Ja, med hundar menar jag... så olika dom är.  Här i huset så har vi ju matgalna hundar, och i väntan på maten så kan det, om hundarna får bestämma, bli rena kaoset.

Nu får dom ju inte bestämma, men den stora svarta har inte så lätt att bemästra sina hungerskänslor när maten står på svällning.

Salza har ju den där av-knappen... hon kan koppla av på ett helt annat sätt än vad Ibsen kan, men för hans del så kör vi med ren lydnad, det funkar det också.

Men jag vill egentligen att dom ska lära sig vad som förväntas av dom när dom väntar på maten, utan att jag behöver använda nåt kommando.

Så jag gjorde ett roligt test, eller vad vi ska kalla det.  Vi vill ju att hundarna ligger ner och väntar medan maten blir färdig. Och helst ska dom vara tysta också, det fixar ju Salza som sällan låter på grund av upphetsning, men Ibsen har svårare att bemästra sina små förväntans-pip.

I alla fall så ställde jag mig en dag framför Ibsen och tittade på honom, när jag ställt maten på svällning. Lite rak i ryggen och, som jag tyckte (hoppades), lite dominant (INTE hotande) i mitt kroppsspråk.

Det tog inte många sekunder förrän Ibsen tystnade och satte sig ner. Jag stod kvar och fortsatte att titta uppfordrande på honom, och han la sig ner.

Jag stod kvar, och han la ner huvudet på golvet. Jag stod kvar och han la sig på sidan och kikade lite på mig i ögonvrån. Jag stod kvar och efter en liten stund hördes den där djupa sucken och han slappnade av liggande på sidan.  Och alltihop tog nog inte ens en minut....

Yes, tänkte jag, sån ska han vara när han väntar på maten..... så jag vände mig till Salza och skulle göra samma sak med henne.

Hon satt redan på "sin" plats i köket och väntade tyst på maten... och tittade konfunderad på vad vi gjorde, Ibsen och jag. Och jag hade tänkt mig att hon också skulle svara på mitt kroppsspråk på samma sätt som Ibsen gjort.

Och det var väl tur att jag hade gott om tid.....  efter en lååång stund när hon ihärdigt stirrat tillbaka på mig, så la hon sig ner.  Men att lägga sig på sidan så som Ibsen gjort, det hade hon inte tänkt sig.

Jag stod länge och försökte få henne att förstå vad jag var ute efter, och det är mycket möjligt att hon förstod det, men hon struntade i det i så fall.

Hon låg ju visserligen helt avslappnad på golvet, men det där med att lägga sig på sidan, det fick jag henne inte till.

Jo då, hade jag sagt till henne verbalt så hade hon ju gjort det förstås, men det var inte det jag var ute efter denna gången.  Jag ville se hur hon reagerade enbart på mitt kroppsspråk....

Och resultatet av den där lilla testen säger allt om hundarna här i huset. Och det säger antagligen också dessvärre en hel del om mitt ledarskap över respektive hund.

Men intressant var det..... prova så får ni se.

Kikade på nyheterna i morse och såg att många fler än jag reagerat på den där annonsen om att göra livet lite roligare genom att vänsterprassla. Nu finns reklamen på annonspelare i städerna, och massor av folk har reagerat....

Men på nåt sätt så känns det som lite dubbelmoral tycker jag... vänsterprasslar gör ju mängder av folk, alla vet det, och det upprör inte så många känslor i vanliga fall, men nu när man öppet uppmanar till det då reagerar folk.  

Dom som nappar på den där annonsen hade säkert vänsterprasslat i alla fall, så det man egentligen ska reagera mot är väl att någon tjänar pengar på det... lite som en hallick, fast i lite glassigare omslag.

För ingen ska väl tro att folk ser annonsen och plötsligt tänker "ja men det ska jag prova" så som man kanske reagerar på annan reklam.

Jaja, låt var och en gör som dom själva vill så blir det säkert bra... Men det är ju lite kul att även andra än jag reagerar.... i vissa fall är jag kanske nästan helt normal    

Ja, nu är det så igen då... hundförbudstider. Och det vet väl de flesta av er vad det innebär... hundar får inte vara lösa ute.

Oavsett  var, och avsett hur lydig hunden är, så måste hundarna vara kopplade... alltid. Så är det! Det vet jag!

Är det nån av er som hört liknande kommentarer nån gång? I år har jag ännu inte hört något, men det kommer säkert. Folk som inte tycker om hundar tar gärna chansen och slänger ur sig nåt sånt om dom ser att man har en lös hund.

Men det är ju inte riktigt med sanningen överensstämmnade.

SBK säger så här på sin hemsida:

"Under tiden den 1 mars till den 20 augusti ska hundar inte springa lösa där det kan finnas vilt. Under resten av året ska hundar hållas under uppsikt och förhindras från att driva eller förfölja vilt. Detta bestäms av jaktlagen och innebär inte att hunden per automatik alltid måste vara kopplad. I praktiken är det dock få hundägare som kan uppnå lagens hårda krav utan att hunden hålls i koppel. Regeringen kan meddela föreskrifter och om det finns skäl att skydda vilt får sådana föreskrifter innebära att koppeltvång gäller."

Alla som är läskunniga kan där läsa att man visst får ha hunden lös, OM man har sån lydnad på den att den förhindras driva eller förfölja vilt.

Och det kan jag ju hålla med om att det inte är så många som har. Men det finns de som har det, och det finns ansvarsfulla hundägare som håller koll och inte tillåter några större utsvävningar i buskarna under den här tiden.  

Rätt gissat... nu tänker jag skryta med våra hundar igen...

Vid flera tillfällen så har vi träffat på rådjur ute i skogen när hundarna varit lösa. Men eftersom dom aldrig får rusa omkring på långt avstånd från mig när vi är ute i markerna, så har jag alltid kunnat stanna dom och sedan kallat in dom.

STANNA! funkar alltid, även med ett rådjur inom synhåll, och sedan kommer dom på HIT-kommando utan problem. Men det som är ännu effektivare är visselpipan.  Den försöker jag alltid ha med när vi ska ut i skogen..... dom är bombsäkra på visselsignalen.

Till och med Ibsen, som egentligen inte är tränad på visselpipa, vänder på en femöring och kommer i full galopp när han hör signalen.  Fast han har ju inte samma jaktlust som Salza har.....  men även hon kommer utan tvekan, trots att hon har springande rådjur framför nosen... och dessutom en jäkla jaktlust.

I min lilla värld är det inte snällt att alltid ha sin hund kopplad när man är ute för att rasta/motionera hunden.  Fast då måste man ju ha ordning på sin hund förstås....  och på nåt vis så tycker jag att det är min skyldighet som ägare att uppfostra hunden så att den kan vara lös och ändå lyssna till vad jag säger.

I går när vi gick ut, doggsen och jag, så sprang dom lösa som vanligt. Och det var inget med det... men rätt som det är så kom det en lös hund springande från skogen. Ingen husse eller matte så långt ögat nådde, men hunden kom i full fart springande mot oss, stormskällande.

Jag tyckte jag kände igen den där hunden, det var nog den som så ofta är ute på egen hand här i området. Så jag kopplade mina hundar, sa Bakom! till dom och gick fram mot den skällande hunden.

Och när det var ca 10 m mellan oss så började hunden backa, fortfarande skällande,  i samma takt som jag gick framåt. Och när vi gått så i kanske 20-30 meter så vände hon och sprang tillbaka in i skogen där hon kom ifrån.  

Såna hundar som drar iväg ut på egen hand får man inte ha springande lösa, inte nån gång på året, men det bryr sig deras ägare inte om. Det är ju bekvämt att låta hunden motionera sig själv på egen hand.

Lite senare när vi var på hemväg så gick också hundarna lösa, och jag tyckte jag höll koll både framför oss och bakom oss. Men utan att jag märkte det kom det en joggare springande bakifrån.... med en hund i koppel.

Jag såg inget förrän hon och hennes hund trängde sig förbi oss på den smala gångvägen.... och det gick helt utan komplikationer.  Salza och Ibsen stannade till och stirrade på den förbipasserande hunden, och den hunden i sin tur låtsades inte se mina hundar.... tänk så enkelt det kan vara ibland. 

Jag har suttit och läst lite i diverse olika hundbloggar idag på morgonen. Och det är fascinerande så mycket folk vet om hundar....  eller... tror sig veta.

Problemet är ju bara att de allra flesta av dom ( i alla fall av dom jag råkade läsa idag) tillhör den skolan där man tror att en hund är en liten pälsklädd människa. 

Man drar paralleller mellan hundars beteende och mänskligt tänkande och mänskliga reaktioner, och då blir det väldigt, väldigt fel.

Jag tycker inte om de skolor som har den ideologin eller vad man ska kalla det.  Det blir en massa trassel med de hundar som behandlas så, i alla fall med många av dom.  Och man kan inte lösa de problem som då uppstår så länge man tror att man kan hantera det som om hundarna vore människor.

Men vet ni... jag tror att många av dessa människor som anammar den filosofin, dom är helt enkelt lata. Det är enklare att låtsas att man har med en liten människa att göra, än att sätta sig in i hur ett djur fungerar, och sedan behandla hunden därefter. 

De flesta av oss är ju vana att "hantera" människor, och det är ju enkelt och bekvämt att bara fortsätta på samma sätt när man ska fostra och hantera sin hund.

Och då går det åt skogen.... oftast.

Jag tycker det är så härligt när man hör människor säga att "han kan ju ta illa upp" eller "jag tror att han blir ledsen då" när man frågar varför dom inte talar om för hunden att den inte får göra si eller så.

Jag antar att dom då heller aldrig talar om för sina barn, eller andra människor i sin omgivning, att man inte får göra si eller så... för dom kan ju också bli ledsna då.

Det är ju faktiskt inget nytt fenomen det här att hundar behöver styrning och klara besked om vad som är tillåtet eller inte tillåtet. "Lyckliga lydiga hundar" finns det en bok som heter... utkom 1974 och skriven av Anders Hallgren.

Och jag är ingen jätte-fan av Anders Hallgren (trots att jag gått ett antal kurser för honom), vi tillhör nog egentligen två olika "skolor", han och jag....  men även hans tes är ju att hundar kan/ska vara lyckliga OCH lydiga.  

Det finns många vägar att gå när man ska jobba med hundar, och många meningar om vilken väg som är den rätta, men om man tror att hunden funkar som en människa, då har man helt säkert valt helt fel väg.

Tänk vad lätt det är att bladdra på när man väl kommit igång.....   men nu får det var slut för idag.

Hoppas ni får en riktigt fin dag.!!

Hur jag nu kunde glömma det... det var ju evigheter sedan jag skröt över Salza här i blogggen    ...  och igår hade jag verkligen anledning att skryta.

Vi satt och njöt i solen på uteplatsen i går förmiddag... och efter mycket funderande kom Salza också ut och la sig där.

Hon är lite tveksam till den uteplatsen efter en incident (som vi gärna vill glömma   ) som hände precis dagarna innan vi flyttade in här, men igår kom hon i alla fall ut och la sig vid mina fötter där ute i solen.

Det är ju fortfarande jättestora snöhögar vid varje ingång, och bakom och på de där snöhögarna samlas områdets katter.  Men Salza låg där hon låg, trots att det stup i kvarten dök upp en katt än här, än där.     

Och grannens katt (dom som bor mittemot oss) låg på sin trappa och solade och fixerade i sin tur våra hundar. Men hundarna låg där dom låg....

Rätt som det är så kommer det en liten svart katt rusande i racerfart på gångvägen mellan husen..... i kanonfart förbi vår uteplats och hundarna, och bara 3-4 m från Salzas nos.... och jag hann inte ens påminna Salza om att ligga stilla innan katten var förbi.... men Salza låg där hon låg i alla fall.    

Det är nåt att skryta över det, i alla fall när det gäller The Big Cat-Hunter Salza    

Jodå, Ibsen är duktig han också..     men det där med jakt, av vilket slag det månde vara, det är inte alls lika intressant för honom som för Salza.   

I går när vi var ute fick Salza en ryck och jagade en plastpåse som flög förbi oss... fem år gammal och still going strong när det gäller såna barnsligheter. Ibsen bara stannade och stirrade som att han inte trodde sina ögon, sedan lunkade han sakta efter...    

I vår lägenhet kan man gå runt... från köket till vardagsrummet till hallen och in i köket igen. Eller tvärs om också förstås.... från köket ut i hallen in i vardagsrummet och ut i köket igen.

Om jag är i köket och ska till vardagsrummet tar jag förstås närmsta vägen, kliver direkt in i vardagsrummet från köket och sätter mig sen kanske i soffan.

Salza, som alltid är där jag är, och som i stort sett alltid följer i mina fotspår, hon gör i det fallet inte det. Hon går istället den "långa" vägen från köket ut i hallen, genom hallen och in i vardagsrummet.... och lägger sig vid mina fötter.

Kan någon förklara varför hon gör så, tar den långa vägen alltså????    

Vid andra tillfällen springer hon minsann glatt genom dörröppningen mellan kök och vardagsrum...

Ja, livet är verkligen fyllt av många mycket viktiga mysterier     

En annan fundering jag har, är hur vissa människor kan tro att deras sätt att tänka och resonera alltid är det rätta? Alla andras avvikande åsikter och tankar är fel...     

Tänk vad bra det vore om alla tänkte och tyckte lika om allting.. eller??

Och så enkelt det skulle vara , ingen som säger emot och tycker annorlunda. Alla fogar sig och säger ja och amen...  fast.....  påminner det inte lite om en diktatur det???    

Äh skit samma...  jag tillhör ju ändå typen som inte bryr sig om nånting.    Tänk om ni visste vad enkelt livet är när man är sån..... noll bekymmer och noll ansvar och noll engagemang. Bara glida genom livet på ett bananskal... härlig tillvaro må ni tro.     

Fast besviken kan man bli även om man är som jag.... idag blev jag lite missnöjd när jag efter mycket vånda kommit fram till att jag nog måste gå till frissan...  och så har hon semester just precis nu.

Ni vet... när man väl bestämt sig så ska det ske NU... på minuten nästan, inte nästa vecka.      Men hon lär väl inte avbryta sin semester för min skull antar jag, så jag får väl ge mig till tåls en vecka till. 

Ja, det är inte så ofta saker occh ting blir som man tänkt sig,... vilket det gäller besök hos frissan eller nåt annat.  Men vem bryr sig...??? Bara att glida vidare på bananskalet....    

Hoppas i alla fall att ni har en bra måndag, och att vecken blir trevlig... fast vem bryr sig????     

All den här snön som bara ligger där den ligger, månad efter månad, gör mig helt, totalt handlingsförlamad. Jag önskar att jag kunde åka skidor, då skulle jag roa mig med det nån stund varje dag, men det kan jag inte.

Har några suddiga skid-minnen från 8-10 års åldern ungefär, och inte ens då var jag kapabel att stå på de där förhatliga skidorna nån längre stund innan jag drattade på rumpan. Skulle tro att det nu är lite för sent att få till nån förändring när det gäller det...    

Så det blir mest att jag fördriver tiden med att fundera lite hit och dit på diverse mer eller mindre oviktiga och betydelselösa saker... 

Varför heter det till exempel att man ger bort nånting alldeles gratis?? Ligger det inte i sakens natur att sånt man GER bort alltid är gratis??? Om det inte är gratis, då är det ingen gåva... då är det nåt man byter eller säljer, inget man ger bort.

Och så undrar jag hur det kommer sig att folk som "tränar" sin hund tror att dom "tränar" sin hund när dom egentligen bara gång på gång upprepar något som dom alltid brukar göra, och som aldrig nån gång funkar? 

Vi har ju haft en liten studiecirkel under vintern. Några tappra själar som har gått igenon boken "Lyckas på tävling" av Niina Svartberg. En bok om tävlingspsykologi och mental träning...

I den boken finns många, många tänkvärda saker att läsa. Inte minst ett citat av Benjamin Franklin: "Galenskap är att upprepa samma metod men förvänta sig ett annat resultat".

När man ser vissa människor "träna" sin hund så önskar man att dom läst det där citatet och tagit det till sig.

Om man har en hund som inte kan ett moment, trots att man tränar och tränar och tränar, då kanske man ska gå tillrätta med sig själv och sina metoder. Nånstans är det nåt som är fel om man inte gör några framsteg trots flitig träning.    

Ja, jag vet... besserwisser brukar omgivningen kalla mig. Men jag tycker nog att det är en självklarhet att man ska se resultat av träningen, annars gör man nåt fel.

Men man kan ju också göra som jag gör just nu... strunta i att träna alls. Då gör man i alla fall inga fel.... och så har man ju väldigt gott om tid att hitta fel hos andra   .

Nä, skämt åsido.... jag är faktiskt lite allvarlig där. Och jag är lite upprörd över att man så ofta ser just det här... det är inte snällt mot hundarna.

Om man gång på gång gör en sak och hunden varje gång gör fel.... hur kan man då tro att hunden på något mystiskt vis ska lära sig att göra det på ett annat sätt... det rätta sättet????

Det man åstadkommer är i bästa fall en något frustrerad hund som misslyckas med det man vill, men som gör något den tror är rätt, men som den aldrig får nån belöning för.

I värsta fall gör man sin hund ohyggligt osäker och otrygg och ovillig att samarbeta, eftersom matte/husse är så nedrans otydlig med vad hon/han vill och förväntar sig.

Fast det finns ju en annan aspekt på det här också. Det där med prestige ni vet...

Det är väl få saker som är så prestigefyllda som just hundträning/tävling. Det finns många som är så duktiga att dom inte kan ta emot råd från andra...  och det är ju synd     ofta är det kanske just dom som behöver mest råd.

Å andra sidan finns det folk som suuuuger åt sig "goda" råd från alla tänkbara håll, Och som sedan provar dom alla... i rasande fart... utan att stanna upp och tänka efter.

Lagom är bäst även här tror jag....

Ja, det var dagens babbel det   ....  hoppas resten av kvällen blir trevlig!

"Jag är ju så snäll, jag" eller "jag är en generös människa" eller "jag är alldeles för hjälpsam" o.s.v.  o.s.v

Hur ofta hör man inte folk säga så om sig själva? Och jag blir lika irriterad varje gång....   

Sånt är ju helt upp till "betraktaren" att avgöra. Jag blir ingen snäll människa bara för att jag tycker att jag är det, och säger att jag är det. Jag är en snäll människa först när omgivningen (=betraktaren) betraktar mig som en sådan.

Och omgivningen skiftar ju hela tiden. Det som någon betraktar som snällt, generöst, hjälpsamt, kanske nån annan inte alls uppfattar på samma sätt.

Naturligtvis kan vi ju hoppas att avsikten är att vara snäll, hjälpsam och generös... eller vad sjuttan ni vill.... men det betyder ju inget, om inte den som det är riktat emot (=betraktaren) upplever det så.

Jag tror att det är väldigt få av oss som kan bedöma oss själva sett utifrån omgivningens ögon. Vi kan enbart veta vad vi vill göra för intryck, men vi kan ta mig sjuttan inte veta hur omgivningen uppfattar det vi gör.

Och omgivningen är ju ingen enhetlig massa. Där är en massa individer som uppfattar allting på sitt eget sätt.... vilket gör det ännu svårare att tro sig veta hur folk uppfattar en.

Alla människor borde då och då tänka på att vi alla uppfattar saker och ting så väldigt olika. En människa som jag inte alls tycker om, är kanske någons bästa vän och högt uppskattad.  Och det betyder inte att jag har fel som inte gillar personen ifråga, det betydar bara att vi alla är olika och uppfattar både saker och personer helt olika.  

Näe, självkännedom är väl bra, och nödvändigt också kanske (i alla fall önskvärt   ) men att försöka tala om för folk hurdan man själv är, det är nog bara ett bevis på att man är ganska så självgod.

Att avgöra hurdan just jag är, det ligger som sagt i betraktarens ögon det.....   

Ja, det var det om det... en gammal klagovisa som upprepas ännu en gång, men ibland blir det så.    

Men just det där med att man uppfattar saker och ting så olika, det märks ju väldigt väl när det gäller att träna och tävla med hund.

Mina vänner har i alla tider, med lättnad i rösten, sagt att "vilken tur att du inte är domare, Barbro".

Och jag är alltid den som är allra mest kritisk när vi tittar på hundar som tränar eller tävlar, tror jag,

Det betyder inte att jag tycker att det jag gör med min egen hund på något vis är perfekt. Jag är lika kritisk mot mig själv, och väldigt väl medveten om vilka brister t.ex Salza har i sin lydnad.... jag har bara inte tillräcklig lust att rätta till dom   

Och att jag ser vad som brister hos andra ekipage betyder inte att jag tycker att dom är dåliga på nåt vis. Det är bara ett konstaterande av fakta... att det eller det inte funkade så bra just den gången. Varken hundarna eller vi är ju några robotar...

Däremot så är jag inte så "hjälpsam" och "uppriktig" att jag påpekar alla brister jag ser om jag inte är ombedd att göra det. Det kan ju vara så att det jag ser som en brist/ett fel inte alls är en brist/ett fel enligt just den hundföraren. Eller också är han/hon precis som jag.... bryr sig inte, och har valt att leva med det där felet/slarvet. 

Tillfrågas jag, så svarar jag uppriktigt, men jag strör inte synpunkter omkring mig o-ombedd.   

Och däremed kommer vi in på det med att se och inte se när det gäller tävlingar och prov....

Nåt som är lite tråkigt är när inte ens domaren (som står på första parkett) ser fel som syns ändå bort till publiken.

Att det kan vara tvärs om är ju vanligt. Domaren gör avdrag för något som publiken inte sett eller hört, men domaren finns ju som sagt på första parkett och ser/hör mycket bättre än publiken.

Men när det går åt andra hållet... att domarens bedömning ligger högre än publikens, då är det nåt fel tycker jag.  Och ibland är nog kanske anledningen att domaren är dåligt påläst... för inte kan det väl vara så att det finns domare som är partiska?   

Vi pratade vid nåt tillfälle om hur det skulle vara om lydnadsprovsdomare (och även bruksdomare) utannonserades i förväg, så som man gör med utställningsdomare... och för all del också med jaktprovsdomare.

Då skulle det nog snabbt ske en utgallring av de domare som de tävlande betraktar som "dåliga" domare.  

Skillnaden mellan bruks- och lydnadsprov och utställningar är väl förstås att SBK-distrikten fördelar årets tävlingarna bland domarna redan i början av året, och om sedan någon domare får förhinder under resans gång, så fixas det i samråd med den arrangerande klubben (antar jag? så var det i alla fall förr   och inom SBK förändras inte saker och ting så snabbt precis).

När det gäller utställningar kontaktas ju domarna ofta nåt år i förväg, redan när man bokar in utställningen.

Men det borde inte i och för sig vara nån anledning att inte, i alla fall nån vecka innan anmälningstiden går ut, annonsera ut på hemsidan vilken domare som dömer.

Men man anmäler ju alltid "i blindo" när det gäller lydnads- och bruksprov, och det är ju lite synd. Inte ens domare är mer än människor, och det är ju inte så ovanligt att det finns både antipatier och sympatier när det är människor inblandade...      

Och nu menar jag inte alls att det är något man gör medvetet som domare, sånt kan man ju vara påverkad av utan att egentligen veta om det...  men det är ju få människor som är helt nollställda inför människor som man har tidigare erfarenhet av.

Ni vet.... i tvekan mellan två betyg så väljer man kanske gärna det högre om man har positiva vibbar från den tävlande. Och tyvärr det lägre betyget  om man har negativa tankar om ekipaget...... 

Det är ju så vi fungerar, vi människor....  inte kul alla gånger, men oundvikligt tror jag.

Och om man som utställare kan få förmånen att välja de utställningar där domaren tycker om min typ av hund, då kanske man också borde få den möjligheten när det gäller SBK:s verksamhet. 

Jag är nästan helt övertygad om att det skulle ge ett rejält lyft åt SBK:s domarkår... både kunskapsmässigt och etiskt.   

Det blev en lång utläggning om i stort sett ingenting det här. Men så är det med den här bloggen....

Den är till för att jag ska få babbla om precis vad jag vill.... och idag blev det inte mer spännade än så här.    

Hoppas ni har en trevlig helg framför er!!     

Oftast är ju reklam väldigt överdriven, men ibland så är den faktiskt sann. Antar att ni alla sett reklamen för rengöringsmedlet Cillit Bang, den är svår att missa om man tittar på TV.

Och när vi flyttade hit så köpte jag en sån flaska. Den var tänkt att användas i första hand till våra duschväggar, eller vad det nu heter, men enligt reklamen kan det ju användas till både ditten och datten.

Jag har i alla fall bara använt den till just dom där duschväggarna, och nedrans så bra det är.    

Man sprutar på medlet, gnuggar lite lagom med en blöt svamp och sedan duschar man rent.... och när det sedan torkat så är det gnistrande rent.  Och det är så himla fantastiskt så man behöver inte torka torrt heller, det blir gnistrande blankt i alla fall så snart det självtorkat. Inga ränder och ingenting....   

Fast... antagligen är det nåt farligt i det där medlet, nåt som gör att det snart blir förbjudet och försvinner ur marknaden. Det brukar ju vara så med det som är bra....   

Jaja, bara att njuta så länge det finns. Och efter den reklam jag gjort här nu, så borde jag få minst en gratiskartong med det där medlet.    

Och medan jag sitter här och knattrar, hör jag ljudet av Salzas tassar när hon får morgonens motionsrunda på löpbandet. Dom har varit ute på en rastningsrunda nu, doggsen, och när dom då kommer in så får dom springa på löpbandet en stund, det är bra att haka på direkt när dom ändå är uppvärmda.

Och nej... vi ersätter inte vanliga promenader med löpbandet, vi kompletterar......   

Idag skulle vi ha vaknat till 1 dm nysnö om väderrapporterna hade talat sanning. Så är det inte, inte ännu i alla fall... och det är ju himla bra. Snö har vi ändå så det räcker och blir över.    Men solen skiner och det är -8 grader, det kan bli en fin dag kanske. Bara det inte vore så jäkla halt ute....  att ta sig från vår ytterdörr till garaget ett par hundra meter bort är ett stort äventyr.

Och till garaget måste jag idag för jag ska åka till biblioteket. Vi har ett litet bibliotek här i området, men på nåt vis så har det blivit att jag åker in till stan och stora biblioteket där istället. Det är nog onödigt kanske, men dom har lite bättre öppettider om inte annat.

Jag har en jättehög med lästa böcker som ska lämnas tillbaka. Problemet blir bara att hitta nåt nytt.... jag tycker att det är svårt. Och det är så tråkigt att bära hem tunga böcker som sen visar sig vara "inte bra".  

Och så ska jag passa på att fixa ytterligare en nyckel till vår lägenhet när jag ändå är ute och åker. På något mystiskt vis så har en nyckel bara försvunnit, det är minst sagt irriterande. Och när man behöver nyckel till både förråd, soprum och tvättstuga så är det bra att man kan ha såna nycklar hängande nära till hands.

Den där egna nyckelknippan, den ligger ju alltid längst ner i nån jackficka, begravd bland hundgodis och bajspåsar och liknande nödvändigheter.    

Har förresten fått en trevlig överraskning... jag som avskyr överraskningar, men det här var av den bra sorten. När jag hade kammat och kammat och kammat och kammat Salza, och badat henne och ryckt lite päls här och där och klippt lite päls där och här... då dök det fram en, om inte direkt slank, så i alla fall en inte överviktig hund.  Och det var ju trevligt...    såna överraskningar är helt OK.

Nu behöver jag inte ha dåligt samvete när jag sticker till henne ett litet Rudi-kex (dom är jättepoppis här i huset   ) eller ett grisöra... 

Nu råkade jag trycka på fel tangent... och genast försvann allt det jag skrivit här i bloggen. Nedrans så trött jag blir på sånt.    Och jag vet inte ens vad jag tryckte på, kände bara att ena fingret slant lite  

Men jag börjar envist om nu då.....

Det är roligt att se att så många börjar använda löpband för att motionera sina hundar.  Här i huset började vi med det för ungefär 3 år sedan, och det är kanonbra motion för friska hundar.    

Men vi fick lite blandade reaktioner när vi då berättade för hundfolk vad vi höll på med. Nån sa att "ni är säkert först i Sverige med att träna hundarna så", men så var det förstås inte. Och nån tyckte att vi var taskiga mot hundarna som tvingade dom att gå på det där bandet. Nån annan tyckte att vi var lata som lät de stackars hundarna springa på bandet istället för att gå ut med dom, och det var förstås också helt fel, så gjorde vi inte alls.

Och innan vi lät hundarna träna på bandet pratade jag med en sjukgymnast på SLU, och hon gav lite råd och tips, och hon var helt övertygad om att det var bra motion, under förutsättning att man använder det med förstånd förstås. Men så är det väl med allting...?   

Och Salza tycker att det är kanon att få springa på det där bandet. Hon kliver glatt upp där både titt som tätt och ser förväntansfull ut, och är det ingen som sätter igång bandet åt henne så kliver hon besviket ner igen efter en stund.   

Det kan ju till en liten  del bero på att hon är lärd att springa på bandet med hjälp av små godisbitar. Och att hon alltid får ett par små godisbitar när hon sprungit färdigt....  ni vet, Salza gör allt för en godis.   

Skämt åsido, hon gillar det verkligen, det syns på hela hennes kroppsspråk när hon springer där.

Vid den här årstiden springer hon på bandet i stort sett en gång varje dag, det är svårt att behålla hennes kondis (och därmed också vikt) när det är vinter med snö och halka. När det är barmark brukar jag cykelmotionera henne istället (roligare för mig om inte annat   ) .

Och det är inte bara fysisk motion att springa på det där bandet. Det gäller också att hon håller sig fokuserad hela tiden, annars åker hon av bandet.  Och att hon kan hålla sig fokuserad en lång stund har vi mycket nytta av i andra sammanhang också, inte minst när vi tränar och tävlar.

Men det gäller nog att tänka sig för lite. För mycket och för lite skämmer allt finns det ett talesätt som säger, och det är nog sant i det här sammanhanget också.

För dålig kondition gör ju att hunden kanske inte orkar genomföra det den förväntas göra. Orkar inte hålla tempot under ett sökpass, orkar inte fokusera hela spåret ut, och orkar inte genomföra lydnadsprogrammet utan att tycka att det är jobbigt och tråkigt.

För nån av er kanske vet hur det känns, och hur lite kul det är, att göra saker och ting när orken inte finns...    

Men... det är lite vanskligt att ge hunden alltför god kondition också. Man måste anpassa det, som så mycket annat, till hur hunden lever och vad som förväntas av den.

Alltför god konditon som hunden inte får utlopp för på ett kontrollerat sätt kan ge massor av problem. Nånstans ska all den där energin ut, och då kan det betyda att hunden ger sig på både det ena och det andra för att få utlopp för den där överflödsenergin. Eller kanske bara att den blir allmänt störig och bråkig och har svårt att koppla av.

Lagom är nog en bra måttstock även här, tror i alla fall jag...   

Ja, så långt hann jag förut.... innan fingret slant och allt försvann....   Men det är inget kul att skriva om sånt som man skrivit alldeles nyss. Och det blir liksom aldrig lika "bra" andra gången heller....    

I alla fall så vet jag att jag någon gång i ett förvirrat tillstånd sagt att vi ska tävla första gången i år i mitten av april, Salza och jag.

Tycker ni att det är dags att börja träna nu då????    

Eller ska vi köra det helt naturellt så att säga? Ta det som det kommer och tro att hon minns hur vi gjorde för ett och ett halvt år sedan?? För så länge sedan var det vi tävlade senast...    

Vet ni att när jag tänker på hur vi tränade innan championatet var vårt, så har jag svårt och tro att det verkligen var jag som var inblandad i det.

Det gick ju lysande på vår väg upp genom klasserna    och vi tränade ju också mycket... och det var kanonkul, det tyckte både jag och Salza. Varför är det inte lika kul nu då????

Salza har ju mognat och är i sin bästa ålder, hon borde vara ännu bättre nu... men det vet vi ju inget om så länge vi inte tränar.

Fast det kan ju möjligtvis... kanske.... eventuellt....  vara så att det är hennes matte som inte håller måttet längre.... eller... nej, så kan det väl inte vara...?   

Men som sagt... ska vi tävla om en dryg månad så är det nog läge att börja skrapa på ringrosten nu....  men vi får nog skrapa på bra om vi ska få bort alltihop.   

Hoppas i alla fall att dagen blir bra för er alla....