Tedsams blogg

Senaste inläggen

Av tedsams - 8 september 2014 14:03

Ja så upplever jag Jippie när han ska göra något.... full fart och benen spretar åt fyra olika håll. Och inte nog med att benen flaxar hit och dit, öronen lever ju sitt eget liv också och vispar omkring helt okontrollerat när han skuttar omkring. Helt omöjligt att inte le när man ser honom dundra omkring i full fart....


Vi håller ju på och intensivtränar läggande under gång, och jag tycker det är extra tydligt just där. Just i själva läggande så ser det nästan ut som att han lyfter på alla fyra benen samtidigt och sedan dunsar ner i marken. 


Men vi körde helt plötsligt fast i att han skulle ha två kommandon för att lägga sig. Ni vet.... "Oj, sa du nåt, matte??  Jaha..!! Ligg... ja då lägger jag mig väl då."....  och så kan man ju inte ha det, så jag fick tänka till lite där.  När jag lärde in det här momentet på Salza då använde jag bollen, men det har jag provat på Jippie och det gick inte alls... han blev helt fixerad vid bollen och hörde inte en enda stavelse av vad jag sa. 


Men jag vill ha det där snabba, direkta läggandet så idag tog jag fram bollen igen och tänkte att jag väl får ställa lite krav på gossen då, han måste ju lära sig att lyssna oavsett bollar och andra roligheter. 


Och kanske är han tankeläsare eller nåt sånt, för det var inga problem alls idag. Ja OK då... han sneglade åt den sidan där han visste att bollen fanns, men frånsett det så gick det bra. Men hans lägganden är roliga... nu vill jag ju egentligen inte titta på honom när han lägger sig, men jag måste ju snegla så jag ser om jag ska belöna eller ej.... och det ser faktiskt roligt ut när han sprattlar sig ner i liggande med alla benen spretande åt alla håll och kanter. 


Nu tror jag ju förstås att det där kommer att försvinna när han samlar ihop sig ytterligare lite, och när den dagen kommer att han är tävlingsfärdig så är det nog borta tror jag, men det vore kul att veta om det skulle påverka betyget på tävling.  Han lägger sig ju jättesnabbt, men inte speciellt snyggt och samlat... men han lägger sig och det är ju det han ska göra, hur han lägger sig borde inte spela nån roll.


Men kanske kommer det att hänga i och då får jag så småningom veta hur domaren ser på det, men det är låååång väg dit. Inte pga att han är svårlärd eller svårjobbad, utan enbart för attjag är så dålig på att träna. Det är omständligt att ge sig ut och träna när man bor så här, så därför blir det inte av så ofta som det borde..   det behövs lite skräpning på den fronten. 

    

  

ANNONS
Av tedsams - 4 september 2014 11:58

Ja, jag har ju faktiskt det...  en hund som är under utbildning. "Lilla" Jippie....  18 månader är han nu och vi borde kommit längre än vad vi har gjort, men, men....  människan spår och Gud rår, så är det ju.


Bra grundlydnad har han, och rallylydnad har vi tävlat med fyra godkända resltat och därmed fått hans första titel... RLD N. Men planen var nog att vi även skulle ha varit ut på lydnadsplanen och i alla fall tävlat lydnadsklass 1 vid det här laget, men så har det alltså inte blivit.


Nu är han ju inte lastgammal precis, men han är ju dessvärre belastad med en gammal gaggig matte,  men vi lär väl förhoppningsvis ha några år till på oss att tävla i alla fall. 


Men medan vi småtränar lite och flyttar fram "startpunkten" till nästa vår, så läser jag förstås om andras framgångar på tävlingsplanen, och det föder ju en del tankar... för framgångar är det ju inte alltid, om man bara ser till resultatet. 


Antagligen finns det människor som skulle anse Jippie tävlingsklar med den lydnad han har idag. Han "kan" alla moment, det är bara det att ibland funkar det inte riktigt som det ska    Känner ni igen det resonemanget? 


I min värld är det så att om det "inte funkar ibland", då kan inte hunden momentet. Visst kan det inträffa saker som gör att hunden missar ett moment, nån störning som tar fokus från föraren i några viktiga sekunder, eller nåt missförstånd mellan hund och förare... men frånsett såna saker så utför hunden momentet när föraren säger till...  om momentet är ordentligt inlärt och befäst. 


Roar man sig med att kika i SBK Tävling så kan man hos vissa hundar se ett mönster. Dom missar ett visst moment på tävling efter tävling...  och då är det förstås så att hunden kan inte momentet, det är inte ordentligt befäst. Och då kan inte jag förstå varför man fortsätter att tävla istället för att ta en paus och lär in momentet ordentlig?


Med lite tur, så går det!  känner ni igen det också? Och visst behöver man ofta lite tur för att lyckas, men ingen ska tro att hunden kan mer på tävling än vad den kan på träning, oftast är det ju tvärtom, och det är ju därför man ska överträna alla moment. 


Nu vet ju jag att jag alltid har höga krav på både mig själv och mina hundar, men jag tror inte att det gagnar någon att starta en hund som inte är säker på momenten som den ska utföra. Dom vill ju ha bekräftelse och belöning för det dom gör, eller hjälp att klara av att utföra det dom är lite osäkra på.... och hur löser man det på tävling? När hunden gör fel och man sedan direkt bara måste fortsätta med nästa moment...  det kan inte ge några bra erfarenheter för hunden. En gång må vara hänt, men händer det gång på gång, då är det ju enbart avdressering. 


Oavsett hur man tränar, så är alltid tävlingssituationen så annorlunda jämfört med vanliga träningstillfällen så man måste överträna varje moment för att vara säker på att det funkar under tävlingsmässiga förhållanden. 


Sen ska man inte heller underskatta tävlingsrutin hos hunden. Ofta ser man rutinerade förare som har våldsamt bråttom upp i klasserna med sin hund, och det utan att dom tänker på att även om dom själva är rutinerade och vana vid tävlingar så är inte deras unga hundar det. 


Det är en himla stor skillnad på att genomföra ett klass 1-program jämfört med t.ex ett klass 3-program, och nu tänker jag på både antalet moment och svårighetsgraden i momenten. Svårare moment kräver mer av hunden när det gäller fokus och koncentration, och fler moment gör att de även måste vara fokuserade längre tid.


Går man för fort fram här så hänger inte hunden med. Den behöver tid för att vänja sig vid längre och svårare utförande i tävlingsmiljö, så för mig är en tövling i varje klass inte något eftersträvansvärt. Visst  är det kul om det lyckas på första försöket, men det hindrar ju inte att man håller sig i den klassen några tävlingar till så att hunden könner sig trygg och hemtam på tävlingsplanen och sedan är redo för lite större utmaningar.


Nu har jag en känsla av att det ofta är bråttom, bråttom upp i eliten... och väl där så trampar man luft under ganska så många tävlingar och uppnår i bästa fall ett 3:e pris... ofta inte ens det.  Och visst... eliten är svår, det är inte lätt (och ska inte vara lätt) att få ett 1:a pris, eller gå till pris över huvud taget, men ibland kan man kanske tycka att en del hundar skulle mått bra av att bli lite mer rutinerade och lite mer genomtränade innan dom debuterar i eliten. 


Ja, det var dagens funderingar det. Nu ska vi ut och promenera och träna lite. Jag tränar Jippie lite medan jag är ute med alla hundarna, och ibland får hans sällskap i det han gör av Salza, ibland inte. Huvudsaken är att han kan lyssna och fokusera på mig trots att dom andra två hundarna sysslar med nåt annat vid sidan av. 


Men han är ruskigt lättlärd en lille slyngeln....  Han har ju slarvat med läggandet vid sidan. Slängt ut bakdelen i samband med att han lägger sig så att han legat i nästan 90 graders vinkel ut från mig. Vi har jobbat med det, och det har blivit bättre, och vi har dessutom tränat på läggande i massor av olika situationer, just för att han ska lyssna och snabbt lägga sig, oavsett var han är nånstans. Och det har funkat kanonbra....   men...


Häromdagen så tyckte jag att han gjorde det där så bra nu kunde vi träna det tävlingsmässigt. Han lägger sig snabbt i en massa olika situationer.... nu gäller det ju bara att vänja honom vid att han går Fot när kommandot kommer.  Så vi tränade det några gånger, och det gick så bra så. Dagen därpå tänkte jag kolla så att han kom ihåg att snabbt slänga sig ner, oavsett var han befann sig när kommandot kom... och jo då, han minns....   han lägger sig blixtsnabbt ner, men inte förrän han skuttat in till min sida, där slänger han sig ner på marken. 


Då har vi tränat snabba läggande i en massa olika positioner i flera dagar vid olika tillfällen. Vid ett enda tillfälle har vi tränat det tävlingsmässigt under gång med honom Fot vid sidan..... så nu kan man inte slänga sig ner hur som helst minsann. Nu måste man snabbt in till mattes sida innan man slänger sig ner. 


Här gäller det att tänka sig för, för han lär sig ju fel utförande lika lätt som han lär sig rätt förstås...  och han har ju en matte som ofta handlar först och tänker sedan. Lättlärda hundar är så fantastiskt roligt att jobba med, men det kräver en del planering också..... och det är jag inte alls bra på. 


Jaja...  hur det än blir med resultatet av det hela,  så är det himla roligt att träna hund i alla fall.  




ANNONS
Av tedsams - 3 september 2014 13:13

Såg ett filmklipp på FB nyss.... en man som går genom stan med 5 lösa schäfrar kletade vid  sin sida, två på varje sida och en bakom. Det är kanske fler av er som sett det, det har delats många hundra gånger och det är många som gillat det. 


Och jag blir enbart förbannad och ledsen när jag ser sånt där, och det enda jag kan tänka på är VARFÖR??? 


Varför går man med fem lösa hundar på det där sättet? Inne i stan? Bland människor och trafik? 


Jo, för att imponera förstås, både i verkligheten och på nätet, och det är beklämmande tycker jag. Som väl är så såg jag att det faktiskt inte är alla som blir imponerade, utan det finns tack och lov många som tycker som jag... men det finns säkert ännu fler som tyvärr tycker att det är något att imponeras av.   


Hundarna måste vara hundra procent fokuserade på sin husse varenda sekund, och hur roligt är det för en hund då? Och hur jobbigt är det inte när det hela tiden rör sig människor och annat runt omkring? Dom ser ju inte heller direkt ut att tycka att det är speciellt lustbetonat att trava på där vid sidan...


Men vad som är minst lika illa tycker jag är nonchalansen mot andra människor. Jag tror nog att människor är sig lika världen över när det gäller sånt här, och det finns massor av människor som är hundrädda. Många är till och med rädda när dom möter en liten dvärghund i koppel.... och eftersom "alla" hundrädda människor tror att ju större hund desto farligare..... så kan man ju tänka sig hur det känns för en hundrädd människa att möta/se dessa stora hundar utan koppel. 


Och så ska vi ju inte glömma att en hund är ett djur, ingen på denna jord kan alltid vara helt säker på vad deras hund tänker ta sig till.... än mindre vad en flock på fem hundar kan ta sig för.... sen må dom vara hur väldresserade som helst...  dom är ett djur, oavsett om vi vill tro det eller ej. 


Näe, jag gillar inte sånt, jag blir noll imponerad. Om det möjligtvis var hundar med glatt viftande svans och stolt kroppshållning så skulle jag kanske tycka att det var bra gjort... även om jag aldrig kan inse varför man ska gå med ett koppel lösa hundar på stan....  och ser dom dessutom ut som dom gör i den där filmen så är det enbart ledsamt att se dom.    


Jag har som sagt sett filmen på FB, jag har inte hittat den på YouTube så jag kan inte länka till den, men den finns förstås där... och ni som är hundfolk och finns på FB har säkert också sett den....   berätta gärna vad ni tycker. 


Ja, det var den funderingen det.... tänkte komma med några till men Jippie påstår att det är promenaddags så jag får spara det till senare. Men eftersom jag ju inte har nån hund att tävla lydnad med för tillfället så har jag roat mig med att kika på andras tävlingar, resultaten alltså.... och det ger ju upphov tll lite funderingar förstås. Men jag återkommer till det...     



Av tedsams - 1 september 2014 13:36

Det är ju ingen tvekan om att hundar är små härm-apor, dom ser vad andra hundar gör och gör likadant.  Och det råder heller ingen tvekan om att det går att utnyttja i träningen, både när det gäller vardagslydnad och tävlingslydnad. 


Så det där gamla skämtet om att sätta hunden framför videon eller datorn och visa en film med en duktig hund, istället för att själv träna, är kanske inte helt fel då...    


Skämtar bara, att träna hund är ju roligt. Men visst lär sig en valp t.ex inkallning kanonfort om man har en vuxen hund som kan inkallning. Och det finns ju massor av exempel på det..... sånt som valpen lär sig utan att man behöver agera själv. Den gör helt enkelt som andra hundar gör, inget konstigt med det. 


När det gäller Jippie så har jag utnyttjat Salza som förebild vid flera tillfällen. Jippie bär gärna på saker, men när det gällde apportbocken, då var han inte intresserad. Och hans matte gillar inte att lära in apportering genom att kasta och leka med apporten, så jag använde Salza som förebild. 


Salza fick ta upp apporten, hålla den och bära den, och när hon lämnade av den så fick hon en godis och massor av beröm. Och hela tiden fick Jippie sitta vid sidan av och bara titta på... och fick naturligtvis vara utan godis och beröm. Gissa vem som sedan högg apporten utan tvekan när det så småningom äntligen blev hans tur att få ta den...   


Finns många sån exempel här i huset, men sen så finns det ju många tillfällen när dom lär sig helt själva utan människors påverkan också.


Salza brukar hämta mina innetofflor när vi varit ute och vi kommer in och jag tar av mig uteskorna. Hon springer in i sovrummet och hämtar en i taget, och får en godis som tack för hjälpen. Ibland gör hon det spontant, andra gånger står hon och frågar... och när jag säger "hämta mattes skor!" så rusar hon iväg och hämtar dom.


Det där har ju Jippie sett sedan han var pyttevalp, och han brukar rusa med henne fram och tillbaka, men skorna är Salzas så dom får han inte ta.   Men det tog inte så lång tid innan han kom på att om man kommer med  mattes skor så får man en godis.... så det gör han nu, vid alla tänkbara och otänkbara tillfällen. När det har varit varmt så har jag gått barfota inne och inte använt mina inneskor, men Jippie har flera gånger om dagen kommit med dom. Han bär dom så fint så, och han håller dom tills jag tar dom... och han förväntar sig en godis förstås, och det får han också. 


Men nu har det gått så långt att han överarbetar det där. Så fort han blir lite godissugen så hämtar han en sko som han kommer med, det har i ärlighetens namn till och med blivit en liiiiten aning irriterande...   Jag borde nog lära honom att endast göra det på kommando, som Salza gör, men det är ju Salza arbetsuppgift så jag vill egentligen inte att det ska vara en uppgift för Jippie. Fast jag har ju två skor förstås... dom kanske kan hämta en var    


Salza har ytterligare en egen arbetsuppgift, och det är att bära in kvällstidningen till husse, och det sköter hon också med den äran. Och Jippie rusar med henne förstås....   Nu är det så att ibland så är inte Salza i närheten när tidningen ska levereras, och då har jag testat med Jippie istället, och han tar tidningen och rusar in till husse i racerfart, och där lämnar han över den hur snyggt som helst.  


Och både det där med skorna och det med tidningen har han lärt sig enbart genom att titta på Salza och sedan göra så som hon gör.... ingen inblandning av mig där inte. 


Apporteringen var ju planlagd, och funkade kanonbra...  och frågan är väl om man inte nästan helt och hållet kan överlämna utbildningen av Jippie till Salza. Hon är ju precis en sån hund som jag vill ha, och om hon lär Jippie allt hon kan så har jag två perfekta hundar sedan.... utan nån ansträngning alls från min sida.   






Av tedsams - 27 augusti 2014 20:30

Vi har faktiskt tränat lite, Jippie och jag.  Ja dom andra hundarna har också fått träna lite, men inte "på allvar" så att säga, bara som lite aktivering.


Jippie ar ju fortfarande under inlärning av grundlydnadsmomenten, lydnadsprovsmomenten alltså, och nu när jag lägger lite press på honom så ser jag ju mer och mer av hans personlighet och hans kapacitet. 


Och hans okoncentration, eller vad man ska kalla det, har jag försökt kartlägga. Jag har ju tyckt att han är väldigt lättstörd av sånt som händer i omgivningen, men jag får tänka om där.  Han är inte alls störd i riktigt störiga omgivningar. Jag har tränat på stora köpcentrats parkering, och inte upplevt några som helst problem där. Han är mer lättstörd på lugna ställen där det plötsligt dyker upp en enda liten störning som han måste kolla noga på. En öde parkering där det plötsligt kommer en människa gående på avstånd, där tappar han fokus på matte. 


Och det är ju logiskt...  mycket störningar, där kan man inte ha koll på allt så där struntar man i alltihop. Få störningar kan man däremot mäkta med att kontrollera... 


Så en appellplan som ligger "mitt i gröten" är inga problem, värre med den appellplan som ligger lite vid sidan om och där det kanske plötsligt dyker upp nån enstaka spännande grej.


Jag har också tränat på ett ställe där man hörde skotten från en skjutbana. Inte jättenära, men i alla fall såpass nära att Ibsen, som är lite skottberörd, reagerade, men det gjorde inte Jippie och det var ju bra. Vi ska ta oss ännu närmare den där skjutbanan nån dag, men då ska jag inte ta med Ibsen.  Det är ju så att Ibsen är viktigare i Jippies liv än vad Salza är, och det är inte alltid så bra.  


Men varje gång jag tränar med Jippie så får jag tänka mig för och inte göra som jag brukar när jag tränar Salza. Eller kanske rättare sagt, som jag brukade göra när jag lärde in moment med Salza.  Hundarna är mycket olika i sitt sätt, och de belöningar och "knep" jag använde på Salza kan jag inte använda på Jippie. 


Och det beror förstås inte på att det är något "fel" på honom, tvärtom så självlär han sig så himla fort så det blir fel bara därför. Jag måste vara mer noga med småsaker och detaljer när det gäller honom. Han tar för sig på ett helt annat sätt än vad Salza gjorde, och det är jättelätt att han lär sig fel utförande innan jag ens fattar att jag klantar mig. 


Så ostrukturerade Barbro får ta sig i kragen och försöka planera lite när Jippie ska tränas, och det är inte det allra lättaste. Det är nog svårare för gamla tanter att lära om, än vad det är att lära gamla hundar sitta.   





Av tedsams - 26 augusti 2014 11:15

Ingen vet ju bättre än jag att inom hundvärlden så är alla i min ålder från stenåldern. De allra flesta som sysslar med hundar är många år yngre, men för det mesta har jag inte en tanke på det. Det kan hända att de i sin tur reagerar på att jag, som förmodligen kunde vara deras farmor eller mormor, finns med och beter mig som att jag inte är ett enda år äldre än 20...  eller 30 eller nåt    men för min del så tänker jag som sagt sällan på i vilken ålder folk är i dom sammanhangen. 


Och det är ju jättebra att olika generationer kan samlas runt ett intresse och träna ihop och ha utbyte av varandra, fast i vissa, enstaka, fall så känner jag väldigt väl av min ålder. 


Jag hade i helgen en utbildningsdag inom den administrativa delen av hunderiet och där fanns deltagare i alla åldrar. Och säga vad man vill, men jag blir nästan lyrisk när jag ser och hör nån som är gammal i gamet och har varit med länge och är allsidigt erfaren. Jaja... erfarenhet får man med åren, jag vet.... men intresse och engagemang borde inte ha med åldern att göra. Fast jag har faktiskt aldrig på mina kurser och utbildningar hittat nån av den äldre årgången som tillhör de oengagerade. 


Men när det sitter nån som inte "orkar" leta i de papper som finns tillgängliga för att hitta svaret på en fråga, utan ska ha svaret serverat, då blir man lite trött.  


"Svaret finns i det material som ni får använda", säger jag.... och får då till svar från en av kursarna... "men jag orkar inte leta". 


För 10 år sedan hade jag blviit förbannad och läst lusen av vederbörande, men nu för tiden spar jag på krafterna och väljer mina strider. Men visst är det en eländig inställning?   


För övrigt så är läget mest piss och apa... som vanligt... kan jag nästan säga numera.     Det som just nu är mest glädjande är vädret... ingen gassande sol med 30 grader varmt, utan mer humant väder där man kan vara ute en stund utan att få värmeslag.    Som gjort för hundträning... om man bara någonstans kunde hitta nån sorts motivation till sånt. 


Jag är ju tyvärr sån att jag behöver ha en liten piska över mig för att göra vissa saker. Jobbar bäst under press, kan man säga om man vill vara snäll.    Och "pressen" i hundsammanhang är ju prov och tävlingar.... och några såna har vi inte inplanerade i höst. Skittråkigt tycker jag....   jag tillhör ju de där udda typerna som gillar att tävla, inte för tävlingen i sig, utan mer för arrangemanget som sådant och stämningen runt det hela. 


Undrar hur många hundratals mil jag kört med mina hundar i mina dar för att tävla eller gå prov, eller bara träna? Det har väl i alla år varit det enda jag lagt ner pengar på, semestrarna bestod förr i tiden av en liten tripp där vi under nån vecka tävlade lite här och där på olika klubbar, och bodde på i små stugor på olika campingplatser runt om i Sverige.  Våldsamt trevliga semesterar var det ...    


Nu när åldern innebär att jag är ledig jämt, då gör jag inget alls av såna trevligheter...  synd....   

  






Av tedsams - 22 augusti 2014 12:07

Jag känner mig egentligen ganska så trygg i mitt hundägande, eller i min hantering av våra hundar kanske jag ska säga, men ibland när jag läser allt som folk skriver på nätet så kan jag ju inte låta bli att fundera på om jag kanske ändå gör fel ibland. 


Fast när jag ser resultatet av min hantering så tror jag nog inte det förstås, men det skadar ju aldrig att fundera lite... 


Men i morse när jag var ute med alla tre hundarna så mötte vi vid ett tillfälle en annan hund. Jag kopplade Jippie och Ibsen, men lät Salza vara lös, min eftergift var att vi vek av från gångvägen ut i bilvägen så att avståndet till den främmande hunden blev lite större. Salza brydde sig absolut inget alls som den där hunden så vi passerade snabbt och enkelt. Sedan vek jag in tillbaka på gångvägen igen, och sa bara till Salza "här går vi nu" och hon slank med oss så fint så in på gångvägen. 


Det stod  en karl vid sidan av vägen och tittade på oss, och när han sa "hör du..." så tänkte jag att han skulle skälla på mig för att jag hade en lös hund, men han fortsatte " en sån där hund vill jag också ha" och nickade mot Salza... och så flinade han stort.   Även om man själv är nöjd med hur hundarna uppför sig så är det alltid kul när andra också uppskattar det.   


Men häromdagen när jag var ute och tränade med Jippie så blev jag lite tveksam. Jag valde ett ställe, som när vi kom dit, var lugnt och stilla, men efter en stund blev det livat värre. Vi var vid en återvinningsstation, och bakom ett plank fanns alla containrar där folk slängde sitt skräp, och dit kom det plötsligt bilar i en strid ström. Folk rasslade runt med sina sopor och det lät mycket av olika ljud, bildörrar som slog igen, glas som krossades, plåtburkar som small och luckor till containrarna som slog igen och påsar som prasslade.. ja ni vet hur det är när man ska slänga sånt där. 


Jippie blev väldigt störd. Inte rädd, men störd. Han tappade fokus helt och hållet på mig och det vi gjorde och var helt fixerad vid alla de där ljuden som fanns bakom planket. Vi såg ju inte genom planket så han visste ju inte alls vad som fanns där och orsakade alla ljuden. 


Och då blev jag tveksam.....  skulle jag låtsas som inget alls och fortsätta? eller skulle jag låta honom gå fram och titta på vad som orsakade ljuden? eller skulle jag försöka avleda honom med lek och godis? 


Och att jag blev tveksam berodde helt och hållet på att jag ibland roar mig med att läsa i olika forum på nätet om hur man hanterar olika situationer som man hamnar i när man tränar. Ni vet, det finns ju så våldsamt många experter på nätet, experter som vet exakt hur man ska göra med sin hundi olika situationer, och där hade säkert alla de där alternativen funnits med om jag ställt frågan i t.ex nån FB-grupp.


Men min tvekan varade bara nån sekund, sedan kom jag till sans igen. Jag gjorde som jag alltid gjort i såna situationer, jag fortsatte som om inget hänt. Ställde lite krav på honom att han skulle skärpa till sig och ägna sig åt mig och det vi gjorde, istället för att folusera på det okända som lät. 


Och efter en liten extrainsats från min sida så var han med på noterna igen och vi kunde jobba vidare trots oljuden i bakgrunden. 


Och när jag så här i efterhand tänkt på den där situationen så tycker jag fortfarande att jag gjorde rätt. Om jag hade avbrutit våra aktiviteter och han hade fått gå och titta vad det var som lät så hade det nog löst situationen för stunden, men nästa gång något liknande händer så förväntar han sig att få kolla vad som händer. 


Att avbryta det vi gjorde för att avleda hans intresse för oljudet, med godis eller lek, hade haft samma verkan.... när något låter mystiskt och han tappar koncentrationen, då blir det hopp och lek och roligheter med matte. 


Nu kanske han lärde sig att man ska jobba vidare även om man hör mystiska, spännande ljud nånstans ifrån, man ska strunta i sånt när man jobbar. Visserligen fick jag som sagt lägga på ett litet extra kol för att han skulle flytta sitt fokus från oljudet till mig, men det är ju helt OK.  


Men jag tänkte också på hur förvirrande alla dessa  "goda råd" måste vara för den som inte har den erfarenhet av hundar som jag då ändå har.  Och man måste ju dessutom kunna bedöma sin egen hund och veta lite vad som passar just den hunden, det som är rätt för min Jippie kanske inte är rätt för någon annan.


Fast där är jag kanske lite udda i mitt tänkande... jag tror att hundar i stor utsträckning blir vad man gör dom till. En "normal hund" kan lätt göras till en rädd och osäker hund, likväl som till en kaxig översittare.... och i bästa fall till en trygg och stabil hund. Så lättpåverkade som hundar är, så det inte så svårt, något av det. 


För visst ligger det något i talesättet " Sådan herre, sådan hund"? 




Av tedsams - 19 augusti 2014 13:24

Som tidsfördriv kikar jag då och då på nån av alla dessa filmer som finns på FB, ja filmer om hundträning då förstås.   


Dom ger inte så mycket i och för sig, och det beror förstås på att de allra flesta bara lägger ut filmer på sånt som dom tycker att deras hund gör bra. Och man kan ju titta och bli avundsjuk och tycka att "oj, så fint!"... men man lär sig inte så mycket om det inte är så att det finns nån form av instruktioner och tips med i sammanhanget. 


Men medan jag kikar på alla de där filmerna så funderar och klurar jag lite. Och det som slår mig när det gäller linförighet och fritt följ (finns MASSOR av filmer på just de momenten) är att det så sällan verkar vara någon som tar hänsyn till hundens sätt att röra sig. 


Svårt att förklara det här så det inte bara blir flumflum, men jag tycker det är så fult när föraren travar på i snabbt och målmedvetet tempo utan att ta hänsyn till hur det stämmer med hundens naturliga sätt att röra sig. Och då menar jag i vilken hastighet hunden ska gå för att "flyta fram" bredvid föraren. 


Man ser ofta förare som går med fart och fläkt, och med en hund vid sidan som skuttar fram. En hund som inte får förarens takt att stämma med sin egen takt.... och då ser det inte snyggt ut. Det blir ryckigt och hoppigt för hunden. 


Attityd har ju blivit ett viktigt ord i all hundträning numera, men för mig finns det ett ord som är mer eftersträvansvärt, och det är ordet harmoni.


Det är väl helt oslagbart när man ser ett ekipage på lydnadsplanen där men verkligen kan se hund och förare som en enhet, där inte hunden hela tiden måste hänga med i förarens tempo, utan där hund och förare samarbetar och tillsammans rör sig på planen, i ett för båda behagligt tempo....  i harmoni med varandra. 


Visst låter det flummigt?     Svårt att förklara med ord vad jag menar. Men då och då, tyvärr alltför sällan, ser man såna ekipge där hunden verkligen bara flyter fram vid förarens sida, till synes helt utan ansträngning, och där samarbetet sker så smidigt och lätt så man blir helt stum av beundran. 


Nu är det förstås så att det är svårare att jobba med den målsättningen framför ögonen. Lättare att hitta sin egen stil och sedan lära hunden att foga in sig därefter. Men det ser tyvärr ofta lite hattigt och hoppigt ut tycker jag. Hunden håller visserligen sin position med framdelen av kroppen, värre är det med bakdelen, den får skutta och försöka anpassa stegen så gott det går för att hänga med i förarens tempo, inte snyggt alls tycker jag. 


Titta på hundarna hur de rör sig på egen hand, och jämför sedan med hur dom rör sig när dom ska gå fritt följ, våldsamt stor skillnad för de flesta. 


Och naturligtvis är det helt genomförbart för oss förare att anpassa farten så att hunden "flyter fram" vid vår sida, varför det inte görs oftare har jag ingen aning om, men i de få fall jag sett dom som gjort det så var det en riktig högtidsstund. Helt fantastiskt att se såna ekipge.    








Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se