. Det är på det vi känner skillnad på dom om vi inte ser deras ansikte framifrån... den prickigaste av dom är Salza. 


Ja, hon har ju längre päls än vad Jippie har också förstås, men det tänker man inte på så där direkt när dom trängs runt omkring en och är ungefär lika höga. 


Men han är en liten fetknopp, Jippe.... han är satt på bantning nu, stackarn. Jag har svårt att få till mängden mat ordentligt tydligen. Han är ju så hungrig när han får maten så jag har väl gett honom för mycket helt enkelt, det brukar ju vara det som är felet när man blir för tjock... man äter för mycket.   


Och tyvärr så ser man det ju inte förrän det redan är ett faktum...   


Fast han rör sig så mycket så man tycker att det mesta borde motioneras bort, men så är det tydligen inte. Jag får helt enkelt förhärda mitt hjärta... men det är svårt när han slickar den tomma matskålen, och sedan tittar med frågande blick på mig "får jag inget mer, matte? jag är inte mätt ännu..." och så slickar han den tomma skålen en gång till.   Men husse måste nog också förhärda sig och inte sticka till honom ditten och datten varje gång han går ut i köket  


Jippie har fått sina nya fina tänder nu.... kritvita och så fina så. Vi borstade dom i morse...  fast det är inte så mycket att borsta ännu, dom har inte vuxit upp helt  än. Och så klippte vi klor på honom också förstås... husse har ju kloklippningsorgier här varje lördag förmiddag. 


Men Jippie sliter sina klor så det finns egentligen inget att klippa. Det är nån enda klo som jag kan ta lite på... de andra klipper jag mest bara alldeles intill så att han ska vänja sig vid ljudet av klosaxen i alla fall. När husse klippte Salzas klor idag så satt Jippie som ett ljus bredvid mig i rummet bredvid och stirrade stint in mot sovrummet där kloklippningsritualen går av staplen. Varje gång han hörde klosaxen klippa av en klo så spärrade han upp ögonen lite extra...    


Men han är som sagt en behändig liten hund, Jippie.... han låter oss klippa klor utan problem nu, och vi borstar hans tänder, och han går självmant in i badrummet och duschen när han ska badas. Till och med hårfönen har han godtagit nu. Den gillade han inte alls i början, när den kom fram sprang han sin väg. Nu kommer han när jag kallar på honom, visserligen an aning motvilligt, men han kommer, och han sitter stilla medan jag blåser honom torr. 


Att fixa och dona med hans päls är inga problem, han sitter/står som ett ljus då. Och senaste gången när jag klippte hans tassar så låg han ner på bordet och somnade...    


Allt det där vardagsgrejset är han suveränt duktig på.... och han sitter stilla och väntar när man säger åt honom, går och lägger sig när man säger åt honom, och han vet att "nu är det slut" betyder att det verkligen är slut, oavsett om det gäller mat eller lek.   



Han går lös ute och springer inte ifrån oss för att hälsa på varken folk eller hundar (om det inte är en känd lekkompis, då är han döv   ). Men han kopplas ju i och för sig i såna lägen där främmande människor och hundar kommer, och då sitter han snällt och stilla tillsammans med de andra medan folk och fä passerar. 


Han försöker inte jaga varken cyklar eller joggare som passerar oss när vi är ute... ja, han är över huvud taget hyfsat duktig den lille spjuvern. Men, men.... han blir ju äldre för varje dag som går ,och ännu har vi inte klarat oss förbi den jobbigaste perioden. Den har vi kvar att se fram emot... fast jag tycker nog att jag fått till en hyfsad grund att stå på när det sedan är dags.   

    

    



Skapa flashcards