En sån där som sitter på sin pinne och envist upprepar samma saker gång på gång...

Om ni har följt min blogg förr så kommer ni att känna igen massor av det jag skriver här. Men, men....  det är ju bara att klicka vidare till nåt roligare om det blir tråkigt.    

Idag blir det tankar om hundträning... som så ofta    

Ni vet ju att jag hyllar den där metoden med att dela upp momenten i småbitar. Att man tränar varje liten bit för sig innan man så småningom, när alla bitar funkar perfekt var för sig, sätter ihop alla bitarna till ett helt moment.

Och då undrar jag varför man inte tillämpar det när det gäller specialmomenten också??

Eller det gör man till viss del... när det gäller söket så gör man det i alla fall. Man lär hunden att hitta figgen, att jobba efter ett visst bestämt mönster i skogen, att markera figgen, att visa på figgen, att gå fint i skogen vid förarens sida utan koppel o.s.v

Helt OK tycker jag.....  och antagligen alla andra som också tränar så, vilket nog är det allra flesta sökekipage tror jag.

Då kommer dagens undring då.....

Varför tränar man då spårhundar i hela rubbet från början????

Folk "tränar spår" säger dom.... och kommer strax med en massa bekymrade funderingar om att hunden inte markerar föremålen i spåret ordentligt.    

Varför tänker man inte likadant där som i så många andra fall?

Hunden ska ju tränas i att följa ett spår under alla olika tänkbara förhållanden, på alla olika tänkbara underlag och under olika vindförhållanden och sånt.

Det där med att markera föremål har ju egentligen inget med själva spårträningen att göra, eller??

Att följa ett spår, och att i spåret markera eventuella föremål med människovittring, det är det färdiga tävlingsmomentet det.  Och fram till att dom bitarna fungerar fullt ut var för sig, så tränar man det inte heller tillsammans.

Fast det är ju min tolkning av det hela det. De flesta tycker antagligen att jag har fel där eftersom de allra flesta glatt blandar ihop dom här två sakerna, och det redan med unga hundar som är helt orutinerade.

Först måste man väl bygga upp ett rejält spårintresse hos hunden. Och sedan ge den rutin att lösa olika svåra förhållanden i spåret... och sedan kan man lägga på det där med föremål....

Ok då, säger någon nu. Men min hund har ett STORT spårintresse redan. Så stort att den struntar i föremålen i spåret.....

Och det är ju ett vanligt problem... hunden är så inne i spåret att den struntar i ev. föremål.... och tävlingsmässigt sett är ju inte det så bra eftersom det är pinnarna som är beviset på att ekipaget gått spåret.   

Praktiskt sett är det däremot kanon, för den hunden kommer ju alltid till slutet av spåret...   

Men om man då, som jag gör, hävdar att spårning och markering av föremål är två olika saker, så måste man ju träna markeringen av föremål för sig. I alla andra tänkbara situationer... utom i spåret.

Och när det fungerar i alla andra olika tänkbara situationer, då först lägger man in det i spåret.... och då lägger man lite lydnad på det hela också, så att hunden förstår att det är inte är bara att välja enbart det roligaste (spåret), man måste även markera pinnarna.

Och i och med att man tränat den biten för sig, och man har tränat tills det funkar i alla tänkbara lägen, då kan/ska man lägga lite lydnad på det hela. Det är helt enkelt inte tillåtet att gå förbi pinnar i spåret....

Men då måste man också tänka på att hundar gör bara sånt som dom tjänar något på... så belöningen när dom markerar en pinne måste vara tillräckligt intressant för att dom ska avbryta spåret och ägna sig åt pinnen istället.

Sticker ni till hunden en torr levergodis lite i förbifarten när den kommer med spårpinnen, och sedan har en hel skål med dleikatesser vid spårslutet..... ja, gissa vad hunden har för minnesbild av er träning då.....   

Nej, jag har inte en massa spårmeriter att luta mig mot när jag kommer med mina tyckanden. Men jag har tränat mycket spår, med många olika hundar.... och jag har en hund som i början struntade totalt i allt vad spårpinnar heter, dom var totalt oväsentliga, spåret var superspännande däremot.

Numera har jag en hund som glatt dyker ner på varje spårpinne, och som kommer i galopp med varje pinne hon hittar.

Trogna läsare kommer kanske ihåg när jag i vintras berättade hur hon i flera dm snö grävde upp en gammal spårpinne som vi glömt/missat när vi på hösten hade tränat på att markera pinnar som låg ute i gräset.

Min Salza gör vad som helst för lite godis, och att hitta spårpinnar lönar sig alltid i hennes värld, oavsett situationen... och naturligtvis då även i spåret.

I lördags när vi var och tittade på lydnadsprovet här i stan, då hade någon lagt en liten hög vittringsapporter vid sidan av lydnadsplanen.  

Gissa om Salza hade bekymmer för dom..... dom skulle ju till varje pris bytas mot godis hos matte    

En bieffekt av den träning var dessväre att ALLA vittringsapporter skulle hämtas, och helst samtidigt, när vi började träna det momentet inför lydnadsklass 3.

Men trägen vinner.... nu för tiden missar hon ytterst sällan det momentet. Hon plockar ut rätt pinne ganska så supersäkert....  vad hon sen gör, när hon väl har den i munnen, det ska jag berätta en annan gång    

Det blev en lång utläggning som vanligt... men jag blir lite ledsen i ögat när jag ser och hör att folk blandar ihop träningen när det gäller själva spårningen  och markeringen av föremål.

Men det är jag det... andra tycker säkert att det är alldeles rätt att träna så... annars skulle inte så många göra det.    Men... varför gäller inte det där med att dela upp momentet i småbitar vid spårträning, när det gäller så mycket annat???