Nej, inte den där jag glömde i morse... den är nog borta för evigt tror jag. Men jag kom på en annan grej som jag satt och begrundade igår när jag tittade på TV.

Alla har väl under lång tid sett all reklam som finns för olika kontaktsajter på nätet, och nu är det ju vardagsmat... med kontaktsajter alltså.

Men igår var första gången (fast jag kanske är lite sen av mig) jag såg TV-reklam för en annan typ av kontaktsajter. Så här började det.....

Känner du dig låst i ett monotont och kärlekslöst äktenskap?
Saknar du den där magiska känslan av passion? Spänning? Närhet?
Victoria Milan kan göra dig levande igjen!
Kom ihåg att du bara lever en gång...

Och reklamen gäller alltså en kontaktsajt för par eller gifta människor som vill ha lite vänsterprassel eller en trekant eller gruppsex eller nåt annat som piggar upp dom. 

Och jag har inga synpunkter på det... det är upp till var och en hur man lever sitt liv...  Lite vänsterprassel kan säkert pigga upp tillvaron för många     

Men det som fick mig att fundera lite, var hur snabbt tiderna förändras och hur snabbt vår syn på vad som är "tillåtet" förändras.

Det var inte så våldsamt länge sedan som en kontaktannons i en tidning var lite "skum". Sedan kon kontaktsajterna på Internet, och där finns det ju fortfarande massor med människor som inte tycker att det är riktigt "rumsrent" att få kontakt på det viset.

Undrar vad då dessa människor tycker om den här TV-reklamen? 

Men det är säkert många fler som tackar för tipset.... och "räddar" sitt äktenskap på det viset.   

Dagen har varit solig här, några grader varmt och så jättehalt förstås. Men vi gick en hyfsad långpromenad, hundarna och jag.

Och jag undrar vad det är för fel på mig, som trots solen och plusgraderna, tar på mig samma tjocka tröja och jacka som jag hade när det var -20 grader ute.

Hann inte speciellt långt förrän jag insåg att jag var helt felklädd.... och efter ytterligare ett par kilometer gick jag och funderade på om jag kunde med och ta av mig jackan. Men då skulle jag ju få bära på den....  och det kanske skulle se liiite överspänt ut att gå i bara tröjan... så jag behöll jackan på, fast uppknäppt.

Jag var nästan hemma när jag kom på att jag ju kunde ta av mig tröjan istället... men då var det liksom för sent.   

Men det är ltie svårt att tänka på det inifrån... att det är såpass varmt ute i solen. Snöhögarna är ju nästan lika stora som tidigare, och det ser inte speciellt vårlikt ut när man tittar ut genom fönstret.

Så här såg det ut på vår promenad idag.... 

Som ni ser så finns det lite snö kvar...     

Ja, nu går det snabbt utför.....  Satte mig vid datorn för att skriva här i bloggen... om något som jag tyckte var angeläget att "tycka till" om.

Innan jag hann börja ropade Kurt från sin dator att jag skulle komma och kika på en sak... och det gjorde jag... och nu när jag är tillbaka vid min egen dator så har jag ingen aning om vad jag tänkte skriva om. Det är totalt bortblåst ur hjärnan...     så antagligen var det inte nåt viktigt alls....

Eller också var det kanske nåt sånt där som det är lika bra att jag inte skriver.... allt i den nya andan att reta så få som möjligt med mina inlägg. Ja, inte vet jag.... borta är det i alla fall.   

Men jag har ägnat några timmar åt tvättstugan idag på morgonen, så nu känns det som att jag har gjort mig förtjänt av lite avkoppling vid datorn en stund.  För att sitta här och knattra, det är ju avkoppling för mig det....    

Apropå att tvätta så har jag en liten fundering. Slutar saker och ting som man tvättar aldrig att krympa?

Hundarna ligger ju gärna på min säng på dagarna, så jag har letat fram en liten pläd som jag lägger ovanpå överkastet,  bara för att spara lite på själva överkastet (som är ganska så nytt   ). Den där pläden är det lite ull i, men jag har tvättat den ett antal gånger under årens lopp, och varje gång krymper den. Inte mycket, men lite...   Kommer den aldrig att sluta krympa? Blir den liten som en grytlapp till slut...?

Jag torkade den i torkskåpet (inbillar mig att den krymper ännu mer i torktumlaren?) men när den var torr körde jag den några varv i torktumlaren i alla fall. Tänkte få bort lite mer hundhår på det viset....

Och det fick jag.... JISSES.... så mycket hundhår det blev i filtret.... gudars skymning...    Och medan jag gjorde rent filtret så funderade jag....

Tänk om man skulle spara alla hundhår som man städar bort, och tvättar bort, under ett helt år. Vilken hög med hundhår det skulle bli....     inte konstigt att det finns folk som inte vill ha hund just för att dom hårar ner så mycket.

Nej, det hjälper inte att bladdra en massa strunt... jag har fortfarande inte kommit på vad det var jag skulle "tycka till" om idag... ibland kommer det ju tillbaka när man börjar tänka på nåt annat, men så icke idag.

Fast dan är ju inte slut ännu, det kanske kommer...    

Ha en bra måndag i vilket fall!!     

Ja, i bemärkelsen halkigt alltså. Gårdagens promenad var förenad med livsfara. Enda fördelen med det var att nästan ingen annan än jag vågade sig ut     Vi var ute i en och en halv timma här i området, och såg fem människor och två hundar... trots strålande solsken och bara några minusgrader.  Kanonbra..!

Och jag måste återigen få säga att jag är imponerad över hundhållningen här i området.   

Jaja, den där kärringen med en stor hund som blir vansinnig så fort han ser en annan hund, dom är jag inte så impad av. Och inte heller över hennes vänninna som har en hund som sticker så fort hon får tillfälle, och det får hon tyvärr ofta. Och det finns andra exempel också, men övervägande delen av hundägarna här har bra ordning på sina hundar.

Och om ni tycker att jag är tjatig med det här så ska ni tänka på att det fullkomligt KRYLLAR av hundar här.  Det vore ganska så outhärdligt om folk inte hade ordning på dom...

Ytterst få hundar bär sig illa åt när man möter dom. Och många har sina hundar lösa och har inga som helst problem att kalla in dom när dom ser att man kommer och har hundar med sig.

Några har till och med sin hund lös hela tiden, och hundarna går snällt vid sin förares sida.  Jag blir imponerad av sånt...

En av de hundar vi såg igår kom ikapp oss bakifrån. En mellanstor blandras av nåt slag, och mot alla "regler" så gick han längst fram i kopplet och ledde sin husse efter sig.  Jag stannade och satte mina hundar ner, och satte för säkerhets skull på dom kopplet också.  Men den där hunden passerade oss utan att kasta en blick på oss, och när dom gått förbi oss kopplade husse loss sin hund och hunden skuttade iväg framåt, fortfarande utan en blick på oss.  Jag gillar sånt....  så gör våra hundar också när det är vi som passserar andra hundar.   

Men det är säkert också så att en del hundar förmår uppföra sig väl när mötande hundra inte bråkar. Möts dom av en hund som skäller och gör utfall, så kanske dom inte fixar det lika snyggt. Inte vet jag....   

För övrigt händer nada här...  skittråkigt kan man också kalla det.  Idag blir det visserligen lite jobbigt att först åka Vasaloppet och sedan 5-milen, men med den kondisen jag har så är det nog inga problem.     

Hoppas ni har en bra söndag...     

Ett mycket vanligt scenario här i området, men det är sällan jag har kameran till hands.... idag hann jag hämta den.

Det gäller att inte ge sig.....

Alla förstår säkert att skatan klarade sig, det gör dom ju alltid. Värre är det med alla de småfåglar som blir katternas leksak, men så ska det ju vara i naturen sägs det.    

Som ni ser på bilderna så är det strålande solsken här idag också. Men det blåser som sjuttan....  förhoppningsvis har det det goda med sig att det tar lite på all den snö som fortfarande finns i stooora mängder.   

Jag var förresten till veterinären och köpte Dr Baddakys Fiskolja häromdagen, för nedrans så mycket hår Salza fäller nu. Jag har kammat, och kammat, och kammat, och så  har jag badat henne också. Men ujujuj... det dröser hår av henne i alla fall.

Men den där fiskoljan brukar vara bra. Jag har använt den förr några gånger och det brukar ge effekt på bara några dagar.  Fast den är ju inte gratis förstås...  sånt som är bra är sällan det.     

Förutom att fota fågeljakten har jag stekt och lagt in en stor hög strömming idag på morgonen, så nu luktar det stekt strömming i hela huset hela långa dan.... blääh.  Det är lite gott med inlagd strömming, men lukten av stekt strömming är dessvärre inte lika god. Och soppåsen förpassade jag snabbt ut till sopcontainern, det finns väl få saker som luktar så illa som strömmingsrester i soppåsen.     

Vad resten av dagen har i sitt sköte, det vete sjuttan. Det lär väl förmodligen bli en lika tråkig dag som de flesta andra dagar....     Men man har så roligt som man gör sig, heter det ju, så det är väl meningslöst att klaga förstås. 

En sån här dag är ju egentligen som gjord för en långpromenad, men just nu är min kropp och jag inte så speciellt sams, och då är långpromenader inget bra alternativ.

Jag är för det mesta väldigt nöjd med att jag orkar med 1-1½ timmas promenad med hundarna varje dag... där går på nåt vis min gräns just nu... tråkigt...    

Jaja... får väl roa mig en stund framför TV:n sedan. Först Cesar Millan och så skidor sedan... lite förströelse i några timmar i alla fall.

Jag gillar Cesar Millan... ja, nu tappade jag väl minst hälften av alla mina läsare förstår jag   men så är det i alla fall.

Jag gillar inte alla hans metoder, men det jag först och främst gillar är hans inställning att en hund är en hund, och ingenting annat. Tänk så många problem som skulle försvinna om alla människor anammade det tankesättet.

Och sedan så gillar jag hans lugn i alla situationer. Och det är ju det som egentligen är hans "knep".  Att hans stora erfarenhet och kunskap ger honom det lugn som sedan i sin tur förmedlas till alla dessa hundar som han hanterar.

Det är imponerande tycker jag. Och det är ju obestridligen så att förarens sinnesstämning påverkar hunden mer än vad man ofta tror.  Testa själva så får ni se....  en lugn och bestämd förare gör underverk i många situationer där det varit problem.

Och på tal om det där med att hundar läser sinnesstämningar många, många gånger bättre än vad vi tror, så kan jag berätta en rolig sak som hände för ett tag sedan.

Vi i vårt lilla träningsgäng skulle träna en dag för en tid sedan, och sammanstrålade med våra hundar.  Vi är tre stycken, och vi tränar varsin hund... men vi tränar alltid en hund i taget medan de andra två hjälper till med kommendering och störningar och sånt som kan behövas.

Nu var det en hund som skulle träna på rutan... inte på att springa till rutan, det kan hon...  utan mera på att hålla högt tempo genom rutan, allt för att undvika att hon stannar precis vid framkant på rutan.

Och bästa sättet att göra det är ju att kasta en boll genom rutan så att hunden, så fort den startat, får den dragningen och sätter full fart.

Kruxet är ju bara att man som förare har svårt att kasta så långt som det behövs. Därför placerade vi ut oss, en på var sida om sträckan fram till rutan, därifrån kunde vi kasta bollen rakt genom rutan och ut på baksidan...

Ok då... en hund som varit med om det här förr vet att vi som står där vid sidan förmodligen har en boll, men den kan ju inte vara säker, och den vet absolut inte vem som har bollen (det är därför vi står en på var sida).

Och vad händer???  Jo hunden har ändå helt klart för sig vem som har bollen när hon skickas första gången. Det är jag som håller bollen dold i min hand, och hunden i fråga kikar hela tiden på mig medan hon i full fart drar iväg från matte.  Hon struntar helt i den som står på andra sidan... och inte har någon boll.

När hon passerat mig och fortfarande har full fart mot rutan, så slänger jag bollen så att den hamnar bakom rutan... hunden fortsätter i full fart genom rutan... och vi har uppnått det som var meningen med övningen.

Men så ska vi göra om det en gång till... och då får den som står på andra sidan ta hand om bollen. Och vad tror ni händer..?

Jo, hunden sätter iväg i högsta fart mot rutan, struntar fullkomligt i mig som hade bollen förra gången, fokuserar i stället helt på den som står på andra sidan av sträckan, men fortsätter i full fart mot rutan... och får där se bollen komma farande och landa bakom rutan.

Och vad vill jag säga med denna långa utläggning nu då???

Jo... hunden visste vem som hade bollen, trots att hon inte på något vis hade sett när vi fick den, och inte heller såg hon den när vi höll den.

Och tänk er själv att ni står där med en boll som ni ska kasta i exakt rätt ögonblick, och den ska hamna på hyfsat rätt ställe... och alltihop ska gå kanonfort eftersom det är en hund med reamotor i rumpan.    

I det läget är man spänd på alla vis, adrenalinet har stigit lite och man är på G på alla sätt. Den som står på andra sidan och inte ska kasta nån boll, den i sin tur är avslappnad och bara står där... helt nollställd.

Hunden känner av de där sinnesstämningarna och håller kollen på den som är lite uppstressad och lite spänd...  för det är där det kommer att hända saker.  Den andra som är avslappnad och nollställd, den är ointressant....

Struntprat säger säkert nån nu, men jag tror på det här. Jag tror att hundarna är väldigt mycket mer påverkade av vår sinnesstämning än vad vi någonsin kan förstå.

Försök att hitta några egna exempel så får ni se...  det är nog inte helt och hållet skitprat...   

... på väldigt länge som hundarna kunde leka i snön. Vi har ju så mycket snö så dom har inte tagit sig fram i snön förut. Salza har försvunnit totalt, och för Ibsens del har man bara sett huvudet och svanstippen... inget kul att leka i sånt inte.   

Men nu har solen och lite varmare temperaturer tryckt ihop snön lite, så nu håller den att springa på. Eller... inte på direkt, men dom drunknar i alla fall inte i snön längre.

Salza får kämpa ganska så bra för att ta sig fram, men hon har ju kämpaglöd så det går bra.

Jag stod och slängde snöbollar åt dom i går. Tänkte att dom skulle jobba lite i den där djupa snön... och det gjorde i alla fall Salza. Ibsen är lite bekväm av sig... han jagar bara efter snöbollen nån meter, sen kommer han tillbaka och väntar på att jag ska kasta nästa.

Salza däremot, hon kämpar sig  fram i snön och när hon kommer dit där snöbollen landade försöker hon gräva fram den ur snön...  och då ser man ut så här sedan.

Bilden är som vanligt tagen med mobilen, och den i sin tur sjunger nog på sista versen snart, så kvalitén på bilden är därefter. Men som vanligt så tager man vad man haver....

Det var ljuvligt väder ute igår, men tyvärr så finns det ju många fler än jag som tyckte så.  Det är svårt att motionera hundar i koppel, det var därför jag ägnade mig åt det där snöbollskastandet....

Och som straff för det fick jag ställa båda hundarna i duschen när vi kom hem. Konstigt nog så fastnar det en massa snö i Ibsens päls också, trots att den är så kortkort.

Det har faktiskt varit så hela långa vintern att Ibsen har fått en massa snö i pälsen, men inte Salza. Det var bara andra gången på hela vintern som hon fick besöka duschen när vi kom hem. Ibsen däremot, han har hamnat där nästan varenda dag...

Men det är märkligt med vårsolen. Trots att det är tjockt med hårt packad snö på alla gångvägar, och trots att snöhögarna utanför fönstret är långt mer än meterhöga fortfarande, så känns det som lite vår i alla fall.

Men det är ju inte sant... -12 grader i morse igen, och som sagt... mängders mängder med snö överallt. Men det har redan börjat suga lite i cykel-nerven.... ser fram emot när vi kan ta dagens motionsrunda på cykel och utforska nya spännande ställen.

Men först måste cykeln tina fram, den står under en stor snöhög på uteplatsen. Visserligen med en pressening över sig, men ändå... stackars min cykel.

Jaja... vårsol eller ej... det är långt kvar innan våren nått våra breddgrader.