Så kan man tycka ibland , men det är ju fel, händer saker gör det ju hela tiden. Inte minst så faller snön envist ner utanför fönstren. I förra omgången kom det nästan en halvmeter och nu snöar det igen, ovädret söderut ska visst hälsa på här uppe också nu, sägs det.  

Och det är lite roligt det där med vinter norröver och söderöver. Norrlänningar gör sig ju ofta lite löjliga över att det blir kaos så fort det faller lite snö söderut… men så är det ju här också.

Dikeskörningar på löpande band, stopp på E4:an i flera timmar, inställd kollektivtrafik bilar som inte startar o.s.v o.s.v.… precis som söderut. Man ska inte kasta sten i glashus heter det ju… kanske ska man inte kasta snöbollar heller…  

För min del är jag tacksam när jag slipper ta ut bilen såna här dagar. Jag åkte några mil till sjukgymnasten i tisdags, i tätt snöfall och massor av snörök, och det var inte så kul.   Och när det är 20 grader kallt så hjälper det ju inte att salta på vägarna heller så det var ganska så rejält halt.

Men det gick bra…. fast sjukgymnasten hade ju inte nåt direkt glädjande att berätta. Jag deltog, tillsammans med några andra sjuklingar, i en s.k Artrosskola där sjukgymnasten berättade vad artros är, vad det är som gör ont och varför det gör ont. Det hela var inriktat enbart på knä- och höftartros och det var förstås intressant att få veta exakt hur det ser ut och vad som händer när man har ont.

Mindre kul var väl att höra att det inte går att bota, i bästa fall kan man lindra värken genom träning och ev. hjälpmedel, och enligt henne så var det i slutänden endast 10% som opererades.  

Träningen ska vi gå igenom nästa vecka på nästa träff, och det blir nog kul värre. ”Det gör ont att träna när man har artros,” sa hon och det tror jag säkert det. Men samtidigt så förstår jag att det är rena döden att vara stilla när man har artros-värk nånstans. Jag märker det själv, och hon poängterade det väldigt noga.  

Det jobbigaste just nu är inte värken, utan den där känslan av att benet ibland inte bär. Och det förstår jag faktiskt, även med mina dunkla kunskaper i sånt här, att det beror på att jag har för lite muskler i benen nu när knät inte kan/orkar fungera så som det ska.

Och då kan man ju fråga sig hur jag kan ha för lite muskler i benen när jag går så himla mycket, och när benen dessutom får jobba med att bära upp min övervikt…. men så funkar det förstås inte. Det finns väl några muskler nånstans där i benen som jag antagligen nästan aldrig använder, trots allt gående, och just dom musklerna behöver väl mitt knä nu då.  

Jaja, vi får väl se hur det artar sig… sjukgymnasten kunde i alla fall verifiera att det till stor del (50%) är ärftligt betingat, och det är ju tyvärr så att ju äldre jag blir desto fler av min mammas krämpor känner jag igen hos mig själv. Klagomål på ont i knäna känner jag väldigt väl igen….

För övrigt så har jag handlat julklappar, gjort julklappar och slagit in julklappar, och snart ska jag väl antagligen skicka julklappar också tror jag. Det är tyvärr inte till min sida av släkten… där är det fortfarande lite diffust hur det blir med julen… utan det är till Kurts släktingar alltihop.  

Jag är ju inte så förtjust i julen, så det blir inte några stora arrangemang här, men lite måste det ju vara i alla fall. Sen får vi väl se när barn och barnbarn dyker upp, troligtvis inte till julhelgen, men kanske lite senare.

Det finns ju släkt ”på andra sidan” också, föräldrar, syskon och kusiner…. Inte kul att känna sig som att man slits åt flera håll bara för att det är jul. Jag vet hur det är, och jag själv är ju som väl inte en sån människa som går under om jag inte får träffa barn o barnbarn just precis när det är julafton…

Det är besvärligt när det är så lång väg att åka också. Köra bil i 75 mil är ingen höjdare vid den här årstiden med snöstormar var och varannan dag. Och ska dom åka tåg så är det inte heller så kul med en 1-åring och allt som hör därtill + eget bagage + en hund, och så släpa på julklappar dessutom när det är tågbyten på vägen. Vi får väl se hur det fixar till sig…. för fixar sig gör det med all säkerhet.

Idag har jag bakat och fyllt på hundarnas kexfat med en stor hög kex, så nu får det räcka till efter julhelgen. Salza älskar de där kexen, hon skulle kunna äta hur många som helst men fler än ett par stycken per dag får det ändå inte bli.