Vet ni att ibland så blir jag så jäkla irriterad på vissa människor, så vore jag inte så gammal och förståndig så skulle jag nog ge dom en rak höger.     

På morgonpromenaden idag var det inte många människor ute. Hundarna gick lösa som vanligt, och när jag på långt håll såg att det kom en karl med en liten pojke vid handen så stannade jag, ropade in hundarna och satte dom alldeles intill mitt vänstra ben. Där satt dom inklämda mellan mitt ben och en stor snödriva, och på höger sida om oss var det ca 10 m gångväg....

När pappan och sonen passerar oss så säger pappan (utan att stanna förstås): "Vet du inte det, kärring, att du måste ha hundarna kopplade?"

"Du har nog fel där", säger jag, "riktigt så är det inte". (Tänk så osmart att säga till en karl att han har fel...!! att jag sa så måste bero på att jag inte är riktigt frisk ännu  )

"Jävla skitprat, så är det visst!  Det finns faktiskt folk som inte tycker om hundar, jävla kärring. "

"Oj då", sa jag... "det hade jag ingen som helst aaaning om!"

Men då hade han ju redan hunnit en bra bit på väg och det var ju meningslöst att föra en sån diskussion....

Men... det finns ett par saker i det där som gör mig lite fundersam....    

För det första... jag är beredd att satsa min älskade Salza och slå vad om att han inte sagt ett knyst om det varit Kurt han mött med lösa hundar.  Att hoppa på en jävla kärring är inte så svårt, värre att ge sig på en karl... en jämlike.... Fast hade han trots allt gett sig på Kurt så hade han nog fått den där högern...     

För det andra....  vad är det för sorts föräldrar som beter sig så när dom har sina små barn med? Barnet var inte så litet att det inte hörde, och säkert också förstod,  vad som sas....

Man lär ju barnet att det är tillåtet att uttrycka sig hur som helst till andra, helt främmande människor, och inte minst så smitttar man ju barnet med sin hundrädsla.

Jag vet och förstår att det finns  folk som är rädda för hundar, och folk som inte tycker om hundar.  Det är därför jag har sån ordning på hundarna när dom är ute.

Så fort vi möter någon så sitter dom antingen stilla vid min sida, eller också går dom vid min sida. Det finns inte en chans att dom rusar fram till någon eller att dom springer lite hur som helst vid ett möte.

Och ändå så kan en helt främmande människa tillåta sig att uttrycka sig så som han gjorde.

Ok, hundrädda människor vet inte det, att jag har ordning på mina hundar. Men dom har väl ändå ögon att se med... och hur det än är, så är det ändå aldrig tilltåtet att uttrycka sig på det viset till andra människor.

Fast egentligen bryr jag mig inte om grejen i sig. Jag har haft egen hund i 45 år och sånt här hör liksom till. Då och då så händer sånt här, och det är bara att ruska av sig det.... i alla fall så länge man vet med sig att man verkligen har ordning på hundarna.

Det som trots allt retar mig är att jag VET att han aldrig i livet skulle gett sig på Kurt om det varit han som var ute med hundarna, och det retar mig att man utan vidare använder en sån vokabulär till andra människor.

Ähhh... jag skulle gett honom där där högern, trots allt....   

Jaja... sånt är livet.....  en kilometer senare möter jag ännu en karl. Jag ropar in hundarna, sätter dom vid sidan och väntar på att han ska passera. När han gör det så ler han och säger "Vilka lydiga hundar du har!"

Efter ytterligare en kilometer möter jag en äldre dam... och jag gör på samma sätt igen. När hon passerar säger hon "Vilka duktiga hundar! Så roligt att se sånt!"

Och varje gång jag skriver "äldre dam" så funderar jag på om andra skulle beskriva mig så också?  Fast ska man gå efter morgonens händelse så blir det väl hellre "gammal kärring"   "Dam" är liksom inte det man tänker på i första hand när det gäller mig    

Näe, nu ska jag fixa till två stycken protokollsutdrag. Det har jag inte gjort på evigheter så jag får rannska mitt minne och försöka komma ihåg hur sådana ska se ut.

Men varför i jisse namn åtog jag mig det där??? Jag har ju lagt sånt där bakom mig... trodde jag....    

Och så ska jag ta det lite lugnt så att jag blir frisk snart... det är lätt att förtränga att man egentligen är sjuk, så snart man får lite mer ork.