Tedsams blogg

Senaste inläggen

Av tedsams - 15 april 2014 11:40

Jo det är alldeles sant... jag har nog tänkt fel när det gäller Jippies träning.  Ni vet ju att jag flera gånger återkommit till att han är så "lättstörd" när vi tränar. Han håller stenkoll på omgivningen och minsta lilla grej måste undersökas, och då tappar han ju förstås fokus på det vi gör. 


Igår var det första träffen på en lydnadskurs som vi anmält oss till, och där fick jag mig en tankeställare. Han hade inga som helst problem att hålla kontakten vid min sida, trots att vi travade omkring bland de andra ekipagen. Han lyssnade fint, och han höll ihop mycket bättre än väntat. 


Han låg stilla på planen (Ligg-Stanna kvar) medan andra hundar tränade en liten bit därifrån, och han gjorde det lugnt och avslappnat. 


Han höll bra kontakt trots att lilla söta Stella som han träffat förr fanns med, och han klarade av att hålla fokus mycket bättre än väntat i flera olika sammanhang. 


Så....  då började det ju rassla runt i min virriga hjärna. Rallylydnad hade jag ju tänkt skulle passa Jippie bra till att börja med. Där får man ju hjäpa honom med rösten och kroppsspråket och där är det inte så strikt som i vanlig lydnad. Där skulle vi bygga upp kontakten och samarbetet, för att sedan, så småningom, flytta ut på lydnadsplanen. 


Men så rasslade det ju i min lilla hjärna då...   rallyn är ju naturligtvis mycket svårare för en hund som vill hålla koll på allt som händer i omgivningen, än vad vanlig lydnad är. 


I rallyn händer det något nytt var 3-5 meter, en ny skylt och ett nytt moment. Det finns ingen som helst tid till en enda sekunds avslappning eller "tappa-fokus-nån enda sekund", då tappar man en massa poäng. 


I den vanliga lydnaden är ju kraven mycket striktare, men tydligare och förmodligen lättare att hantera om man har lite "koncentrationssvårigheter".  Igår gick Jippie en snygg linförighet med halter soch vändningar och svängar utan några större problem alls. Han hade finfin kontakt, trots att det var andra hundar som tränade runt omkring oss, och hans matte var glatt överraskad.     


Jaja, jag hade en korvbit i handen och belönade ofta, men så gör jag när vi tränar rally också...   


Det kan nog vara så att i den vanliga lydnaden ger man klarare besked om vad som förväntas, och sedan pågår det momentet en stund för att därefter ta slut och det blir en andhämtningspaus före nästa moment. Det passar antagligen Jippie bättre än att det hela tiden, men mycket korta intervaller, händer något nytt där han ska utföra många olika moment. 


Eller också är det helt enkelt så att igår hade han en bra dag, hade vi tränat rally kanske det hade gått precis lika bra. Fast jag tror nog att mina funderignar kommer att hålla. Det får ju tiden utvisa, men jag tror att Jippie just nu har lättare för aktiviteter där han ska klara av en sak i taget, eller hur man nu ska säga. 


Sen så är det ju också så att ju mer man tränar desto mer träningsvan blir hunden, uthålligheten ökar och det i sin tur göra att samarbetsviljan ökar och kontakten förbättras. Och det där med uthållighet är ju dessutom A och O när det gäller lydnad...


Och jag köper inte helt det där med att man ska träna korta stunder och alltid sluta när det går som bäst. Jag har alltid jobbat för att mina hundar ska orka jobba länge, och att dom ska fortsätta jobba även om något misslyckas och belöningen uteblir. Och att få till det så är ju enbart en träningssak....


Nu menar jag förstås inte att Jippie ska orka gå ett elitlydnadsprogram i fritt följ eller så, men målsättningen är förstås att han ska orka det, och sedan dessutom vara pigg och alert och redo för övriga moment. 


Och av det jag sett av honom hittills när vi jobbat med olika saker så har han samma enorma arbetslust som Salza har. Man ser ingen tendens till trötthet så länge de jobbar, men sedan, när man kommer hem, då slocknar dom som ett utbrunnet ljus.  


Det är härligt med såna hundar, man har absolut inget att skylla på, förutom sig själv förstås, om man inte lyckas lära dom det man tänkt sig.   





ANNONS
Av tedsams - 1 april 2014 10:49

Jomenvisst är det så... i takt med att snön försvinner så kommer träningslusten smygande... inte direkt med stormsteg kanske, men den är lite på G i alla fall. 


Och en av de försummade saker som jag börjat med lite smått nu då är platsliggning för yrvädret Jippie. Och jag vet ju att just det är ett moment som är väldigt ångestfyllt för många hundförare, men jag har aldrig riktigt förstått det. Jag tycker naturligtvis inte att det är kul om nån annan hund reser sig och provocerar min hund i det läget (och Jippie är mycket lättprovocerad), men frånsett det så är det som vilket annat lydnadsmoment som helst för mig. 


Har jag sagt Ligg/Stanna kvar! då ska hunden ligga kvar där tills jag säger något annat. Varför man ska göra så stor affär av det kan jag inte förstå. 


Om jag säger Sitt/Stanna kvar! till mina hundar då ska dom sitta där oavsett vad som händer, och detsamma gäller ju kommandot Ligg. 


Jag har som sagt börjat träna det här alldeles nyss, och Jippie förstår inte riktigt vad som förväntas av honom ännu, men gör han fel (fast det har faktiskt bara hänt en enda gång) så korrigerar jag förstås genast, på precis samma sätt som om han reser sig när jag sagt åt honom att Sitta kvar. 


Vid ett tillfälle la jag alla tre hundarna, och när jag stod där 10 m framför dom så råkade jag sticka ner handen i godisfickan. Det resulterade i att Ibsen kom farande och ville ha godis... och Jippie var ju inte långt efter. Att göra som Ibsen gör, det är han ju van...


Jag struntade i Ibsen i det läget, tog tag i Jippie och förde honom tillbaka dit där han legat, sa tydligt till honom att Stanna kvar! och sedan gick jag och hämtade och la om Ibsen också. 


Och sedan låg dom där... Ibsen lite oroligt, men Salza (som är tryggheten själv i såna moment) och Jippie låg utan krusiduller tills jag satte dom upp igen. 


Efter en stund gjorde vi om... och då stoppade jag medvetet ner handen i godisfickan, men ingen hund kom den gången. Sedan satte jag mig på huk och rotade i gräset 5 m framför hundarna... alla kikade med stort intresse på mig men alla låg kvar. Och efter en stund gick jag runt hundarna och passerade bakom ryggen på dom... dom vred på huvudet men ingen reste sig upp. 


Jag tränar mycket stadga med hundarna, jag tycker att det är nästan det viktigaste moment man kan lära in. Sitt/Stanna kvar! förenklar livet avsevärt.... under förutsättning att det verkligen är ordentligt inlärt så att man kan lita på att det funkar. 


Och varför man inte skulle kunna lära in Ligg/Stanna kvar! på samma sätt förstår jag inte.... det behöver inte vara så himla komplicerat. 


När vi har varit ute och kommer hem har alla hundarna bråttom in till husse. Öppnar jag dörren och bara släpper in dom så utbryter stort kaos... Ibsen och Jippie far runt som galningar i hela lägenheten och stormskäller och Salza är visserligen tyst, men lika uppjagad på sitt sätt.


Eftersom jag avskyr sånt där hallabaj så sätter jag dom utanför dörren, säger Stanna kvar! och går själv in och tar av mig jacka och skor i lugn och ro medan jag lämnar dörren öppen så att jag ser dom. Sedan säger jag "Salza" och då får hon springa in och hälsa på husse. När det är gjort så kommer hon lugnt och sansat tillbaka till mig. Hon får alltid gå först, med ålderns rätt... 


Sen säger jag antingen Ibsen eller Jippie, och den hund vars namn jag sagt får komma in. När han hälsat klart på husse och lugnat ner sig får nästa hund komma in...   Och villkoret för att dom ska få springa in är att dom sitter stilla och tysta på verandan medan dom väntar. 


Det där är en supersvår situation för dom eftersom dom länge varit vana att få rusa in lite hur dom vill. Men det är så lugnt och skönt när jag gör så här, och det är så himla bra stadgeträning. 


Och den hund som förivrar sig och reser sig och försöker smita in i förtid återförs direkt till sin plats och får en påminnelse om att Stanna kvar! Men nu för tiden händer det väldigt sällan, och om det någon enstaka gång händer så är det när Ibsen tror att jag säger Ibsen istället för Jippie. Dom namnen är lite lika varandra... I och J låter nog kanske lika om man inte ger sig tid att lyssna på hela ordet.


Men det är ju ett led i träningen det också... lyssna på vad jag säger istället för att bara ta för givet att det är fritt fram så snart jag öppnar munnen och ger ett ljud ifrån mig. Salza är suverän på det där, hon är ju van att få springa in först, men när jag nån gång då och då testar och låter nån av de andra få gå först så faller hon aldrig i den fällan.  Hennes stadga är supersäker, och Jippie är på god väg dit han också. 


Vi har en bit kvar, men han är jätteduktig redan nu. Och för att nu återknyta till träningen av platsliggning så kan jag inte inse att det är nåt krångligare än all annan stadgeträning. 


Nu finns det ju en massa finesser i samband med det momentet förstås. Dom måste titta rakt fram, får inte vrida och vända på sig, och om man lärt dom att ligga med huvudet ner i marken så måste dom ligga så hela tiden o.s.v men grunden är ju i alla fall att dom ska ligga kvar och inte flytta på sig, oavsett vad som händer runt omkring. 


Och det är det där "oavsett vad som händer runt omkring" som är det viktiga tycker jag.... "lagd hund ligger" ska vara en självklarhet.    Lite av problemet är väl att inte alla tänker så, om alla hade en säker platsliggning så skulle ju den där ångesten som många bär på i samband med det momentet försvinna. 


Och medan jag skriver det här så fick jag en idé.... hädanefter blir det platsliggning på verandan när vi kommer hem från promenaden. Går det bra att sitta och vänta där så går det väl förhoppningsvis lika bra att ligga och vänta. Och det är ju en bra provokation att se de andra hundarna springa i full fart in till husse medan man själv måste ligga kvar.    Dessutom måste ju matte vara lite på alerten vid såna här övningar också, det gäller ju att den hund som ev. faller för frestelsen inte får lyckas, utan stoppas i tid. 


Men stadgeträning är kul, det finns många klurigheter man kan hitta på och för varje svårighet som hundarna klarar av och får beröm/belöning för så växer naturligtvis deras självförtroende och trygghet. 


   







ANNONS
Av tedsams - 13 mars 2014 11:11

Ja så kan man ju kalla det.. eller uppletande... eller sakstövning... eller vad ni nu vill.  Jag kallar det helt enkelt för att leta... sen må det vara fåglar, apporter, dummisar, nyckelknippor, handskar eller vad sjuttan som helst. 


Det förekommer ju i ett antal olika provformer, men jag är ju lite konstig av mig så jag ser det mest bara som en aktivitet som hundarna gillar och som ger ordentlig hjärngympa. 


För ett antal år sedan tävlade en bekant till mig elitklass (bruks) med sin cocker och nollade momentet uppletande av föremål trots att hunden hade alla föremålen inom den tillåtna tiden. Domarnas motivering till nollan var att "hunden sökte inte på rätt sätt" ... och alltsedan dess har bruks-uppletandet haft ett litet löjets skimmer över sig i mina ögon. 


Skickar jag ut min hund på kommandot leta, då ska den leta tills den finner något att apportera in till mig. Om den då letar i cirklar som en cocker gör, eller i raka skick som en väldresserad brukshund gör, det är skit samma för mig. Grejerna ska in till mig, och då får hunden lösa det på det sätt den finner lämpligast. 


Och har man en spaniel så ser man direkt att hunden själv finner det effektivaste sättet att hitta föremålet. Den utnyttjar vinden och terrängen på rätt sätt... och hittar också med all säkerhet det som finns att hitta. En "hjärntvättad" brukshund letar i raka skick ut på djupet i rutan, och med lite tur hittar den det föremål den ska. Men om föraren missar ett område i rutan och inte skickar hunden där, då letar hunden inte heller där....  


I och för sig så kanske det inte finns så många hundar som är så väldrillade, men tanken med brukssöket är tydlingen den... leta enbart där matte/husse säger, och gör det i raka skick ut på djupet och sedan tillbaka in igen. 


Men jag är ju en slarvig människa när det gäller hunddressyr så jag nöjer mig med att hunden letar reda på det jag vill, och direkt kommer med det till mig. Hur den hittar föremålet/fågeln har ingen betydelse, bara den söker effektivt och inte ger upp om det är lite svårt. 


Jag är inte heller speciellt noga med att hunden enbart ska söka på avvallat område. jJagar man t.ex fågel så kan man ju inte garantera att den faller i ett område där människor gått omkring och lämnat vittring efter sig. Hunden ska leta däråt jag pekar, och den ska kunna lita på att det finns något att hämta där också, och alltså forrtsätta att på egen hand leta tills den finner det där som matte vill ha. 


En retriever dirigeras ju på långa apporter och måste hela tiden ha en kommunikation med sin förare, men när det gäller en spaniel så vill jag ha en hund som jobbar självständigt. Att kunna stoppa den, och kalla in den, och dirigera åt höger och vänster och utåt är ju grundläggande, men för övrigt så fixar hunden det där alldeles ypperligt själv bara den får hållas. Det är oftast omöjligt för oss förare att veta exakt var en skjuten fågel hamnat, bättre att överlämna det åt den som är specialisten i gänget. 


Jag har ju varit bortskämd med hundar som varit/är ypperliga apportörer, och min cocker Samson fick vid flera tillfällen när vi var ute på jaktprov rycka in och söka upp apporter som andra hundar ratat och vägrat hämta in. Då gäller det att ha en hund som litar på att det finns något att hämta om matte säger så, och som inte ger sig förrän den funnit det den ska.   


Salza ör ju suverän med sin apportering och sitt sök, och Jippie ligger inte långt efter, sin ungdom till trots.  Han har naturligtvis inte Salzas långa erfarenhet, och gör en del nybörjarmisstag ibland, men han har viljan och han har framför allt uthålligheten, och då kommer ju också erfarenheten så småningom. 


Jag har en film här där Jippie letar efter en boll. Det händer inte så mycket på filmen... Jippie rantar runt och letar och letar och letar.... och han gör några avstickare ibland till ett ställe där han lite tidigare hittade en boll. Men grejen med filmen är just att han letar och letar och letar... han har vittringen av bollen, men han kan inte lokalisera den helt. Men han söker sig hela tiden tillbaka till rätt område, och han ger ta mig sjuttan inte upp....


Bollen ligger uppe ovanpå grenarna, och han har aldrig tidigare letar efter något som ligger ovanför honom, och jag har dessutom stått några meter ifrån och kastat dit den så det finns ingen människovittring nära intill. 


När han letat i flera minuter och tydligt visat vart "rätt" område är, då passar jag på när han gör en avstickare ner till det där stället där han tidigare hittade en boll. Jag går fram och tar med handen på några av grenarna runt där bollen ligger, och så går jag några meter med trädet så att vittringen från mina fotspår inte ska hjälpa till alltför mycket. 


Och på nästa (korta!) film ser man hur han direkt blir hjälpt av den där vittringen jag lämnat på grenarna... fascinerande att se sånt här tycker jag. 


 


Och jag har ljudet på när jag spelar in, så ni kan höra att jag inget säger för att peppa eller hjälpa honom, han jobbar helt "av sig självt".    


Och inte mindre fascinerande är att Salza sitter, lös och ledig, vid mina fötter hela tiden. Följer spänt hans letande, men säger inget och rör sig inte ur flöcken... matte har ju sagt Stanna!  


Nedrans duktiga hundar jag har...!  





 



Av tedsams - 5 mars 2014 19:15

I går när vi var ute, doggsen och jag, så lekte Jippie som vanligt med en pinne. Han bär ofta omkring på pinnar... eller mindre träd... och ibland har han och Ibsen dragkamp om dom, men oftast rusar han runt och roar sig på egen hand med en pinne i munnen.


Och igår hittade han en pinne som han ofta leker med just där... en stor pinne som han gnagt på så att den är alldeles spetsig i ena änden.  

 

Men rätt som det är så ser jag att han håller den som en cigarr i munnen. Den spetsiga änden in i munnen och så balanserar han den långa pinnen (det är pinnen på bilden) så gott det går medan han springer uppför en slänt. 


Gode värld så rädd jag blev när jag såg hur han bar den.... det var hela tiden bara några få centimetrar från att andra änden på pinnen skulle fastna i snön på marken framför honom, men han rusade helt aningslöst fram på snabba tassar. 


Och innan jag hade hunnit bestämma mig för vad jag skulle göra så fastnar förstås andra änden av pinnen i snön framför honom.  


Som väl är så får han den inte ner i halsen utan den slås ut ur munnen på honom på nåt vis... och eftersom han kommer i full fart så rusar han över den och får den under sig... alltmedan pinnen snurrar runt.... och så hamnar den spetsiga änden upp i magen på honom i stället. 


Han skriker i högan sky... tar sig loss från pinnen och kommer till mig med svansen mellan benen... samtidigt som han stirrar förvånat på pinnen där den ligger kvar i snön en bit bort. 


OK... inget blod i snön under honom... här gäller det att ta det lugnt för att inte göra saker och ting värre än vad de redan är.  Så jag ropar på Ibsen, säger åt honom att ta pinnen och det gör han... och så kommer han och retar Jippie med den och då kan ju inte Jippie motstå utan då tar han tag i andra änden på pinnen och så är dragkampen i full gång.


Men vilken tur vi för en gångs skull hade. Jag vet inte vilket som hade varit värst, att han fått den instucken i munnen/halsen, eller att han skadat magen på den.  Några kallsvettiga sekunder var det i alla fall....


Och kanske var han lite öm där pinnen slagit in i magen på honom, men han reagerade faktiskt inte när man klämde på magen, så det hela avlöpte ju trots allt lyckligt...  pust.... 






Av tedsams - 3 mars 2014 11:18

Det blir inte så mycket skrivet i bloggen numera, mest bara bekymmer och sjukdomar i det här huset för närvarande och då blir det inte så mycket mental ork över till nåt annat.    


Men Jippie och jag var på en endagarskurs härom helgen och det var kul.   En apporterings- och lydnadskurs med en lokal instruktör som var ny för mig, men tydligen välkänd för många andra.  Hon var duktig och sa många vettiga saker, och att jag tycker det beror kanske på att jag kände igen så mycket av det hon sa  Har nog använt mycket av det själv, på mina egna kurser tror jag. Och jag använder mycket av det på mina egna hundar förstås... och det funkar... till 100%...   


Medan jag väntade på att Jippie skulle bli stor nog att flytta hit så läste jag en hel del böcker och artiklar på nätet. Tanken var väl att slå mig loss från en hel del gamla förlegade idéer och lära min gamla skalle lite nytt tänkande.  Jag greps nog av lite ångest på nåt vis tror jag.... tänkte väl på alla andra som lyckas så himla bra med sina hundar och på alla nya, fiffiga idéer om hur man lär in olika moment som florerar på nätet. 


Så jag läste och läste och läste.... och när Jippie gjorde entré så försökte jag väl tillämpa en del av allt det där nya jag läst.... och en del funkade som jag tyckte bra, annat funkade inte alls. Och så är det förstås, alla hundar är inte lika och allt funakr inte på alla hundar..... MEN.....


Jag insåg för ett tag sedan att mina gamla förlegade idéer faktiskt funkara alldeles ypperligt fortfarande. Och .... inte minst viktigt.... dom passar mig, och det är ju en stor del i om man lyckas med träningen eller ej... om man tror på det man gör. 


Och så var det ju den där kursdagen då, där jag träffade en instruktör som trodde på  ungefär samma metoder som jag gör.... och som tydligen var nöjd med det och skördade framgångar med sina egna hundar...  och som dessutom hade en massa folk som tyckte att hon var värd att gå kurs för.  


Jag fick nån sorts flashback där....  Salza var ju faktiskt våldsamt duktig då när det begav sig...  och det är ju jag som lärt henne det hon kunde/kan. Då kanske det inte är så värdelöst, det jag kan och vet och gör...  kanske är det så att man ska hålla sig till det man kan och det man vet funkar, och inte fastna i den där fällan att det som är nytt är bättre bara för att det är nytt. 


Jippie är inte så långt kommen när det gäller tävlingslydnad och det har sin förklaring. Jag har helt enkelt inte "orkat" ta tag i den biten så som jag kankse borde ha gjort, men han har istället en jäkla bra vardagslydnad och det är ju egentligen mer värt. 


Hundarna går ju lösa när vi är ute, om vi inte möter nån människa eller hund, då kopplar jag dom förstås. Men häromdagen när vi skulle vika ner på den sista lilla gångvägen hem till vår gård, så såg jag på Jippie att han såg något som jag inte såg. 


Hundarna var som sagt lösa, Ibsen hade bråttom hem och gick en bit före mig och Salza var ute i djupsnön och undersökte nån spännande doft... och spelevinken Jippie hade hamnat lite på efterkälken på gångvägen bakom mig.


När jag vände mig om för att kolla så att han kom efter oss, så såg jag att han stod blickstilla och stint stirrade på något som kom på den korsande gångvägen.  Jag vände mig också ditåt och där kommer en människa med en hund gående.  Och det ekipage möter vi då och då, och det är enhund som går fint och prydligt vid mattes sida, men det är också en matte som itne gör ansats att stanna till närhon ser mina lösa hundar utan hon bara går och förutsätter väl kanske att jag hinner samla ihop och koppla allihop innan hon och hennes hun där framme. 


Hittills har jag hunnit det, men den här gången var det bara 15 m mellan henne, hennes hund och Jippie där han stod mitt i korsning av gångvägarna, och dom närmade sig med snabba steg Jippie. 

  

Min hjärna hann tänka många fula ord innan den uppmanade min mun att öppna sig för att kalla på Jippie.... och samtidigt bad jag en stilla bön att han verkligen skulle lyda denna gången också, trots frestelsen som snabbt närmade sig. 


Och visst....  han tittade längtansfullt på den andra hunden som nu bara var några meter bort, sen laddade han för fullt och kom i full galopp till mig. Kan väl säga som så att han fick många godisar som belöning den gången...  


Sånt där är ju trots allt bra mycket mer värt än en lydnadsinkallning på en appellplan... och kommer han under såna förhållanden så lär han nog komma på en vanlig lydnadsinkallning också, när den dagen kommer. 


Men jag har inte på något vis lagt tävlingsplanerna på hyllan, dom är bara lite uppskjutna... eller hur man ska säga. Det är egentligen fel att säga så också för jag har aldrig haft några direkta tävlingsplaner spikade när det gäller Jippie. För Salzas del visste jag väldigt direkt vad vi skulle göra tävlingsmässigt, och där lyckades vi ju också med något som ingen annan springer gjort på många år före oss.... men för Jippies del tänker jag lite annorlunda. 


Han är oerhört lättlärd så den biten är inga som helst problem. Och nu närjag insett att jag tryggt och utan dåligt samvete kan hålla mig till mina gamla metoder som jag kan och trivs med, då har vi ingen som helst brådska. Träningen är trots allt det roligaste, tävlar gör vi bara för att stämma av att allt stämmer och sitter som det ska. Och den biten tänker vi ligga lite lågt med ett tag framöver... vi är inte redo för att bli bedömda ännu.   


Men han har fyllt 1 år nu, lilla gulleplutten   .... och vart det året tagit vägen det kan man ju undra. Det sa bara svisch så var det borta....  men ändå känns det ofattbart att han har varit så här liten nån gång.


     



Av tedsams - 15 februari 2014 13:46

I morse var det grått och ruggigt och tråkigt ute, så vi tog bilen till ett av våra gamla "vandringsställen" där vi inte varit på evigheter, det kändes som att vi behövde lite omväxling på promenerandet.


Vi hamnade vid Indalsälvens delta, ett mycket populärt friluftsområde som också är delvis naturreservat. Och i det där området finns det något speciellt som alla hundägare besöker när deras hundar är valpar, förutom jag då.... Jippie har aldrig varit just där. 


Och just det där som alla hundägare är så spända på att besöka, det hade Salza inga som helst problem med när hon var valp. Ibsen däremot, han fick nog nästan svår ångest första gången tror jag.   Och nu var det Jippies tur då (fast han är ju inte nån valp längre förstås), men jag var lite nyfiken på hur det skulle avlöpa, han har visat sitt ogillande i liknande situationer förr.



Och det här var det som väntade....  




Hängbroar över Indalsälven. Vattnet är ju lite fruset nu, men annars så strömmar det ju vattenmassor under de där broarna, så just nu var det ju faktiskt lite enklare.... tycker jag som har skor på fötterna, och dessutom är så där fjantigt höjdrädd.   


Jippie är inte höjdrädd, men han har tidigare visat att han inte gillar att gå på gallerunderlag, och jag har inte brytt mig heller, sånt där brukar lösa sig när det är tvunget. 



Och idag var det dags...... den ena bron är 150 m lång, den andra kanske bara 50m. Och vad det är som syns på bilden här vete sjuttan... förutom en närbild på hur gallret ser ut då.... en hundtass kanske? Fast så oklippta är de ju inte... ja, jag vet inte, nåt som finns på en hund är det i alla fall.   



Nehej, sa Jippie, där går inte jag!  och så stannade han när vi andra klev iväg ut på den första bron.


 


Men sedan så tassade han trots allt försiktigt, försiktigt ut på gallret. Låg kroppställning kan man väl kalla det där tror jag...  men när han insåg att det trots allt gick att gå på det där eländet så tassade han på. Lite försiktigt och smygande, men ändock framåt....




Och när vi passerat båda broarna var vi ute vid havet, som det inte syntes mycket av idag.... grått som sagt, och snömoddigt.  


Men det fanns ett glädjeämne där... en liten, liten bit barmark som noggrant undersöktes av hundarna.    




På tillbakavägen gick det ännu lite bättre att passera broarna. Han hade ju inte samma tempo som de andra hundarna, men den värsta tvekan var borta nu i alla fall. Det är säkert läskigt när tassarna sprider ut sig i de där "hålen" i gallret, och dessutom så rör bron på sig. Den gungar och svänger lite när man går på den... men det tror jag inte att han brydde sig om, det var nog mest gallret som var lite jobbigt.     


Men så bra det är att ha andra hundar som förebilder när det gäller sånt här....



Klickandet ni hör på filmen är från mina dubbskor, hoppas att dom inte for illa av det där gallret. 



Och visserligen är det bara mitten av februari ännu, våren lär inte komma före april månad här uppe, men när det ser ut så här ute i naturen, då får man lite vårkänning i alla fall.... trots grådiset.   






   

   

 
 

Av tedsams - 13 februari 2014 13:07

....när man mer eller mindre hånar idrottare som deltar i OS för att det inte går så där våldsamt bra för dom som det har gjort vid tidigare tillfällen. Det som fick mig att tänka till var väl egentligen "efterlysningen" på FaceBook som gällde Northug (även om han lite har bett om det  ) men det gäller naturligtvis alla. Det är lite skadeglädje i kommentarerna som kommer när någon som brukar lyckas fullt ut helt plötsligt inte gör det. Och det tycker jag är fult...   


Det finns naturligtvis massor av olika anledningar till att en viss person inte lyckas vid ett visst tillfälle, och dom ska jag inte försöka spekulera i här, men om man istället försöker sätta sig in i den personens ställe så kan man kanske hysa lite medkänsla för dom istället. 


Tänk er själva.... det går så bra så bra, ni når era mål gång på gång, och får beundran och beröm och alla tycker att ni är så duktiga.... och så när det är dags för det STORA sammanhanget, då lyckas ni av någon anledning inte lika bra, men då möts ni plötsligt av skadeglädje istället.


Näe.... jag tycker synd om dom. Men det innebär ju inte att jag tycker att dom som lyckas inte är värda allt beröm och alla applåder dom får, det är dom förstås. Men alla gör säkert allt som de förmår just för stunden, och det i sig är väl värt uppskattning, det också.   



Tänk er att ni gör tävling efter tävling tillsammans med er hund, tävlingar där ni ligger på topp och 1:a-placeringarna bara rasar in...  och så  kommer ni till de stora sammanhangen.... och misslyckas, eller lyckas i alla fall mindre bra, hur känner ni er då tro? Inte vill ni ha en hel hög mer eller mindre skadeglada kommentarer då...?



Men det är mycket som spelar in när man ska försöka prestera något bra. Jag minns när Salza och jag gjorde en liten turné ner till Salzas uppfödares trakter (kommer du ihåg, Kerstin?) för att tävla lydnadsklass 2.  Jag brukar ju inte vara så speciellt nervös när jag ska tävla, och jag var inte det den gången heller, jag litade helt på Salzas förmåga. 


Salza hade tre raka 1:a pris och klassvinster i klass 1... som vi tagit under våren... i bagaget, och nu var det sommar och dags för klass 2. Den första starten i klass 2 hade vi gjort hemmavid, den blev också en klassvinst och ett första pris. nu skulle vi tävla två dagar i rad och ta de där resterande två 1:a prisen hade jag tänkt mig. 


Första tävlingen gick finfint, ett 1:a pris och klassvinst igen, precis som vanligt skulle man lite övermodigt kunna säga.  Natten tillbringades sedan på vandrarhem och nästa dag skulle vi tävla på vår uppfödares hemmaklubb.... 



Jag kände mig helt övertygad om att vi skulle fixa vårt LP2 hur enkelt som helst, stackars uppfödaren var lite mer nervös och gömde sig i klubbstugans kök, alltför nervös för att titta, men herregud.... det här tar vi lätt som en plätt, inga problem alls.   


Jojo....  Salza var kanske påverkad av resa och övernattning och allt nytt, inte vet jag, men det var inte alls samma fokus som vanligt (fast hon var ju gravt skendräktig förstås, men det var hon ju dagen innan också). Matte fick skärpa till sig rejält, och hade vid flera tillfällen hjärtat i halsgropen.... men Salza är ju den hon är och fixade trots allt ett 1:a pris.... och en 2:a placering. Typiskt nog första tävlingen där vi inte tog klassvinsten.


Inte för att detta kan jämföras med stora mästerskap eller så, det är inte det jag menar... men man kan aldrig veta, och man kan aldrig vara säker på något alls när det gäller vad man kan/orkar prestera under vissa förhållanden.  Tidigare segrar och prestationer är historia, det är ju bara just precis nu som gäller.... 



Jaja, det är som sagt historia nu....  idag fick jag ett lyckorus när jag under vår morgonpromenad lyckades få Jppie att gå lös vid min sida med full kontakt i 20 m.  Nånting säger mig att vi har långt kvar till 1:a pris och klassvinster    




     

   






Av tedsams - 11 februari 2014 12:12

Nu när tystnaden ändå är bruten, menar jag    Fast jag vet imte vilket spår jag ska välja riktigt... väder och vind eller hundträning, eller lite allmänt tjafs bara. Men det blir väl som vanligt, lite av varje kan jag tro...


Vädret är konstigt, det kan jag ju i alla fall konstatera, men inte mig emot. Plusgrader, genomvåt snö, takdropp och fågelkvitter... och ändå är det, normalt sett, nästan 2 vintermånader kvar innan det blir vår. Men inte mig emot som sagt... det får gärna bli "riktig" vår redan imorgon om nu vädergudarna vill det.   



Och nu när vädret är avklarat så tar vi lite tjat om hundträning då....


Det har varit dåligt med träning den senaste tiden men det har varit lite mycket annat runt omkring oss så lusten till hundträning har inte funnits. Men nu har den börjat vakna till igen.... och då visar det sig att Jippie kommer ihåg det lilla han sedan tidigare har lärt sig utan några som helst problem.


Och han är en sån där hund som snabbt erbjuder allt han lärt sig om jag dröjer lite för länge med att tala om vad jag vill att han ska göra. Så kommandot Stanna är flitigt använt, då vet han att han ska avvakta och bara fortsätta med det han gör just då.... alltså behålla den ställning han har just då.  Men det spritter alltid i lilla Jippie så det är inte alltid så lätt för honom att bara vara stilla. 


När vi var ute i morse så kom han flera gånger självmant in till min vänstra sida, och då passade jag ju på att träna lite ditten och datten, bland annat Ligg-kommandot.  Och han lägger sig blixtsnabbt ner, trots att det är ett par dm blötsnö ute. När jag för andra gången sa Ligg så råkade en kråka kraxa till alldeles i närheten och då tappade Jippie helt och hållet fokus på mig och flyttade över det till kråkan. Han satt helt fascinerad av den där jäkla kråkan, och till slut fick jag putta på honom för att han skulle minnas mig. Då tittade han till på mig... "jaha, där står du ja... vad var det vi höll på med då?"... och innan jag hann göra eller säga nåt så ser jag hur han minns... och så slänger han sig ner i snön. Bra minne har han i alla fall, även om det där med fokus är lite jobbigare.   


Men det är kul att han är en "tänkande" hund. Salza är ju också sån, men inte riktigt lika utpräglat. Men dom är ju inte heller speceillt lika i sitt sätt så det är nog det som gör skillnaden. Men Jippie är enormt lättlärd, vilket ju innebär att jag inte får göra alltför många fel när vi tränar eftersom han snappar upp saker och ting så snabbt. 


Och det betyder också att jag nog borde planera vår träning lite bättre än vad jag gör, jag är dålig på sånt. Jag gör liksom det jag känner för just då, och ibland så inser jag efteråt att det blev himla svårt och krångligt för hundarna, men å andra sidan så fixar dom det trots det, och då har dom ju lärt sig nåt även om det var den svåra vägen.   


Men jag vill ju ha hundar som tänker och klurar    och inte behöver få allt serverat på guldfat för att dom ska förstå vad dom ska göra. Jag har aldrig anammat det tankesättet att man alltid ska ha samma ritualer runt ett moment just bara för att hunden ska känna igen situationen och på så sätt få hjälp att göra rätt. 


Har man varit ute och tävlat ett antal gånger så inser man snabbt att man kan drabbas av många märkvärdigheter som rubbar cirklarna. Underliga upplägg på allehanda sätt, kanske tävlingsledare med egna ideer, konstiga apporter, udda hinder och sånt där... lika bra att vänja hunden vid att inget är säkert utan man ska enbart lyssna på matte och göra just precis bara det hon säger. 


Jaja... var och en får bli salig på sin fason....     Nu ska jag i alla fall placera mig framför TV:n en stund och kolla på skidåkarna. 



   




Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se